Våldet lämnade hjärtat

Gemensamt Ansvar 2023: Våldet lämnade hjärtat – kenyanska Festus Kipkorir fann fred genom sin utbildning

Våldsspiraler och klimatförändringen hotar ungas framtid i Keriodalen i Kenya. Detta är en historia om en ung man som lyckades gå från boskapstjuv till att välja fredens väg.

EN FLOCK LJUSA, bruna och spräckliga kor stannar bilens framfart på den smala sandvägen. Taggiga buskar i vägrenen, stora stenar och de djupa groparna i den rödbruna sanden ger inte utrymme ens för den fyrhjulsdrivna bilen att väja.

Framför bilen tittar sömniga kor på fordonet, men de har inte bråttom. Svetten blöter ner armhålorna när väntan förlängs i morgonens gassande hetta. Chauffören väntar ändå tålmodigt när korna en efter en långsamt flyttar sig undan bilen som kryper fram.

Detta är en syn man ska vara glad över. I Keriodalen i västra Kenya är saker och ting bra när nötkreatur betar fritt. Korna, och även de mer sällsynta kamelerna, är värdefull egendom. De olika samhällena i dalen stjäl boskap av varandra. Tyvärr eskalerar våldet ofta till konflikter som inte sparar människoliv.

”Tjuvarna dödade min far 2022. Då var jag ganska liten. Jag förlorade också min moster samtidigt. Två människor på en gång”, berättar Festus Kipkorir, 24, och ser sig omkring.

I detta samma buskage, beläget mellan vägen och Keriofloden, vallade hans pappa boskap och det var här hans kropp hittades. Nötkreaturen fortsatte antagligen till andra sidan floden, efter att har blivit drivna dit av tjuvarna. För familjen Kipkorir ledde förlusten av både familjefadern och boskapen till tuffa tider.

Kaksi nautaa kulkee polulla Keniassa.
Kaksi nautaa kulkee polulla Keniassa.

När boskapen betar fritt är det fred i Keriodalen. Bild: Antti Yrjönen / KUH

Fastän familjens ekonomiska situation försämrades snabbt lyckades Kipkorir gå i skola ända till åttonde klass. Faderns öde skavde ändå.

”Våldet stannar i hjärtat.”

Så beskriver Kipkorir den känsla som leder till hämndspriraler som inte ens barn och unga kan undvika.

Klimatkrisen berövar nomaderna deras utkomst

”Jag höll i ett vapen för första gången som 13-åring”, berättar han.

Enligt Kipkorir blir till och med 10-åriga pojkar en del av våldet när konflikterna mellan boskapstjuvar blossat upp. De yngsta stannar för att vakta den egna byn, de äldre pojkarna tar sig i nattens mörker tillsammans med männen till grannområdena. Att stjäla boskap från andra sidan floden är också en rit i samhället då pojkar växer till män.

Kenialainen mies katsoo kameraan.
Festus Kipkorir är nu i fredsbranschen. Bild: Antti Yrjönen / KUH

Männen organiserar sig ofta som en trupp som kan bestå av upp till hundra unga män. Den stora truppen ska garantera att stölden lyckas samtidigt som det stora antalet män skrämmer motståndarna.

”Inte går man dit för att slåss. På en gång kan man ta med sig upp till tvåtusen djur”, avslöjar Kipkorir.

Kipkorir har själv byggt sitt hus med två rum och plåttak. Utomhustemperaturen har stigit till över trettio grader så Kopkorir bjuder in gästerna i skuggan av sitt hem. Det heta mjölkteet, chiya, ångar i muggarna.

Det är dags att prata om de orsaker som upprätthåller konflikten mellan samhällena i Keriodalen. Dalens stammar har traditionsenligt livnärt sig som nomader. Boskapen, framförallt kor och kameler, är familjernas sedelbunt i plånboken, kreditkort och investeringsfond. Genom att sälja nötkreatur kan familjer betala räkningar, låta barnen gå i skola och investera i till exempel företagsverksamhet.

Boskapen behöver mycket mat och måste vallas på stora områden. Särskilt under de senaste åren har situationen i Keriodalen tillspetsats av att betesmarkerna lidit av torra perioder. Klimatförändringen har gjort årscykeln osäker.

Selin seisovan miehen hahmo etualalla. Taustalla näkyy Kerion laakson maisemaa.
Selin seisovan miehen hahmo etualalla. Taustalla näkyy Kerion laakson maisemaa.

Hotet om våld i Keriodalen i Kenya är starkt kopplat till årstiden. De extrema väderfenomenen som förorsakats av klimatförändringen har blivit svårare att förutspå. Det har skapat situationer, där människor tagit till desperata åtgärder. Bild: Antti Yrjönen / KUH

I Kenya har regnen fördröjts särskilt i landets östra och norra delar i områdena Garissa och Marsabit, men även här i västra Kenya, i Keriodalen, var hösten 2022 rätt torr. Årscykeln har blivit oförutsägbar och förhållandena skiljer sig åt i terrängen.

”På andra sidan Keriofloden är terrängen helt annorlunda än här. Mycket torrt, inga träd, bara taggiga buskar och sand”, berättar Kipkorir.

”Därför hämtar våra grannar från andra sidan allt oftare sin boskap till den här sidan om floden för att beta. Det orsakar gräl eftersom det finns så lite betesmarker.”

Kipkorir bor på Kerioflodens västra strand och livet här är inte endast bundet till nötkreatur som på den torrare sidan av floden. Kullarna som omger dalen reser sig upp till en höjd på 2,5 kilometer över havet. I sluttningarna finns tillräckligt med bevattningsvatten, vilket underlättar odlingen av grönsaker. Strax nedanför sluttningarna odlas majs, tomat, bönor och papaya.

Kipkorir styr oss in under mangoträdet. Detta är hans nya liv, orsaken att sluta stjäla nötkreatur: mangoträd, grönsakslandet och en mjölkko som klarar sig med lite foder, men producerar mjölk även till försäljning. Kon viftar bort flugor med sin svans och käkarna maler lugnt.

”Den största orsaken till att boskapsstölderna minskat är att människor fått utbildning inom jordbruk och inte längre är beroende av boskapens betesmarker”, säger Kipkorir.

Maisema Keniasta.

När det var dags för den nattliga boskapsstölden samlades männen som deltog under ett specifikt träd i dalen, för att invänta signalen.. Kuva: Antti Yrjönen / KUH

”Jag var alltid rädd och bad när han gick”

Det är svårt att bryta sig loss från boskapsstölderna även om man vet att ens beslut skulle orsaka sorg och oro för de närmaste.

