På Kakuma-Kalobeyei flyktingläger i norra Kenya är behovet av mentalvårdstjänster skriande. Lägrets invånare har flytt mord och våldtäkter, och det dagliga livet på lägret är fortsatt utmanande. Behovet av hjälp är enormt och även arbetet som psykolog är krävande. Hur kan man se till att man själv orkar mitt bland alla svårigheter?
”DET ÄR VIKTIGT att ha en målsättning i livet”, säger läraren inför en grupp på cirka fyrtio elever. Eleverna lyssnar koncentrerat trots att det är väldigt hett i klassrummet, över 30 grader.
”Vad kunde vara en bra målsättning i livet?”
”Ett trevligt hus”, svarar en.
”Möjligheten att äta godis”, svarar en annan. En tredje ropar ”en bra fru” och alla brister ut i skratt.
I KENYA hade skolorna ett par veckor lov i maj, men på Kalobeyei flyktingläger pågår ett levnadskunskapstläger. På det övar man till exempel självkännedom, att lägga upp mål i livet och att lösa konflikter.
Flyktinglägret är ett av världens största och där bor cirka 300 000 flyktingar. Största delen är barn och unga. Många av dem lever ensamma eller med sina syskon för att deras föräldrar antingen har försvunnit eller dött.
200 barn, som under den föregående terminen regelbundet har kommit till skolan, har bjudits in till lägret. Inbjudan är förutom en belöning – man får skolmat på lägret – också ett sätt att sprida budskapet. Unga som deltagit i lägret lär antagligen ut färdigheterna för sina kompisar i framtiden.
”Vi märkte att de unga kan hamna i trubbel under skolloven. Somliga går med i gäng, andra blir gravida. Därför bestämde vi att det är bra att ordna ett läger där vi lär ut nyttiga livsfärdigheter”, säger Maureen Achieng, 25.
Varje vecka kommer det nya invånare till Kakuma-Kalobeyei lägret från grannländerna. Största delen är barn och ungdomar.
Maureen Achieng är psykolog vid Kyrkans Utlandshjälps fältkontor i Kakuma-Kalobeyei. Hennes uppgift är att stöda barnens och ungdomarnas psykosociala välmående och ge råd för att underlätta svåra situationer.
Varje vecka kommer det nya invånare till lägret från grannländerna. För tillfället kommer flest flyktingar från Burundi, då folk flyr våldet som pågått där i åratal; en del flyr inte ens för första gången. Samtidigt väntar man på hurudana följder konflikten som bröt ut i Sudan i april ska få i Kenya.
”Barnen här har många slags problem: allvarliga trauman från hemlandet eller flykten; misshandel hemma; tonårsgraviditeter. Utöver det har vi ungas normala problem, så som pressen att klara sig bra i skolan eller hjärtesorger”, säger Maureen Achieng.
NÄR MAN BEARBETAR stora problem är det viktigt att ta ett litet steg i taget. Maureen Achieng råder de unga att ställa upp mål och fira de små segrarna. Det är speciellt viktigt att betona vikten av utbildning för flickorna, som vanligen pressas att gifta sig som väldigt unga. Burundiska Nelly Havyarimana, 15, vet hur det känns.
”Vi kom till Kenya med min mamma och mina systrar 2017. Vi måste lämna hemmet då min pappa dog. Eftersom jag inte hade några bröder, ville släktingarna gifta bort oss flickor. Min mamma ville att vi skulle få chansen att studera, och vi flydde hit.”
På levnadskunskapstlägret har Havyarimana lärt sig vikten av målsättningar.
”Jag skulle vilja bli kirurg som stor. Det kan man inte bli om man inte arbetar hårt. Man måste kunna fatta beslut för sin framtid och sätta upp mål längs med vägen. Men jag är hoppfull.”
En annan nyttig färdighet som Havyarimana har lärt sig på lägret är konfliktlösning. Det bor många nationaliteter på flyktinglägret och ett gemensamt språk saknas ofta. Därför kan konflikter blossa upp.
”Nu vet jag att det lönar sig att söka stöd från andra grupper. Om till exempel folk från Burundi och Sudan bråkar sinsemellan, lönar det sig för mig att få åtminstone en sudanes på min sida, kanske andra också. Parterna i konflikten lugnar sig när de märker att alla vill att de ska sluta.”
FÖRUTOM LÄGRET, har psykologen Maureen Achieng även andra ansvarsområden. Hon erbjuder psykosocialt stöd åt skolelever. I praktiken betyder det terapi, studiehandledning, att reda ut problem, och mycket annat. Arbetet är mentalt tungt till och med för en yrkesperson.
”Jag har många gånger levt mig in i barnets situation där föräldrarna har mördats eller en närstående blivit våldtagen inför barnets ögon. För att finna skydd har de tvingats gå till fots i många dagar i streck utan sömn, mat eller vatten.”
Maureen Achieng är också med i en samarbetsgrupp organisationer emellan för att förhindra självmord. Den senaste tiden har både drogmissbruket och självmordsförsöken ökat alarmerande mycket i lägret.
”Den absolut största orsaken är de ångestframkallande levnadsförhållandena. Hela 70 procent av personerna med självskadebeteende berättar att levnadsförhållandena är orsaken till beteendet. Detsamma gäller droganvändningen. Det är ett sätt att fly verkligheten och hopplösheten.”
Självmordspreventionsgruppen söker upp personer i riskgrupperna och engagerar hela samhället i att känna igen varningssignalerna omkring dem.
”Med försäljarna i lägret kommer vi till exempel överens om att de ska ställa ett par följdfrågor om någon vill köpa ett rep. Vad ska det här användas till? Aha, till att binda fast ett djur. Vilket slags djur? Och så vidare. På det här sättet ger många upp sina planer, åtminstone för stunden.”
Att dagligen ha att göra med något sådant som självmord kräver mycket av en människa. Maureen Achieng tycker att det är viktigt att hon på fritiden kan distansera sig från sitt jobb. Det är inte lätt. De hjälpbehövande är många, och arbetstiden räcker inte till allt. Dessutom bor de anställda i tämligen enkla förhållanden, nära varandra.
”Fastän man försöker koppla av styrs diskussionerna med kollegerna alltid tillbaka till jobbsaker. Och de är svårt att undvika kolleger om de bor i lägenheterna brevid.”
Maureen Achieng tycker att det är viktigt att hon på fritiden kan distansera sig från sitt jobb. Det är inte lätt. De hjälpbehövande är många, och arbetstiden räcker inte till allt.
