I Syrien har flickor fått pojkarna att förbättra sina vitsord
Under årens lopp har krisen i Syrien försvunnit ur nyhetsrubrikerna trots att behovet av hjälp fortfarande är lika stort. En pojkskola i Hama som Kyrkans Utlandshjälp stöder öppnade sina dörrar för flickor. Den nya situationen utmanade såväl elever och lärare som familjer att tänka på ett nytt sätt, men deras ansträngningar bar frukt.
DE GLADA ROPEN är öronbedövande. På landsbygden i Hama i västra Syrien har ett trettiotal flickor och pojkar i åldern 11–14 år klämt in sig i ett litet klassrum.
Situationen ser vardaglig ut, fast är den sällsynt i dagens Syrien. Under närmare 12 år av krig har flickor och pojkar gått i skilda skolor. Så har det ändå inte alltid varit, försäkrar skolans ledare. Före kriget var det vanligt att flickor och pojkar satt på samma lektioner. Men under kriget har regler och praxis skärpts.
Kyrkans Utlandshjälp stöder tillsammans med EU:s humanitära bistånd en tidigare pojkskola där även flickor under år 2022 har fått undervisning. Skolan har reparerats och lärarna har fått fortbildning. Under den stödundervisning som ordnades under sommaren deltog hela 380 flickor. I dag får ett tjugotal flickor permanent undervisning i skolan.
Enligt skolans personal har klassrummen i och med reformen fyllts med glad energi och positiv konkurrens. En lärare och två elever berättar hurdant livet i ett land i krig har varit och hur experimentet med flickor och pojkar i samma klasser blev en isbrytare i samhället.
”Vad jag tänker om utbildning för flickor? Utbildning är min rätt. Att studera, att jobba och att resa är kvinnors rättigheter. Vi har precis samma rättigheter som män,” säger Foton, 14 år. Bild: Erik Nyström / KUA
“Nu har jag till och med kompisar som är pojkar”
“Vi i min familj flydde inte, vi var här i det här området under hela konflikten. Under 2018–2019 tillbringade vi ett år i skydd under vårt hus. Vi höll oss gömda 20 timmar i dygnet. Jag var 11 år och jag blev rädd när jag hörde ljudet av helikoptrar, robotar och granater. En av dem träffade vårt hus och min bror miste medvetandet. Vi hade varken el eller vatten. Min pappa hade en liten butik och vi åt upp allt som fanns i den under det året.
Min egen flickskola var stängd det året. En gång försökte min pappa föra oss till skolan till ett annat område, men det gick inte. Alla var rädda och det fanns inga lärare heller. Det året gick vi inte i skola.
Jag tänker att jag nu har det bättre än förr. Stämningen i blandskolan är glad. Tidigare, när jag gick i en flickskola, hade jag svårt att tala med pojkar. Nu har jag till och med kompisar som är pojkar. I vårt kompisgäng ingår till exempel mina skolkamrater Ahmad, Muhammad, Ali och andra. Tidigare var jag bara vän med pojkar i min släkt.
I början var min familj rädd att pojkarna i skolan skulle göra mig illa. Men den här upplevelsen har stärkt min relation till familjen. De litar på mig. De tänker att en dotter kan gå i en pojkskola och ta hand om sig själv.
Vad jag tänker om utbildning för flickor? Utbildning är min rätt. Att studera, att jobba och att resa är kvinnors rättigheter. Vi har precis samma rättigheter som män. Vår plats är inte bara hemma. Jag drömmer om att bli läkare eller ingenjör.” – eleven Foton, 14
”Vi pojkar har lärt oss självförtroende under det här experimentet. Jag hade vant mig vid att tänka att flickor är blyga,” säger Turki, 13. Bild: Erik Nyström / KUA
“På sätt och vis är de väl starka kvinnor.”
“Jag och min familj lämnade vårt hem när striderna i vårt område hade blivit riktigt häftiga. Vi flydde och vi tog ingenting med oss. Under hela konflikten var jag väldigt rädd på grund av granater och robotar. Jag kan fortfarande bli skräckslagen vid tanken på att någon ska anfalla oss.
Kyrkans Utlandshjälp ordnade repetitionsundervisning i vår skola. Ljuden av kriget hade ekat länge i mitt huvud, men aktiviteterna gav mig i alla fall något annat att tänka på och hjälpte mig att glömma hemskheterna.
Det här är min skola och tidigare var vi bara pojkar här. Vi var alla likadana på något sätt. Vi pojkar vill visa att vi är smartare än flickorna. Vi tävlar inför läraren om goda vitsord. Vi försöker vara artiga och respektfulla mot flickorna. Bland pojkar kan det bli ganska häftigt ibland, men nu finns det även flickor i klassen.
Vi pojkar har lärt oss självförtroende under det här experimentet. Jag hade vant mig vid att tänka att flickor är blyga. När de kom till vår skola märkte jag att flickor visst har självförtroende. På sätt och vis är de väl starka kvinnor.
Jag har inga problem med att fortsätta så här, alltså så att vi studerar tillsammans med flickorna. Men jag måste medge att det inte var helt enkelt ändå. Jag känner mig lite blyg. Ibland tänker jag att det skulle vara bättre om de återvände till sin skola. Men skulle jag verkligen vilja det? Nej, nej, nej! De ger oss pojkar mer studiemotivation.” – eleven Turki, 13
”Det är fint att flickor har kommit till den här skolan. I motsats till förr så har vi nu aktiviteter och undervisning som för samman pojkar och flickor”, säger läraren Najah Kasem. Bild: Erik Nyström / KUA
“Flickorna och pojkarna är nu klasskamrater, vänner och kolleger med varandra”
“Under kriget har mycket förändrats i Syrien. På många områden har reglerna glömts bort och ibland brister respekten mellan olika grupper av människor. Under krigsåren har vi gått miste om många möjligheter och trillat av den globala utvecklingen.
