Konflikten i Kongo har avbrutit skolgången för miljontals barn – Dorcas, 17, anpassar sig till det nya livet som flykting i Uganda och hoppas få gå i skolan
17-åriga Dorcas flydde från sitt hemland, Kongo-Kinshasa, mitt under en skoldag. I Uganda kämpar hon för att kunna gå i skolan och få tillräckligt med mat. KUH hjälper flyktingungdomar att bygga sig en bättre framtid.
Text: Elisa Rimaila Bild: Antti Yrjönen Översättning: Sonja Vuori
DE SVALASTE morgontimmarna är bäst lämpade för fältarbete. Den tunga gräftan med träskaft åstadkommer ett moln av damm då den träffar jorden, och Dorcas Uwamahoro, 17, spottar ut några bruna bönor ur munnen. Om regnet kommer i tid och i tillräcklig mängd kommer Dorcas familj om tre månader att ha bönor från sitt eget fält på sina tallrikar.
Solen står redan högt på himlen trots att fåglarna på kullarna omkring fältet knappt hunnit stämma upp till sin konsert. Dorcas hittar de sista bönorna i sina fickor, kastar dem på marken och drar med gräftan ett tunt lager jord över dem.
”Hemma i Kongo-Kinshasa var livet bra”, säger hon.
”Jag är ständigt hungrig och jag och mina familjemedlemmar måste arbeta hårt för att få något att äta. Mina kläder blir smutsiga och jag känner mig själv också smutsig”, säger Dorcas.
Dorcas Uwamahoro (i mitten) tappade bort sina föräldrar Salome Manizabayo (höger) och Jean Habiyaremye under flykten. I Uganda återförenades de tack vare sociala medier.
Livet som flykting har varit svårt för tonåriga Dorcas. I sitt nya hemland Uganda måste hon hjälpa sina föräldrar med olika jordbrukssyslor, så att familjen får lite mer mat på bordet.
Dorcas föräldrar gör allt de kan så att deras dotter och hennes yngre syskon kan gå i skola, trots att de är flyktingar.
Dorcas kom till Uganda som flykting våren 2022, strax efter att konflikten trappats upp igen i hennes hemregion i de östra delarna av Kongo-Kinshasa.
Flykten började mitt under skoldagen.
”Det började höras skottlossning runtomkring skolan. Min bror och jag sprang hem, men när vi kom fram till dörren insåg vi att våra föräldrar och resten av våra syskon inte längre var där. Vi slängde våra böcker och fortsatte springa”, minns Dorcas.
Konflikten i Kongo-Kinshasa startade långt innan Dorcas föddes. Under tre brutala decennier har mer än fem miljoner människor mist livet. Kongo-Kinshasa är ett enormt land, och konflikten i dess östra del är en av de mest bortglömda i världen: konflikten når rubrikerna främst när något större händer. Ett sådant ögonblick var i mars 2022, när väpnade grupper återigen blev aktiva och hundratusentals tvingades fly från sina hem.
I slutet av 2023 hade omkring en halv miljon kongoleser flytt över gränsen till grannlandet Uganda och nästan sex miljoner levde som flyktingar i sitt eget land. Den långa våldscykeln har redan haft en enorm inverkan på flera generationer av unga människor. Många har tvingats hoppa av skolan och leva ett liv skuggat av rädsla.
”Jag saknar mina vänner, men jag vet inte var de är”, säger Dorcas Uwamahoro. Hon flydde sitt hemland i april 2022, mitt under en skoldag.
Sociala medier förenade familjen som flytt Kongo-Kinshasa
När man blickar västerut från Dorcas nuvarande hem, den stora flyktingbosättningen Nakivale vid Ugandas södra gräns mot Kongo-Kinshasa, är det svårt att förstå vilka naturrikedomar som finns mellan de två länderna – och vilket mänskligt lidande de har orsakat på andra sidan gränsen.
Kongo-Kinshasa och dess östra granne Uganda skiljs åt av Edwardsjön, ett av Afrikas största vattendrag, och de karga Virungabergen. De är också kända i världen som ”de dimhöljda bergen”, tack vare den amerikanska etologen Dian Fosseys bästsäljande självbiografiska bok och Hollywoodfilmen baserad på den.
Istället för vild natur är de mjukt böljande kullarna runt Dorcas hem huvudsakligen planterade med matbananträd, eller matoke. På sluttningarna har man också plöjt åkrar för majs och bönor, och längs vägen som uppkommit i den rödbruna sanden går getter och ankoleboskap med sina långa horn sakta fram. Bland djuren vandrar människor som bär på bananknippen, vattenkanistrar och gräftor.
Dorcas kom till Uganda från östra Kongo-Kinshasa längs en annan rutt än resten av familjen. Tack vare smarttelefoner och sociala medier hittade familjemedlemmarna varandra strax efter att de passerat gränsen till flyktingmottagningen.
”Jag hade redan hunnit tänka att jag inte skulle få se mina föräldrar igen. Jag mådde fruktansvärt dåligt, men FN:s flyktingorgan UNCHR:s personal försäkrade mig om att det fanns hopp.”
”Jag blev otroligt glad då jag fick se dem”, säger Dorcas.
Enligt FN:s flyktingorgan ger Uganda skydd åt 1,5 miljoner flyktingar från Kongo-Kinshasa och Sydsudan. Siffrorna gör Uganda till det största flyktingmottagande landet i Afrika och det fjärde största i världen.
17-åriga Dorcas Uwamahoro har totalt åtta syskon. Förutom storebror har hon småsyskon som hon sköter när hennes föräldrar arbetar på fälten.
Dorcas familj bosatte sig i Nakivale flyktingläger, den plats där bosättningen av ugandiska flyktingar i tiderna började. Det är den äldsta flyktingbosättningen i hela Afrika, ursprungligen etablerad redan år 1958. Under sex decennier har Öst- och Centralafrika drabbats av en rad naturkatastrofer och konflikter som har tvingat miljontals människor att fly från sina hem.
År 2020 var området, som till sin storlek motsvarar kommunen Nakkila i Satakunta, hem för mer än 170 000 flyktingar från Kongo-Kinshasa, Burundi, Rwanda, Somalia, Etiopien och Eritrea. Flyttrörelsen är kontinuerlig. Vissa har stannat i årtionden, andra har fötts som flyktingar. Andra har haft tur och har kunnat återvända hem.
Dorcas (med ryggen mot kameran) mamma Salome Imanizabayo, 40, är en erfaren jordbrukare. Hemma i Kongo-Kinshasa hade familjen egna åkrar.
Flyktingskapet gjorde familjen beroende av mathjälp
FLYKTINGSKAPET har varit ett beskt piller att svälja för 17-åringen. Livet skiljer sig mycket från vad Dorcas är van vid. I hemlandet Kongo arbetade Dorcas pappa som lärare och hennes mamma brukade familjens egen mark. Dorcas gick i skolan och levde ett normalt tonårsliv, som inkluderade umgänge med vänner.
”Jag saknar mina vänner, men jag vet inte var de är nu. Under det uppblossade kriget gick alla sina egna vägar”, säger hon allvarligt.
När man lyssnar på Dorcas är det tydligt hur mycket hon oroar sig för framtiden. Största delen av elvapersonersfamiljens små medel går nu till mat. Varje familjemedlem får genom Världslivsmedelsprogrammet (WFP) både livsmedel som bönor, matolja, salt och majs samt lite pengar, men donationerna räcker inte för att täcka alla behov. Framför allt är det inte tillräckligt för att hålla familjens barn i skolan.
Et ole hyväksynyt markkinoinnin evästeitä nähdäksesi videon.
Se videon.
”Hemma i Kongo fanns det inga sådana problem. Här är skolgången ständigt hotad eftersom vi inte har råd med skolavgifterna”, säger hon.