Å ANDRA SIDAN är det viktigt att gå igenom sådant som tynger en. Maureen Achieng är lycklig över att ha en äldre, utomstående kollega som hon kan lufta sina tankar med och få goda råd av för att lösa svåra fall.
För Maureen Achieng, som kommer från Nairobi, krävde det också en hel del anpassning att vänja sig vid flyktinglägrets små cirklar. Det viktigaste var att göra det egna hemmet hemtrevligt.
”Den viktigaste saken i mitt hem är spelkonsolen, som jag tar med överallt”, skrattar Maureen Achieng. Hon berättar att hon är ett stort fan av Formel 1 och spelar bland annat bilspel. Förutom konsolen har Achieng hämtat med sig sina favoritdelikatesser och börjat måla.
”Ibland har vi konstverkstäder för barnen. Jag kan av egen erfarenhet berätta att konstterapi fungerar”, ler hon.
Maureen Achieng arbetar enligt ett rotationssystem. Förutom vanliga semestrar har hon efter sju arbetsveckor en vecka ledigt.
”Skriv med stora bokstäver i artikeln att rotationsledigheten är absolut nödvändig”, uppmanar Aschieng.
”Efter fem veckor märker man på kollegerna att de är utmattade. De blir lättretliga. I synnerhet de som har familj saknar sina närstående, eftersom man inte kan ta med sin man eller fru eller sina barn hit. En veckas ledighet hjälper mycket.
PSYKOLOGERNA ÄR INTE de enda som tvingas fundera på hur de ska förhålla sig till historierna som eleverna berättar. Även lärarna hör dem regelbundet, och speciellt lärarna med flyktingbakgrund kan ha egna obearbetade trauman som kan aktiveras. Därför ordnas kamratstödscirklar för lärarna där de kan gå igenom sina erfarenheter.
Den månatliga ritualen är mycket viktig för lärarna. I det tomma klassrummet sitter kring tio personer i en ring. I tur och ordning berättar de vad som bekymrar dem mest för tillfället.
”Här kan vi öppet tala om våra problem och om hur vi kan handskas med våra klasser på bästa möjliga sätt”, säger Edward Festo, läraren i engelska och samhällskunskap.
Och det behövs. Gruppstorlekarna kan med lätthet vara kring tvåhundra elever, vilket gör lärarens jobb svårt.
”Min röst är hes varje dag då jag kommer hem. Dessutom är jag ofta mentalt trött.”
Festo, som kommer från Sydsudan, bestämde sig för att fly inbördeskriget som 19-åring år 2016. Han tog till flykten när några av hans syskon dödades.
”Jag bodde i den norra delen av landet så det var svårt att fly genom ett land i inbördeskrig. Vi förlorade många människoliv under resan”, säger Festo.
Eftersom många skolelever har liknande bakgrund, kan historierna få gamla känslor att komma till ytan.
”Vi har fått mycket stöd för våra trauman. Vi måste alltid, i varje situation, vara den professionella och vuxna. Utan terapi och en heltäckande utbildning skulle det vara mycket svårare att hålla huvudet kallt under jobbiga stunder”, säger Festo.
Han säger sig förstå de yngre generationernas svårigheter och illamående.
”Allt är svårare nuförtiden. När vi kom fick vi skolböcker, skoluniformer och en gratis utbildning. Dagens unga måste betala böckerna och kläderna själva.”
Terapin har hjälpt Festo att bearbeta andra saker också.
”Det var fasansfullt att leva mitt i inbördeskriget. Man tvingas göra hemska saker, sluta sig till onda grupper. Tack vare terapin har jag förändrats.”
LÄRARNA är inte de enda som drar nytta av terapi. Sjätteklassisten Rashidi Shabani, 16, berättar att han förut var mycket lättretad.
”Jag hade kort stubin. När jag var ute med mina kompisar kunde jag bli arg och vi började gräla. Terapin har hjälp mig. Vi har talat om vad som får mig att bli arg och hurudana känslor jag har.”
”Nuförtiden, om jag hamnar i en svår situation, andas jag djupt eller berättar för de andra hur jag känner mig. Då avdunstar min ilska och jag känner mig fri och stressfri.”
Shabani flydde kriget i Demokratiska republiken Kongo tillsammans med sin mamma och sina syskon år 2016. Han berättar att han i framtiden vill hjälpa också sina vänner att hantera sina känslor. Han hoppas att hjälpandet kan bli hans karriär.
”Jag skulle vilja bli psykolog när jag blir stor. Jag har fått mycket hjälp av psykologer, de gör så mycket gott. Som vuxen skulle jag vilja vara som de.”
I kärnan av KUH:s hjälparbete är de lokala anställda som upplever katastroferna både genom sitt jobb och sina privatliv
Karam vaknade av jordbävningen, Marianna flydde kriget. Susan skippar arbetsdagar för att hämta vatten. KUH:s anställda berättar hur det är att leva mitt i en katastrof.
VISSTE DU att mer än 3 000 människor arbetar för Kyrkans Utlandshjälp och av dem är 95 procent experter anställda på plats och ställe? Våra lokala anställda är biståndsarbetets hjältar. De lever mitt i de katastrofer som är avlägsna för många.
I den här artikeln möter vi KUH:s experter som har upplevt kriget i Ukraina, torkan i Östafrika och den förödande jordbävningen i Syrien. För dem är jobbet inte bara ett jobb, eftersom familjens och hemlandets framtid står på spel.
Karam Sharouf har jobbat för Kyrkans Utlandshjälp sedan 2019. ”I Syrien har vi inte haft möjlighet att förbereda oss för katastrofer som jordbävningar och pandemier, eftersom vi levt under bombningar och attacker det senaste årtiondet”, säger han. Bild: Karam Sharouf / KUH
Syriska Karam Sharouf har levt hela sitt vuxna liv bland katastrofer, men tycker ändå att ljuset glimtar in genom fönstret.
”I början trodde jag att vi attackerades igen. Ljudet påminde om de bombningsljud som vi blivit vana att höra under kriget. Till slut förstod jag att marken skakade.
Det var den 6 februari 2023, morgonnatt. Jag sov i vårt hem som ligger på fjärde våningen i Syriens huvudstad Damaskus. I chock grep jag tag om min fru och mina barn. Saker föll och gick sönder, men som tur är blev vi inte skadade.
Jag är en 33-årig syrier. Jag har i praktiken levt mitt i olika katastrofer under hela mitt vuxna liv: det decenniumlånga kriget, coronapandemin och nu förödelsen efter jordbävningen. Många syrier planerar att lämna landet. Vi har bara haft kris på kris.