Vi måste reparera vårt sätt att tänka också i fråga om könsfrågor, för vi måste klara av att acceptera varandra. Det är viktigt att vi börjar driva på den förändringen har i skolan nu. Varför? Som lärare vill jag tänka att alla mina elever fortsätter till universitet. Vid universitet studerar kvinnor och män tillsammans. Det blir svårt om de här ungdomarna aldrig tidigare har gjort något tillsammans.
Kyrkans Utlandshjälp stöder tillsammans med EU:s humanitära bistånd en tidigare pojkskola där även flickor under år 2022 har fått undervisning. Skolan har reparerats och lärarna har fått fortbildning. Under den stödundervisning som ordnades under sommaren deltog hela 380 flickor. I dag får ett tjugotal flickor permanent undervisning i skolan. Bild: Erik Nyström / KUA
Det är fint att flickor har kommit till den här skolan. I motsats till förr så har vi nu aktiviteter och undervisning som för samman pojkar och flickor. Jag har märkt att de har börjat tala med varandra nu när den första stelheten har gått över. De förhåller sig normalt till varandra: de sitter bredvid varandra och lär sig tillsammans utan att behöva tolka situationen hela tiden. De är nu klasskamrater, vänner och kolleger med varandra. Isen har brustit på något sätt.
Som lärare i engelska måste jag säga att förändringen också har varit utmanande. De flickor som kom till skolan hade knappt studerat engelska alls. Jag var tvungen att ta om allt från början.
I slutändan har den här nya situationen ändå varit till stor nytta. Min erfarenhet är att flickor i allmänhet klarar sig bättre i skolan än pojkar. Den nya situationen där flickor och pojkar har samma lektioner skapar en godartad tävling mellan eleverna. Pojkarna har förbättrat sina vitsord och sin övriga skolframgång.
Utbildning är enormt viktigt när vi planerar Syriens framtid. Barn tillbringar mer tid i skolan än i sina hem. För ett barn är läraren som en förälder till. Allt börjar i skolan: vi kan påverka ett barns sätt att tänka, vi kan hjälpa hen att utveckla sin kompetens och på så sätt påverkar vi också hur Syrien utvecklas och hur återuppbyggnaden avancerar.” – läraren Najah Kasem
Text: Ulriikka Myöhänen Översättning: Sara Torvalds Foto: Erik Nyström
Mitt i krisen i Ukraina behöver barn och unga varandra
I de klubbar som Kyrkans Utlandshjälp organiserade tillsammans med den ukrainska partnerorganisationen DOCCU i somras fick ukrainska barn och unga efter ett långt avbrott igen komma till skolan för att leka, idrotta och pyssla tillsammans.
I UKRAINA blandas verkligheterna med varandra. På trottoaren susar elsparkbräden förbi fotgängare på nära håll, precis som i vilken europeisk stad som helst. Barn leker vilt i parker. De vuxna verkar stressade, kanske på väg till jobbet.
I centrum av Tjernihiv är det svårt att sluta sig till att 60 procent av stadens befolkning på 285 000 invånare för bara några månader flydde till andra delar av Ukraina och dess grannländer – tills man vänder runt ett hörn och konfronteras med ett bostadsområde som har träffats av artillerield.
Tjernihiv och den omkringliggande kommunen i norra Ukraina utsattes för tunga bombardemang från de första dagarna av den offensiv som inleddes den 24 februari. I april retirerade de ryska trupperna och under våren återvände allt fler invånare. I dag bor det närmare 200 000 människor i Tjernihiv.
Kriget avbröt också skolgången. När situationen normaliserades igen har lärarna försökt ta igen den tid som har gått till spillo, så att barn och unga ska kunna flyttas upp till följande klass i normal ordning. I Kyrkans Utlandshjälps sommarklubbar fick eleverna äntligen också ha roligt med varandra.
I den här artikeln berättar lokala invånare om hur sommarklubbarna förändrade vardagen i samhället.
”Barn och unga lider naturligtvis stor stress på grund av kriget”
Zhanna Kudina, psykolog och lärare
”Jag flydde från Tjernihiv tre veckor efter att kriget hade börjat. Via Lviv reste jag till Tjeckien och där stannade jag ungefär en månad. När jag hörde att situationen i Tjernihiv hade lindrats kände jag att jag måste återvända. Jag upplever starkt att det här är mitt hem och eleverna behöver mig.
Zhanna Kudina är psykolog och lärare. Bild: Antti Yrjönen / Kyrkans Utlandshjälp
Kriget förändrade lärarjobbet på många sätt. Det handlar inte längre bara om att undervisa, vi ger terapi också. Jag deltog i en lärarutbildning som Kyrkans Utlandshjälp ordnade i juni. Där fick vi lära oss om psykisk hälsa och olika metoder för psykosocialt stöd. Jag har själv psykologbakgrund, men jag fick mycket ny information om hur olika lekar och övningar påverkar barns välmående i en kris.
Barn och unga lider naturligtvis stor stress på grund av kriget. Det visar sig på olika sätt, beroende på vad man har upplevt de senaste månaderna. En del har tvingats utstå tunga flyktresor, andra har mist anhöriga eller sett sådant som barn aldrig borde behöva se. De vanligaste symptomen är brist på matlust, sömnstörningar och koncentrationssvårigheter.
I sommarklubbarna har vi bland annat använt konst som terapiform. I början var teckningarna mörka och där fanns soldater, vapen och raketer. När veckorna gick har det blivit mer färg, mer sol och fler blommor på bilderna. Många har mist sitt förtroende till världen omkring och avsikten med klubbarna är att skapa ett tryggt rum. En av övningarna är att låta sig falla baklänges så att du litar på att dina vänner tar emot dig.