I Uganda dröjde det tre månader innan Dorcas kunde gå till skolan.
”Jag undrade ständigt var jag skulle få tag på böcker och en skoluniform och om jag någonsin skulle få gå tillbaka till skolan. Jag var verkligen deprimerad”, säger hon.
Nu går Dorcas i skolan de flesta dagar. Dorcas fick skolmaterial, en ryggsäck och den uppmuntran hon behövde från Kyrkans Utlandshjälp, som med stöd av sin katastroffond sedan 2022 har arbetat med att få barn och ungdomar tillbaka till skolan i Nakivales flyktingbosättning.
Hjälpartiklarna från Världslivsmedelsprogrammet WFP har blivit en viktig del av Dorcas Uwamahoros, 17, (i mitten) matsäkerhet i Uganda. Dorcas hämtar en gång i månaden ransonen hon får från distributionsplatsen.
Uganda stöder flyktingarna som anländer genom att ge varje familj lite land där de kan odla mat åt sig. Dorcas Uwamahoros familj familj hackar åkern de fått i flyktingbosättningsområdet i Nakivale. Familjen planterade sin första bönskörd i september 2023.
Dorcas pappa Jean Habiyaremye, 42, arbetade som lärare i Kongo-Kinshasa. Han hoppas att möjligast många av hans barn f¨r gå i skola och att de får en så bra framtid som möjligt.
Dorcas familj har med nöd och näppe råd att betala för skolan, men inte för skolmaten. Hon tvingas ofta sitta med kurrande mage under eftermiddagens lektioner.
Skolmaten i Nakivale skulle kosta 60 000 shilling per termin, vilket motsvarar knappt 15 euro. För det skulle man kunna köpa en lunch i centrala Helsingfors, men för en flykting i Uganda är det mycket pengar.
Inflationen har drivit upp livsmedelspriserna också i Uganda. Samtidigt har stora traditionella hjälporganisationer som Världslivsmedelsprogrammet WFP och flyktingorganisationen UNHCR tvingats att drastiskt minska sitt bistånd på grund av brist på finansiering. WFP:s kontantbidrag per person i Ugandas flyktingområden är 12 000 shilling, eller cirka 2,90 euro per månad. Detta är långt under de cirka 2 euro per dag som definierats som gränsen för extrem fattigdom. Av Dorcas familjemedlemmar får en del hjälp i form av mat, andra i form av kontanter.
Bristen på finansiering beror till stor del på två saker: Det faktum att världens uppmärksamhet i hög grad har varit riktad mot Ukraina, inte Afrika. Samtidigt har kriserna i regionen förvärrats kraftigt på grund av klimatförändringar och politisk instabilitet, vilket har tvingat hundratusentals nya människor att fly från sina hem, inte bara i Kongo-Kinshasa utan även i länder som Sydsudan, Somalia, Etiopien och Sudan.
En av 17-åriga Dorcas uppgifter hemma är att förbereda sina sexåriga tvillingsyskon för skolan, och att föra dem dit. Dorcas är ledsen över att Asante Melody och Pacific Yvonne inte ens får mat under skoldagen, eftersom familjen är så fattig.
Språket i skolorna i Uganda skapar problem
Förutom en kurrande mage är det en annan sak som komplicerar skoldagen för Dorcas och många andra flyktingar.
”Hemma studerade vi på swahili och franska. Här talar lärarna bara engelska. På grund av mina bristande språkkunskaper fick jag flytta ner några årskurser.”
Efter att hon flydde Kongo-Kinshasa tappade Dorcas Uwamahoro (i mitten.) kontakten med sina vänner. I Uganda har hon fått nya vänner som delar erfarenheten att vara flykting. Kongoleserna Asante Ruzuba (till vänster.) och Neema Bizimana är Dorcas skolkompisar.
Språkutmaningen grämer flickan, men skolorna i flyktingområdena följer den officiella ugandiska läroplanen. Där definieras undervisningsspråket som engelska.
”Hemma var jag en av de bästa eleverna i min klass. Jag räckte alltid upp handen och förstod allt. Jag kände mig smart”, berättar hon.
För att klara sig i skolan måste Dorcas lära sig engelska. Ofta är hon frustrerad över hur svårt allting är.
”Jag förstod ingenting de första dagarna i skolan!”
Så småningom har Dorcas lärt sig språket och hon får också hjälp av en frivillig engelsklärare på skolan som själv har kommit som flykting från Kongo-Kinshasa.
Trots att skolgång på ett obekant språk är tungt vill Dorcas Uwamahoro tro att ihärdigt studerande öppnar dörrar i framtiden.
”Nu vet jag hur man säger hej och jag kan åtminstone hälsa på läraren i klassrummet”, säger Dorcas som tydligen undervärderar sina kunskaper en del. Den unga kvinnans favoritämnen i skolan är matematik och kemi – i dem klarar man sig med att räkna.
I Nakivale går flyktingar och lokala barn och ungdomar från området i samma skola. Språket förenar också flyktingar av olika nationaliteter. Dorcas säger att hon också får stöd av sina nya vänner som hon fick så snart hon kom till Uganda.
”Vi började lära känna varandra eftersom vi har ett gemensamt språk”, säger hon.
En av Dorcas nya vänner är Neema Bizimana, 19, som precis som Dorcas har varit tvungen att vänja sig vid ett nytt liv i ett främmande land. Tonårsflickornas familjer delar nu på samma, av den ugandiska staten donerade åker på flyktingområdet.
På bosättningsområdet för flyktingar i Nakivale får Dorcas Uwamahoro, 17, stöd i sitt slitande i skolan av kompisen Neema Bizimana, 19. Trots åldersskilnaden är flickorna på samma klass, eftersom båda varit tvunga att lära sig engelska för att kunna följa med undervisningen.
Dorcas och Neema hjälper som bäst sina föräldrar att plantera bönor på åkern. Skörden förväntas om tre månader. Flickorna hoppas att den egna skörden ska göra slut på den ständiga hungern.
Tröttheten och bekymren verkar ändå glömmas bort i sällskap med en vän. Under sina pauser fnittrar flickorna tillsammans där de lutar sig mot sina arbetsredskap.
”Jag har vänner här som ger mig hopp. De har bra idéer och de uppmuntrar mig också att gå kvar i skolan, oavsett vad som händer”, säger Dorcas.
År 2024 stöder Gemensamt Ansvar unga människors livshantering och framtidsutsikter i hemlandet och utomlands. Med intäkterna från insamlingen stöder Kyrkans Utlandhjälp genom sin katastroffond utbildningsbehoven på Ugandas flyktingbosättningar.
Delta i insamlingen Gemensamt Ansvar
Skicka textmeddelandet APU20 (donation 20 €) till numret 16588 eller skicka en valfri donation via MobilePay till numret 85050. (Tillstånd för penninginsamling RA/2020/639 ja ÅLR/2023/7525)
Arbetssituationen i Somaliland har länge varit utmanande. Över hälften av ungdomarna är arbetslösa, och då 70 procent av invånarna är barn och unga är en stor del av befolkningen beroende av sina familjemedlemmar.
”ÄNDA SEDAN jag utexaminerats har mitt liv varit fantastiskt”, säger Aziz Yusuf Mahmud.
Mahmud blev färdig från Kyrkans Utlandshjälps skräddarutbildning i Hargeisa i det omtvistade Somaliland i december 2021. Nu står han bakom disken i sin skräddarverkstad som han grundade direkt efter utbildningen. Som skräddare tjänar han tillräckligt för att dels livnära sin familj med fru och två barn, dels för att stöda sina föräldrar och sina syskon.
Mahmuds framgång är hoppingivande i ett område med hög arbetslöshet. Situationen lägger ett stort ansvar på dem som har ett jobb. En person med löneinkomst kan ofta stöda ett tjugotal familjemedlemmar med till exempel hyror, skolavgifter och mat.