”Att jag var med i boskapsstölderna blev klart för mamma när hon inte såg mig på ett tag”, berättar Kipkorir.

Modern accepterade inte sonens kriminella och farliga liv.

”Jag försökte förklara för henne att det handlar om mig, inte om henne. I den situationen tror man sig ha rätt och är inte intresserad av någon annans åsikt”, säger Kipkorir.

”I verkligheten styrdes mina åsikter av gruppen som jag kände mig tillhöra. Jag kände också ett behov att hämnas min pappas död.”

Kenialainen nainen istuu seinän edessä juomassa teetä. Pöydällä on termoskannu. Kuvan etualalla on selin kameraan oleva mies.
Salome Kiptoo godkände inte sin son Festus Kipkoiris livsstil, som innebar boskapsstölder. Bild Antti Yrjönen / KUH

Mamma Salome Kiptoo berättar att hon alltid var rädd för att pojken inte skulle återvända från sina nattliga resor. En del av de unga männen återvänder inte, andra återvänder skadade.

”Jag var alltid rädd och bad när han gick. Jag kommer ännu ihåg hur bra och duktig elev han var i skolan”, berättar mamma.

”En del av skolorna i Keriodalen har förlorat flera elever”

Våldsspiralen och familjernas plötsliga fattigdom i Keriodalen hotar utbildningen för barn och unga. Hindren för skolgång handlar om både ekonomi och säkerhet. Boskapstjuvarna har under de senaste åren även slagit till mot skolor och till och med mot en buss som transporterade elever till en utflykt.

Nainen ripustaa pyykkiä kuivumaan ulos Keniassa. Taustalla näkyy kukkula.
Nainen ripustaa pyykkiä kuivumaan ulos Keniassa. Taustalla näkyy kukkula.

Festus Kipkoirs fru Francisca Kiptoo hanger upp byk på familjens gård. Familjen har ett egenbyggt litet hem och tomt i Kenyas Kerio Valley där de odlar mango, grönsaker och majs. Familjen har också en mjölkko med tillräckligt med mjölk att sälja. Bild: Antti Yrjönen / KUH

Kenialainen mies kantaa sylissään pientä lasta.
Kenialainen mies kantaa sylissään pientä lasta.

Festus Kipkorir hoppas att freden i Keriodalen ska bestå och att det ska vara möjligt för honom att skicka sin egen son till skolan. Som pappa vill han att hans barn ska få en bra utbildning så att han kan välja en bättre försörjning än boskapsuppfödning när han blir stor. Bild: Antti Yrjönen / KUH

”En del av skolorna i Keriodalen har förlorat flera elever. De som har pengar har flyttat sina barn till andra skolor och en del låter helt enkelt inte barnen gå i skola alls”, berättar programchef Alexon Mwasi från Kyrkans Utlandshjälp (KUH).

Den nyckfulla klimatförändringen ökar fattigdomen. Enligt Unescos uppskattning går ungefär två miljoner av 6–17-åringarna i Kenya inte i skola. Största delen av dem är från nomadfamiljer som bor på områden som i Keriodalen.

”KUH stödjer de fattigaste familjerna i Keriodalen och några andra områden som lidit hårt av torkan så att barnen kan återvända till skolan. Målet är att nå ungefär 41 500 barn som lämnat skolan”, säger Mwasi.

Utbildning räddade framtiden

Kipkorir vet att han kan skatta sig lycklig för att han kunde avsluta sin skolgång trots att familjen blev fattig efter faderns bortgång. Han tror att utbildningen har hjälpt honom att lämna boskapsstölderna bakom sig. Baserat på sina erfarenheter har han enligt bästa förmåga försökt få sina tidigare vänner att lämna det våldsamma livet bakom sig.

”Jag har påmint dem om att de, precis som jag, har gått i skola. I skolan har vi lärt oss om gemenskap och broderskap. Det är inte rätt att döda och stjäla.”

Enligt Kipkorir är en del av de tidigare boskapstjuvarna precis som han på fredens väg. De spelar i samma fotbollslag tillsammans med de yngre pojkarna.

Jalkapallon peliasuihin pukeutuneet kenialaiset miehet hölkkäävät hiekkakentällä. Taustalla näkyy korkea kukkula.
FC Tot är ett lokalt fotbollslag som spelar i Kenyas Kerio Valley, som samarbetar med ett fotbollslag från ett grannsamhälle på andra sidan Keriofloden. I teamet ingår både unga skolbarn och lite äldre män som liksom Festus Kipkorir är före detta boskapstjuvar. Bild: Antti Yrjönen / KUH

”Fotbollen har gett oss en möjlighet att lära känna våra grannar på andra sidan floden. Och att spela är ett bättre sätt att mäta krafter än att slåss”, säger Kipkorir.

”Vi är fredsambassadörer på denna sida och våra grannar på andra sidan är fredsambassadörer på sin egen sida. Tillsammans avslutar vi våldet.”

Salome Kiptoos stora, milda ögon lyser när hon pratar om sin sons förändring.

”Till en början trodde jag inte att han skulle lämna boskapsstölderna bakom sig och börja med jordbruk. Till slut började jag ändå tro på det. Jag hjälpte Kipkorir att köpa frön så att han kan odla gröna linser och bönor.”

Kenialaisen naisen sivuprofiili.
Kipkorirs mamma, Salome Kiptoo, är glad över den rådande freden och att hennes son börjat odla marken och bildat familj. ”Fred kommer med många välsignelser.” Bild: Antti Yrjönen / KUH

Sonen har nu ett eget litet jordbruk och en familj bestående av fru och son. Precis såsom mamma hoppades.

”Jag tror att en bestående fred kommer med många välsignelser. Man behöver inte vara rädd för att de stora barnen inte återvänder hem på kvällen. I samhället händer bra saker när det råder fred. Alla drar nytta av det”, säger Salome Kiptoo.


Kipkorirs son är ännu liten. Vad önskar den unga pappan till sin son?


”Jag vill att han ska gå i skola.”


Just nu är det fred. Barn i skoluniform går längs vägrenen, människor i olika åldrar sitter i skuggorna av de stora träden och dörrarna och fönstren till de låga kioskerna med plåttak står öppna. På den gropiga vägen guppar lastbilar fram och svajar på hjulen, männen böjer sig ner för att plocka upp mangosäckarna som staplats intill vägen.