Som psykolog vet jag att det är bråttom med stöd efter upprörande händelser. Ju längre barn och unga tvingas vänta, desto svårare är det att ta hand om de spår som svåra upplevelser lämnar efter sig. Men jag är hoppfull, för jag kan vara här och göra något för dem, och eftersom vi har fått ett enormt stöd av er för det vi gör. Vi är väldigt tacksamma för det.”
”Här i sommarklubbarna känns det att vi gör något för det gemensamma goda”
Sophia, 14, elev
”Det bästa med sommarklubbarna har varit att träffa klasskamrater och vänner. På grund av pandemin studerade vi mycket hemifrån, och så kom kriget. Ingenting har varit helt normalt på länge. Under anfallet ville vi bara gömma oss någonstans. Nu när vi gör grejer tillsammans märker jag att jag får det mycket lättare att vara. Att utbyta tankar och erfarenheter och att vara tillsammans är enorma resurser.
Först var jag tveksam till klubbarna, för jag tänkte att de skulle innehålla traditionella lektioner och att man väntas prestera. Jag hade fel, det har varit helt avslappnat och lärarna piggar upp oss. De ordnar lekar för oss och vi spelar bollspel. Mest tyckte jag om samtalsklubben där vi lekte demokratiskt beslutsfattande. Vi förhandlade och gjorde kompromisser.
Före kriget hade Sophie en massa drömmar om vad hon ville göra i framtiden. ”Nu kan jag bara tänka att jag önskar att vi hade fred”, säger hon. Bild: Antti Yrjönen / Kyrkans Utlandshjälp
Nu är livet mer normalt, men vi är fortfarande rädda – vad som helst kan hända. Många vuxna gör frivilligarbete. Vi vill också gärna göra något så att allt blir bättre. Här i sommarklubbarna känns det att vi gör något för det gemensamma goda.
Före kriget hade jag en massa drömmar om vad jag ville göra i framtiden. Nu kan jag bara tänka att jag önskar att vi hade fred. Det är svårt att fokusera på andra drömmar. Men det är mycket lättare att stå ut med den här situationen tillsammans med andra i samma ålder. Hemma kändes det mycket värre.
Jag hoppas att skolan kan fortsätta normalt och inte på distans. Vi vill vara tillsammans med varandra.”
”Vi behöver alla hjälp me våra barn och sommarklubbarna var en enorm lättnad för oss”, säger Tanya Slautina som tillsammans med sin make Andzey Slautin har tre barn. Bild: Antti Yrjönen / Kyrkans Utlandshjälp
”Vi behöver alla hjälp med våra barn”
Tanya Slautina, mamma
”Kriget har påverkat allt i våra liv. Under de värsta månaderna i Tjernihiv var vi isolerade i vårt hem. Rädslan, explosionerna och paniken var ständigt närvarande. Till all tur behövde barnen inte bevittna död, men de var tysta och dystra. Vi hoppades bara att vi skulle klara oss.
Vårt hem står kvar, men andra hade inte samma tur som vi. Vi började samla ihop kläder och andra förnödenheter för att hjälpa andra familjer. Före anfallet jobbade jag som bankfunktionär, men jag slutade jobba för att kunna hjälpa mina barn och samhället här. Nöden förde oss samman.
Vi behöver alla hjälp med våra barn och sommarklubbarna var en enorm lättnad för oss föräldrar också. Våra barn Anastasiya, 6, Valeziya, 10, och Maksim, 12, har deltagit i sommarklubbarna i sex veckors tid. Våra döttrar visar stolt upp sina teckningar och vad de har pysslat i skolan. Pojken trivs med att sporta. Att lära sig nytt och bli ivriga på något, det är det viktiga för dem även i fortsättningen. De måste kunna tänka på annat än på krisen omkring dem och få vara barn bland andra barn.
Nu ser vi igen glädje och lekfullhet i dem och för oss föräldrar är nog deras leende den bästa belöningen. Det ger oss så mycket kraft och ork.”
Sommarklubbarna arrangerades i samarbete med KUH:s partner DOCCU under juli och augusti 2022. DOCCU är en ukrainsk medborgarorganisation specialiserad på arbete inom utbildning och mänskliga rättigheter.
Text: Erik Nyström Bild: Antti Yrjönen Översättning: Sara Torvalds
Betydelsen av digikunskaper växer i utsatta samhällen
I början av 2020 var det få som kunde gissa hurdana prestationer världen skulle lyckas med när det inte fanns några alternativ. Men en sak blev tydlig i Kyrkans Utlandshjälps verksamhetsländer i och med pandemin: det finns ett skriande behov av digitala kunskaper.
ZAATARIS FLYKTINGLÄGER i norra Jordanien låg isolerat mitt i öknen redan långt innan pandemin, men coronatiden har tvingat lägrets 80 000 invånare att i än större utsträckning hålla sig för sig själva.
I Zaatari har man kämpat för bättre förbindelser ända sedan lägret började fyllas av flyende syrier år 2012. Lägrets utmaningar handlar om bristen på mobiler, pekplattor och datorer, de dyra förbindelserna samt elavbrott.
Många har ett stort behov av att hålla kontakt med familjemedlemmar som stannat kvar i hemlandet. Under pandemitiden har behovet av förbindelser, mobila enheter och digitala kunskaper bara blivit större.
”Elektroniska verktyg blev ett grundbehov i allas jobb, i skolan och på universitetet. Både barn och vuxna använder apparater och förbindelser, vilket också medfört problem. Till exempel oönskade webbsidebesök och trakasserier”, beskriver Wissam Ahmed al-Mutlaq, 28.
Också al-Mutlaq har kommit som flykting till Jordanien. På lägret i Zaatari utbildar han invånarna i att använda förbindelser och mobila enheter på ett säkert sätt.
Kurserna i cybersäkerhet tar upp informationsfiske, dataintrång och elektronisk användning av pengar. Den ungefär två timmar långa kursen som delvis ordnats via WhatsApp har mellan september 2020 och mars 2021 haft 1 219 deltagare från lägret i Zaatari.