Jag har jobbat för KUH sedan 2019, då jag blev KUH:s första lokala anställda i Syrien. Redan innan det hade jag en tioårig erfarenhet av att jobba inom organisationer. Efter jordbävningen har vi varit mycket upptagna. I Syrien har vi inte haft möjlighet att förbereda oss för katastrofer som jordbävningar och pandemier, eftersom vi levt under bombningar och attacker det senaste årtiondet. Vi har inte haft en uppfattning om hur man sköter något sådant som en jordbävning.
Precis före skalvet hade vi i Kyrkans Utlandshjälp utvidgat vårt arbete till Aleppo och Raqqa, som många kommer ihåg som huvudstad för Isis. Människorna i de här städerna har levt under ett enormt tryck. De har berättat att de behöver tid bara för att hämta andan efter allt ont. De hade inte behövt en katastrof såsom jordbävningen i sina liv. Många har på grund av den senaste katastrofen förlorat sitt hem eller sin familj.
Trots den svåra situationen tänker jag att det för oss syrier finns ett litet fönster där det flödar in ljus. Det håller mig kvar här. Vår uppgift är att få människor att finna sin styrka.
Syriens framtid beror framför allt på lokalbefolkningen, även om vi också behöver det internationella samfundets hjälp. När folk ligger i och jobbar för sitt eget land, föds en känsla av samhörighet. Jag har harmat mig över hur vita människor förhåller sig till oss från Mellanöstern. Medan jag jobbat för KUH har jag inte märkt något sådant, fastän vi hela tiden är i kontakt med Finland och våra andra verksamhetsländer. Personalen vid KUH:s Syrienkontor är nästan helt syrisk. Det är ganska exceptionellt och väcker en hel del positiv uppmärksamhet.”
Ukrainska Marianna Zhurbenko flydde kriget och skulle nu utan att tveka öppna sitt hem också för andra flyktingar.
”Jag minns hur jag misstroget stirrade upp på himlen från fönstret i mitt eget hem i Gostomel väster om Kiev. Det var den 24 februari 2022 och helikoptrarna surrade och telefonen ringde i ett. Mina vänner ringde i panik och befallde mig och min familj att fly. Kriget hade plötsligt börjat och frontlinjen gick bara 500 meter från vårt hus. Det kändes som om jag skulle ha tittat på en film genom mitt fönster.
Marianna Zhurbenko jobbar som logistikkoordinator vid KUH i Ukraina. Bild: Antti Yrjönen / KUH
På kvällen började artillerieldens oljud och vi bestämde oss med min för att fly. Vi packade in vår 9-åriga son, vår sex månader gamla bebis och vår hund i bilen. Vi for först till Kiev och sedan till västra Ukraina.
Där levde jag med mina pojkar de följande månaderna. Jag vakade mycket och lyssnade till min 9-årings gråt. Den yngsta förstod som tur var inget av situationen.
Främmande familjer lät oss bo hos dem. Vi försökte erbjuda dem betalning för vatten och el som vi förbrukade, men de gick inte med på att ta emot pengar. Kriget har förenat oss ukrainare. Jag skulle också utan att tveka nu öppna dörren för främmande familjer, om en sådan situation ännu skulle uppstå.
Kriget har förändrat mina egna värderingar. Jag förstod att saker inte har någon betydelse. Livet, hälsan, familjerelationer och kärlek blev viktiga värderingar för mig.
Vi kunde återvända till vårt hem i maj 2022. Då var Kiev öde. Det fanns minor och delar av ammunition på vår gård. Minorna städades bort och nu kan barnen tryggt leka där.
Före kriget arbetade jag i en ansvarsfull position i ett sömnadsföretag. Efter att jag återvänt hem blev det klart att även om min arbetsplats inte hade förstörts i striderna, hade alla anställda flytt och de hade inga planer på att återvända.
I juni började jag som logistikkoordinator vid Kyrkans Utlandshjälp. Jag ansvarar för inköp och till exempel för att KUH:s hjälppaket till skolor hittar fram.
Jag var internflykting och vet hur folk känner sig. Jag tycker det är härligt att jag kan hjälpa barn. Jag gillar mig själv när gör det här jobbet.”
Susan Abuba Jackson kom till Kenya från Sydsudan år 2017. Hon jobbade som lärare i sitt hemland och nu är hon läraren på Kalobeyei flyktingläger. Bild: Björn Udd / KUH
Susan Abuba Jackson som bor i ett flyktingläger i Kenya är lärare, men måste ibland använda arbetsdagen för att hämta vatten.
”Jag är lärare. Torkan försvårar förutom elevernas vardag även mitt eget liv. Jag har fem barn hemma, så vissa dagar är jag helt enkelt tvungen att gå efter vatten i stället för att komma på jobb. Annars klarar sig inte mina egna barn. Om jag inte själv får mat har jag inte energi att undervisa. Vi är fyra lärare i skolan. Grupperna är så stora att det är omöjligt att orka om man är hungrig och törstig.
Jag kom till Kenya från Sydsudan år 2017. Jag flydde kriget. Jag minns att en person blev skjuten och därefter blev vi attackerade. Jag flydde tillsammans med mina barn hit till Kenya, min man blev kvar i Sydsudan som soldat.
Jag jobbade som lärare i Sydsudan i 12 år. När jag kom hit började jag som grundskolelärare. De senaste två åren har jag jobbat som barnträdgårdslärare i en skola som drivs av Kyrkans Utlandshjälp på Kalobeyei flyktingläger.
Jag tycker om att jobba med barn eftersom de är så flexibla, lär sig fort och är så oförställda. Småbarnspedagogik är mycket viktigt. Det är grunden för allt lärande.
Torkan är nu vårt största problem. Vanligen har vi 500 elever, men många stannar hemma från skolan eftersom det inte finns vatten i skolan heller. Om det inte finns vatten, kan vi inte ens bjuda på mat.
Barnen här har stora specialbehov. Många har kommit rätt från kriget, de har trauman, deras föräldrar kan ha dött och de kanske till och med bor ensamma med sina äldre syskon. Vår uppgift är att ta hand om de här barnen och se till att de får en bra utbildning. Det är svårt i en sådan här situation.”
Det är bäst att finländarna inte blandar sig i Kenyas konflikter – eller hur, Alexon Mwasi?
Programchefen för Kyrkans Utlandshjälps landskontor i Kenya Alexon Mwasi är ett fan av finsk svagdricka och harmar sig över att västerländska medier inte målar upp en verklighetstrogen bild av Afrika. Under redaktionens korsförhör svarar han på tuffa påståenden om behov av lokal arbetskraft och utländskt bistånd.
Afrikanerna växer upp mitt i naturen bland vilddjuren. Under din barndom strövade elefanterna på din bakgård, Alexon Mwasi.
