Rebecca gifte sig med skolan – skolgången kräver uppoffringar i Kenyas fattigaste område

Pastoralisterna i Turkana har i tidigare generationer oftast inte gått i skolan. Pojkarna växer ofta upp som herdar och flickorna gifter sig i tidig ålder. Inställningen till skolan har ändå förändrats när den traditionella livsstilen är hotad.

David Edapals familj har levt på boskapens villkor, men långa perioder av torka och konflikter har förvandlat livet till en kamp om överlevnad. Klimatförändringen har fått pastoralisterna att sätta sitt hopp på barnens utbildning.

De torra kvistarna rasslar när getterna försöker tränga sig igenom det skraltiga staketet. 12-åriga Rebecca Atubo lyfter omsorgsfullt killingarna in i en åtskild del av inhägnaden och släpper ut de övriga getterna.

Getterna vandrar mot betesmarkerna under en skonsam morgonsol. Om ett par timmar övergår den behagliga temperaturen till värmebölja när solen når sin fulla styrka.

”Det är ansträngande att valla djuren när det är så hett och man hela tiden är törstig”, säger Rebecca.

Rebecca uppfyller ändå plikttroget familjens förväntningar. Pastoralisterna i nordvästra Kenya har i århundraden försörjt sig på boskapsskötsel, och barnen tar i tidig ålder ansvar för familjens getter och kor.

Vägen till betesmarkerna har ändå blivit lång. Det syns ingen grönska på den gråa, kruttorra jorden vid familjens hyddor. Det har oroat Rebeccas pappa David Edapal redan länge. Han kan inte säga hur gammal han är, men hans fårade ansikte har tydligt vittnat flera decennier i Turkana, Kenyas fattigaste provins.

”Här blir allt varmare och regnen har minskat betydligt. För att få vatten åt oss själva måste vi varje dag vandra i två timmar till den närmaste floden”, säger Edapal.

Rebecca Atubo, 12, säger sig tycka bättre om skolan än om att valla djur. Hennes favoritämnen är engelska och matematik.

Turkana drabbas av allt längre och svårare perioder av torka. År 2017 var torkan den värsta på årtionden, och det kostade livet på hundratusentals djur.

Slaget var hårt mot pastoralisterna. Traditionellt lever de som nomader och flyttar efter de bördigaste betesmarkerna. Djuren är som ett vandrande bankkonto – de utgör hela egendomen. Djuren förser dem med mat i form av mjölk och kött. Genom att sälja ett djur får man pengar för övriga behov, som hälsovård.

Männen behöver dessutom en viss mängd djur för att betala hemgift åt kvinnans släkt när de gifter sig och sedan bildar familj. Djurens död är som en finanskris för pastoralisterna.

”Utmärglade djur duger varken till att sälja eller att äta, och de ger mycket mindre mjölk”, förklarar Edapal.

Rebecca Atubo, 12, (längst framme) promenerar till skolan med sina vänner på några minuter. Det är viktigt att skolan är nära eftersom säkerhetsläget i Turkana är dåligt.

Den svåra situationen skapar också spänningar bland pastoralisterna, som tävlar om de återstående betesmarkerna. Den ökande fattigdomen lockar också till boskapsstölder. En förbipasserande kamelherde bär ett automatvapen på ryggen för att avskräcka omgivningen från frestelsen. Situationen förvärras av att mängden vapen ökat i trakten på grund av kriget i grannlandet Sydsudan, som gränsar till Turkana.

Att fråga en pastoralist hur många djur familjen har är ungefär som att fråga en finländare om lönen. De flesta föredrar att hålla det hemligt. Edapal berättar ändå att tjuvar tagit kring tvåhundra av hans djur.

Familjen flyttade på grund av otryggheten till sin nuvarande boning i byn Ageles nära staden

David Edapal (till vänster) och Aseken Namasi (till höger) hoppas att deras dotter Rebecca ska få sig en utbildning för att kunna försörja sig själv i framtiden, oberoende av andra människor.

Lokichar. Edapals fru Aseken Namasi säger att hon har ont i hjärtat efter alla motgångar.

”Det värsta var när banditerna dödade fyra av mina vänner framför ögonen på mig när vi gick efter vatten”, säger hon. ”Man kan skaffa nya djur, men man kan aldrig ersätta en människa.”

Så gott som alla Turkanas invånare lever på boskapsskötsel. Pojkarna uppfostras till herdar och flickorna förväntas utöka familjens egendom genom hemgiften som betalas i boskap vid giftermålet.

Barnäktenskap är ännu vanligt, och på grund av den traditionella livsstilens förväntningar har pastoralister tidigare inte värdesatt utbildning. Föräldrar till och med skiljer sig när de är av olika åsikt om barnens utbildning.

I Lokichar, en halvtimmes bilresa från Rebeccas hem, bor det flera ensamförsörjare. De har flyttat till stan i hopp om arbete. Utan djur har de ingenting. Skilsmässor försätter särskilt kvinnor i extrem fattigdom.