”Cybersäkerhetskunskaper anses vara nödvändiga i dagens värld”, betonar Wissam Ahmed al-Mutlaq, 28, Bild: Osama Nabeel
”Cybersäkerhetskunskaper anses vara nödvändiga i dagens värld. Samhällena behöver dessa kunskaper och därför måste utbildningar ordnas”, betonar al–Mutlaq.
Kyrkans Utlandshjälps arbete i Jordanien fokuserar på att förbättra både flyktingars och jordaniers utbildningsmöjligheter. Till exempel kunskaper om kodning och digimarknadsföring hjälper också dem med flyktingbakgrund att få en bättre utkomst och tillträde till en större marknad.
PANDEMINS INVERKAN HAR understrukit vikten av mobila enheter, förbindelser och kunskaper. I Uganda där det bor 44 miljoner människor har 15 miljoner barn lidit av skolstängningar under coronatiden. Till siffran räknas också 600 000 elever med flyktingbakgrund i låg- och högstadieålder.
Teknologi är ingen ny grej för ungdomarna på flyktingbosättningslägren. Smarttelefonerna är de vanligaste mobila enheterna på grund av att de är så pass billiga. De unga använder mest WhatsApp, Google och Facebook. Det är viktigt att distansförbindelserna och digikunskaperna också i fortsättningen finns tillgängliga för alla.
På sistone har yrkesskoleeleverna vid Rwamwanjas flyktingbosättningsområde studerat digisäkerhet och -hygien samt digimarknadsföring. I västra och nordvästra Uganda har grundskoleelever kunnat spela spel som utvecklar läs- och räknekunskaper tack vare att Kyrkans Utlandshjälp bidragit med pekplattor.
”När smarttelefoner och sociala medier är lättillgängliga kan de unga komma åt den digitala världen. Utan rätt kunskaper blir de ändå lätt lurade”, säger Edgar Mutaryebwa som är IT-projektarbetare.
PÅ LANDSBYGDEN är dataförbindelserna ofta dåliga eller saknas helt och hållet.
Utmanande situationer tvingar till kreativa lösningar. I Kambodja har lärare och studiehandledare under perioder av distansskola förflyttat sig från by till by med tuk-tuk för att hålla lektioner och dela ut studiematerial. Invånare på Myanmars landsbygd har kunnat lära sig om företagande och hantverksjobb via animationsfilmer.
Det finns mycket som är bra med det digitala språnget som pandemin ledde till. Så länge det finns fungerande förbindelser är utbildningar och undervisningsmaterial tillgängliga för allt fler.
Text: Ulriikka Myöhänen, Linda Kabuzire, Noora Pohjanheimo
Utbildning skapar trygghet och inger hopp mitt i katastrofer
Utbildning är ett kraftfullt sätt att avsluta den onda spiral som orsakas av fattigdom och oroligheter, skriver regionchef för Mellanöstern Ashraf Yacoub.
Under de tio år som konflikten i Syrien pågått har miljontals syrier varit tvungna att lämna sina hem och söka skydd på andra håll i landet. De lider av brist på mat och har inte möjligheter till utkomst eller hälsovård. Pandemin har ytterligare försvagat landets ekonomi, vilket har lett till att hushållen inte ens har råd med basförnödenheter.
Situationen för Syriens barn har aldrig varit sämre. Närmare 90 procent av barnen behöver humanitärt bistånd. 2,5 miljoner barn kan inte gå i skola. Utöver det finns en risk för att 1,6 miljoner elever kommer att avsluta sin skolgång.
Utbildning är ett kraftfullt sätt att avsluta den onda spiral som orsakas av fattigdom och oroligheter. Efter katastrofer kan återhämtningen börja med utbildning, vilket också minskar konfliktens förödande inverkan.
Som finländsk organisation har vi bred erfarenhet av och stort kunnande inom utbildning. Under pandemiåret 2020 fick Kyrkans Utlandshjälp anamma nya verksamhetssätt – ett av dem handlar om att ordna distansundervisning. På grund av coronan blev vårt arbete långsammare och vi hade mer tid att reparera skolor. Efter restriktionerna kunde vi fortsätta skolarbetet på ett säkert sätt.
Under mina resor i Syrien har det varit glädjande att se resultatet av vårt arbete. Under 2020 nådde vi 35 000 människor i landet, bland dem 4 900 elever och lärare som dragit nytta av vårt utbildningsarbete.
När det gäller Syriens framtid oroar jag mig mest för överpolitiseringen av konflikten. Den försvårar försoning, återuppbyggnad och det humanitära arbetet. Jag känner mig ändå hoppfull när jag ser hur uthålliga de syriska ungdomarna är. Om de unga får en chans kan de bygga en bättre framtid för sig själva och hela samhället.
Ashraf Yacoub, regionchef för Mellanöstern
Den här texten publicerades ursprungligen i vår Årsberättelse 2020 som nyligen kom ut. Vill du veta mer om vad vi gjorde?
Distansskola, karantän, reseförbud. Nedstängda samhällen, inställda evenemang och hundratals distansmöten. Pandemiåret 2020 var mycket exceptionellt också för Kyrkans Utlandshjälp, skriver verksamhetsledare Jouni Hemberg.
Situationerna i våra verksamhetsländer har varit svåra också förut. Vi har jobbat mitt bland konflikter, jordbävningar, naturkatastrofer och epidemier. Men ingen av oss hade någon erfarenhet av en global pandemi. För första gången berördes hela organisationen av krisen.
Årets händelser överraskade – och å andra sidan inte. Våra anställda finns utspridda runtom i världen så vi har alltid jobbat på distans. I Finland fick hela Helsingforskontoret flytta hem för att jobba vid köksbord och i soffor. När jag nu, efter ett år, tänker på hur distansjobbet löper är det som natt och dag. Det positiva är att våra landskontor i Asien, Afrika och Mellanöstern kunde verka länge utan några coronasmittor.
