En aldrig tidigare skådad humanitär katastrof hotar Östafrikas sårbara länder

Kyrkans Utlandshjälp har beviljat 150 000 euro i nödhjälp för att förhindra att coronaviruset sprids i Sydsudan, Somalia, Uganda och Kenya.

För att sakta ner spridningen av coronaviruset är det viktigt att vara mån om sin handhygien och undvika kontakt med andra människor. Men på flyktingläger och andra fattiga områden är instruktionerna svåra att följa. Områdena är oftast tätt bebodda och för många människor är tvål en lyxprodukt.

I Uganda arbetar Kyrkans Utlandshjälp i landets två största flyktingbosättningar: Bidibidi i norra Uganda och Kyaka i sydväst. Totalt bor mer än 250 000 flyktingar där. Kyrkans Utlandshjälp verkar inom den ugandiska utbildningssektorn i samarbete med FN:s flyktingorganisation UNHCR.

Skolorna i landet är stängda för att förhindra att coronaviruset sprids. Utlandshjälpen ger information till eleverna, deras familjer och lärare bland annat via radio, sms och affischer. Familjerna får även hygienartiklar, och i lokalsamhällena ordnas informationskampanjer med megafoner. Arbetet har beviljats 50 000 euro.

Om skolorna hålls stängda länge får det allvarliga konsekvenser för barnens skolgång och välmående. Många utsatta barn får huvudsakligen rent vatten, mat och mentalt stöd i skolan. När barnen inte går i skola ökar risken för att de misshandlas, utnyttjas, blir gravida eller tvingas in i barnäktenskap eller barnarbete.

”Vi arbetar för att skolorna tryggt kan öppnas när det blir dags för det. Vi skaffar desinfektionsmedel till skolorna, ökar antalet platser där man kan tvätta händerna, sköter om skolans lokaler samt bereder oss på att utbilda lärarna i att ge psykosocialt stöd”, säger Wycliffe Nsheka, Utlandshjälpens landschef i Uganda.

I början av april hade man konstaterat 44 fall av covid-19 i Uganda. Siffran kan vara högre i verkligheten.

Vattenbristen och den svaga förvaltningen gör somaliska Baidoa sårbart

I ett område med sex skolor i somaliska staden Baidoa arbetar Utlandshjälpen med information för att förhindra att coronaviruset sprids. I Baidoa finns en betydande del av landets internflyktingar. Arbetet i Somalia har beviljats 15 000 euro. Antalet bekräftade coronavirusfall i landet var fem i början av april. Det verkliga antalet kan vara större.

Även i Somalia är skolorna stängda. Men Kyrkans Utlandshjälp når även nu, genom skolkommittéer och lärare, ut till cirka 3 200 elever och deras familjer. I skoldistrikten hängs affischer upp, vi genomför informationskampanjer i samarbete med erfarna lokala aktörer, delar ut tvål till familjerna samt ger råd om bland annat handhygien.

”Baidoa är ett speciellt sårbart område på grund av den svaga statsförvaltningen, den dåliga tillgången till hälsovård samt vattenbristen. Skolorna har inte möjlighet att erbjuda eleverna rent vatten varje dag”, säger Mika Jokivuori som är Utlandshjälpens landschef i Somalia.

Mies saippoi käsiään koulun pihalla ja kertoo, miten kädet pestään ja desinfioidaan oikein. Naisia ja miehiä seisoo seuraamassa opastusta.

KUH:s anställda ger instruktioner om god handhygien vid en skola i Baidoa, Somalia i slutet av mars.

Barnen i Baidoa saknar smarttelefoner och annan utrustning som kunde stöda inlärningen på distans nu då de inte kan gå till skolan. Skolstängningen försvagar alltså ytterligare de utsatta barnens och ungas lärande och välmående.

När skolorna åter kan öppnas i Somalia fortsätter Utlandshjälpen sitt upplysningsarbete bland lärare och elever genom att starta hygienklubbar i skolorna samt bedriva kampanjer om en trygg återgång till skolan.