Text: Elisa Rimaila
Översättning: Michaela von Kügelgen
Bild: Antti Yrjönen


KYRKANS UTLANDSHJÄLP (KUH) stödjer med hjälp av insamlingen Gemensamt ansvar utbildning för barn och unga på områden i Kenya där klimatförändringen har ökat fattigdom och osäkerhet. På flera platser hamnar de unga mitt i de lokala konflikterna. I projektet stödjer man en återgång till skolan för de unga som lämnat skolan. Utöver materiellt stöd och stödundervisning får väldigt utsatta unga även psykosocialt stöd. I projektet byggs och restaureras skolornas toaletter och handtvättsmöjligheter. Insamlingen Gemensamt ansvar ackumulerar också KUH:s katastroffond som kan hjälpa till där nöden är som störst.

Vauva hymyilee miehen sylissä Keniassa.

Delta i insamlingen Gemensamt Ansvar


Skicka sms:et APU30 (en donation på 30 €) till numret 16588 eller donera valfri summa via MobilePay till numret 85050.

10+1 saker om livsmedelsproduktionens framtid

10+1 saker om livsmedelsproduktionens framtid

En del av oss har mat att slänga bort, andra har nästan ingen alls. Många har mat, men inte tillräckligt näringsrik mat. Vi gjorde en lista på 10+1 saker som påverkar framtidens livsmedelsproduktion.

1. Maten räcker nog till – i teorin.

Det råder inte bara hungersnöd i världen, utan också överflöd. Den mat som produceras globalt skulle räcka till för alla, om den var rättvist fördelad. Trots att det finns enorma regionala skillnader mellan resurserna inom livsmedelsproduktion är problemet som helhet taget inte att produktionen inte räcker till, utan att vårt livsmedelssystem inte fungerar och inte är rättvist.

2. Förändrat klimat tvingar fram ändringar i livsmedelsproduktionen.

Klimatförändringen har redan orsakat långa torrperioder, stormar som är mer intensiva än tidigare och andra extrema väderfenomen, allt sådant som påverkar odlingsframgång och skördeutsikter. Därför behöver livsmedelsproduktionen både minskade utsläpp och anpassning till klimatförändringen. Livsmedelssystemet i sig ger upphov till betydande utsläpp. Därför gäller det att noga fundera hur man framöver kan minska utsläppen inom till exempel markanvändning, livsmedelstransporter och matsvinn.

3. Konflikter orsakar tomma gårdar och fat.

Kriget i Ukraina har visat hur många utvecklingsländer som är beroende av förmånligt spannmål som produceras i Ryssland och Ukraina. Konflikter stör livsmedelsproduktion, -transporter och -försäljning överallt i världen. Kvar blir ofta också odlingsmarker och den utkomst som tidigare har satt mat på bordet när våldsamheter tvingar folk att lämna sina hem. Klimatförändringen gör att resurserna blir knappare och det leder i sin tur till konflikter i framtiden. 

4. Ensidig produktion är ett hot mot mångfalden.

På ungefär två tredjedelar av åkerarealen i världen odlas sammanlagt bara nio växtslag, trots att det finns tusentals växtarter som går att odla. Det effektiva lantbrukets ensidighet utarmar jordmånen och ökar risken för växtsjukdomar och skadegörare. Ett bättre alternativ är att variera mellan olika grödor och satsa på agroekologisk odling, alltså produktion som följer principerna för hållbar utveckling.

5. Stigande priser och inflation drabbar även medelklassen.

Livsmedelspriserna och inflationen har stigit så mycket att det i kombination med de höjda energipriserna gör att även medelklassen drar åt svångremmen. Situationen är en katastrof för fattiga som redan innan de nuvarande kriserna levde från måltid till måltid. Men livsmedelsjättarna och deras ägare drar nytta av situationen. Vissa tycker att man borde ingripa politiskt till exempel genom att beskatta extrem rikedom och bolagens stora vinster. Det är ändå svårt att göra, eftersom många storbolag är multinationella.

6. Mat ska vara näringsrik.

En kärnfråga för livsmedelsproduktionens framtid och hur livsmedelssystemet fungerar är matens näringsinnehåll: mat ska vara hälsosam och näringsrik. Det är inte vettigt att producera enorma mängder av samma rätter som inte enligt någon mätare är de bästa näringsmässigt. Dessutom är ohälsosam mat ofta billigare än hälsosam mat i dag. Bättre kost skulle göra oss friskare och bidra till att minska på utsläppen.

7. Mot en vegetarisk kost?

I synnerhet i de industrialiserade länderna äts det alldeles för mycket kött och animaliska produkter. En övergång till en växtbaserad kost skulle hjälpa med hälsoproblem, bidra till att sänka utsläppen och göra markanvändningen mångsidigare. Vegetarisk mat är ändå inte en lösning för precis alla situationer, för till exempel bland nomader kan djurprodukter vara den enda proteinkällan.

8. Det måste bli stopp på matsvinnet.

Nästan hälften av de frukter och grönsaker som produceras på jorden kastas bort, rapporterar FN. Det samma gäller ungefär en tredjedel av all mat. Omräknat i pengar utgör matsvinnet och mängden avfall en förlust på hundratals miljarder euro varje år. Även om vi aldrig blir av med allt matsvinn kunde man med små insatser avsevärt minska den mängd som i dag kastas bort.

9. Hatten av för det lokala.

Coronaviruspandemin och kriget i Ukraina har visat hur farligt det kan vara att vara alltför beroende av globala värdekedjor. En mångsidig livsmedelsproduktion som är mindre till formen än jätteföretagen kunde förbättra livsmedelstryggheten lokalt, skapa möjligheter att trygga biodiversitet och ge lokalsamhällen nya sätt att försörja sig.

10. Innovationer och teknologi finns redan.

Det krävs inga nya teknologiska framsteg eller helt nya metoder för att svara på de utmaningar livsmedelsproduktionen står inför: vi har redan tillgång till ett brett utbud av praktiska metoder. I stället för att söka framtidsteknologier kunde vi titta bakåt och lära oss av hur tidigare generationer odlade sina åkrar. En agroekologisk approach hjälper att stärka ett samhälles resiliens och stöder lokala odlare.

+1: Kyrkans Utlandshjälp stöder försörjning till exempel med kontantbidrag.

På många håll finns det tillgång till mat, men priserna är så höga att de fattigaste inte har råd att köpa den. Kyrkans Utlandshjälp hjälper människor som kämpar med livsmedelstrygghet till exempel genom kontantbidrag som ger familjer möjlighet att köpa livsmedel. Dessutom stöder KUH utbildning och självständig försörjning till exempel genom företagarforstran. Inom fredsarbetet bygger vi stabilare samhällen i konfliktkänsliga områden.