”Ekonomiskt har det ibland varit svårt. Inflationen har varit hög och hyresvärden som äger mitt affärsutrymme har höjt hyran några gånger”, säger Mahmud.
Läget spelar stor roll för hurdan kundkrets en skräddarverkstad har. Mahmud säger att hans verkstads läge också lämpar sig bra för att driva en skola.
Därför beslöt han sig för att utvidga sin verksamhet. Förutom skräddarutbildningen är Mahmud utbildad lärare. Han började ge skräddarlektioner och grundade sedan en egen skräddarskola.
”Sedan jag startade skolan i maj 2022 har jag haft 30 studerande som jag utbildat till skräddare.”
Skolan har visat sig vara ett lukrativt alternativ för Mahmud.
”Jag tjänar just nu mer pengar på att utbilda nya skräddare än på att sälja kläder.”
Tidigare lärarjobbet betalade dåligt
Många av invånarna i Hargeisa har en universitetsutbildning, men det är sällan det leder till jobb man kan livnära sig på. De flesta har svårt att komma in i arbetslivet., En del gör obetald praktik efter obetald praktik. Efter sin universitetsutbildning hittade Mahmud jobb som lärare, men lönen var låg och arbetssituationen osäker.
”En lärare tjänar 100–150 dollar i månaden. Just nu tjänar jag runt 600 dollar på utbildningarna och skräddararbetet.”
Mahmud känner också att han gör något meningsfullt i sitt lokalsamhälle. Han känner sig som en förebild.
”Jag hör andra säga att det är fint att jag brukade vara en lärare, men att jag nu gör bättre ifrån mig ekonomiskt samtidigt som jag fortsätter utbilda mina medmänniskor”, säger Mahmud
”Skräddarutbildningen förändrade mitt liv, och jag vill ge andra samma möjlighet.”
Skräddaryrket är populärt i Hargeisa. Många vill ha skräddarsydda kläder, ofta med färggranna mönster.
Hittills har Mahmud utbildat 30 skräddare. Han har också anställt två före detta elever, som nu jobbar i hans verkstad. En av dem är 18-årige Fahad Jama Ismail som arbetar vid en symaskin.
”Den här utbildningen får mig att tro på framtiden. Vår överenskommelse är att jag får hälften av det kunden betalar, och det gör att jag kan stödja mina nio syskon och resten av min familj”, säger Ismail.
Fahad Jama Ismail är nöjd med att han gick i Mahmuds skräddarskola. Utbildningen har hjälpt honom öka sin inkomst.
Han är väldigt nöjd att han gick utbildningen.
”Då jag hör någon fundera på om de borde gå en skräddarutbildning uppmuntrar jag dem och berättar att skräddaryrket är bra och något man kan tjäna pengar på”, säger Ismail.
Tydliga framtidsplaner
Mahmud säger att skräddarutbildningen inte bara gav honom färdigheter som skräddare – den har också byggt hans självförtroende.
”Jag har förändrats. Nu tror jag på mig själv och vet att jag är en bra skräddare. Jag har ett eget företag och har en bra inkomst.”
Mahmud har också tydliga planer för framtiden. Inom fem år vill han separera skolan från skräddarverkstaden.
”Jag vill anställa fler lärare, öka produktionen av kläder och överlag utöka verksamheten.”
Elever i Charkiv studerar nu under jorden – metroskolor utgör ändå bara första hjälpen för utbildningskrisen i miljonstaden
Skolor i Charkivs metrostationer samlar barn som redan har klarat sig genom pandemiåren, och som nu lever under ett konstant hot för luftangrepp. Kyrkans Utlandshjälp ordnar psykosocialt stöd för barnen så att livet gradvis ska kunna återgå mot det normala.
Text: Ulriikka Myöhänen Bilder: Antti Yrjönen Översättning: Sonja Vuori
TRAPPOR LEDER ner under jorden från den breda gatan, som i vilken storstad som helst. Metrons tjutande ljudvågor ekar i korridorerna. Människor kommer och går i sina dagliga sysslor, precis som de har gjort i årtionden här under staden Charkiv i östra Ukraina.
I slutet av år 2023 fästs uppmärksamheten vid de små människorna. De gräver fram böcker ur sina ryggsäckar samtidigt som metrotågen stannar vid stationen enligt tidtabellen.
”Vi har elever från första till fjärde klass. Det är 128 elever i morgonskiftet. På eftermiddagen kommer nya elever”, säger Anzhela Malahova och bläddrar i pappersbunten framför sig. Hon tillägger att metroskolor har inrättats på fem stationer i Charkiv.
Idag är Malahova biträdande rektor för skolan. Hennes egen skola är stängd, precis som alla andra skolor i Charkiv. För fjärde året i rad studerar eleverna på distans: först var det coronapandemin, sedan började den stora offensiven. Krigets frontlinje har redan förflyttats österut, men Charkiv är fortfarande mål för flyganfall. I värsta fall tjuter sirenerna flera gånger om dagen, och det är omöjligt att undervisa i de vanliga skolorna.
”Jag är glad att vi äntligen har chansen att träffas”, säger Malahova, torkar sig i ögonvrån och gestikulerar mot de klasser som byggts vid stationen.
Ledda av lärarna går barnen till klassrummen i Charkiv.
Charkivs metro har tjänat stadsborna i ett halvt sekel
Tunnelbanenätet i Charkiv färdigställdes 1975 för att tillgodose behoven i den växande miljonstaden. Under de senaste åren har upp till 240 miljoner passagerare årligen rest genom tunnlarna.
Det underjordiska nätverket fick en ny innebörd – att skydda människoliv – i februari 2022, när Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina. Uppskattningsvis sökte upp till 160 000 civila skydd i metrogångarna under de hårdaste striderna. När kriget drog ut på tiden började stadens utbildningsmyndigheter fundera på om metrostationerna också kunde fungera som säkra skolor.
Hösten 2023 inrättades skolor på fem stationer. Nu är bänkarna fyllda av glatt pratande barn som snart lugnar ner sig för att studera matematik och ukrainska språket. Det gör även Yuliaa Yurova i sin gröna klänning och hästsvans.
”Jag är fem år gammal”, börjar flickan raskt sin presentation och slår sig sedan för pannan med två händer. ”Nej! Jag är ju redan sex!”
Yurova berättar att hon nyligen firat sin födelsedag. Hon går i skolan vid metrostationen tre dagar i veckan. Yuliaa Yurova åker alltid till skolan i sällskap av sin mamma eller pappa, men hon verkar inte ha en aning om hur många hållplatser bort hennes hem ligger.
”Det är ingen lång resa”, säger hon självsäkert.
Yuliaa Yurova (till höger) studerar i metroskolan, med sin goda vän Karolina Havrijsjeva.
De flesta Charkivborna studerar på distans
Yurova och hennes skolkamrater har tur. När man följer med deras energiska aktivitet är det svårt att föreställa sig hur en skoldag för 5-9-åringar skulle se ut på distans.
En metroskola med drygt tusen elever är ändå bara en första hjälpåtgärd i en situation där 110 000 barn och ungdomar i Charkiv är inskrivna i grundskolan. Enligt myndigheterna är det bara ungefär hälften av dem som de facto deltar i undervisningen, som i allmänhet hålls på distans. Många familjer har tvingats bli flyktingar utomlands eller på andra håll i Ukraina.
Yuliaa Yurova flydde också med sin familj, men återvände senare till sin hemstad. Hon håller ett hårt grepp om blyertspennan och kopierar krumeluriga bokstäver i sitt övningshäfte. Ibland pustar hon frustrerat, gräver fram ett gummi ur lådan och suddar ut allt. Att lära sig bokstäver verkar vara ett petnoga arbete.