I inbördeskrigets Sydsudan måste man bereda sig snabbt

Även i Sydsudan har regeringen stängt skolorna åtminstone för en månad med start den 20 mars. I början av april fanns fortfarande inga bekräftade fall av coronasmitta, men riskerna är enorma på grund av det svaga hälsovårdssystemet samt den redan tidigare dåliga humanitära situationen i landet.

Efter flera år av inbördeskrig har landet 1,5 miljoner internflyktingar. Redan före coronaepidemin var 7,5 miljoner av landets 11,7 miljoner invånare i behov av humanitär hjälp. Sjukdomar som malaria och diarré är vanliga. Sprider sig coronaviruset i Sydsudan uppstår ett aldrig tidigare skådat hjälpbehov.

Utlandshjälpen har stött 25 000 barns skolgång i några av landets största evakueringsläger – i Mingkaman i delstaten Lakes, i Fangak i Jonglei samt i Tonga i Upper Nile.

Ihmisiä istuu ulkona tuoleilla puden varjossa kuuntelemassa opetusta. OPettaja näyttää fläppitaululta jotakin.Taustalla pressukattoisia majoja.

En grupp frivilliga lärare deltar i KUH:s lärarutbildning i New Fangak i Sydsudan i början av mars. KUH sprider information om coronaviruset via lärarna och skolorna. Foto: Maria de la Guardia / Kyrkans Utlandshjälp.

”Nu måste man agera snabbt och målmedvetet. Det är väldigt bråttom att nå ut med korrekt information till eleverna, föräldrarna, lärarna och samhällena om viruset och hur det sprids. Det finns också ett akut behov av hygienartiklar som tvål. Regeringen i Sydsudan vädjar till organisationerna att vi ska hjälpa till med det enorma informationsuppdraget, i synnerhet i de tättbebodda flyktinglägren”, säger Utlandshjälpens landschef Berhanu Haile.

”Genom att erbjuda kunskap om viruset och hur man skyddar sig mot det vill vi stärka barnens och föräldrarnas möjlighet att förhindra att det sprids.”

Projektet når över 21 000 barn, lärare och föräldrar. Tvål delas ut till 1 500 familjer. Coronaarbetet i Sydsudan har beviljats 35 000 euro.

I flyktingbosättningen Kalobeyei i Kenya informerar Utlandshjälpen bland annat om vikten av att tvätta händerna. Det sker på de lokala språken via radio, sms och affischer. I bosättningen skapas platser där man kan tvätta händerna och invånarna får hygienartiklar som tvål och handsprit.

Förutom till hygienupplysning och -artiklar styrs medel till att stöda distansundervisning. Kenyas beslut att stänga skolorna i medlet av mars betyder att 17 000 barn i Kalobeyei är hemma från skolan.

Arbetet når 15 000 skolelever. Målet är att via radioutsändningar nå alla 200 000 invånare i Kalobeyei.

Med blicken på det efterföljande återuppbyggnadsarbetet

”Smittoläget och begränsningarna i bland annat rörelsefriheten förändras snabbt i de olika länderna. Vi är beredda att anpassa vårt arbete till det rådande läget och möjligheterna att verka”, säger Eija Alajarva, chef för Utlandshjälpens humanitära biståndsarbete.

Kyrkans Utlandshjälp följer noggrant hur situationen utvecklar sig i samtliga länder där vi verkar. Alajarva betonar att det, trots det kaotiska nuläget, är viktigt att också tänka framåt i tiden.

”När pandemin lugnat sig och begränsningarna upphävts behövs extra stöd för de barn och unga som återvänder till skolan.”

De kan till exempel behöva psykosocialt stöd och repetition av det innehåll i undervisningen som man skulle gå igenom när skolgången avbröts.

Även utvecklingsländernas företagare behöver stöd efter epidemin. Inkomsterna inom servicesektorn hotas av begränsningarna i hur man får röra sig, och böndernas utkomst är ofta beroende av att man kan ta sig till marknaden.