Intervjuobjekt och källor: Kyrkans Utlandshjälps sakkunniga inom humanitärt påverkansarbete Merja Färm, Naturresursinstitutets forskningschef och specialforskare Mila Sell, FAO:s rapporter Thinking about the future of food safety och The State of the World’s Biodiversity for Food and Agriculture, Oxfams rapport Fixing Our Food: Debunking 10 myths about the global food system and what drives hunger och CGIAR:s Global Food Policy.


Text: Anne Salomäki
Översättning: Sara Torvalds
Illustration: Carla Ladau

Östafrika är i mitten av den värsta torkan på 40 år

”Vi delar på det vi hittar. Ibland har vi mat, ibland inte” – Östafrika är i mitten av den värsta torkan på 40 år

Sedan oktober 2020 har fyra regnsäsonger så gott som uteblivit och för tillfället ser det ut som att också den femte kommer att misslyckas. Traditionellt har herdefolket i Marsabit i Norra Kenya investerat sina pengar i boskap, men nu dör djuren i torkan. Situationen kan jämföras med vad en total börskrasch skulle få till stånd i Finland.

SHEDO ISACKO ROBA inledde sin två dagar långa vandring till det närmaste borrhålet i går. Borrhålet ligger 40 kilometer från hembyn Gareru i Marsabit i norra Kenya. I Gareru är brunnarna torra. 

”De senaste två åren har jag kommit till borrhålet för att hämta vatten och mat till familjen”, säger Shedo Isacko medan hon tvättar sina kläder. 

Sanden och dammet har gjort kläderna så smutsiga att vattnet direkt blir brunt och det kräver många sköljningar innan plaggen är rena. 

En kenyansk kvinna sitter på huk i öknen framför ett ämbare och vrider vatten ur ett nytvättat klädesplagg.
Shedo Isacko passar på att tvätta kläder vid borrhållet. Bild: Björn Udd / KUA

Efter att hon tvättat sina kläder fyller Shedo Isacko sina väderbitna gula plastbehållare med vatten och knyter fast dem på en åsnas rygg. 40 liter vatten räcker i två dagar för trebarnsfamiljen, men mat hittar Shedo Isacko inte tillräckligt. 

”Vi delar på det vi hittar. Ibland har vi mat, ibland inte. Livet är hårt.”

Torkan har dödat boskapen, vad händer med människorna?

Familjen Isacko är herdar, precis som största delen av befolkningen i området. Torkan har dödat nästan all boskap familjen ägde. Shedo Isacko är nu rädd för hur framtiden ser ut. 

”Jag är rädd för att regnen fortsätter utebli. Efter att boskapen dött kommer vi att mista människoliv. Det oroar mig.” 

Enligt officiella siffror har ingen ännu dött av undernäring i Kenya, men hälsovårdsmyndigheterna är oroliga över utvecklingen. 

”För tillfället beror inte dödsfallen i området direkt på undernäring, men nog på sjukdomar kopplade till undernäring”, säger Bokayo Arero, näringschef för Marsabits hälsovårdsmyndigheter. 

4. En kenyansk kvinna vandrar genom öknen med två åsnor lastade med vatten i gula kanistrar.

Vägen till närmaste borrhåll är lång och kvinnorna i Marsabit kan vandra flera dagar för at hämta vatten. Bild: Björn Udd / KUA

Människor som lider av undernäring har mindre motståndskraft mot sjukdomar som diarré, lunginflammation och tuberkulos. Speciellt sårbara är barn, gravida och åldringar. Enligt en hälsoutredning gjord i september 2022 är upp till 92 procent av barn under fem undernärda . Det kan föra med sig livslånga konsekvenser. 

”Både den fysiska och den mentala utvecklingen lider av undernäring”, säger Bokayo Arero.

Hungriga skolelever stannar hemma

Det ser man i klassrummen. Ute på gården i byskolan Boru Haro leker de barnen som har energi i skuggan av några uttorkade träd. Resten sitter under skolbyggnadernas tak. 

Skolans rektor Wako Salesa Dambi berättar att eleverna allt oftare stannar hemma på grund av hunger. De som kommer till skolan är håglösa och har svårt att fokusera. 

1.	En kenyansk pojke sitter i vid sin pulpet och tittar mot läraren.
12-årige George Guyo kunde inte komma till skolan när hade han ingenting att äta i tio dagar. Bild: Björn Udd / KUA

”Av helt mänskliga skäl skulle det vara viktigt att barnen fick sina basbehov uppfyllda. När de är mätta lyssnar de, lär sig och gör sina läxor”, säger Wako Salesa. 

Tidigare kunde skolan erbjuda lunch, men på grund av maktskiftet som är på hälft efter valet i Kenya i augusti har finansieringen från staten till lokalmyndigheterna trutit. 

Maten är ett viktigt sätt att få barnen att komma till skolan. 12-årige George Guyo har återvänt efter att ha stannat hemma hungrig i tio dagar. 

”Mina föräldrar har inte råd med mat, så jag kunde inte komma till skolan”, säger George Guyo. 

”När jag är hungrig tänker jag bara på mat, och kan inte följa med på timmarna.” 

Situtionen i Östafrika motsvarar en total börskrasch

En av de största orsakerna till fattigdomen på området är att största delen av boskapen dött. Resten av djuren är i så dåligt skick att de tappat allt värde. Tidigare kunde man sälja en ko för upp till 20 000 kenyanska shilling, 160 euro. Nu när alla vill sälja sina kor till slaktarna innan de dör går korna för så lite som 500 shilling, 4 euro. 

I Marsabit har boskap varit det vanligaste sättet att investera sina pengar, så situationen kan jämföras med en total börskrasch i Finland. 

Elema Gufu Sharamu, 50, har varit herde sedan han föddes. Han har hämtat sina kameler till ett borrhål som Kyrkans Utlandshjälp nyligen reparerat. Tidigare hade han många kor och getter, men nu har största delen av dem dött. 

En kenyansk man med turban i bild, bakom honom står en hjord kameler.
Boskapspriserna har fallit drastiskt och Elema Gufu har svårt att få ihop till mat för sin familj. Bild: Björn Udd / KUA

”Jag för boskap till marknaden och säljer den där, men priserna har fallit drastiskt. Jag har inte råd med mat åt min familj.” 

För tillfället lånar Elema Gufu mat av sina grannar, men det är inte en hållbar lösning. 

”Om torkan fortsätter och resten av boskapen dör kommer min familj också att göra det. Jag har ingen annan möjlighet. Jag kan inte läsa, så vad ska jag jobba med om jag flyttar till staden?”