Samtalet med Yurova börjar flyta när smycket som hänger runt hennes hals kommer på tal. Där står BFF. Akronymen står för de engelska orden best friends forever, bästa vänner för alltid.
”Jag och min familj var flyktingar i Ternopil i västra Ukraina. Jag träffade min bästa vän där och hon gav mig det här smycket. Nu går vi i metroskola tillsammans i Charkiv. Vi är tre bästa vänner i samma klass”, förklarar Yurova.
Eleverna i metroskolan dansar mellan lektionerna. Många gillar motion.
Yuliaa Yurova fick ett smycke av sin bästa vän, som hon träffade når hon var flykting i Ternopil.
Ukrainska barn behöver stöd för att behandla trauman
En måndag i mars står metroskolans elever inför någonting nytt. Två skolpsykologer som fortbildats av Kyrkans Utlandshjälp kommer för att hålla en lektion där man behandlar trauma genom lek och fokuserar på psykosocialt välbefinnande.
Den första lektionen handlar om känslor. Lektionen inleds med en övning där varje elev presenterar sig själv och hittar på en rolig rörelse eller ett roligt ljud. Psykologerna använder sina röster så som man gör i barnprogram och barnen följer koncentrerat med lektionen. Mot slutet av lektionen tar psykologerna fram en färgglad fallskärm; den tas emot med glädjetjut. Barnen växlar mellan att kasta upp fallskärmen i luften och krypa under den. Skratt och fniss fyller luften.
”Lektionen lyckades bra. Syftet var att slappna av i kropp och själ, leka, skapa vi-anda och spela tillsammans”, säger Olha Zinovieva glatt. Hon har arbetat som barnpsykolog i 14 år.
Även kollegan Alina Symonenko har varit psykolog på ett daghem i 16 år. Zinovievas och Symonenkos budskap är tydligt: ukrainska barn bär på tunga saker inom sig på grund av de svåra omständigheterna. Många har fått distansundervisning i åratal, många har familjemedlemmar vid frontlinjen och en del har fått nära och kära dödade och sårade.
”Barnen är numera mer rädda och aggressiva än förut. De skulle vilja prata med varandra, men de kan inte eftersom de har varit ensamma så mycket. När de äntligen träffar jämnåriga är det mycket konflikter i luften. De har helt enkelt inte färdigheter att möta andra barn”, funderar Symonenko.
Psykologerna Olha Zinovieva och Alina Symonenko håller en lektion i psykosocialt stöd åt barnen. Under första lektionen lär alla känna varandra och spänningen försvinner.
I metroskolan i Charkiv bearbetar barnen sina trauman och andra saker som bekymrar dem genom lekar och spel.
Mötena i metroskolan hjälper barnen att komma ikapp med ett mer normalt skolliv, men i det stora hela tar det mycket tid och resurser att återgå till det gamla normala. På grund av kriget har Ukraina enorma behov både när det gäller människors välbefinnande och återuppbyggnaden av landets byggnadsbestånd.
Volodymyr Grebennik, ingenjör vid Kyrkans Utlandshjälps kontor i Charkiv, säger att upp till 120 av stadens skolor enligt myndigheterna har skadats i kriget. Fyra av dessa skolor är totalt förstörda och endast 33 har redan renoverats med stadens medel. I landet i krig finns det inte tillräckligt med hryvnias för att reparera alla skador. Charkiv har sedan sommaren 2023 sökt extern finansiering från utlandet för att elever och skolpersonal i sinom tid ska kunna återgå till närundervisning på marknivå.
Närundervisning ökar växelverkan
Vid lunchtid slutar morgonskiftet i metroskolan. Yuliaa Yurova väntar med ryggsäcken på ryggen på sin mamma, som idag kommer för att hämta hem sin dotter.
”Jag är glad att mitt barn genast från första klass kunde börja i klassrumsundervisning”, säger mamma Nataliia Yurova över tågskramlet på hemvägen.
”För interaktionen är det verkligen viktigt med närundervisning. Det är mycket mer än vad jag som mamma skulle kunna ge henne vid hemundervisning. Mitt barn är pratsamt och gillar att vara med andra barn. Hon är alltid ivrig att gå till skolan”, fortsätter mamman medan hon betraktar sin dotter som nöjt sitter med sin ryggsäck där mellan alla passangere.
Det blir strax klart att Yuliia Yurovas skolresa inte är lång: hemmet ligger bara en station bort. Flickan hoppar upp på perrongen, tar sin mamma i handen och vinkar efter oss.
Hemma väntar katten.
Yuliaa Yurova, 6, åker till skolan med metro, på samma sätt som många andra elever i metroskolan.
Föräldrarna för de yngsta barnen till skolan på morgonen och hämtar dem på eftermiddagen. Nataliia Yurova (till höger) tycker att det är viktig att hennes dotter träffar barn i samma ålder i skolan.
KUH har stött Charkivs metroskola i inköp av material och tillhandahållit utbildning för psykologer för att ge psykosociala stödlektioner till barn. Arbetet stölds med EU-medel.
Aisha hade en hemlig skola, Amina gick i en. Nour är beredd att vänta i timmar vid vägspärrar för att skriva sina prov. Kvinnorna i Raqqa gör allt de kan för att ge sig själva en bättre framtid.
FÖRE KRIGET var staden Raqqa i norra Syrien och de omgivande områdena kända som en modern region som till exempel gynnades av industriinvesteringar. Den vuxna befolkningen var utbildad och barnen studerade.
Från och med år 2013 började terrororganisationen Isis att kraftigt begränsa Raqqas invånares – särskilt kvinnornas och flickornas – rörelsefrihet och klädsel. Lokalbefolkningen förlorade sina försörjningsmöjligheter: böndernas grödor och handelsmännens varor blev plötsligt terroristernas egendom.
Bildning var terroristernas största fiende. Terrororganisationens första åtgärd var att stänga skolorna i området. Senare användes de av organisationen som baser, fängelser och tortyrcenter. Terroristerna rekryterade pojkar till sina led. För lärarna ordnade man tillfällen där de måste be om ursäkt för att de verkat som lärare. För många flickor var ödet det grymmaste. Isis organiserade utbildningstillfällen för flickor om hur de skulle erbjuda sina kroppar till krigarna.
Idag är Kyrkans Utlandshjälp verksamt på landsbygden i Raqqa, som terroristerna lämnade år 2017. I området finns mer än hundra skolor som skadats i striderna och i dem studerar tiotusentals elever. Många har fått sin skolgång avbruten i upp till ett decennium. De olika parterna i konflikten är ännu närvarande i området, och att passera genom kontrollstationer gör livet svårt för skolbarnen.
Men det finns ljusglimtar att skönja. Lokalbefolkningen – inklusive flickor och kvinnor – har återgått till skolarbetet. I den här artikeln möter vi tre Raqqabor som överlevde terrorismen.
Aisha är en lärare som drev en hemlig skola under Isis
”Tidigare var kvinnorna i Raqqa aktiva i samhället och engagerade i politiken. Vi levde mer självständigt, och när jag var ung flyttade jag också ensam till en universitetsstad för att studera. Terroristerna visste att lärare har stort inflytande. De försökte vinna över lärarna på sin sida så att de skulle locka unga flickor att bli utnyttjade av terroristerna. Jag är verkligen arg över vad de gjorde mot oss.
I området finns mer än hundra skolor som skadats i striderna och i dem studerar tiotusentals elever. Aisha är en av sex kvinnliga rektorer. 75 procent av lärarna är kvinnor.
I början av Isis-regimen försökte vi fortsätta undervisa. Sedan insåg vi att det också i klassrummen fanns medlemmar ur deras led som rapporterade till sina ledare om vad som lärdes ut. Som svar låste vi dörrarna till vår skola. De bröt upp låsen och stoppade undervisningen. Därefter tog de med sig undervisningsmaterialet.