I mitt fall stämmer den här stereotypin. Min familj bor bredvid Tsavo nationalpark, så det fanns alla möjliga vilddjur på vår bakgård titt som tätt. Ibland var jag rädd att gå till skolan som var flera kilometer bort. I ungdomen var vi inte rädda utan hade i stället roligt då vi jagade antiloper.
Du har studerat internationellt biståndsarbete och jobbat inom branschen sedan 2004. Under din karriär har världen inte blivit bättre.
Oj, det var ett knepigt påstående. Klimatförändringen och de utmaningar den medför är svåra saker som kenianerna inte haft lätt att påverka. Men många saker har också blivit bättre. Till exempel drar många nytta av de brunnar vi borrar och de glädjer en lång tid.
Det har varit allt slags tumult i Kenya den senaste tiden: boskapsstölder och konflikter som beror på dem, demonstrationer och politisk instabilitet. Det vore bäst att finländarna inte blandade sig i kenyanernas konflikter.
Delvis sant. Ibland är konflikterna här så svåra att det är svårt för utomstående att förstå, eller än mindre lösa dem. Å andra sidan är det bra att ibland få utomstående hjälp och synpunkter på problemen.
Utländska biståndsarbetare gör ett bättre jobb än lokalbefolkningen.
Det stämmer absolut inte. Vi måste samarbeta. De lokala människorna och aktörerna känner till problemen och ibland också hur de kan lösas, men utomstående experter hämtar med sig mycket ny kunskap. Till exempel när det gäller jordbruk vet lokalbefolkningen vanligen vilka sorter som klarar sig bäst och som går åt. Men de kan behöva hjälp med att utveckla odlingsmetoderna och effektivera vattenförbrukningen.
Det är dags för afrikanerna att hjälpa sig själva.
Sant, men som sagt finns det också problem som afrikanerna har svårt att påverka. Till dem hör till exempel klimatförändringen. Afrikanerna har förorsakat minst utsläpp, men ändå är vi ytterst utsatta för till exempel torka. I vissa frågor måste vi hjälpa oss själva, men i andra behöver vi som människor varandra.
Västerländska medier målar upp en korrekt bild av Afrika.
De västerländska medierna har till exempel i hög grad låtit bli att behandla den nuvarande torrperioden. Kanske orsaken är kriget i Ukraina och andra stora händelser. Däremot visades våra demonstrationer nyligen stort uppslaget i nyheterna och de målades upp som våldsamma. Det såg ut som om hela Kenya brann, fastän det sist och slutligen handlade om ett litet fenomen.
Kriget i Ukraina har inte påverkat människors liv i Östra Afrika.
Det här stämmer inte alls. Vi är mycket beroende av Ukraina, särskilt på grund av importen av spannmål och matolja. När kriget började stannade importen abrupt. Matkrisen och inflationen accelererade. Jag har varit förvånad och tacksam över att Ukraina den senaste tiden igen har kunnat exportera spannmål till östra Afrika. Men vi kan fortfarande inte importera tillräckligt och det lider vi av.
Du besökte nyligen Finland och älskade vår svagdricka. Nu tillreder du ”kotikalja” i städskrubben i KUH:s Nairobi-kontor.
Haha, en intressant tanke. Kotikalja var så gott! Om jag fick möjlighet att tillreda drycken skulle en eller två satser inte räcka långt.
Christine Murugi från Nairobi älskar animerade filmer – och snart kan de bli hennes yrke
Kyrkans Utlandshjälp har redan länge stöttat ungas yrkesutbildning. Frisör, kock och mekaniker är traditionella yrken, men på en förändrad arbetsmarknad förändras också utbildningsbehoven. I Kenya utbildas nu unga i digitala kunskaper.
I ETT LITET KLASSRUM i Kenyas huvudstad Nairobi sitter 18 unga och knäpper på sina datorer. En av de studerande, Christine Murugi, snurrar runt på en 3D-modell från filmen Minionerna och funderar på vad som skulle vara det bästa sättet att animera figurens hand.
20-åriga Murugi studerar animationsteknik i Kyrkans Utlandshjälps program för kreativa yrken (Creative Industries). Under sina studier övar hon på att skapa tredimensionella figurer och få dem att röra på sig.
”Jag tycker väldigt mycket om animerade filmer. De är roliga, jag älskar historierna. Det skulle vara intressant att få vara med och skapa animationerna”, beskriver Murugi.
Just nu inspireras Murugi av bland annat Disneys animerade film Bolt, som beskriver en hunds liv som tv-stjärna. Murugi får också idéer från den animerade serien DC League of Super Pets, som berättar om superhjältars husdjur.
Christine Murugi var den enda flickan i en klass med 18 studerande. Kuva: Björn Udd / KUA
KUH:s utbildningsprogram för kreativa yrken är gratis och riktar sig till fattiga studerande. I programmet kan unga utbilda sig till bland annat grafiker, digital marknadsförare eller animatör. Christine Murugi är lycklig över möjligheten; utan den skulle inte hon, som det enda barnet till en ensamstående förälder, inte ha möjligheter att studera.
”När coronan kom stramades mammas ekonomi åt ytterligare. Då var jag tvungen att sluta i skolan.”
Sysslolösa Christine Murugi flyttade till sin farbror så att hennes mamma kunde jobba mer. Hos farbrodern hade Murugi mer sällskap och kunde också hjälpa honom med hushållsarbete.
”Som tur är fick jag höra om det här programmet så att jag fick en chans att fortsätta studera.”
Hon var nervös i början av studierna. Animation är en mansdominerad bransch, både globalt och även i Kenya, och Christine Murugi är klassens enda kvinna.
”När jag började här var jag den enda flickan i en klass med 18 studerande. I början var det ganska nervöst men nu har jag blivit vän med mina klasskamrater och kan vara mer avspänd”, säger hon.
Efter den inledande nervositeten är skolkompisarna en av de bästa sakerna med studierna. Murugi tycker om sina nya vänner. Hon tycker att det är särskilt roligt att bolla idéer och utbyta tankar med klasskamraterna.
FASTÄN smarttelefoner är vanliga i Kenya är datorn fortfarande ett fullständigt okänt föremål för en del studerande. Därför går alla studerande i utbildningsprogrammet en grundkurs i datateknik.
Christine Murugi kunde använda dator sedan tidigare. Hon hade lektioner i datateknik i gymnasiet så grundfunktionerna var bekanta för henne. Överlag har studierna gått enligt plan.
”Jag är kanske bäst i klassen”, säger hon med ett skratt. ”Eller åtminstone klarar jag mig bra.”