Text och bild: Björn Udd

Kyrkans Utlandshjälp beviljade 400 000 euro i nödhjälp till det av matbrist drabbade Östafrika

Upp till 600 000 barn under fem år i Kenya och Somalia lider av akut undernäring – Kyrkans Utlandshjälp beviljade 400 000 euro i nödhjälp till det av matbrist drabbade Östafrika

Matbristen i Afrikas horn orsakas av den värsta torkan på fyra årtionden, den av kriget i Ukraina påskyndade inflationen och problem med tillgång till importerat spannmål. Priset på en matkorg har på kort tid ökat med 36 procent i Somalia.

ÖSTAFRIKA HAR drabbats av den värsta torkan på fyra årtionden. Extrema väderfenomen orsakade av klimatförändringarna har påverkat speciellt Somalia, östra delarna av Etiopien och norra Kenya. Dessa områden har inte haft normala regnperioder på nästan två år.

I april beviljade Kyrkans Utlandshjälp (KUH) 400 000 euro för en humanitär biståndsoperation i Kenya och Somalia. Operationen har startat nu. FCA:s fotograf besökte torkan drabbade Baidoa-området i Somalia i maj.

Enligt FN:s kontor för samordning av humanitärt bistånd OCHA är upp till en fjärdedel av Somalias befolkning, ca 4,1 miljoner människor, i behov av akut humanitär mathjälp. En del medborgarorganisationer bedömer att siffran är över 6 miljoner människor. I Kenya är drygt 2 miljoner människor i behov av mathjälp. Specialister bedömer att det finns upp till 600 000 barn under fem år i Kenya och Somalia som lider av akut undernäring. Om torkan fortsätter förväntas den humanitära katastrofen spridas och växa.

somalinaiset istuvat maassa. Taustalla näkyy teltta.
Cirka 70 procent av somalierna lever under fattigdomsgränsen, dvs. på mindre än två euro om dagen. BILD: Mohamed Abdihakim/KUH

Torkan är inte den enda orsaken till matbristen i Somalia och Kenya, utan det är en mångdubbel kris som också förvärrats av Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Upp till 90 procent av spannmålet som används i Somalia importeras från Ukraina och Ryssland. Priset på vete har sedan februari stigit med upp till 300 procent i Somalia. 

”Vi har alltså två stora kriser på varandra”

Ikali Karvinen, landschef för Somalia vid KUH, har följt inflationens kraftiga påverkan på matpriset och torkans effekter på matkrisen på nära håll.

”Priset på mat har redan ökat med 30 procent på grund av inflationen, liksom priset på bränsle”, berättar Karvinen.

Av viktiga livsmedel har också priset på till exempel matolja, majs, hirs, sesamfrön, ärter och bönor till och med fördubblats på sina ställen. Cirka 70 procent av somalierna lever under fattigdomsgränsen, dvs. på mindre än två euro om dagen. När värdet på pengar sjunker på grund av inflationen innebär det att man kan köpa ännu mindre mat m.m. Inflationen har tillsammans med torkan uppskattats påverka upp till 6 miljoner människors liv i Somalia.

”Inflationen, speciellt vad gäller mat och energi, påverkas kanske mest just i vår av kriget i Ukraina, även om klimatkrisen också påverkar just Östafrika kraftigt. Vi har alltså två stora kriser på varandra.”

Nomadbefolkningens situation i Somalia är enligt Karvinen för närvarande mycket allvarlig. Torkan dödar boskapen och med boskapen försvinner familjernas uppehälle. Somalia hotas av en liknande situation som hungersnöden 2011.

Lapsi katsoo äitinsä sylistä Somaliassa. Lapsen ympärillä on äidin vaatetta.
KUH har börjat dela ut kontantbistånd i Somalia för att svara på den humanitära krisen. BILD: Mohamed Abdihakim/KUH

Hushåll med kvinnor som blivit änkor eller barn står i fokus för KUH:s hjälparbete

KUH har börjat dela ut kontantbistånd i Somalia för att svara på den humanitära krisen. Kontantbistånd är ett snabbt och mänskligt sätt att hjälpa som sparar logistiska kostnader.

”Kontantbistånd fungerar så länge som det finns marknader, oavsett om de är affärer eller torg, där man kan köpa mat och andra grundförnödenheter och där pengar har något slags värde.”

Om pengar sjunker i värde kan det bli ett problem när det gäller att dela ut kontantbistånd.

KUH har börjat dela ut kontantbistånd i Somalia för att svara på den humanitära krisen. BILD: Mohamed Abdihakim/KUH

”Om inflationen fortsätter i denna takt kommer vi att behöva fråga oss om det är vettigt att fortsätta med kontantbistånd eller om vi i något skede hamnar i ett läge där vi måste börja dela ut mat”, säger Karvinen.

Matdistributioner kräver logistik. Det kan försvåra säkerhetsläget i Somalia, som enligt Karvinen för närvarande är mycket dåligt. Coronaviruset fortsätter också att spridas i östra Afrika.

KUH:s humanitära operation strävar efter att med hjälp av kontantbistånd nå 700 hushåll i Somalia och 600 hushåll i Kenya fram till högsommaren i de områden där matbristen är som värst. Syftet är att nå speciellt de familjer som på grund av katastrofen varit tvungna att lämna sina hem och de som hotas mest av undernäring. Hushåll med kvinnor som blivit änkor eller barn står i fokus för KUH:s hjälparbete.

Mer information:

Landschef för Somalia, Ikali Karvinen, ikali.karvinen[a]kirkonulkomaanapu.fi, WhatsApp +358 40 509 8050, tfn +252 617 234 597.

Lisätiedot:

Somalian maajohtaja, Ikali Karvinen, ikali.karvinen[a]kirkonulkomaanapu.fi, WhatsApp +358 40 509 8050, puh. +252 617 234 597.

Hungerkris
i Östafrika

Kriserna blir en språngbräda till bättre tider

Kriserna blir en språngbräda till bättre tider

Den långsiktiga målsättningen för utvecklingssamarbetet är att hjälpa hela samhällen att resa sig så stadiga att de i framtiden klarar sig utan hjälp, skriver sakkunnig inom kommunikation Ulriikka Myöhänen.

När jag skriver detta dominerar Covid-19-pandemin dagspolitiken och nyheterna redan för andra året i rad. Temat är så dominerande att det är svårt att minnas vad som hände i världen innan coronatest, vaccineringar och virusvarianter. Klimatförändringen, utdragna konflikter och gräshoppssvärmar som förstör skörden – låter det bekant?