Pandemin har naturligtvis ändrat vårt programarbete inom utbildning, utkomst och fred. Hela världen övergick till distansundervisning under år 2020. I Finland har vi kämpat med hur vi ska lyckas ordna distansskola och distansjobb hemma. Situationen har krävt uppfinningsrikedom också i våra programländer som inte har några förbindelser eller fungerande infrastruktur. Lärarna har gått från by till by för att undervisa barn och hållit lektioner via radio.
Coronapandemin har också påverkat människors utkomst. I Europa bär staterna ansvar för att både människor och företag ska klara sig, men i utvecklingsländer har människorna inte den möjligheten. Samhällets stödnätverk är svaga, livet försvåras redan av epidemier som är lindrigare än coronan. De som inte har någon utkomst letar sig i mån av möjlighet till andra ställen. Att förflytta sig på grund av arbete är en risk med tanke på pandemin, men ökar också regionala oroligheter. Pandemin har skapat utmaningar för fredsarbetet – konflikterna bryr sig nämligen inte så mycket om en epidemi.
Trots utmaningarna har vår utveckling varit häftig. Den internationella inkomstfinansieringen har vuxit något otroligt. Det är ett tecken på att instanser som FN, EU och offentliga finansiärer litar på vårt arbete och på vår vision.
Coronan har ändå ätit upp en del av vår inhemska kollekt. Samhället har i långa perioder varit helt nedstängt och att samla in kollekt virtuellt är mycket svårt. Våra flitiga värvare har inte heller kunnat jobba ute på gatorna. Fastän inkomsterna i hemlandet minskade, minskade också utgifterna på grund av färre resor. Vi klarade oss genom 2020 utan någon jätteförlust.
Pandemiåret har gläntat på nya dörrar för oss. Nu och i fortsättningen måste vi kunna utvecklas och tänka på hur vi kan utnyttja digitaliseringen i vårt arbete. I framtiden kommer en stor del av vår utbildningsverksamhet att flyttas bort från fysiska byggnader. Till exempel i Afrika behövs enorma mängder utbildningsplatser i framtiden. Digital undervisning kunde vara en lösning. Faktum är att vårt arbete inte kommer att fortsätta som innan pandemin. Vi måste fundera på hur vi i fortsättningen kan plocka ut de bästa bitarna av det vi lärt oss under pandemitiden.
Som verksamhetsledare hoppas jag att vi snart kan besegra den här pandemin och att återhämtningen kan inledas. Efter pandemin fokuserar vårt arbete allt starkare på hållbar utveckling. Vi fortsätter arbeta för utbildning, fred, utkomst och jämlikhet. En lärdom av distansarbetet är att vi kan göra allt större miljögärningar. När vi reser gör vi det med en tydligare plan än tidigare.
Fastän året varit tufft har det varit en stor framgång för oss på Kyrkans Utlandshjälp. Allt tack vare våra anställda, förtroendevalda och volontärer. Ni är vår största resurs och möjliggör att vi kan verka där behovet av hjälp är som störst.
Ni är också den bästa mätaren för kvalitet och förtroende i vår verksamhet. Vi har utvecklat verksamheten och tack vare det har också finansieringen ökat. Pandemin lärde oss det allra viktigaste: när alla pusselbitar passar ihop kan man bygga en fungerande helhet.
Jouni Hemberg, verksamhetsledare
Den här texten publicerades ursprungligen som förordet till vår Årsberättelse 2020 som nyligen kom ut. Vill du veta mer om vad vi gjorde?
1. OSYNLIGT ARBETE. Alla kvinnor arbetar, men för allt arbete utbetalas inte lön. Traditionellt räknas endast vinstbringande arbete som arbete. Osynligt och därför ofta oavlönat arbete som görs i hemmen och utanför den officiella ekonomin hamnar utanför de ramarna. Globalt gör kvinnor 75 procent av det oavlönade arbetet och använder tre till sex timmar av dagen för det. En stor del av det osynliga arbetet är vårdarbete, alltså att ta hand om barn, sjuka och gamla i hemmet.
2. UTBILDNING. I världen finns 130 miljoner 6–17-åriga flickor som inte får gå i skola. Flickornas skolgång kan bli på hälft om familjen behöver dem som hemhjälp eller för att lönearbeta. Skolgången kan också avbrytas på grund av mens eller giftermål.
3. MENSEN orsakar diskriminering. Till exempel i Nepal begränsas kvinnors liv och deltagande i familjens och samhällets verksamhet under mensen. I Rohingya-samhället får flickor enligt tradition inte ha något att göra med några andra män eller pojkar än de som tillhör den egna familjen efter att flickorna fått mens. Efter att mensen börjar gifts många bort och de slutar i skolan.
4. MENSFATTIGDOM. Bristen på mensskydd orsakar många problem. På till exempel flyktingläger finns det knappt med ordentliga mensskydd eller så är de för dyra. Om man inte har mensskydd eller inte kan byta dem säkert i skolan stannar flickorna hemma. Upprepad frånvaro leder ofta till avbruten skolgång.
5. TOALETTER är en del av allas vardag och många av världens kvinnor letar dagligen efter en säker toalett. Enligt FN har en tredjedel av kvinnorna inte tillgång till en säker toalett. En säker toalett, där man också kan tvätta sig, är särskilt viktig under mensen. En låsbar dörr behövs för att man ska få vara i fred, men också för att osäkra toalettutrymmen utgör en risk för trakasserier och sexuellt våld mot kvinnor.
6. I ARBETSLIVET försvagas kvinnors ställning av traditionella roller och modeller. Situationen underlättas inte av allt det osynliga vårdarbetet som vilar på kvinnors axlar. Det arbetet borde göras av någon annan om kvinnor lönearbetar. Forskning visar att dagvård som finansieras med offentliga medel ökar kvinnors lönearbete. Eget arbete och egen lön ökar möjligheten att påverka både det egna livet men också samhället i större utsträckning.