Den digitala industrin växer i Kenya, men konkurrensen är hård och global. Christine Murugi studerar animationsteknik i Kyrkans Utlandshjälps program för kreativa yrken (Creative Industries). Kuva: Björn Udd / KUA
Trots goda framgångar är Murugi en aning fundersam kring framtiden. Den digitala industrin växer i Kenya, men konkurrensen är hård och global. Att hitta en fast anställning kan vara tufft och många jobbar som frilansare.
”Nog är det lite nedslående ibland, men jag är ändå optimistisk. Jag vet att jag är väldigt bra på att animera, så jag är säker på att jag kommer att kunna sälja min expertis.”
Christine Murugi är bestämd. Det finns ingen tvekan om vad hon vill göra i framtiden.
”Definitivt filmer! Jag älskar filmer och vill jobba med dem. Med den här utbildningen kan jag också till exempel bygga webbsidor, men jag siktar på filmindustrin åtminstone tills vidare.”
Kyrkans Utlandshjälp har beviljat 150 000 euro i nödhjälp för att förhindra att coronaviruset sprids i Sydsudan, Somalia, Uganda och Kenya.
För att sakta ner spridningen av coronaviruset är det viktigt att vara mån om sin handhygien och undvika kontakt med andra människor. Men på flyktingläger och andra fattiga områden är instruktionerna svåra att följa. Områdena är oftast tätt bebodda och för många människor är tvål en lyxprodukt.
I Uganda arbetar Kyrkans Utlandshjälp i landets två största flyktingbosättningar: Bidibidi i norra Uganda och Kyaka i sydväst. Totalt bor mer än 250 000 flyktingar där. Kyrkans Utlandshjälp verkar inom den ugandiska utbildningssektorn i samarbete med FN:s flyktingorganisation UNHCR.
Skolorna i landet är stängda för att förhindra att coronaviruset sprids. Utlandshjälpen ger information till eleverna, deras familjer och lärare bland annat via radio, sms och affischer. Familjerna får även hygienartiklar, och i lokalsamhällena ordnas informationskampanjer med megafoner. Arbetet har beviljats 50 000 euro.
Om skolorna hålls stängda länge får det allvarliga konsekvenser för barnens skolgång och välmående. Många utsatta barn får huvudsakligen rent vatten, mat och mentalt stöd i skolan. När barnen inte går i skola ökar risken för att de misshandlas, utnyttjas, blir gravida eller tvingas in i barnäktenskap eller barnarbete.
”Vi arbetar för att skolorna tryggt kan öppnas när det blir dags för det. Vi skaffar desinfektionsmedel till skolorna, ökar antalet platser där man kan tvätta händerna, sköter om skolans lokaler samt bereder oss på att utbilda lärarna i att ge psykosocialt stöd”, säger Wycliffe Nsheka, Utlandshjälpens landschef i Uganda.
I början av april hade man konstaterat 44 fall av covid-19 i Uganda. Siffran kan vara högre i verkligheten.
Vattenbristen och den svaga förvaltningen gör somaliska Baidoa sårbart
I ett område med sex skolor i somaliska staden Baidoa arbetar Utlandshjälpen med information för att förhindra att coronaviruset sprids. I Baidoa finns en betydande del av landets internflyktingar. Arbetet i Somalia har beviljats 15 000 euro. Antalet bekräftade coronavirusfall i landet var fem i början av april. Det verkliga antalet kan vara större.
Även i Somalia är skolorna stängda. Men Kyrkans Utlandshjälp når även nu, genom skolkommittéer och lärare, ut till cirka 3 200 elever och deras familjer. I skoldistrikten hängs affischer upp, vi genomför informationskampanjer i samarbete med erfarna lokala aktörer, delar ut tvål till familjerna samt ger råd om bland annat handhygien.
”Baidoa är ett speciellt sårbart område på grund av den svaga statsförvaltningen, den dåliga tillgången till hälsovård samt vattenbristen. Skolorna har inte möjlighet att erbjuda eleverna rent vatten varje dag”, säger Mika Jokivuori som är Utlandshjälpens landschef i Somalia.
KUH:s anställda ger instruktioner om god handhygien vid en skola i Baidoa, Somalia i slutet av mars.
Barnen i Baidoa saknar smarttelefoner och annan utrustning som kunde stöda inlärningen på distans nu då de inte kan gå till skolan. Skolstängningen försvagar alltså ytterligare de utsatta barnens och ungas lärande och välmående.
När skolorna åter kan öppnas i Somalia fortsätter Utlandshjälpen sitt upplysningsarbete bland lärare och elever genom att starta hygienklubbar i skolorna samt bedriva kampanjer om en trygg återgång till skolan.
I inbördeskrigets Sydsudan måste man bereda sig snabbt
Även i Sydsudan har regeringen stängt skolorna åtminstone för en månad med start den 20 mars. I början av april fanns fortfarande inga bekräftade fall av coronasmitta, men riskerna är enorma på grund av det svaga hälsovårdssystemet samt den redan tidigare dåliga humanitära situationen i landet.
Efter flera år av inbördeskrig har landet 1,5 miljoner internflyktingar. Redan före coronaepidemin var 7,5 miljoner av landets 11,7 miljoner invånare i behov av humanitär hjälp. Sjukdomar som malaria och diarré är vanliga. Sprider sig coronaviruset i Sydsudan uppstår ett aldrig tidigare skådat hjälpbehov.
Utlandshjälpen har stött 25 000 barns skolgång i några av landets största evakueringsläger – i Mingkaman i delstaten Lakes, i Fangak i Jonglei samt i Tonga i Upper Nile.
En grupp frivilliga lärare deltar i KUH:s lärarutbildning i New Fangak i Sydsudan i början av mars. KUH sprider information om coronaviruset via lärarna och skolorna. Foto: Maria de la Guardia / Kyrkans Utlandshjälp.
”Nu måste man agera snabbt och målmedvetet. Det är väldigt bråttom att nå ut med korrekt information till eleverna, föräldrarna, lärarna och samhällena om viruset och hur det sprids. Det finns också ett akut behov av hygienartiklar som tvål. Regeringen i Sydsudan vädjar till organisationerna att vi ska hjälpa till med det enorma informationsuppdraget, i synnerhet i de tättbebodda flyktinglägren”, säger Utlandshjälpens landschef Berhanu Haile.
”Genom att erbjuda kunskap om viruset och hur man skyddar sig mot det vill vi stärka barnens och föräldrarnas möjlighet att förhindra att det sprids.”