”Även om det värsta återstår för länderna vi verkar i är det viktigt att förbereda återuppbyggandet. Då kan arbetet genast komma igång när det är dags för det”, säger Alajarva.

Hjälp till att skydda invånarna i flyktingbosättningarna mot coronaviruset!

Ge en gåva:

på Kyrkans Utlandshjälps sajt 
• till kontot Nordea, IBAN FI33 1572 3000 5005 04 med referensen 1216
• genom ett sms med texten APU20 till numret 16499 (20 euro)

Barnens skolgång är viktig också mitt i kriserna

När det är kris är det viktigt att barnen kan gå i skolan och känna sig trygga. Skolorna är i en nyckelposition när det gäller att hindra coronaviruset.

Det förefaller oundvikligt att coronaviruset sprids men dess framfart kan saktas av genom att begränsa kontakterna mellan människor. I Finland begränsade man först stora evenemang och folksamlingar. Skolor och förskolor ville man hålla öppna in i det sista. Grundskolan är en av samhällets stöttepelare. Att garantera den också under kriser är en viktig åtgärd.

”När vi talar om skolor och daghem, talar vi om samhällets ryggrad”, sade undervisningsminister Li Andersson vid regeringens presskonferens måndagen 16.3.

Kyrkans Utlandshjälp arbetar i de allra bräckligaste staterna i världen. Vi jobbar i humanitära kriser och till exempel på flyktingläger. I sådana omständigheter, efter den akuta nödhjälpen då man sett till att människor har skydd för väder och vind, kan sköta sin hygien och har tillgång till mat, anordnar man skola för barnen.

Varför är det så viktigt att barnen kan gå i skola också i en krissituation?

  1. Skolan erbjuder rutiner till barnen och familjerna och en känsla av en någorlunda normal vardag. Ifall barnet har upplevt något traumatiskt, kan skolan blir en plats där tankarna får kretsa kring något annat.
  2. Utbildning är viktigt! En god utbildning garanterar bättre framtidsutsikter.
  3. Utöver kunskaper och färdigheter lär man sig i skolan att vara tillsammans med andra. Skolan är en viktig del av barnets sociala liv och där skapas vänskapsrelationer som kan vara betydelsefulla för resten av livet.
  4. När barnen är i skolan om dagarna kan de vuxna koncentrera sig på sina vardagssysslor och sina jobb.
  5. I skolan ges viktig information också om hälsan. Till exempel nu när coronaviruset sprids, kan skolorna informera om hur spridningen sker och vad man kan göra för att förhindra den. Barnen ges råd om att tvätta händerna och hålla god hygien.

Att stoppa coronaviruset är nu särskilt brådskande på världens krisområden där människor redan från förut är utsatta och inte har tillgång till fungerande sjukvård. Kyrkans Utlandshjälp har vidtagit åtgärder för att distribuera hygienartiklar och effektivera upplysningsarbetet på flyktinglägren.

Skolan är en viktig kanal för att öka barnens hälsokunskaper. Som en del av en kampanj för att stoppa coronaviruset, börjar Kyrkans Utlandshjälp ge hygienupplysning i skolorna i Uganda och Somalia. I Kenya är skolorna stängda sedan 16.3. Upplysningskampanjen sker där via lokala radiostationer.

Utöver upplysning utdelas handdesi, tvål och andra hygienartiklar.

Nu är det viktigt att vi skyddar varandra från coronaviruset. Och att se till att barnen får vara barn och gå i skola fastän det är kris.

Hjälp oss att skydda människor på flyktinglägren från coronaviruset.