7. VÅLD SOM RIKTAR SIG MOT KVINNOR är en grov kränkning av mänskliga rättigheter och ett beklagligt vanligt fenomen. Inte ens hemmet är en säker plats för kvinnor. En tredjedel av världens kvinnor rapporterar att de upplevt våld i en nära relation. 38 procent av morden på kvinnor begås av den egna maken.
8. KATASTROFSITUATIONER försvagar ytterligare situationen för de allra sköraste. Konflikter och krig ökar misshandel i äktenskap och sexuellt våld mot kvinnor. Till exempel under det undantagstillstånd som coronaviruset orsakat har man rapporterat om ökat våld mot kvinnor i de länder där Kyrkans Utlandshjälp är verksamt. På grund av att människors fria rörlighet har begränsats samtidigt som hälsovårdstjänsterna är överbelastade är det svårt för kvinnor att ta del av tjänster kring sexualfrågor och reproduktionshälsa. Det här kan synas som icke-önskade graviditeter i framtiden.
9. OJÄMN MAKTFÖRDELNING. Runtom i världen är det män som är i majoritet i beslutande organ. Forskning visar att kvinnor mer sannolikt beaktar kvinnofrågor, familjepolitik, utbildning och vård. Att kvinnor är i minoritet bland beslutsfattare påverkar alltså alla dessa saker. Kvinnors inflytande försvagas också av att de inte är med i de icke-officiella manliga nätverken som kan ha förvånansvärt mycket makt.
10. YTTERLIGARE KOMPLIKATIONER. Eftersom kvinnors utgångsläge är att de inte är lika jämställda som män försvagas deras ställning ytterligare av funktionsnedsättning, ålder, fattigdom eller sexuell läggning. Till exempel i katastrofer och konflikter är kvinnor med funktionsnedsättningar speciellt utsatta för diskriminering och våld. De har också svårare att ta del av tjänster som kunde hjälpa dem. Gamla, kvinnor med funktionsnedsättningar eller fattiga kvinnor är ofta beroende av andras hjälp, vilket utsätter dem för risken att bli utnyttjade av andra.
+1 KYRKANS UTLÄNDSHJÄLP (KUH) Kyrkans Utlandshjälp och Kvinnobanken jobbar för att förverkliga kvinnors rättigheter genom att stöda kvinnors utbildning och utkomst i u-länder. Kyrkans Utlandshjälp stöder kvinnors utkomst via projekt där man erbjuder utbildningar i att starta eget företag, marknadsföring och ekonomi. En central del av projekten handlar om att grunda andelslag och spargrupper. Andelslagen stöder sina medlemmar i företagsverksamhet och sparande.
Verksamheten stöder förverkligandet av kvinnors rättigheter också på andra sätt. Genom att delta i andelslagets verksamhet och beslutsfattande stärks kvinnornas ställning i samhället och det ger dem mod att delta i beslutsfattandet också i större utsträckning. Andelslagsverksamheten försvarar kvinnors rättigheter bland annat genom att erbjuda lösningar och sätt att ingripa i våld i hemmen och annat våld som kvinnor upplever.
Flickors utbildning är ett av de bästa sätten att satsa på en hållbar utveckling. Utbildade kvinnor utbildar med större sannolikhet även sina egna barn. Skolgång möjliggör att man kan försörja sig själv och leva ett självständigt liv.
Källa: Caroline Criado Perez (2019): Osynliga kvinnor, World Health Organisation, Plan International
Enligt uppskattningar finns det över 80 miljoner lärare i världen. Av dem är över hälften kvinnor. De är vardagshjältar vars dagar fylls av utmaningar.
I Syrien som befinner sig mitt i ett krig lockar lärarna barnen till klassrummen och hjälper dem att glömma verkligheten som väntar utanför skolan – ens för en stund.
Å andra sidan är en yrkeskunnig lärare barnets port in i samhället. I ugandiska skolor öppnas världen upp när både läraren och eleven kan teckenspråk.
Skolan borde vara en säker plats att växa på, men så är det inte alltid. Nätverket GCPEA som skyddar utbildning rapporterar att det under åren 2015–2019 gjordes åtminstone 11 000 attacker mot skolor. Med attacker avses till exempel bombningar, kidnappningar och sexuellt våld som riktas mot skolelever eller personal. Hotet om attackerna är verkligt också i Syrien där man levt mitt i ett krig i snart 10 år.
Under det senaste året har utbildningen stått inför nya utmaningar. Enligt experter kan skolstängningar som orsakats av pandemin ha långtgående effekter på en hel generation. När skolorna väl öppnar har man mycket att ta ikapp, samtidigt som det finns många praktiska utmaningar kring det nya normala.
I den här artikeln delar tre lärare med sig av sin historia. En av dem oroar sig för barnen som fryser i skolan, en annan möter misstankar på grund av sin ålder och sitt kön, den tredje hoppas på mer resurser framförallt för specialundervisningen. Trots utmaningarna tänker alla tre att är inne på rätt spår med sitt läraryrke.
När det är kris är det viktigt att barnen kan gå i skolan och känna sig trygga. Skolorna är i en nyckelposition när det gäller att hindra coronaviruset.
Det förefaller oundvikligt att coronaviruset sprids men dess framfart kan saktas av genom att begränsa kontakterna mellan människor. I Finland begränsade man först stora evenemang och folksamlingar. Skolor och förskolor ville man hålla öppna in i det sista. Grundskolan är en av samhällets stöttepelare. Att garantera den också under kriser är en viktig åtgärd.
”När vi talar om skolor och daghem, talar vi om samhällets ryggrad”, sade undervisningsminister Li Andersson vid regeringens presskonferens måndagen 16.3.