Projektet når över 21 000 barn, lärare och föräldrar. Tvål delas ut till 1 500 familjer. Coronaarbetet i Sydsudan har beviljats 35 000 euro.
I flyktingbosättningen Kalobeyei i Kenya informerar Utlandshjälpen bland annat om vikten av att tvätta händerna. Det sker på de lokala språken via radio, sms och affischer. I bosättningen skapas platser där man kan tvätta händerna och invånarna får hygienartiklar som tvål och handsprit.
Förutom till hygienupplysning och -artiklar styrs medel till att stöda distansundervisning. Kenyas beslut att stänga skolorna i medlet av mars betyder att 17 000 barn i Kalobeyei är hemma från skolan.
Arbetet når 15 000 skolelever. Målet är att via radioutsändningar nå alla 200 000 invånare i Kalobeyei.
Med blicken på det efterföljande återuppbyggnadsarbetet
”Smittoläget och begränsningarna i bland annat rörelsefriheten förändras snabbt i de olika länderna. Vi är beredda att anpassa vårt arbete till det rådande läget och möjligheterna att verka”, säger Eija Alajarva, chef för Utlandshjälpens humanitära biståndsarbete.
Kyrkans Utlandshjälp följer noggrant hur situationen utvecklar sig i samtliga länder där vi verkar. Alajarva betonar att det, trots det kaotiska nuläget, är viktigt att också tänka framåt i tiden.
”När pandemin lugnat sig och begränsningarna upphävts behövs extra stöd för de barn och unga som återvänder till skolan.”
De kan till exempel behöva psykosocialt stöd och repetition av det innehåll i undervisningen som man skulle gå igenom när skolgången avbröts.
Även utvecklingsländernas företagare behöver stöd efter epidemin. Inkomsterna inom servicesektorn hotas av begränsningarna i hur man får röra sig, och böndernas utkomst är ofta beroende av att man kan ta sig till marknaden.
”Även om det värsta återstår för länderna vi verkar i är det viktigt att förbereda återuppbyggandet. Då kan arbetet genast komma igång när det är dags för det”, säger Alajarva.
Hjälp till att skydda invånarna i flyktingbosättningarna mot coronaviruset!
Ge en gåva:
• på Kyrkans Utlandshjälps sajt
• till kontot Nordea, IBAN FI33 1572 3000 5005 04 med referensen 1216
• genom ett sms med texten APU20 till numret 16499 (20 euro)
När det är kris är det viktigt att barnen kan gå i skolan och känna sig trygga. Skolorna är i en nyckelposition när det gäller att hindra coronaviruset.
Det förefaller oundvikligt att coronaviruset sprids men dess framfart kan saktas av genom att begränsa kontakterna mellan människor. I Finland begränsade man först stora evenemang och folksamlingar. Skolor och förskolor ville man hålla öppna in i det sista. Grundskolan är en av samhällets stöttepelare. Att garantera den också under kriser är en viktig åtgärd.
”När vi talar om skolor och daghem, talar vi om samhällets ryggrad”, sade undervisningsminister Li Andersson vid regeringens presskonferens måndagen 16.3.
Kyrkans Utlandshjälp arbetar i de allra bräckligaste staterna i världen. Vi jobbar i humanitära kriser och till exempel på flyktingläger. I sådana omständigheter, efter den akuta nödhjälpen då man sett till att människor har skydd för väder och vind, kan sköta sin hygien och har tillgång till mat, anordnar man skola för barnen.
Varför är det så viktigt att barnen kan gå i skola också i en krissituation?
Skolan erbjuder rutiner till barnen och familjerna och en känsla av en någorlunda normal vardag. Ifall barnet har upplevt något traumatiskt, kan skolan blir en plats där tankarna får kretsa kring något annat.
Utbildning är viktigt! En god utbildning garanterar bättre framtidsutsikter.
Utöver kunskaper och färdigheter lär man sig i skolan att vara tillsammans med andra. Skolan är en viktig del av barnets sociala liv och där skapas vänskapsrelationer som kan vara betydelsefulla för resten av livet.
När barnen är i skolan om dagarna kan de vuxna koncentrera sig på sina vardagssysslor och sina jobb.
I skolan ges viktig information också om hälsan. Till exempel nu när coronaviruset sprids, kan skolorna informera om hur spridningen sker och vad man kan göra för att förhindra den. Barnen ges råd om att tvätta händerna och hålla god hygien.
Att stoppa coronaviruset är nu särskilt brådskande på världens krisområden där människor redan från förut är utsatta och inte har tillgång till fungerande sjukvård. Kyrkans Utlandshjälp har vidtagit åtgärder för att distribuera hygienartiklar och effektivera upplysningsarbetet på flyktinglägren.
Skolan är en viktig kanal för att öka barnens hälsokunskaper. Som en del av en kampanj för att stoppa coronaviruset, börjar Kyrkans Utlandshjälp ge hygienupplysning i skolorna i Uganda och Somalia. I Kenya är skolorna stängda sedan 16.3. Upplysningskampanjen sker där via lokala radiostationer.
Utöver upplysning utdelas handdesi, tvål och andra hygienartiklar.
Nu är det viktigt att vi skyddar varandra från coronaviruset. Och att se till att barnen får vara barn och gå i skola fastän det är kris.
Hjälp oss att skydda människor på flyktinglägren från coronaviruset.
För att hindra spridningen av coronaviruset distribuerar Kyrkans Utlandshjälp hygienartiklar och effektiverar hygienupplysningen på flyktinglägren.
De människor som bor i ett flyktingläger befinner sig redan från förut i en utsatt situation. Coronaviruset kan ha ödesdigra följder eftersom god hygien och fungerande hälsovård är utmanande att upprätta.
I Uganda är Kyrkans Utlandshjälp FN-flyktingorganisationen UNCHR:s partner och ansvarar för att anordna utbildning till 120 000 elever på flyktingbosättningsområdena i norra Uganda.
”Skolorna är helt fyllda och eleverna är många. Att förbättra hygienen är nu en oundviklig åtgärd”, konstaterar Wycliffe Nsheka som är Utlandshjälpens landschef i Uganda.
”Vi anordnar hygienutbildning till eleverna, lärarna och vi bildar hygienkommittéer på lägren. Vi upprättar platser för handtvätt i skolorna och skaffar desinfektionsmedel för händer och ytor. Vi skall också trycka informationsbroschyrer på olika språk och informera via radio.”
I Kenya stängdes skolorna 16.3. Även de skolor och förskolor som Utlandshjälpen understöder är stängda.