Du kan hjälpa genom att:

Donera på Utlandshjälpens nätsidor

Göra en inbetalning till Utlandshjälpens biståndskonto Nordea, IBAN FI33 1572 3000 5005 04 , ange som referens 1216

Sända  SMS:et APU20 till numret 16499 (20 €)

Text: Noora Pohjanheimo
Översättning: Kaj-Mikael Wredlund

Skribenten är Kyrkans Utlandshjälps sakkunniga i kommunikation

Att stoppa coronaviruset brådskar på flyktinglägren – Kyrkans Utlandshjälp påbörjar arbetet i flera länder

För att hindra spridningen av coronaviruset distribuerar Kyrkans Utlandshjälp hygienartiklar och effektiverar hygienupplysningen på flyktinglägren.

De människor som bor i ett flyktingläger befinner sig redan från förut i en utsatt situation. Coronaviruset kan ha ödesdigra följder eftersom god hygien och fungerande hälsovård är utmanande att upprätta.

I Uganda är Kyrkans Utlandshjälp FN-flyktingorganisationen UNCHR:s partner och ansvarar för att anordna utbildning till 120 000 elever på flyktingbosättningsområdena i norra Uganda.

”Skolorna är helt fyllda och eleverna är många. Att förbättra hygienen är nu en oundviklig åtgärd”, konstaterar Wycliffe Nsheka som är Utlandshjälpens landschef i Uganda.

”Vi anordnar hygienutbildning till eleverna, lärarna och vi bildar hygienkommittéer på lägren. Vi upprättar platser för handtvätt i skolorna och skaffar desinfektionsmedel för händer och ytor. Vi skall också trycka informationsbroschyrer på olika språk och informera via radio.”

I Kenya stängdes skolorna 16.3. Även de skolor och förskolor som Utlandshjälpen understöder är stängda.

På flyktinglägret Kalobeyi i Kenya startar en informationskampanj i lokalradion om bl.a. vikten av att tvätta händerna. På så sätt försöker vi nå barnen och föräldrarna medan skolorna är stängda, berättar Utlandshjälpens landschef i Kenya, John Bongei. Det finns även planer på att distribuera handdesinfektionsmedel, flytande tvål, ämbar och andningsmasker till elevernas vårdnadshavare.

”Vi vidarebefordrar också de Kenyanska myndigheternas information om skollektioner som sker via radio. Vi utreder nu vilka tjänsteleverantörer det finns för distansundervisning och hur vi kan stöda sådan, ifall skolorna är stängda en längre tid”, berättar John Bongei.

Också i Somalia utförs hygienåtgärder via skolorna.

Hjälp oss att skydda människor på flyktinglägren från coronaviruset

Du kan hjälpa genom att:

  • Donera på Utlandshjälpens nätsidor
  • Göra en inbetalning till Utlandshjälpens insamlingskonto Nordea, IBAN FI33 1572 3000 5005 04 , ange som referens 1216
  • Sända  SMS:et APU20 till numret 16499 (20 €)

Tilläggsinformation ger chefen för det humanitära biståndet, Eija Alajarva, tel. 040 582 1183, eija.alajarva(at)kua.fi.

Rebecca gifte sig med skolan – skolgången kräver uppoffringar i Kenyas fattigaste område

David Edapals familj har levt på boskapens villkor, men långa perioder av torka och konflikter har förvandlat livet till en kamp om överlevnad. Klimatförändringen har fått pastoralisterna att sätta sitt hopp på barnens utbildning.

De torra kvistarna rasslar när getterna försöker tränga sig igenom det skraltiga staketet. 12-åriga Rebecca Atubo lyfter omsorgsfullt killingarna in i en åtskild del av inhägnaden och släpper ut de övriga getterna.

Getterna vandrar mot betesmarkerna under en skonsam morgonsol. Om ett par timmar övergår den behagliga temperaturen till värmebölja när solen når sin fulla styrka.

”Det är ansträngande att valla djuren när det är så hett och man hela tiden är törstig”, säger Rebecca.

Rebecca uppfyller ändå plikttroget familjens förväntningar. Pastoralisterna i nordvästra Kenya har i århundraden försörjt sig på boskapsskötsel, och barnen tar i tidig ålder ansvar för familjens getter och kor.