Kyrkans Utlandshjälp arbetar i de allra bräckligaste staterna i världen. Vi jobbar i humanitära kriser och till exempel på flyktingläger. I sådana omständigheter, efter den akuta nödhjälpen då man sett till att människor har skydd för väder och vind, kan sköta sin hygien och har tillgång till mat, anordnar man skola för barnen.
Varför är det så viktigt att barnen kan gå i skola också i en krissituation?
Skolan erbjuder rutiner till barnen och familjerna och en känsla av en någorlunda normal vardag. Ifall barnet har upplevt något traumatiskt, kan skolan blir en plats där tankarna får kretsa kring något annat.
Utbildning är viktigt! En god utbildning garanterar bättre framtidsutsikter.
Utöver kunskaper och färdigheter lär man sig i skolan att vara tillsammans med andra. Skolan är en viktig del av barnets sociala liv och där skapas vänskapsrelationer som kan vara betydelsefulla för resten av livet.
När barnen är i skolan om dagarna kan de vuxna koncentrera sig på sina vardagssysslor och sina jobb.
I skolan ges viktig information också om hälsan. Till exempel nu när coronaviruset sprids, kan skolorna informera om hur spridningen sker och vad man kan göra för att förhindra den. Barnen ges råd om att tvätta händerna och hålla god hygien.
Att stoppa coronaviruset är nu särskilt brådskande på världens krisområden där människor redan från förut är utsatta och inte har tillgång till fungerande sjukvård. Kyrkans Utlandshjälp har vidtagit åtgärder för att distribuera hygienartiklar och effektivera upplysningsarbetet på flyktinglägren.
Skolan är en viktig kanal för att öka barnens hälsokunskaper. Som en del av en kampanj för att stoppa coronaviruset, börjar Kyrkans Utlandshjälp ge hygienupplysning i skolorna i Uganda och Somalia. I Kenya är skolorna stängda sedan 16.3. Upplysningskampanjen sker där via lokala radiostationer.
Utöver upplysning utdelas handdesi, tvål och andra hygienartiklar.
Nu är det viktigt att vi skyddar varandra från coronaviruset. Och att se till att barnen får vara barn och gå i skola fastän det är kris.
Hjälp oss att skydda människor på flyktinglägren från coronaviruset.
David Edapals familj har levt på boskapens villkor, men långa perioder av torka och konflikter har förvandlat livet till en kamp om överlevnad. Klimatförändringen har fått pastoralisterna att sätta sitt hopp på barnens utbildning.
De torra kvistarna rasslar när getterna försöker tränga sig igenom det skraltiga staketet. 12-åriga Rebecca Atubo lyfter omsorgsfullt killingarna in i en åtskild del av inhägnaden och släpper ut de övriga getterna.
Getterna vandrar mot betesmarkerna under en skonsam morgonsol. Om ett par timmar övergår den behagliga temperaturen till värmebölja när solen når sin fulla styrka.
”Det är ansträngande att valla djuren när det är så hett och man hela tiden är törstig”, säger Rebecca.
Rebecca uppfyller ändå plikttroget familjens förväntningar. Pastoralisterna i nordvästra Kenya har i århundraden försörjt sig på boskapsskötsel, och barnen tar i tidig ålder ansvar för familjens getter och kor.
Vägen till betesmarkerna har ändå blivit lång. Det syns ingen grönska på den gråa, kruttorra jorden vid familjens hyddor. Det har oroat Rebeccas pappa David Edapal redan länge. Han kan inte säga hur gammal han är, men hans fårade ansikte har tydligt vittnat flera decennier i Turkana, Kenyas fattigaste provins.
”Här blir allt varmare och regnen har minskat betydligt. För att få vatten åt oss själva måste vi varje dag vandra i två timmar till den närmaste floden”, säger Edapal.
Rebecca Atubo, 12, säger sig tycka bättre om skolan än om att valla djur. Hennes favoritämnen är engelska och matematik.
Turkana drabbas av allt längre och svårare perioder av torka. År 2017 var torkan den värsta på årtionden, och det kostade livet på hundratusentals djur.
Slaget var hårt mot pastoralisterna. Traditionellt lever de som nomader och flyttar efter de bördigaste betesmarkerna. Djuren är som ett vandrande bankkonto – de utgör hela egendomen. Djuren förser dem med mat i form av mjölk och kött. Genom att sälja ett djur får man pengar för övriga behov, som hälsovård.
Männen behöver dessutom en viss mängd djur för att betala hemgift åt kvinnans släkt när de gifter sig och sedan bildar familj. Djurens död är som en finanskris för pastoralisterna.
”Utmärglade djur duger varken till att sälja eller att äta, och de ger mycket mindre mjölk”, förklarar Edapal.
Rebecca Atubo, 12, (längst framme) promenerar till skolan med sina vänner på några minuter. Det är viktigt att skolan är nära eftersom säkerhetsläget i Turkana är dåligt.
Den svåra situationen skapar också spänningar bland pastoralisterna, som tävlar om de återstående betesmarkerna. Den ökande fattigdomen lockar också till boskapsstölder. En förbipasserande kamelherde bär ett automatvapen på ryggen för att avskräcka omgivningen från frestelsen. Situationen förvärras av att mängden vapen ökat i trakten på grund av kriget i grannlandet Sydsudan, som gränsar till Turkana.
Att fråga en pastoralist hur många djur familjen har är ungefär som att fråga en finländare om lönen. De flesta föredrar att hålla det hemligt. Edapal berättar ändå att tjuvar tagit kring tvåhundra av hans djur.
Familjen flyttade på grund av otryggheten till sin nuvarande boning i byn Ageles nära staden
David Edapal (till vänster) och Aseken Namasi (till höger) hoppas att deras dotter Rebecca ska få sig en utbildning för att kunna försörja sig själv i framtiden, oberoende av andra människor.