På flyktinglägret Kalobeyi i Kenya startar en informationskampanj i lokalradion om bl.a. vikten av att tvätta händerna. På så sätt försöker vi nå barnen och föräldrarna medan skolorna är stängda, berättar Utlandshjälpens landschef i Kenya, John Bongei. Det finns även planer på att distribuera handdesinfektionsmedel, flytande tvål, ämbar och andningsmasker till elevernas vårdnadshavare.
”Vi vidarebefordrar också de Kenyanska myndigheternas information om skollektioner som sker via radio. Vi utreder nu vilka tjänsteleverantörer det finns för distansundervisning och hur vi kan stöda sådan, ifall skolorna är stängda en längre tid”, berättar John Bongei.
Också i Somalia utförs hygienåtgärder via skolorna.
Hjälp oss att skydda människor på flyktinglägren från coronaviruset
David Edapals familj har levt på boskapens villkor, men långa perioder av torka och konflikter har förvandlat livet till en kamp om överlevnad. Klimatförändringen har fått pastoralisterna att sätta sitt hopp på barnens utbildning.
De torra kvistarna rasslar när getterna försöker tränga sig igenom det skraltiga staketet. 12-åriga Rebecca Atubo lyfter omsorgsfullt killingarna in i en åtskild del av inhägnaden och släpper ut de övriga getterna.
Getterna vandrar mot betesmarkerna under en skonsam morgonsol. Om ett par timmar övergår den behagliga temperaturen till värmebölja när solen når sin fulla styrka.
”Det är ansträngande att valla djuren när det är så hett och man hela tiden är törstig”, säger Rebecca.
Rebecca uppfyller ändå plikttroget familjens förväntningar. Pastoralisterna i nordvästra Kenya har i århundraden försörjt sig på boskapsskötsel, och barnen tar i tidig ålder ansvar för familjens getter och kor.
Vägen till betesmarkerna har ändå blivit lång. Det syns ingen grönska på den gråa, kruttorra jorden vid familjens hyddor. Det har oroat Rebeccas pappa David Edapal redan länge. Han kan inte säga hur gammal han är, men hans fårade ansikte har tydligt vittnat flera decennier i Turkana, Kenyas fattigaste provins.
”Här blir allt varmare och regnen har minskat betydligt. För att få vatten åt oss själva måste vi varje dag vandra i två timmar till den närmaste floden”, säger Edapal.
Rebecca Atubo, 12, säger sig tycka bättre om skolan än om att valla djur. Hennes favoritämnen är engelska och matematik.
Turkana drabbas av allt längre och svårare perioder av torka. År 2017 var torkan den värsta på årtionden, och det kostade livet på hundratusentals djur.
Slaget var hårt mot pastoralisterna. Traditionellt lever de som nomader och flyttar efter de bördigaste betesmarkerna. Djuren är som ett vandrande bankkonto – de utgör hela egendomen. Djuren förser dem med mat i form av mjölk och kött. Genom att sälja ett djur får man pengar för övriga behov, som hälsovård.
Männen behöver dessutom en viss mängd djur för att betala hemgift åt kvinnans släkt när de gifter sig och sedan bildar familj. Djurens död är som en finanskris för pastoralisterna.
”Utmärglade djur duger varken till att sälja eller att äta, och de ger mycket mindre mjölk”, förklarar Edapal.
Rebecca Atubo, 12, (längst framme) promenerar till skolan med sina vänner på några minuter. Det är viktigt att skolan är nära eftersom säkerhetsläget i Turkana är dåligt.
Den svåra situationen skapar också spänningar bland pastoralisterna, som tävlar om de återstående betesmarkerna. Den ökande fattigdomen lockar också till boskapsstölder. En förbipasserande kamelherde bär ett automatvapen på ryggen för att avskräcka omgivningen från frestelsen. Situationen förvärras av att mängden vapen ökat i trakten på grund av kriget i grannlandet Sydsudan, som gränsar till Turkana.
Att fråga en pastoralist hur många djur familjen har är ungefär som att fråga en finländare om lönen. De flesta föredrar att hålla det hemligt. Edapal berättar ändå att tjuvar tagit kring tvåhundra av hans djur.
Familjen flyttade på grund av otryggheten till sin nuvarande boning i byn Ageles nära staden
David Edapal (till vänster) och Aseken Namasi (till höger) hoppas att deras dotter Rebecca ska få sig en utbildning för att kunna försörja sig själv i framtiden, oberoende av andra människor.
Lokichar. Edapals fru Aseken Namasi säger att hon har ont i hjärtat efter alla motgångar.
”Det värsta var när banditerna dödade fyra av mina vänner framför ögonen på mig när vi gick efter vatten”, säger hon. ”Man kan skaffa nya djur, men man kan aldrig ersätta en människa.”
Så gott som alla Turkanas invånare lever på boskapsskötsel. Pojkarna uppfostras till herdar och flickorna förväntas utöka familjens egendom genom hemgiften som betalas i boskap vid giftermålet.
Barnäktenskap är ännu vanligt, och på grund av den traditionella livsstilens förväntningar har pastoralister tidigare inte värdesatt utbildning. Föräldrar till och med skiljer sig när de är av olika åsikt om barnens utbildning.
I Lokichar, en halvtimmes bilresa från Rebeccas hem, bor det flera ensamförsörjare. De har flyttat till stan i hopp om arbete. Utan djur har de ingenting. Skilsmässor försätter särskilt kvinnor i extrem fattigdom.
När Alice Loro Lele som barn började skolan uppmuntrad av sin mor kastade hennes far i sin ilska ut både mor och barn. I dag är hon 20-årig trebarnsmor och bor i sin mammas anspråkslösa hydda i Lokichar. Båda har skiljt sig.
Alices motgångar började när hon efter grundskolan inte hade råd att fortsätta i gymnasiet.
”Jag gifte mig när jag var 15 år gammal för att jag trodde att min man skulle ta hand om oss. Jag var dum och visste ingenting”, säger Alice och viftar med händerna, synbarligen upprörd av minnet.
Mannen hade inga djur att betala hemgiften med, också ett tecken på pastoralisternas svåra situation.
Alice var en begåvad elev i grundskolan och började undervisa förskolebarn. Hon grundade också en livsmedelsaffär, men mannen lade beslag på alla hennes inkomster och söp upp pengarna. Hon tvingades lägga ner affären.
”Han brydde sig inte alls om barnen. När han tog sig en till fru bestämde jag mig för att lämna honom och flytta tillbaka till mamma”, säger hon.
Hundratusentals djur dog i den rekordsvåra torkan år 2017 och har skapat en kris för pastoralisterna i Turkana som traditionellt förlitat sig på boskapsskötsel.