I mitten av 2014 var situationen sådan att jag inte hade något annat val än att fortsätta undervisa mina elever i mitt eget hem. Vi var flera kvinnliga lärare och vi drev en hemlig skola i mitt hem under fyra månader. Lektionerna hölls i skift och cirka hundra barn deltog. När vårt arbete upptäcktes arresterade terroristerna mig och jag förhördes
Jag lurade dem att tro att jag bara hade lärt barnen arabiska och Koranen i stället för engelska, franska och naturvetenskap. De blev glada, bad mig fortsätta och lovade att skaffa lämpligt undervisningsmaterial åt mig. Efter förhören packade jag mina väskor och flydde från staden till landsbygden, och de kunde inte hitta mig. Jag lämnade hela Raqqa-området 2015, och min flykt lyckades i sista stund. Jag gav mig av inför natten och nästa dag meddelade Isis att kvinnor under 50 år inte längre fick lämna sina hem.
Jag tillbringade de närmaste åren på landsbygden i Hama, där det också förekom strider. Under den värsta konflikten kunde jag inte undervisa. Sedan hörde jag att Kyrkans Utlandshjälp hade börjat arbeta i området. KUH organiserade skolreparationer och aktiviteter för eleverna. Jag deltog i en lärarutbildning, och det var en viktig erfarenhet för mig. Jag lärde mig om psykosocialt stöd och nya undervisningsmetoder, till exempel att låta eleverna göra grupparbeten. Mina elevers problemlösningsförmåga förbättrades och de orkade koncentrera sig bättre på undervisningen.
Före kriget planerade mina elever sin framtid. Under Isis tänkte barnen bara på sin egen säkerhet. Flickor gifte sig unga och fick barn. Nu har vi som pedagoger en stor uppgift framför oss. Vi försöker ändra tankarna hos Isis-erans flickor så att de ska inse att skolgång lönar sig. Isis lärde ut att flickor ska gifta sig och skaffa familj. Vi lär dem att man ska gå på universitetet och skapa sig en framtid.
Jag återvände till Raqqas landsbygd efter tre år och blev rektor för den här skolan. Jag har bestämt mig för att inte minnas krigsåren. När det gäller historia vill jag bara minnas perioden före 2010 och perioden från 2023 och framåt. Jag blickar inte mot det förflutna längre.”
18-åriga Nour reser från den kurdiska regionen genom 20 kontrollpunkter till en av Kyrkans Utlandshjälp understödd skola för att delta i slutproven.
”Mitt första minne av Isis är hur de hindrade oss flickor från att gå i skola och tvingade oss att täcka våra ansikten. Jag gick i andra klass vid den tiden. Vi stannade här under Isis styre i två år. Sedan hittade min pappa en smugglare som hjälpte oss att ta oss till Hama. Där fortsatte jag min skolgång från andra klass. Det var konstigt eftersom jag var äldre än de andra eleverna och ett huvud längre än dem.
18-åriga Nour (mitten) reste till slutprovet genom 20 kontrollpunkter. Han går i skolan med sin syster omväxlande år.
Vi återvände till Raqqa-området år 2021. Min syster och jag är olika gamla, men på grund av avbrotten i skolgången skulle vi båda gå i årskurs 9. I verkligheten borde jag ha kommit tre år längre i min utbildning. Min pappa har inte tillräckligt med pengar för att skicka oss båda till skolan, så vi turas om att gå i skolan. Min syster gick i skolan först, och nu är det min tur. Min syster har undervisat mig inför de nationella proven.
Jag bor i en kurdisk region och det finns ingen offentlig skola där jag kan studera. Jag vaknade väldigt tidigt på morgonen och reste hit för att göra slutproven. Resan som i normala fall tar en halvtimme tar nu till och med sex timmar. Det finns 20 kontrollstationer längs vägen. Vid dem ställs många frågor och man måste uppvisa identitetsbevis.
I morse var jag rädd att jag inte skulle hinna igenom kontrollerna i tid. Det skulle ha inneburit att jag inte hade kunnat göra slutproven och att jag hade missat ytterligare ett år i skolan. Jag anstränger mig mycket eftersom jag vill få ett syriskt avgångsbetyg från skolan.
Jag vill avsluta skolan, men jag är rädd att min familjs ekonomiska situation kommer att hindra mig från att göra det. Proven i de högre årskurserna är krävande. Jag skulle behöva en lärare och undervisning, att bara studera med min syster räcker inte. Det är dyrt och svårt att resa mellan regionerna.
Under Isis gifte sig flickor då de var mellan 13 och 15 år gamla. Det blev normalt i min kultur. Jag är nu 18 år och det känns som om jag redan är en oönskad brud. Men jag vill fortsätta mina studier, och min far stöder mig fullt ut. Han vill inte att jag ska gifta mig för ung.”
Amina, 14, gick i en hemlig skola som drevs av hennes far, men lärde sig inte räkna och skriva förrän flera år senare.
”Jag upplever att min bardom var söndrig. Isis kom när jag var fyra år gammal. Jag minns den tiden som väldigt hemsk och skrämmande. Vi kunde inte sova på nätterna. Jag kunde inte gå ut med min mamma eftersom vi är kvinnor. Om vi behövde något från marknaden var min pappa tvungen att gå och hämta det.
Jag var 8 år när terroristerna lämnade Raqqa och jag äntligen kunde börja skolan. Jag kunde varken skriva eller räkna, men min pappa som var lärare hjälpte mig. Redan under Isis-eran försökte min far undervisa mig och grannarnas barn i hemlighet. Isis fick reda på det och varnade honom. De försökte också tvinga min far att skicka mig till deras ”skola”, men min far vägrade tvärt.
14-åriga Amina kunde börja skolan två år för sent, men täppte snabbt till luckorna i sin utbildning.
När vi hörde att Isis hade gett sig av gick folk ut på gatorna. Vi tog av oss kläderna som vi hade tvingats bära under deras tid och firade. Vi var verkligen lyckliga när Isis lämnade oss i fred.
Sedan dess har jag fyllt i luckorna i min utbildning. I morse deltog jag i det nationella provet för niondeklassare. Jag är yngre än de andra deltagarna. Jag är duktig i skolan och får alltid toppbetyg.
Jag planerar att fortsätta mina studier. Jag är redo att promenera till närmaste flickgymnasium dit det tar 45 minuter att gå. I framtiden vill jag bli barnläkare och hjälpa barn som har varit med om krig. Jag vill stanna i Raqqa eftersom det här är mitt hem.”
Text: Ulriikka Myöhänen Bild: Antti Yrjönen Översättning: Sonja Vuori
Kyrkans Utlandshjälp reparerar skadade skolor i Raqqa och stöder elever och lärare med kontantbidrag. Bland annat har elever och lärare som reser från kurdiska områden för att göra slutprov i skolorna fått bidrag. Arbetet utförs i samarbete med den FN-ledda syriska humanitära fonden.
KRIGETS FÖRSTA offer är sanningen. Det har vi vetat länge, men speciellt under de senaste åren har vi sett vad det betyder i praktiken. Till exempel under Rysslands anfallskrig i Ukraina eller striderna mellan Israel och Hamas är det svårt att sålla bland propaganda, halvsanningar och överdrifter.
Om det är svårt att hålla koll på sanningen i ett land som Finland, där hela befolkningen är läs- och skrivkunnig, kan man föreställa sig att utmaningarna är på en helt annan nivå i ett land som Centralafrikanska republiken. Landet är glest bebott och bara runt 37 procent av invånarna kan läsa och skriva. Rykten sprids från mun till mun eller via sociala medier.
Till skillnad från Finland spelar också rykten en konkret roll i befolkningens liv. När ett rykte sprids i ett samhälle som under de senaste tio åren präglats av konflikter, och där en handfull beväpnade grupper håller hus, kan det lätt leda till osäkerhet och strider.