Lokichar. Edapals fru Aseken Namasi säger att hon har ont i hjärtat efter alla motgångar.
”Det värsta var när banditerna dödade fyra av mina vänner framför ögonen på mig när vi gick efter vatten”, säger hon. ”Man kan skaffa nya djur, men man kan aldrig ersätta en människa.”
Så gott som alla Turkanas invånare lever på boskapsskötsel. Pojkarna uppfostras till herdar och flickorna förväntas utöka familjens egendom genom hemgiften som betalas i boskap vid giftermålet.
Barnäktenskap är ännu vanligt, och på grund av den traditionella livsstilens förväntningar har pastoralister tidigare inte värdesatt utbildning. Föräldrar till och med skiljer sig när de är av olika åsikt om barnens utbildning.
I Lokichar, en halvtimmes bilresa från Rebeccas hem, bor det flera ensamförsörjare. De har flyttat till stan i hopp om arbete. Utan djur har de ingenting. Skilsmässor försätter särskilt kvinnor i extrem fattigdom.
När Alice Loro Lele som barn började skolan uppmuntrad av sin mor kastade hennes far i sin ilska ut både mor och barn. I dag är hon 20-årig trebarnsmor och bor i sin mammas anspråkslösa hydda i Lokichar. Båda har skiljt sig.
Alices motgångar började när hon efter grundskolan inte hade råd att fortsätta i gymnasiet.
”Jag gifte mig när jag var 15 år gammal för att jag trodde att min man skulle ta hand om oss. Jag var dum och visste ingenting”, säger Alice och viftar med händerna, synbarligen upprörd av minnet.
Mannen hade inga djur att betala hemgiften med, också ett tecken på pastoralisternas svåra situation.
Alice var en begåvad elev i grundskolan och började undervisa förskolebarn. Hon grundade också en livsmedelsaffär, men mannen lade beslag på alla hennes inkomster och söp upp pengarna. Hon tvingades lägga ner affären.
”Han brydde sig inte alls om barnen. När han tog sig en till fru bestämde jag mig för att lämna honom och flytta tillbaka till mamma”, säger hon.
Hundratusentals djur dog i den rekordsvåra torkan år 2017 och har skapat en kris för pastoralisterna i Turkana som traditionellt förlitat sig på boskapsskötsel.
Invånarna i Turkana lever långt från verkligheten i huvudstaden Nairobi. Kenyas ekonomi har växt kraftigt, och i Nairobi finns allt från skyskrapor till teknologi och banbrytande mobilapplikationer. I Turkana bor de flesta människorna i byar utan el och rinnande vatten.
I Nairobi lever 22 procent av invånarna under fattigdomsgränsen, i Turkana 88 procent. Ojämlikheten beror framför allt på utbildningsnivån. I Nairobi har 90 procent gått i skolan, i Turkana 18 procent.
Inom Turkana har pastoralisterna flyttat närmare städerna i hopp om arbete, men ytterst få kan ens läsa.
”Vi uppmuntrar familjerna att skicka barnen till skolan. Utbildning anses vara lösningen på lång sikt”, säger Miriam Atonia, som arbetar som utbildningskoordinator för Kyrkans Utlandshjälp (KUH) i Turkana.
”Det kräver ändå mycket uppoffringar eftersom familjerna dagligen kämpar för sin överlevnad och barnen ofta tvingas hjälpa till med inkomstbringande arbete eller genom att helt enkelt hämta vatten.”
Förändringen har sakta börjat. Vid det här laget går över hälften av barn och unga i Turkana i skolan. Inom KUH:s projekt började nästan 27 000 barn och unga skolan i Kenyas fattigaste provinser under år 2018, en del av dem efter ett avbrott på flera år.
Alice fick ett stipendium för att börja i gymnasiet i Lokichar. Stödet från hennes mor har också varit viktigt.
”Jag har ont i hjärtat av att jag ser mina barn så sällan. Men man måste göra uppoffringar; om vi är sysslolösa kan vi inte förbättra vår situation”, säger Alice.
”Jag vill bli lärare och uppmuntra unga flickor att utbilda sig. Jag kan ge råd som jag själv hade behövt.”
Alice Loro Lele, 20, har börjat i gymnasiet med stöd av Kyrkans Utlandshjälp. Hon säger att det är svårt att vara borta från sina barn, men är övertygad om att uppoffringen kommer att betala sig tillbaka i framtiden.
Det är utmanande att framföra utbildningens fördelar åt föräldrar som vuxit upp enligt pastoralisternas traditioner. Edapal och Namasi gick aldrig i skolan men beslöt sig ändå att sända Rebecca till skolan.
Efter att ha släppt ut getterna ger sig Rebecca av mot dagens första lektion i skolan i Ageles, några minuters promenad hemifrån.
”I dag ser jag tydligt hur det går bättre för dem i min generation som gått i skolan. Om jag och min fru hade fått en utbildning skulle vi också sova på madrasser och ha ett tak av plåt i stället för tyger”, säger Edapal.
Edapal jämför utbildningen med äktenskap, en liknelse som pastoralisterna tagit till sig. Rebecca är nu gift med skolan, och genom att gå i skolan behöver hon inte vara beroende av någon annan. När hon är klar med sin utbildning kan hon själv bestämma sig för om hon vill gifta sig.
Edapal känner sig stolt när Rebecca efter en skoldag berättar vad hon lärt sig.
”Jag hoppas att Rebecca hittar ett jobb hon gillar, och om Gud tillåter kan hon också hjälpa sina föräldrar i framtiden. Utbildningen öppnar möjligheter som jag inte själv har någon aning om.”
Genom insamlingen Gemensamt Ansvar kan du stöda Kyrkans Utlandshjälps katastrofarbete. Temat för årets insamling är utbildning – läs mera på adressen gemensamtansvar.fi
Text: Erik Nyström
Artikeln publicerades ursprungligen i Kyrkpressen nr 2/2019.