Vägen till betesmarkerna har ändå blivit lång. Det syns ingen grönska på den gråa, kruttorra jorden vid familjens hyddor. Det har oroat Rebeccas pappa David Edapal redan länge. Han kan inte säga hur gammal han är, men hans fårade ansikte har tydligt vittnat flera decennier i Turkana, Kenyas fattigaste provins.

”Här blir allt varmare och regnen har minskat betydligt. För att få vatten åt oss själva måste vi varje dag vandra i två timmar till den närmaste floden”, säger Edapal.

Rebecca Atubo, 12, säger sig tycka bättre om skolan än om att valla djur. Hennes favoritämnen är engelska och matematik.

Turkana drabbas av allt längre och svårare perioder av torka. År 2017 var torkan den värsta på årtionden, och det kostade livet på hundratusentals djur.

Slaget var hårt mot pastoralisterna. Traditionellt lever de som nomader och flyttar efter de bördigaste betesmarkerna. Djuren är som ett vandrande bankkonto – de utgör hela egendomen. Djuren förser dem med mat i form av mjölk och kött. Genom att sälja ett djur får man pengar för övriga behov, som hälsovård.

Männen behöver dessutom en viss mängd djur för att betala hemgift åt kvinnans släkt när de gifter sig och sedan bildar familj. Djurens död är som en finanskris för pastoralisterna.

”Utmärglade djur duger varken till att sälja eller att äta, och de ger mycket mindre mjölk”, förklarar Edapal.

Rebecca Atubo, 12, (längst framme) promenerar till skolan med sina vänner på några minuter. Det är viktigt att skolan är nära eftersom säkerhetsläget i Turkana är dåligt.

Den svåra situationen skapar också spänningar bland pastoralisterna, som tävlar om de återstående betesmarkerna. Den ökande fattigdomen lockar också till boskapsstölder. En förbipasserande kamelherde bär ett automatvapen på ryggen för att avskräcka omgivningen från frestelsen. Situationen förvärras av att mängden vapen ökat i trakten på grund av kriget i grannlandet Sydsudan, som gränsar till Turkana.

Att fråga en pastoralist hur många djur familjen har är ungefär som att fråga en finländare om lönen. De flesta föredrar att hålla det hemligt. Edapal berättar ändå att tjuvar tagit kring tvåhundra av hans djur.

Familjen flyttade på grund av otryggheten till sin nuvarande boning i byn Ageles nära staden

David Edapal (till vänster) och Aseken Namasi (till höger) hoppas att deras dotter Rebecca ska få sig en utbildning för att kunna försörja sig själv i framtiden, oberoende av andra människor.

Lokichar. Edapals fru Aseken Namasi säger att hon har ont i hjärtat efter alla motgångar.

”Det värsta var när banditerna dödade fyra av mina vänner framför ögonen på mig när vi gick efter vatten”, säger hon. ”Man kan skaffa nya djur, men man kan aldrig ersätta en människa.”

Så gott som alla Turkanas invånare lever på boskapsskötsel. Pojkarna uppfostras till herdar och flickorna förväntas utöka familjens egendom genom hemgiften som betalas i boskap vid giftermålet.

Barnäktenskap är ännu vanligt, och på grund av den traditionella livsstilens förväntningar har pastoralister tidigare inte värdesatt utbildning. Föräldrar till och med skiljer sig när de är av olika åsikt om barnens utbildning.

I Lokichar, en halvtimmes bilresa från Rebeccas hem, bor det flera ensamförsörjare. De har flyttat till stan i hopp om arbete. Utan djur har de ingenting. Skilsmässor försätter särskilt kvinnor i extrem fattigdom.

När Alice Loro Lele som barn började skolan uppmuntrad av sin mor kastade hennes far i sin ilska ut både mor och barn. I dag är hon 20-årig trebarnsmor och bor i sin mammas anspråkslösa hydda i Lokichar. Båda har skiljt sig.