Kyrkans Utlandshjälps arbete fokuserar på utbildning, utkomst och fredsbygge. Den långsiktiga målsättningen för utvecklingssamarbetet är att hjälpa hela samhällen att resa sig så stadiga att de i framtiden klarar sig utan hjälp.

Vi svarar också på akuta behov. När det i augusti 2020 skedde en explosion i hamnen i Beirut skickade vi nödhjälp till Libanons huvudstad. När coronan satte stopp för handel och livsmedelstransporter över landsgränser delade vi ut mathjälp till de mest utsatta.

Vårt utvecklingssamarbete, humanitära bistånd och fredsarbete är av naturliga orsaker överlappande. Men världens kriser är också sammanflätade och tenderar att mata varandra. Många av de länder vi jobbar i levde med svåra utmaningar också innan coronan. Det föränderliga klimatet samt utdragna konflikter har orsakat matkriser, hälsokriser och flyktingskap.

Världens yngsta nation Sydsudan har redan länge lidit av översvämningar – som en följd av dem behöver två tredjedelar av landets 11 miljoner invånare humanitärt bistånd. Miljontals människor lider av brist på mat och av undernäring.

Poika kirjoittaa vihkoon luokassa.
Muhammad Abdo Hijzai från East Ghouta är en 13-årig pojke som deltog i hjälpundervisning i till exempel matematik, stödd av Kyrkans Utlandshjälp. Foto: Abu Talib Al-Buhaya.

Också Syrien har varit med om ett tufft årtionde. Konflikten har förstört mycket i landet som nu också hamnat i en ekonomisk kris som tar sig uttryck i brist på mat och utkomstmöjligheter. Det finns en hel generation av elever som levt mitt i ett krig och gått i skola i undantagsförhållanden.

Pandemin har tydligt lyft fram utvecklingsländernas svagheter. I Nepal har en dryg fjärdedel av bruttonationalprodukten bestått av de penningtransaktioner som nepaleser boende utanför landets gränser skickat hem till sina familjer, men pandemin tvingade hem gästarbetarna. I värsta fall har familjerna i över ett år levt utan de utkomstmöjligheter som kunde garantera en acceptabel livskvalitet.

Pandemin har inte stoppat all utveckling, fastän det ibland känns så. Flera av våra projekt har tagit ett stort digitalt kliv framåt – påtvingade av situationen. I Kenya har vi delat ut radioapparater så att kvinnor kunnat delta i fredsdialoger. Målet har varit att förstärka lokalsamhällenas förmåga att lösa konflikter som berör naturresurser.

Framtiden kommer definitivt att föra med sig nya utmaningar. Klimatet förändras och blir allt skoningslösare. De förändrade förhållandena kan också öka antalet epidemier samtidigt som naturkatastrofer tvingar allt fler att lämna sina hem. Populationen i Afrika växer med sådan fart att prognoserna spår enorma migrationsströmmar inom kontinenten men också till Europa.

Och så de goda nyheterna: hållbara samhällen är bättre på att förbereda sig på katastrofer. Coronakrisen kommer i sinom tid att blåsa över och då konkretiseras resultatet av Kyrkans Utlandshjälps arbete inom utbildning, utkomst och fred ytterligare. De människor som deltagit i våra projekt har redan byggt en bas för sitt liv som fungerar som en språngbräda till bättre tider.

Ulriikka Myöhänen, sakkunnig inom kommunikation.

Den här texten publicerades ursprungligen i vår Årsberättelse 2020 som nyligen kom ut. Vill du veta mer om vad vi gjorde?

Läs också

Coronan lyfte fram våra styrkor

Översvämningar tog skörden i Sydsudan

I Sydsudan, under den skoningslösa eftermiddagssolen är det bäst att flytta allt arbete till skuggan. I sin hydda knådar Nyaluak Kong Kuon med sin träkavel mot en platt sten. Mellan dem bildas en mörkbrun massa.

Massan består av blad från ökendadeln. På arabiska kallas trädet för lalop och den har många nyttiga egenskaper. Nyaluak har först kokat bladen och pressar dem nu till mat åt sina barn. Rötterna går också att äta när man kokat dem, och bladens vax sägs ha en medicinsk effekt.

Grenarna och stammen går att använda som ved. För ett knippe tjänar Nyaluaks vän Nyaboth Liep Wang 30 sydsudanesiska pund som motsvarar 20 eurocent på marknaden i New Fangak, en by i delstaten Fangak.

Ökendadeln är också ett av de sista halmstråna för många sydsudaneser.

”Vi äter blad nästan dagligen. De och näckrosfrukterna hjälper oss att överleva”, säger Nyaboth.

I slutet av förra året skapade översvämningarna stor förödelse på många håll i landet. Sydsudans president Salva Kiir utlyste katastroftillstånd i Fangak och flera andra delstater.

Nu har regnen övergått i torka i New Fangak. I den spruckna jordmånen finns inga spår av vatten – och inte av något ätbart heller. Utmärglade hundar med putande revben vandrar omkring på de kruttorra åkrarna och kring människors hyddor. Om inte ens hundarna hittar rester är det illa.

FN klassar Fangaks matsituation som en fyra på en femstegsskala. Steg fem skulle innebära hungersnöd. I Fangak uppskattar jordbrukarna att de förlorat 70 procent av sin skörd.

Forskare kan inte med säkerhet bevisa sambandet mellan klimatförändringen och de exceptionellt kraftiga regnen i Östafrika som orsakats av att Indiska Oceanen varit varmare än vanligt. Invånarna i New Fangak säger sig ändå aldrig ha upplevt en lika lång och svår regnperiod.

Träskmarken blev ett skydd från kriget

Al-Sudd i Sydsudan är en av världens största träskmarker. Det svårframkomliga området erbjöd skydd för alla som flydde undan kriget. Under de svåraste stunderna vadade människor genom sumpmarken trots fara för krokodiler och ormar.

OLD FANGAK, SYDSUDAN. Den 50-åriga bonden Samuel Gony Goris krukor är fulla av spirande mangoträd – nästan ett mirakel. Jordmånen runt omkring har spruckit upp i en mosaik och den nästan 40-gradiga hettan i Old Fangak är olidlig dagtid.

Samuel vattnar sina odlingar med vatten från Zeraf-floden.

”Under skördeperioden får jag mycket sålt på marknaden. Med besparingarna äter min familj två goda mål om dagen. Inkomsterna räcker också för barnkläder.”

