Kvinnliga lärare banar vägen för barnen: ”Min röst hörs och jag har en plats i samhället”

I syriska skolor lider man brist på läromedel medan ugandiska skolor är i behov av fler speciallärare. Trots utmaningarna kämpar man vidare på griffeltavlorna med vetskapen om att utbildning är nyckeln till en bra framtid. Tre kvinnliga lärare berättar hur de hittade sin plats i klassrummet och i samhället.

Syrien/Uganda.

Enligt uppskattningar finns det över 80 miljoner lärare i världen. Av dem är över hälften kvinnor. De är vardagshjältar vars dagar fylls av utmaningar.

I Syrien som befinner sig mitt i ett krig lockar lärarna barnen till klassrummen och hjälper dem att glömma verkligheten som väntar utanför skolan – ens för en stund.

Å andra sidan är en yrkeskunnig lärare barnets port in i samhället. I ugandiska skolor öppnas världen upp när både läraren och eleven kan teckenspråk.

Skolan borde vara en säker plats att växa på, men så är det inte alltid. Nätverket GCPEA som skyddar utbildning rapporterar att det under åren 2015–2019 gjordes åtminstone 11 000 attacker mot skolor. Med attacker avses till exempel bombningar, kidnappningar och sexuellt våld som riktas mot skolelever eller personal. Hotet om attackerna är verkligt också i Syrien där man levt mitt i ett krig i snart 10 år.

Under det senaste året har utbildningen stått inför nya utmaningar. Enligt experter kan skolstängningar som orsakats av pandemin ha långtgående effekter på en hel generation. När skolorna väl öppnar har man mycket att ta ikapp, samtidigt som det finns många praktiska utmaningar kring det nya normala.

I den här artikeln delar tre lärare med sig av sin historia. En av dem oroar sig för barnen som fryser i skolan, en annan möter misstankar på grund av sin ålder och sitt kön, den tredje hoppas på mer resurser framförallt för specialundervisningen. Trots utmaningarna tänker alla tre att är inne på rätt spår med sitt läraryrke.

”För att klara sig här måste man släppa taget om rädslan”

Marwa Omar Safaya, 23. Lärare i datavetenskap i skolan Zein Al-Abdi Safaya i Östra Ghouta.

”Det finns många föräldralösa barn i min skola. En del av dem lider av funktionsnedsättningar som de fått under kriget. En stor del av barnen är också tvungna att jobba. På byggarbetsplatser måste de bland annat lyfta saker som är dubbelt så tunga som de själva är. Tröttheten märks i deras oskyldiga ansikten och till slut glömmer de vad det innebär att vara barn. Det enda de vet är att de måste jobba för att leva.

Mitt i allt detta har jag hittat lyckan i att undervisa. Min lärarbana började för två år sedan när jag fick jobb som lärare. Allt gick bra men min lön räckte inte till levnadskostnaderna. Därför var jag tvungen att skaffa ett annat jobb på en tandläkarmottagning.

Kriget har förstört nästan allt. För att överleva här måste man möta alla möjliga problem och släppa taget om rädslan. På kvällen, efter en tung arbetsdag, går jag hem på gatorna i en nästan övergiven stad. Det finns varken ljus eller andra människor, de hemlösa hundarna skapar en spöklik stämning.

I skolan har vi inte tillgång till lämpligt undervisningsmaterial, en ordentlig griffeltavla eller ens rent vatten.

Vattenbehållarna fylls på i en närliggande brunn vars vattenkvalitet inte övervakas av någon. Jag är rädd att vattnet kan vara farligt för skolans små barn.

Under tuffa vinterdagar har jag märkt att en del elevers händer blivit blå. Deras små kroppar skyddas inte mot kylan, eftersom priset på en jacka kan motsvara en månadslön i dessa tider.

Vi försöker försäkra eleverna om att livet har mycket att erbjuda dem och att mirakel sker genom att gå i skola och jobba hårt. I slutet av en skoldag tänker de ändå bara på hur de ska få de obligatoriska studierna avklarade så att de kan börja jobba och få mat på bordet.