Under de två veckorna vi tillbringade i Centralafrikanska republiken stötte vi två gånger på rykten om oroligheter. Båda gångerna visade sig farhågorna onödiga, men det var ändå något vi måste ta i beaktande under resan.
DET ÄR SVÅRT att föreställa sig hur någon som upplevt många strider mellan väpnade grupper under de senaste tio åren reagerar på rykten. Därför arbetar Kyrkans Utlandshjälp med ungdomar i landet för att stödja deras färdigheter att motverka osanningar.
Ett fint exempel är frisörsalongen i artikeln bredvid. Ägarna har fått utbildning i att ställa sig kritiska till rykten. Då salongen blivit en mötesplats för byns unga är det ett ställe där information som sprids kan granskas kritiskt. Samtidigt får kunderna fina frisyrer och medarbetarna kan tjäna sitt levebröd. Alla viktiga sätt att hålla samman ett skört samhälle.
Trygga rum, där människor – speciellt ungdomar – kan snacka om sina tankar, farhågor och rykten är väldigt värdefulla för att finna sanningen. Det är något vi behöver komma ihåg – också i Finland.
”Jag hoppas att förändringen fortsätter” – KUH:s Näsdagsarbete förbättrar skolresultat i Uganda
Tonårsmammor, barnarbetare och funktionshindrade uppmuntras till skolbänken med hjälp av arbete finansierat av Näsdagsinsamlingen. I avlägsna ugandiska skolor får man nu till och med skalans bästa vitsord.
Trummorna anger rytmen när barnen dansar och sjunger på skolgården. Ett nytt skolår har inletts i den avlägsna skolan i Mubende, cirka 150 kilometer västerut från Ugandas huvudstad.
Det är en högtidsstund för hela byn. I skuggan av ett träd tar en pojke modell av de vuxna och plockar fram en rektangulär plåtask och placerar den med kaxiga gester mellan sina fingrar. Föreställningen förevigas inte bara i smarttelefonerna utan också på plåtaskens imaginära minneskort.
Musik- och dramagruppen uppträdde på skolgården i Mubende när terminen började. Gruppens verksamhet stöds med medel från Näsdagen.
Förut hörde den här ugandiska skolan till dem vars elever klarade sig sämst i de nationella test som mäter barnens kunskaper. Nu skickar allt fler föräldrar sina barn till skolan. Elevernas vitsord och läskunnighet har blivit bättre. Lärarna har fått utbildning, och för barnen ordnas verksamhet vid sidan om skolan i form av musik, sport och drama.
”Det finns fortfarande elever som har inlärningssvårigheter, men nu har vi lärare redskap att lösa utmaningar”, beskriver Mary Tuhirirwe, som har undervisat i skolan redan i tolv år.
Kyrkans Utlandshjälp har understött skolorna i Mubende med hjälp av medel från Näsdagen sedan år 2019. Den lokala partnerorganisationen Racobao har haft en betydande roll. Tillsammans med skolorna har organisationen lyckats få med det allra viktigaste i förändringsarbetet: hela bysamhället kring skolan.
LIKNANDE resultat har man fått i totalt tjugo ugandiska skolor som innan projektet ofta stod tomma. Inte ens lärarna orkade alltid göra sig besväret att komma till skolan.
Den första skoldagen är 87 barn på plats i Tuhirirwes skola. I en skola med över 500 elever är det ingen svindlande mängd, men lärarna verkar inte oroliga. Det är skördetid för bönor, vilket innebär att många familjer är upptagna ännu i några dagar.
Att skippa de första skoldagarna på grund av jobb på åkern är inte hela världen, men Tuhirirwe är orolig till exempel för barnen som jobbar vid den närbelägna gruvan.
”Jag har varit och pratat med föräldrarna om varför det lönar sig att skicka barnen till skolan. Genom att jobba får barnet kanske pengar, men de pengarna försvinner på nolltid. Utbildning är en investering för livet”, understryker Tuhirirwe.
Den 17-åriga tonårsmamman Miriam kockar bönor åt familjen i köket. Bönskördetiden sysselsätter både vuxna och barn i Uganda.
Att skolorna är öppna är ingen självklarhet i dessa trakter. På grund av coronan har de ugandiska barnen levt igenom världens längsta skolnedstängning som varade i två år.
Mubende mötte också en annan tragedi då ebola började sprida sig i området i slutet av år 2022 och skolorna åter stängdes för flera månader. Att skolorna varit stängda har haft avgörande effekt på många flickors liv, eftersom tonårsgraviditeterna ökade märkbart under de tiderna.
Blödarfebern som orsakas av Ebolaviruset spred sig i Mubendetrakten i slutet av året 2022. I träden på skolgården hänger tavlor som påminner om hur allvarlig sjukdomen är.
17-åriga Miriam (namnet ändrat) fick en son som 15-åring. Då barnets pappa hörde om Miriams graviditet lämnade han byn, och han har inte hjälpt den unga mamman att försörja barnet. Miriam berättar hur hon avbröt skolgången då hennes mage blev rundare. Hon var ledsen.
”Min mamma sa att jag inte längre skulle kunna gå till skolan eftersom jag skulle vara en dålig förebild för andra barn”, minns Miriam och smeker sonens huvud där han sitter i hennes famn.
Miriams situation förändrades då Tuhirirwe en dag dök upp på hennes gård.
”Jag trodde att madam Mary kom för att tala om mina syskons angelägenheter. När jag förstod att det handlade om mig och om att återvända till skolan blev jag otroligt glad”, berättar Miriam.
Tuhirirwe intygade att Miriam inte behöver betala skolavgifter bara hon återvänder till skolan. Till slut tyckte också Miriams mamma att det var en bra idé och lovade ta hand om pojken under skoldagarna.
Miriam fick sin son som bara 15-åring. Nu tar mormor hand om 2-åriga Junior, medan Miriam går i skola.
På landsbygden är en tonårsmammas lott dyster: grannarna viskar bakom ryggen och gör narr av den unga mamman. Många tycker att Miriam är galen för att hon väljer skolgång framom dagligt arbete.
”Jag har ett barn men jag ser mig själv också som ett barn. Jag vill utbilda mig och hoppas att jag i något skede har vad som behövs för att bära en vuxens ansvar”, funderar Miriam och ger några råd också åt andra tonårsmammor:
”En graviditet är inte världens undergång. Föd barnet och fortsätt gå i skola. Jag ångrar inte att jag är mamma, men som stor vill jag vara lärare precis som madam Mary.”
Intervjun tar slut då Miriam frågar om hon kan gå till skolan där dagens undervisning redan är i gång.
VID SIDAN AV barnarbetare och tonårsmammor, har lärarna också uppmuntrat funktionshindrade barns föräldrar att föra barnen till skolan. I en annan skola, vid ändan av dammiga röda sandvägar, deltar Joshua Kisakye i undervisningen. Han är sex år gammal men ser betydligt yngre ut än sina jämnåriga, och han rör sig inte alls med egna ben.
När byns lärare gick till hemmen för att uppmuntra föräldrarna att skicka sina barn till skolan, blev Joshuas mamma Mariam Nakintu ivrig: det här var ett sätt att få mer innehåll i pojkens dagar.
”Joshua har varit i skolan i ett år tillsammans med de andra barnen. Han är inte lika blyg längre och gömmer sig inte när vi får gäster”, berättar Nakintu. Joshua, klädd i ljusröd skjorta, och hans tvååriga lillebror Chrimas sitter i mammas famn.
Som utomstående är det svårt att lägga märke till utvecklingen, men Joshua verkar i alla fall reagera med ljud när läraren John Twesiime lär honom alfabetet i klassrummet.