Alices motgångar började när hon efter grundskolan inte hade råd att fortsätta i gymnasiet.

”Jag gifte mig när jag var 15 år gammal för att jag trodde att min man skulle ta hand om oss. Jag var dum och visste ingenting”, säger Alice och viftar med händerna, synbarligen upprörd av minnet.

Mannen hade inga djur att betala hemgiften med, också ett tecken på pastoralisternas svåra situation.

Alice var en begåvad elev i grundskolan och började undervisa förskolebarn. Hon grundade också en livsmedelsaffär, men mannen lade beslag på alla hennes inkomster och söp upp pengarna. Hon tvingades lägga ner affären.

”Han brydde sig inte alls om barnen. När han tog sig en till fru bestämde jag mig för att lämna honom och flytta tillbaka till mamma”, säger hon.

Hundratusentals djur dog i den rekordsvåra torkan år 2017 och har skapat en kris för pastoralisterna i Turkana som traditionellt förlitat sig på boskapsskötsel.

Invånarna i Turkana lever långt från verkligheten i huvudstaden Nairobi. Kenyas ekonomi har växt kraftigt, och i Nairobi finns allt från skyskrapor till teknologi och banbrytande mobilapplikationer. I Turkana bor de flesta människorna i byar utan el och rinnande vatten.

I Nairobi lever 22 procent av invånarna under fattigdomsgränsen, i Turkana 88 procent. Ojämlikheten beror framför allt på utbildningsnivån. I Nairobi har 90 procent gått i skolan, i Turkana 18 procent.

Inom Turkana har pastoralisterna flyttat närmare städerna i hopp om arbete, men ytterst få kan ens läsa.

”Vi uppmuntrar familjerna att skicka barnen till skolan. Utbildning anses vara lösningen på lång sikt”, säger Miriam Atonia, som arbetar som utbildningskoordinator för Kyrkans Utlandshjälp (KUH) i Turkana.

”Det kräver ändå mycket uppoffringar eftersom familjerna dagligen kämpar för sin överlevnad och barnen ofta tvingas hjälpa till med inkomstbringande arbete eller genom att helt enkelt hämta vatten.”

Förändringen har sakta börjat. Vid det här laget går över hälften av barn och unga i Turkana i skolan. Inom KUH:s projekt började nästan 27 000 barn och unga skolan i Kenyas fattigaste provinser under år 2018, en del av dem efter ett avbrott på flera år.

Alice fick ett stipendium för att börja i gymnasiet i Lokichar. Stödet från hennes mor har också varit viktigt.

”Jag har ont i hjärtat av att jag ser mina barn så sällan. Men man måste göra uppoffringar; om vi är sysslolösa kan vi inte förbättra vår situation”, säger Alice.

”Jag vill bli lärare och uppmuntra unga flickor att utbilda sig. Jag kan ge råd som jag själv hade behövt.”

Alice Loro Lele, 20, har börjat i gymnasiet med stöd av Kyrkans Utlandshjälp. Hon säger att det är svårt att vara borta från sina barn, men är övertygad om att uppoffringen kommer att betala sig tillbaka i framtiden.

Det är utmanande att framföra utbildningens fördelar åt föräldrar som vuxit upp enligt pastoralisternas traditioner. Edapal och Namasi gick aldrig i skolan men beslöt sig ändå att sända Rebecca till skolan.

Efter att ha släppt ut getterna ger sig Rebecca av mot dagens första lektion i skolan i Ageles, några minuters promenad hemifrån.

”I dag ser jag tydligt hur det går bättre för dem i min generation som gått i skolan. Om jag och min fru hade fått en utbildning skulle vi också sova på madrasser och ha ett tak av plåt i stället för tyger”, säger Edapal.

Edapal jämför utbildningen med äktenskap, en liknelse som pastoralisterna tagit till sig. Rebecca är nu gift med skolan, och genom att gå i skolan behöver hon inte vara beroende av någon annan. När hon är klar med sin utbildning kan hon själv bestämma sig för om hon vill gifta sig.