Fangak ligger i norr, nära gränsen till Sudan. Resultatet från fredsförhandlingarna förra hösten märks av här, men jordmånen är obarmhärtig och försvårar odling. Equatoria som ligger i södra delarna av landet, nära ekvatorn, kallas däremot för Sydsudans kornbod. Därifrån härstammar ordspråket: Slänger du ett frö på marken kommer ett jättelikt mangoträd att växa. Bönderna har ändå gått sin väg på grund av striderna som bara fortsätter i Equatoria.

Al-Sudds träskmark är en av världens största och på arabiska betyder namnet hinder. Träskmarken är så oframkomlig att upptäcktsresenärer som en gång i tiden sökte källorna till Vita Nilen fastnade i gungflyn i al-Sudd.

Old Fangak å sin sida är en gammal brittisk garnisonsstad vars gamla byggnader förstörts i inbördeskriget. Största delen av befolkningen hör till nuer-stammen som är ärkefiender till dinka-stammen som president Salva Kiir representerar.

Under inbördeskriget blev Old Fangak en skyddshamn för flyktingarna. 2013 hade staden 5 000 invånare, i fjol redan närmare 50 000.

Familjer har sökt skydd från striderna och hungersnöden och har fått skaka av sig soldater genom att traska igenom träskmarken trots risk för krokodiler och giftiga ormar. På de djupaste ställen bar vuxna barnen på sina axlar.

”Det värsta under flykten var hungern”, berättar Samuel.

Hans familj överlevde genom att äta näckrosfrukter.

I juni 2017 utlyste FN att hungersnöden var över, men efter det har matsituationen bara förvärrats.

I juni 2019 uppskattade FN att över sex miljoner människor lever i akut hungersnöd – alltså hälften av befolkningen i Sydsudan. Ungefär 1,5 miljoner är på gränsen till hungersnöd.

”Fred är en förutsättning för att situationen ska förbättras”, säger Moses Habib som koordinerar KUH:s humanitära arbete.

Fredsfördraget har väckt optimism, men de som lämnat sina hem har ännu inte vågat återvända.

Samtidigt minskar den internationella hjälpen i hotande takt.

”Att få i gång självförsörjande matproduktion kräver tid. Mathjälpen är fortfarande livsviktig så att människor orkar tänka längre än till nästa dags mål”, säger Habib.

Krigets följder syns på torget, i väntan på nästa skörd är utbudet av grönsaker obefintligt. Löken kostar 50 cent styck. Före kriget räckte en euro för mat för hela familjen i en dag, nu är priserna tiofaldiga. Matproduktionen är för låg, inflationen går inte att styra och importerad mat är dyr.

Sjubarnsmamman Nyarom Jiech Chuol har fått kontantbidrag från Kyrkans Utlandshjälp var tredje månad. Med drygt 50 euro lyckas hon variera barnens kost. Nyarom har med egna ögon sett var matbristen började.

”Det var när vi separerades från våra odlingar och djur. Både boskap och människor brändes levande i lerhyddor”, säger hon.

På grund av sin isolering är Old Fangak beroende av varutransporterna som kommer längs Nilen från huvudstaden Juba. Före fredsfördraget i september fastnade en stor del av förnödenheterna i kontrollpunkter längs vägen.

Nu är det lättare att sig fram längs farleden. Ändå finns det för lite mat – striderna fortsätter i Equatoria.

Enligt Habib är ett uppsving i Equatoria avgörande. Nu har över en miljon människor flytt området över gränsen till Uganda och de parter som inte undertecknade fredsfördraget fortsätter strida.

”Utan fred kan människor inte återvända till sina odlingar och utan mat står inte freden på en stabil grund”, säger Habib.

Text: Erik Nyström

Foto: Patrick Meinhardt

Rebecca gifte sig med skolan – skolgången kräver uppoffringar i Kenyas fattigaste område

David Edapals familj har levt på boskapens villkor, men långa perioder av torka och konflikter har förvandlat livet till en kamp om överlevnad. Klimatförändringen har fått pastoralisterna att sätta sitt hopp på barnens utbildning.

De torra kvistarna rasslar när getterna försöker tränga sig igenom det skraltiga staketet. 12-åriga Rebecca Atubo lyfter omsorgsfullt killingarna in i en åtskild del av inhägnaden och släpper ut de övriga getterna.

Getterna vandrar mot betesmarkerna under en skonsam morgonsol. Om ett par timmar övergår den behagliga temperaturen till värmebölja när solen når sin fulla styrka.

”Det är ansträngande att valla djuren när det är så hett och man hela tiden är törstig”, säger Rebecca.

Rebecca uppfyller ändå plikttroget familjens förväntningar. Pastoralisterna i nordvästra Kenya har i århundraden försörjt sig på boskapsskötsel, och barnen tar i tidig ålder ansvar för familjens getter och kor.

Vägen till betesmarkerna har ändå blivit lång. Det syns ingen grönska på den gråa, kruttorra jorden vid familjens hyddor. Det har oroat Rebeccas pappa David Edapal redan länge. Han kan inte säga hur gammal han är, men hans fårade ansikte har tydligt vittnat flera decennier i Turkana, Kenyas fattigaste provins.

”Här blir allt varmare och regnen har minskat betydligt. För att få vatten åt oss själva måste vi varje dag vandra i två timmar till den närmaste floden”, säger Edapal.

Rebecca Atubo, 12, säger sig tycka bättre om skolan än om att valla djur. Hennes favoritämnen är engelska och matematik.

Turkana drabbas av allt längre och svårare perioder av torka. År 2017 var torkan den värsta på årtionden, och det kostade livet på hundratusentals djur.

Slaget var hårt mot pastoralisterna. Traditionellt lever de som nomader och flyttar efter de bördigaste betesmarkerna. Djuren är som ett vandrande bankkonto – de utgör hela egendomen. Djuren förser dem med mat i form av mjölk och kött. Genom att sälja ett djur får man pengar för övriga behov, som hälsovård.

Männen behöver dessutom en viss mängd djur för att betala hemgift åt kvinnans släkt när de gifter sig och sedan bildar familj. Djurens död är som en finanskris för pastoralisterna.

”Utmärglade djur duger varken till att sälja eller att äta, och de ger mycket mindre mjölk”, förklarar Edapal.

Rebecca Atubo, 12, (längst framme) promenerar till skolan med sina vänner på några minuter. Det är viktigt att skolan är nära eftersom säkerhetsläget i Turkana är dåligt.

Den svåra situationen skapar också spänningar bland pastoralisterna, som tävlar om de återstående betesmarkerna. Den ökande fattigdomen lockar också till boskapsstölder. En förbipasserande kamelherde bär ett automatvapen på ryggen för att avskräcka omgivningen från frestelsen. Situationen förvärras av att mängden vapen ökat i trakten på grund av kriget i grannlandet Sydsudan, som gränsar till Turkana.