Invånarna i Turkana lever långt från verkligheten i huvudstaden Nairobi. Kenyas ekonomi har växt kraftigt, och i Nairobi finns allt från skyskrapor till teknologi och banbrytande mobilapplikationer. I Turkana bor de flesta människorna i byar utan el och rinnande vatten.
I Nairobi lever 22 procent av invånarna under fattigdomsgränsen, i Turkana 88 procent. Ojämlikheten beror framför allt på utbildningsnivån. I Nairobi har 90 procent gått i skolan, i Turkana 18 procent.
Inom Turkana har pastoralisterna flyttat närmare städerna i hopp om arbete, men ytterst få kan ens läsa.
”Vi uppmuntrar familjerna att skicka barnen till skolan. Utbildning anses vara lösningen på lång sikt”, säger Miriam Atonia, som arbetar som utbildningskoordinator för Kyrkans Utlandshjälp (KUH) i Turkana.
”Det kräver ändå mycket uppoffringar eftersom familjerna dagligen kämpar för sin överlevnad och barnen ofta tvingas hjälpa till med inkomstbringande arbete eller genom att helt enkelt hämta vatten.”
Förändringen har sakta börjat. Vid det här laget går över hälften av barn och unga i Turkana i skolan. Inom KUH:s projekt började nästan 27 000 barn och unga skolan i Kenyas fattigaste provinser under år 2018, en del av dem efter ett avbrott på flera år.
Alice fick ett stipendium för att börja i gymnasiet i Lokichar. Stödet från hennes mor har också varit viktigt.
”Jag har ont i hjärtat av att jag ser mina barn så sällan. Men man måste göra uppoffringar; om vi är sysslolösa kan vi inte förbättra vår situation”, säger Alice.
”Jag vill bli lärare och uppmuntra unga flickor att utbilda sig. Jag kan ge råd som jag själv hade behövt.”
Alice Loro Lele, 20, har börjat i gymnasiet med stöd av Kyrkans Utlandshjälp. Hon säger att det är svårt att vara borta från sina barn, men är övertygad om att uppoffringen kommer att betala sig tillbaka i framtiden.
Det är utmanande att framföra utbildningens fördelar åt föräldrar som vuxit upp enligt pastoralisternas traditioner. Edapal och Namasi gick aldrig i skolan men beslöt sig ändå att sända Rebecca till skolan.
Efter att ha släppt ut getterna ger sig Rebecca av mot dagens första lektion i skolan i Ageles, några minuters promenad hemifrån.
”I dag ser jag tydligt hur det går bättre för dem i min generation som gått i skolan. Om jag och min fru hade fått en utbildning skulle vi också sova på madrasser och ha ett tak av plåt i stället för tyger”, säger Edapal.
Edapal jämför utbildningen med äktenskap, en liknelse som pastoralisterna tagit till sig. Rebecca är nu gift med skolan, och genom att gå i skolan behöver hon inte vara beroende av någon annan. När hon är klar med sin utbildning kan hon själv bestämma sig för om hon vill gifta sig.
Edapal känner sig stolt när Rebecca efter en skoldag berättar vad hon lärt sig.
”Jag hoppas att Rebecca hittar ett jobb hon gillar, och om Gud tillåter kan hon också hjälpa sina föräldrar i framtiden. Utbildningen öppnar möjligheter som jag inte själv har någon aning om.”
Genom insamlingen Gemensamt Ansvar kan du stöda Kyrkans Utlandshjälps katastrofarbete. Temat för årets insamling är utbildning – läs mera på adressen gemensamtansvar.fi
Text: Erik Nyström
Artikeln publicerades ursprungligen i Kyrkpressen nr 2/2019.
Kyrkans Utlandshjälp (KUH) stöder de mest utsatta barnens skolgång genom insamlingen som börjar den 3 februari.
Möjligheten till utbildning är det enda hoppet till en bättre framtid för barn och unga. Skolgången skapar trygghet och rutiner i vardagen.
”Utbildning är den hållbaraste formen av utvecklingssamarbete. Kyrkans Utlandshjälp arbetar för att världens fattigaste människor ska ha en möjlighet till den utbildning de behöver. Vi stöder särskilt barn, unga och kvinnor samt personer med funktionsnedsättning. Vi hjälper också barn och unga som avbrutit sin skolgång att återvända till skolan, och utvecklar därtill studiehandledningen, yrkesutbildningen och företagande”, säger KUH:S verksamhetsledare Jouni Hemberg.
År 2019 riktas insamlingens intäkter bland annat till Kenyas fattigaste område, Turkana. Där är andelen barn och unga som går i skolan betydligt lägre än landets genomsnittsnivå. Av områdets barn och unga i skolåldern går endast kring 60 procent i skolan. Skolavgifter och priset på skolmaterial är för dyrt för många av familjerna.
Genom insamlingens intäkter samarbetar KUH med pastoralistfamiljer. De får höra om nyttan med utbildning och de uppmuntras att anmäla sina barn till skolan.
Insamlingen Gemensamt Ansvar:
stöder skolgången för de mest utsatta och uppmuntrar dem som avbrutit skolgången att återvända till skolan
stöder företagsamma elevers skolgång ekonomiskt
delar ut skolmaterial och hygienartiklar åt eleverna
bygger vattensystem åt skolorna så att barnen får dricka och tvätta sina händer
utbildar fler kompetenta lärare till glesbygder.
Unga har rätt till utbildning
I Finland används medlen från Gemensamt Ansvar för att stöda mindre bemedlade barns och ungas studier.
Ca 120 000 barn och unga i Finland växer upp i familjer med små inkomster. För många unga riskerar drömyrket förbli en dröm om familjen inte har råd med de kostnader som studierna medför, såsom dator och läroböcker.
”Att utestängas från utbildning och drömmar som går om intet är en djup tragedi för den enskilda men det innebär också märkbara ekonomiska utmaningar för hela samhället. Vi måste se till att grundlagens 16 paragraf förverkligas; fattigdom får inte bli till hinder för utbildning för en enda ung människa”, säger Gemensamt Ansvars insamlingschef Tapio Pajunen.
”Såväl i Finland som i katastrofområden är samhällets framtid beroende av hurdana möjligheter man ger framför allt unga. Genom att ta dem i betraktande bygger vi framtiden”, säger biskopen i Lappo Simo Peura.
Mer information:
Kyrkans Utlandshjälps arbete och intervjuförfrågningar: Kristiina Markkanen, informatör, tel. 040 141 7482
Insamlingen Gemensamt Ansvar: Tapio Pajunen, insamlingsledare, tapio.pajunen@yhteisvastuu.fi, p. 0400 870 041