När Alice Loro Lele som barn började skolan uppmuntrad av sin mor kastade hennes far i sin ilska ut både mor och barn. I dag är hon 20-årig trebarnsmor och bor i sin mammas anspråkslösa hydda i Lokichar. Båda har skiljt sig.

Alices motgångar började när hon efter grundskolan inte hade råd att fortsätta i gymnasiet.

”Jag gifte mig när jag var 15 år gammal för att jag trodde att min man skulle ta hand om oss. Jag var dum och visste ingenting”, säger Alice och viftar med händerna, synbarligen upprörd av minnet.

Mannen hade inga djur att betala hemgiften med, också ett tecken på pastoralisternas svåra situation.

Alice var en begåvad elev i grundskolan och började undervisa förskolebarn. Hon grundade också en livsmedelsaffär, men mannen lade beslag på alla hennes inkomster och söp upp pengarna. Hon tvingades lägga ner affären.

”Han brydde sig inte alls om barnen. När han tog sig en till fru bestämde jag mig för att lämna honom och flytta tillbaka till mamma”, säger hon.

Hundratusentals djur dog i den rekordsvåra torkan år 2017 och har skapat en kris för pastoralisterna i Turkana som traditionellt förlitat sig på boskapsskötsel.

Invånarna i Turkana lever långt från verkligheten i huvudstaden Nairobi. Kenyas ekonomi har växt kraftigt, och i Nairobi finns allt från skyskrapor till teknologi och banbrytande mobilapplikationer. I Turkana bor de flesta människorna i byar utan el och rinnande vatten.

I Nairobi lever 22 procent av invånarna under fattigdomsgränsen, i Turkana 88 procent. Ojämlikheten beror framför allt på utbildningsnivån. I Nairobi har 90 procent gått i skolan, i Turkana 18 procent.

Inom Turkana har pastoralisterna flyttat närmare städerna i hopp om arbete, men ytterst få kan ens läsa.

”Vi uppmuntrar familjerna att skicka barnen till skolan. Utbildning anses vara lösningen på lång sikt”, säger Miriam Atonia, som arbetar som utbildningskoordinator för Kyrkans Utlandshjälp (KUH) i Turkana.

”Det kräver ändå mycket uppoffringar eftersom familjerna dagligen kämpar för sin överlevnad och barnen ofta tvingas hjälpa till med inkomstbringande arbete eller genom att helt enkelt hämta vatten.”

Förändringen har sakta börjat. Vid det här laget går över hälften av barn och unga i Turkana i skolan. Inom KUH:s projekt började nästan 27 000 barn och unga skolan i Kenyas fattigaste provinser under år 2018, en del av dem efter ett avbrott på flera år.

Alice fick ett stipendium för att börja i gymnasiet i Lokichar. Stödet från hennes mor har också varit viktigt.

”Jag har ont i hjärtat av att jag ser mina barn så sällan. Men man måste göra uppoffringar; om vi är sysslolösa kan vi inte förbättra vår situation”, säger Alice.

”Jag vill bli lärare och uppmuntra unga flickor att utbilda sig. Jag kan ge råd som jag själv hade behövt.”

Alice Loro Lele, 20, har börjat i gymnasiet med stöd av Kyrkans Utlandshjälp. Hon säger att det är svårt att vara borta från sina barn, men är övertygad om att uppoffringen kommer att betala sig tillbaka i framtiden.

Det är utmanande att framföra utbildningens fördelar åt föräldrar som vuxit upp enligt pastoralisternas traditioner. Edapal och Namasi gick aldrig i skolan men beslöt sig ändå att sända Rebecca till skolan.

Efter att ha släppt ut getterna ger sig Rebecca av mot dagens första lektion i skolan i Ageles, några minuters promenad hemifrån.

”I dag ser jag tydligt hur det går bättre för dem i min generation som gått i skolan. Om jag och min fru hade fått en utbildning skulle vi också sova på madrasser och ha ett tak av plåt i stället för tyger”, säger Edapal.

Edapal jämför utbildningen med äktenskap, en liknelse som pastoralisterna tagit till sig. Rebecca är nu gift med skolan, och genom att gå i skolan behöver hon inte vara beroende av någon annan. När hon är klar med sin utbildning kan hon själv bestämma sig för om hon vill gifta sig.

Edapal känner sig stolt när Rebecca efter en skoldag berättar vad hon lärt sig.

”Jag hoppas att Rebecca hittar ett jobb hon gillar, och om Gud tillåter kan hon också hjälpa sina föräldrar i framtiden. Utbildningen öppnar möjligheter som jag inte själv har någon aning om.”

Genom insamlingen Gemensamt Ansvar kan du stöda Kyrkans Utlandshjälps katastrofarbete. Temat för årets insamling är utbildning – läs mera på adressen gemensamtansvar.fi

Text: Erik Nyström

Artikeln publicerades ursprungligen i Kyrkpressen nr 2/2019.