Att fråga en pastoralist hur många djur familjen har är ungefär som att fråga en finländare om lönen. De flesta föredrar att hålla det hemligt. Edapal berättar ändå att tjuvar tagit kring tvåhundra av hans djur.

Familjen flyttade på grund av otryggheten till sin nuvarande boning i byn Ageles nära staden

David Edapal (till vänster) och Aseken Namasi (till höger) hoppas att deras dotter Rebecca ska få sig en utbildning för att kunna försörja sig själv i framtiden, oberoende av andra människor.

Lokichar. Edapals fru Aseken Namasi säger att hon har ont i hjärtat efter alla motgångar.

”Det värsta var när banditerna dödade fyra av mina vänner framför ögonen på mig när vi gick efter vatten”, säger hon. ”Man kan skaffa nya djur, men man kan aldrig ersätta en människa.”

Så gott som alla Turkanas invånare lever på boskapsskötsel. Pojkarna uppfostras till herdar och flickorna förväntas utöka familjens egendom genom hemgiften som betalas i boskap vid giftermålet.

Barnäktenskap är ännu vanligt, och på grund av den traditionella livsstilens förväntningar har pastoralister tidigare inte värdesatt utbildning. Föräldrar till och med skiljer sig när de är av olika åsikt om barnens utbildning.

I Lokichar, en halvtimmes bilresa från Rebeccas hem, bor det flera ensamförsörjare. De har flyttat till stan i hopp om arbete. Utan djur har de ingenting. Skilsmässor försätter särskilt kvinnor i extrem fattigdom.

När Alice Loro Lele som barn började skolan uppmuntrad av sin mor kastade hennes far i sin ilska ut både mor och barn. I dag är hon 20-årig trebarnsmor och bor i sin mammas anspråkslösa hydda i Lokichar. Båda har skiljt sig.

Alices motgångar började när hon efter grundskolan inte hade råd att fortsätta i gymnasiet.

”Jag gifte mig när jag var 15 år gammal för att jag trodde att min man skulle ta hand om oss. Jag var dum och visste ingenting”, säger Alice och viftar med händerna, synbarligen upprörd av minnet.

Mannen hade inga djur att betala hemgiften med, också ett tecken på pastoralisternas svåra situation.

Alice var en begåvad elev i grundskolan och började undervisa förskolebarn. Hon grundade också en livsmedelsaffär, men mannen lade beslag på alla hennes inkomster och söp upp pengarna. Hon tvingades lägga ner affären.

”Han brydde sig inte alls om barnen. När han tog sig en till fru bestämde jag mig för att lämna honom och flytta tillbaka till mamma”, säger hon.

Hundratusentals djur dog i den rekordsvåra torkan år 2017 och har skapat en kris för pastoralisterna i Turkana som traditionellt förlitat sig på boskapsskötsel.

Invånarna i Turkana lever långt från verkligheten i huvudstaden Nairobi. Kenyas ekonomi har växt kraftigt, och i Nairobi finns allt från skyskrapor till teknologi och banbrytande mobilapplikationer. I Turkana bor de flesta människorna i byar utan el och rinnande vatten.

I Nairobi lever 22 procent av invånarna under fattigdomsgränsen, i Turkana 88 procent. Ojämlikheten beror framför allt på utbildningsnivån. I Nairobi har 90 procent gått i skolan, i Turkana 18 procent.

Inom Turkana har pastoralisterna flyttat närmare städerna i hopp om arbete, men ytterst få kan ens läsa.

”Vi uppmuntrar familjerna att skicka barnen till skolan. Utbildning anses vara lösningen på lång sikt”, säger Miriam Atonia, som arbetar som utbildningskoordinator för Kyrkans Utlandshjälp (KUH) i Turkana.

”Det kräver ändå mycket uppoffringar eftersom familjerna dagligen kämpar för sin överlevnad och barnen ofta tvingas hjälpa till med inkomstbringande arbete eller genom att helt enkelt hämta vatten.”

Förändringen har sakta börjat. Vid det här laget går över hälften av barn och unga i Turkana i skolan. Inom KUH:s projekt började nästan 27 000 barn och unga skolan i Kenyas fattigaste provinser under år 2018, en del av dem efter ett avbrott på flera år.

Alice fick ett stipendium för att börja i gymnasiet i Lokichar. Stödet från hennes mor har också varit viktigt.

”Jag har ont i hjärtat av att jag ser mina barn så sällan. Men man måste göra uppoffringar; om vi är sysslolösa kan vi inte förbättra vår situation”, säger Alice.

”Jag vill bli lärare och uppmuntra unga flickor att utbilda sig. Jag kan ge råd som jag själv hade behövt.”

Alice Loro Lele, 20, har börjat i gymnasiet med stöd av Kyrkans Utlandshjälp. Hon säger att det är svårt att vara borta från sina barn, men är övertygad om att uppoffringen kommer att betala sig tillbaka i framtiden.

Det är utmanande att framföra utbildningens fördelar åt föräldrar som vuxit upp enligt pastoralisternas traditioner. Edapal och Namasi gick aldrig i skolan men beslöt sig ändå att sända Rebecca till skolan.

Efter att ha släppt ut getterna ger sig Rebecca av mot dagens första lektion i skolan i Ageles, några minuters promenad hemifrån.

”I dag ser jag tydligt hur det går bättre för dem i min generation som gått i skolan. Om jag och min fru hade fått en utbildning skulle vi också sova på madrasser och ha ett tak av plåt i stället för tyger”, säger Edapal.

Edapal jämför utbildningen med äktenskap, en liknelse som pastoralisterna tagit till sig. Rebecca är nu gift med skolan, och genom att gå i skolan behöver hon inte vara beroende av någon annan. När hon är klar med sin utbildning kan hon själv bestämma sig för om hon vill gifta sig.

Edapal känner sig stolt när Rebecca efter en skoldag berättar vad hon lärt sig.

”Jag hoppas att Rebecca hittar ett jobb hon gillar, och om Gud tillåter kan hon också hjälpa sina föräldrar i framtiden. Utbildningen öppnar möjligheter som jag inte själv har någon aning om.”

Genom insamlingen Gemensamt Ansvar kan du stöda Kyrkans Utlandshjälps katastrofarbete. Temat för årets insamling är utbildning – läs mera på adressen gemensamtansvar.fi

Text: Erik Nyström

Artikeln publicerades ursprungligen i Kyrkpressen nr 2/2019.