”Många föräldrar tänker att barn med funktionshinder inte hör hemma i skolan. Joshua är ett speciellt barn. Jag försöker skapa en sådan inlärningsmiljö där han har möjlighet att lära sig tillsammans med sina jämnåriga”.
ÄVEN de andra eleverna i Joshuas skola har dragit nytta av arbetet som möjliggjorts med medel från Näsdagen. Allt fler barn går i skolan. Växelverkan mellan familjerna och skolan och har förbättrats, vilket för sin del påverkar hela bysamhällets upplevelse av sin identitet och sitt värde.
Nasande Aneti, Nyamdwin Johnson, Nisurunziza Bidas, Mutabazi Umal och Ssemyonga Johnson hör till föräldraföreningen. Föräldrarna har en viktig roll som uppfostrare, och nu går allt fler barn i skolan.
Familjefadern Nisurunziza Bidas hör till föräldraföreningen som verkar aktivt för att främja dialogen mellan samhället och skolan. När projektet startade år 2019 började elevernas vitsord stiga. För första gången någonsin har barnen i skolorna i Mubende-trakten till och med fått skalans högsta vitsord.
”Jag anser att utbildning är viktig och jag har försökt få föräldrarna att skicka sina barn till skolan genast från den första skoldagen. Mina barn måste också göra hushållsarbete på kvällarna och under loven, men när skolorna börjar så studerar man”, säger Nisurunziza Bidas bestämt.
VID SLUTET av den första skolveckan har allt fler hushåll sin bönskörd på god väg. Det märks omedelbart på läraren Mary Tuhirirwes svarta tavla: när 87 elever var på plats på måndagen, är de på torsdagen redan 217.
Under terminens första dag kom 87 barn till skolan, på torsdag var redan 217 barn närvarande. Många blev fördröjda eftersom det var tid att skörda bönor.
Glada rop hörs från klassrummen, och vid lunchtid plockar skolbarnen fram sina medhavda plastskålar. Kokerskan häller upp en slev majsvälling i var och en. Skolmaten är ett av framstegen i den här trakten som för sin del har förbättrat barnens ork och konsentrationsförmåga. Med tom mage orkar man inte lära sig.
Hela samhället jobbar för att kunna erbjuda den tunna vällingen. Familjerna förbinder sig till att hämta ett par kilo majsmjöl till skolans gemensamma förråd varje termin.
Dessutom odlar lärarna åkrarna inte bara åt skolans, utan också för eget bruk. Den extra inkomst som odlingarna ger är till nytta också för Tuhirirwe, vars månadslön är bara cirka hundra euro. Hon drömmer också om att föda upp grisar, även om lärarskapet nog är det som får henne att lysa upp.
”Elevernas uppförande har förändrats. De vet vilka rättigheter de har och de har flera färdigheter att göra olika saker. Jag hoppas att den här förändringen fortsätter.”
Text och bild: Ulriikka Myöhänen Översättning: Sonja Vuori
De allra fattigaste länderna verkar förbli fattiga från år till år och årtionde efter annat. Vad har de fattigaste länderna gemensamt? Varför tar de sig inte ur fattigdomen och vad finns att göra för deras situation?
1. BRISTER I HÄLSA OCH UTBILDNING.
Ett sätt att definiera världens fattigaste länder är FN:s lista över minst utvecklade länder (LDC). På listan som uppdateras med tre års mellanrum finns nu 46 länder, varav majoriteten ligger i Afrika. De övriga länderna finns i Asien och Stilla havet, och dessutom finns Karibiska Haiti på listan. När man för in länder på LDC-listan granskar man bland annat invånarnas inkomstnivå, hälsa och utbildning.
2. FATTIGDOM BERÖR EN ENORM MÄNGD MÄNNISKOR.
En dryg tiondedel av världens befolkning bor i sköra stater, och enligt Världsbanken lever omkring åtta procent i extrem fattigdom. Kännetecknande för fattigdom är till exempel höga dödstal för mammor och barn, kvinnors svaga ställning samt befolkningens låga utbildningsnivå. Merparten av arbetet görs utanför det officiella arbetslivet till exempel i hemmet, och därför kan statens tjänster inte finansieras med skatteintäkter. Grundläggande tjänster såsom utbildning och hälsovård är bristfälliga.
3. KOLONIALISMENS SKUGGA GÖR UTVECKLINGEN LÅNGSAM.
Många fattiga länder påverkas ännu av arvet efter kolonialismen. De forna kolonialherrarna ritade godtyckligt upp gränserna för dagens självständiga länder, och de följer till exempel inte etniska linjer eller traditionella bosättningsområden. Rikedomen från naturresurser har hamnat i fickan på en mycket liten del av befolkningen. När ett samhälle på det här viset har utvecklats åt fel håll, är det utsatt för konflikter och strider mellan etniska grupper. I en outvecklad administration kan tillvägagångssätt som strider mot god förvaltning, såsom korruption och missbruk av tillgångar, få fotfäste.
4. HINDER PÅ VÄGEN TILL TILLVÄXT.
Fattiga länders utvecklingen kan förhindras till exempel på grund av en konflikt, dålig förvaltning i synnerhet i små länder eller en ekonomi helt centrerad kring naturresurser. Även grannländerna har betydelse speciellt för de länder som inte själva har tillgång till havet. Det är av största vikt för växande ekonomier att få tillträde till världsmarknaden och att kunna trygga varutransporter.
5. VÄGAR RUNT HINDREN.
Man kan också ”utexamineras” från FN:s LDC-lista, vilket hänt bland annat Botswana och Vanuatu. Även i sköra länder finns det mycket man kan göra bland annat genom utbildning. Att till exempel utveckla yrkesutbildningen är ett effektivt sätt att erbjuda vägar in i arbetslivet och till försörjning. Samtidigt måste man komma ihåg att fastän positiv utveckling sker, blir kvinnor, funktionshindrade eller marginaliserade etniska grupper ofta utanför den. Det är viktigt att alla inkluderas så att utvecklingen sträcker sig över hela samhället.
6. LOKALT TÄNK ÄR VIKTIGT.
En hurudan utveckling talar man om när man säger att utvecklingen ska sträcka sig över hela samhället? Till exempel att mäta bruttonationalprodukten (bnp) och förväntad livslängd är västerländska sätt att definiera utveckling. Under de senaste åren har utvecklingssamarbetet förändrats märkbart så att det i första hand leds av lokalbefolknigen. På så sätt är det lokalbefolkningen själv som sätter agendan för utvecklingen. Förutom bnp och andra mätningar tittar man också på enskilda människors ställning och möjlighet att leva ett sådant liv som de önskar.
7. FUNGERANDE HJÄLP BLICKAR MOT FRAMTIDEN.
Humanitärt bistånd beskrivs ofta som omedelbar katastrofhjälp. Bistånd behövs dock också i utdragna konflikter och bland flyktingar. Att fokusera enbart på akut bistånd är kortsiktigt: för att människor ska kunna ta sig ur fattigdom måste man skapa utbildning, arbetsplatser och försörjningsmöjligheter. Därför är det bästa sättet att hjälpa sköra stater att kombinera olika former av bistånd: att förutom på den akuta nöden tänka också på framtiden och på att permanent utrota fattigdomen. Även fredsarbete spelar en viktig roll.
8. RIKEDOM BEHÖVER INTE BETYDA EXPLOATERING.
Vi har redan länge varit medvetna om att utveckling inte kan betyda en för naturen och klimatet ohållbar västerländsk konstumtionsbaserad livsstil. När man definierar den önskade utvecklingen måste man alltså också beakta det faktum att livet i väst inte heller kan fortsätta på samma sätt. En konsumtionsinriktad och exploaterande modell för utveckling är inte ett alternativ.