Edapal känner sig stolt när Rebecca efter en skoldag berättar vad hon lärt sig.

”Jag hoppas att Rebecca hittar ett jobb hon gillar, och om Gud tillåter kan hon också hjälpa sina föräldrar i framtiden. Utbildningen öppnar möjligheter som jag inte själv har någon aning om.”

Genom insamlingen Gemensamt Ansvar kan du stöda Kyrkans Utlandshjälps katastrofarbete. Temat för årets insamling är utbildning – läs mera på adressen gemensamtansvar.fi

Text: Erik Nyström

Artikeln publicerades ursprungligen i Kyrkpressen nr 2/2019.

 

Utbildning är den hållbaraste formen av utvecklingssamarbete – Gemensamt Ansvar 2019 stöder utbildning för barn och unga

Kyrkans Utlandshjälp (KUH) stöder de mest utsatta barnens skolgång genom insamlingen som börjar den 3 februari.

Möjligheten till utbildning är det enda hoppet till en bättre framtid för barn och unga. Skolgången skapar trygghet och rutiner i vardagen.

”Utbildning är den hållbaraste formen av utvecklingssamarbete. Kyrkans Utlandshjälp arbetar för att världens fattigaste människor ska ha en möjlighet till den utbildning de behöver. Vi stöder särskilt barn, unga och kvinnor samt personer med funktionsnedsättning. Vi hjälper också barn och unga som avbrutit sin skolgång att återvända till skolan, och utvecklar därtill studiehandledningen, yrkesutbildningen och företagande”, säger KUH:S verksamhetsledare Jouni Hemberg.

År 2019 riktas insamlingens intäkter bland annat till Kenyas fattigaste område, Turkana. Där är andelen barn och unga som går i skolan betydligt lägre än landets genomsnittsnivå. Av områdets barn och unga i skolåldern går endast kring 60 procent i skolan. Skolavgifter och priset på skolmaterial är för dyrt för många av familjerna.

Genom insamlingens intäkter samarbetar KUH med pastoralistfamiljer. De får höra om nyttan med utbildning och de uppmuntras att anmäla sina barn till skolan.

Insamlingen Gemensamt Ansvar:

  • stöder skolgången för de mest utsatta och uppmuntrar dem som avbrutit skolgången att återvända till skolan
  • stöder företagsamma elevers skolgång ekonomiskt
  • delar ut skolmaterial och hygienartiklar åt eleverna
  • bygger vattensystem åt skolorna så att barnen får dricka och tvätta sina händer
  • utbildar fler kompetenta lärare till glesbygder.

Unga har rätt till utbildning

I Finland används medlen från Gemensamt Ansvar för att stöda mindre bemedlade barns och ungas studier.
Ca 120 000 barn och unga i Finland växer upp i familjer med små inkomster. För många unga riskerar drömyrket förbli en dröm om familjen inte har råd med de kostnader som studierna medför, såsom dator och läroböcker.

”Att utestängas från utbildning och drömmar som går om intet är en djup tragedi för den enskilda men det innebär också märkbara ekonomiska utmaningar för hela samhället. Vi måste se till att grundlagens 16 paragraf förverkligas; fattigdom får inte bli till hinder för utbildning för en enda ung människa”, säger Gemensamt Ansvars insamlingschef Tapio Pajunen.

”Såväl i Finland som i katastrofområden är samhällets framtid beroende av hurdana möjligheter man ger framför allt unga. Genom att ta dem i betraktande bygger vi framtiden”, säger biskopen i Lappo Simo Peura.

Du kan stöda barn som Rebecca och ge en gåva här.

Mer information:
Kyrkans Utlandshjälps arbete och intervjuförfrågningar: Kristiina Markkanen, informatör, tel. 040 141 7482
Insamlingen Gemensamt Ansvar: Tapio Pajunen, insamlingsledare, tapio.pajunen@yhteisvastuu.fi, p. 0400 870 041