I framtiden tänker jag gifta mig eller resa bort från all förtvivlan här. Jag hoppas att mina elever får allt de behöver för att nå sina drömmar och en ljus framtid.”

”Tröttheten försvinner när jag märker att barnen lär sig”

Dania Mohammad Zuhair Hamza, 23. Lärare i matematik, fysik och kemi i skolan Saqba i Östra Ghouta.

”Läraryrket värmer mitt hjärta. Jag behandlar mina elever som mina bröder. De respekterar mig och det jag ger dem. Det är utmanande att vara ung lärare.

Samhället iakttar mig och tror inte att jag kan hålla disciplin i en klass som är full av tonårspojkar.

Jag studerar statistisk matematik vid universitetet i Damaskus. Jag blev lärare när min mamma som jobbar i skolan sa att det inte finns tillräckligt med undervisningspersonal. Informationen fyllde mitt hjärta med sorg. Jag visste att jag har förmågan att svara på behovet och hjälpa barnen under dessa svåra tider.

Jag lär ut matematik, fysik och kemi i skolan Saqba på Damaskus landsbygd. Min passion för undervisning har motiverat mig att ordna saker och ting så att jag har tid för hushållsarbete, universitetsstudier och undervisning. Tröttheten försvinner när jag märker att mina elever lär sig.

Under kriget bodde jag och min familj i Östra Ghouta och levde ett liv fullt av lidande. Trots alla motgångar lärde vi oss mycket. Den viktigaste lärdomen var att livet inte tar slut när vi förlorar människor vi älskar. Alla har en förmåga att överleva en tragedi.

Jag gick i skolan när min pappa dog, och senare miste vi också min bror. Jag blev också äldst i syskonskaran när min syster gifte sig och flyttade bort. Mamma började undervisa så att vi skulle klara oss genom livets utmaningar. Jag var tvungen att ta hand om hushållsarbetet vid sidan om mina studier.

Jag har upplevt tragiska förhållanden och har klarat mig tack vare hopp om ett bättre liv. Jag tycker att jag är starkare nu än någonsin tidigare. Min röst hörs och jag har en plats i vårt samhälle, ingen kan ta det ifrån mig. Fastän jag kunde vara styrd av mina familjemedlemmar har jag nått fri vilja. Att vara styrd av familjen skulle inte vara till min fördel. Jag anser att en kvinna kan bli starkare endast om hon är fri.”

”Eleverna är just sådana som jag vill undervisa”

Bazio Rose Ajax, 34. Uganda. Speciallärare i skolan Pakele i Uganda.

”I skolan i Pakele finns 34 döva elever. 150 elever har specialbehov.

Innan den här skolan har jag sett många elever lida, men att det bara finns få som kan hjälpa dem.

Jag sökte mig till en utbildning för speciallärare, eftersom jag vill hjälpa dem som behöver det.

Att vara lärare handlar om en inre förmåga. Jag har velat bli lärare ända sedan lågstadiet. Jag har varit lärare i Adjuman i tio års tid. Det här är mitt femte år i Pakeles flickskola.

Här finns just sådana elever som jag vill undervisa. Det är fint att Kyrkans Utlandshjälp har gett oss tilläggsutbildning. Jag var inte tidigare så bra på teckenspråk. Jag har utvecklats enormt mycket efter utbildningen och kan också teckna. Vi skulle ändå behöva fler lärare för att undervisa de döva.

Som kvinnlig lärare har jag faktiskt inte stött på problem, men Covid-19-pandemin har lett till många utmaningar.

När skolorna var stängda kände vi lärare oss dåliga och lata. Vi oroade oss för att eleverna ska ge upp. Nu när de har återvänt har vi mycket att ta ikapp. Dessutom måste vi bära munskydd. Växelverkan med de döva är mer utmanande nu, eftersom de borde kunna läsa andras läppar för att kommunicera.

Utbildning är jätteviktigt. För det första ökar det elevernas självförtroende, för det andra blir de mer självgående. Utan utbildning skulle det vara svårt att anpassa sig till samhället.”

Bilder och intervjuer i Syrien: Abu Talib al-Buhaya

Bilder och intervjuer i Uganda: Sumy Sadurni

Text: Ulriikka Myöhänen