9. HUMANITÄR HJÄLP ÄR LÖSNINGEN, INTE PROBLEMET.
Det är vanligt att utvecklingsbistånd kritiseras, och även Finlands senaste regeringsförhandlingar visade att det är ett omstritt ämne. Det är ändå inte bara en moralisk och etisk plikt att hjälpa, utan det tryggar också goda levnadsförhållanden åt oss alla. Till exempel goda handelsrelationer, innovationer och främjande av teknologisk utveckling inverkar positivt på hela världen.
10. UTVECKLING ÄR TILL FÖRDEL FÖR ALLA.
Utbildning och arbete är de bästa medicinerna mot att hamna in i till exempel extremistgrupper i sin kamp för försörjning. Om ett land blir stabilt sprider det sig ofta också till grannländerna – precis som konflikter hela tiden sprider sig över nationsgränser. Därför är det också till givarländernas fördel att ge bistånd. Dessutom kan man med utvecklingshjälp reparera tidigare misstag, för även Finland har dragit orättvis nytta av naturresurser i det globala syd.
+1. KUH ARBETAR FÖR BESTÅENDE FÖRÄNDRINGAR.
I Kyrkans Utlandshjälps arbete och i bidragsgivarnas önskemål betonas kvinnornas och barnens betydelse för utveckling. När kvinnor och barn är med i beslutsfattandet och i administrativa roller ser man ofta positiva förändringar i hela samhället. Kvinnor som utbildat sig vill att deras barn också får en utbildning, vilket stöder hela det lokala samhällets utveckling.
Källor: Intervju med KUH:s vice verksamhetsledare Ikali Karvinen, FN:s konferens om handel och utveckling UNCTAD, FN:s utvecklingsprogram UNDP, Världsbanken, boken The Bottom Billion av Paul Collier.
Text: Anne Salomäki Översättning: Sonja Vuori Illustration: Carla Ladau
”Att få en utbildning är att lära sig tänka på nya sätt”
För unga flyktingar som bor i flyktingläger kan det vara nästintill omöjligt att få en universitetsutbildning. Avgifterna är höga och avstånden till universiteten långa. Därför stöder Kyrkans Utlandshjälp (KUH) tillsammans med FN:s flyktingorgan UNHCR 50 unga studerandes högskolestudier.
”HELA MITT liv har jag drömt om universitetsstudier, men jag visste inte hur jag kunde göra det möjligt”, säger Anita Magret, 24.
Anita Magret har drömt om universitetsstudier.
Hon sitter utanför en liten hydda i flyktinglägret Bidibidi i norra Uganda, ett av världens största flyktingläger med ca 270 000 invånare. Magret studerar socialt arbete och har kommit hem från Ugandan Christian University, ett av Ugandas toppuniversitet, för att göra sin praktik.
”När det blev klart att jag får stipendiet var det en tårdrypt fest. Hela familjen var så lycklig.”
Luate Richard, 22, har också återvänt till Bidibidi från Kampala, där han studerar mikrofinansiering. Inom mikrofinansiering identifieras så kallade aktiva medellösa – människor som inte har pengar men har stark vilja att grunda eget. Sedan får de finansiering för att komma igång.
”Stipendiet jag fått täcker mitt boende, maten, skolavgifterna och datorn jag behöver för att studera. Min familj skulle aldrig ha råd med det här”, säger han.
Stora planer
Magret och Richard är båda flyktingar från Sydsudan. Båda är också sina respektive familjers första universitetsstuderande.
”Den här möjligheten betyder så mycket för mig. Det betyder också mycket för min familj”, säger Richard.
De två har mer än så gemensamt. Båda talar också väldigt starkt för att de vill använda sina nya kunskaper för att hjälpa människor i samma situation som de själva varit i.
”Det kändes som att jag var tvungen att åka iväg för att kunna komma tillbaka och hjälpa. Jag valde att studera socialt arbete för att jag vill vara till nytta för mitt samhälle och hjälpa dem som haft en liknande uppväxt som jag hade.”
Luate Richard vill använda det han lärt sig för att gynna sitt hemsamhälle. Därför gör han också sin praktik i Bidibidi.
Richard har liknande planer. Han säger att det viktigaste har varit att vidga sina vyer.
”När du bor i ett flyktingläger är det lätt att falla in i tankebanor där vardagliga svårigheter och fattigdom är normen. Men en utbildning gör att jag ser andra saker, att jag lär mig tänka i nya banor. Tack vare det har jag en möjlighet att ändra riktningen för mig själv och mitt samhälle.”
Magret tycker också att det är viktigt att veta vad som existerar utanför lägret.
”Jag har träffat grupper av unga skolflickor här i lägret för att övertyga dem att något sådant här är möjligt. Jag vill att de får mod och hopp av att höra om mitt stipendium och mina studier.”
Gemensamt Ansvar 2023: Våldet lämnade hjärtat – kenyanska Festus Kipkorir fann fred genom sin utbildning
Våldsspiraler och klimatförändringen hotar ungas framtid i Keriodalen i Kenya. Detta är en historia om en ung man som lyckades gå från boskapstjuv till att välja fredens väg.
EN FLOCK LJUSA, bruna och spräckliga kor stannar bilens framfart på den smala sandvägen. Taggiga buskar i vägrenen, stora stenar och de djupa groparna i den rödbruna sanden ger inte utrymme ens för den fyrhjulsdrivna bilen att väja.
Framför bilen tittar sömniga kor på fordonet, men de har inte bråttom. Svetten blöter ner armhålorna när väntan förlängs i morgonens gassande hetta. Chauffören väntar ändå tålmodigt när korna en efter en långsamt flyttar sig undan bilen som kryper fram.
Detta är en syn man ska vara glad över. I Keriodalen i västra Kenya är saker och ting bra när nötkreatur betar fritt. Korna, och även de mer sällsynta kamelerna, är värdefull egendom. De olika samhällena i dalen stjäl boskap av varandra. Tyvärr eskalerar våldet ofta till konflikter som inte sparar människoliv.
”Tjuvarna dödade min far 2022. Då var jag ganska liten. Jag förlorade också min moster samtidigt. Två människor på en gång”, berättar Festus Kipkorir, 24, och ser sig omkring.
I detta samma buskage, beläget mellan vägen och Keriofloden, vallade hans pappa boskap och det var här hans kropp hittades. Nötkreaturen fortsatte antagligen till andra sidan floden, efter att har blivit drivna dit av tjuvarna. För familjen Kipkorir ledde förlusten av både familjefadern och boskapen till tuffa tider.
När boskapen betar fritt är det fred i Keriodalen. Bild: Antti Yrjönen / KUH
Fastän familjens ekonomiska situation försämrades snabbt lyckades Kipkorir gå i skola ända till åttonde klass. Faderns öde skavde ändå.
”Våldet stannar i hjärtat.”
Så beskriver Kipkorir den känsla som leder till hämndspriraler som inte ens barn och unga kan undvika.
Klimatkrisen berövar nomaderna deras utkomst
”Jag höll i ett vapen för första gången som 13-åring”, berättar han.
Enligt Kipkorir blir till och med 10-åriga pojkar en del av våldet när konflikterna mellan boskapstjuvar blossat upp. De yngsta stannar för att vakta den egna byn, de äldre pojkarna tar sig i nattens mörker tillsammans med männen till grannområdena. Att stjäla boskap från andra sidan floden är också en rit i samhället då pojkar växer till män.
Festus Kipkorir är nu i fredsbranschen. Bild: Antti Yrjönen / KUH
Männen organiserar sig ofta som en trupp som kan bestå av upp till hundra unga män. Den stora truppen ska garantera att stölden lyckas samtidigt som det stora antalet män skrämmer motståndarna.
”Inte går man dit för att slåss. På en gång kan man ta med sig upp till tvåtusen djur”, avslöjar Kipkorir.
Kipkorir har själv byggt sitt hus med två rum och plåttak. Utomhustemperaturen har stigit till över trettio grader så Kopkorir bjuder in gästerna i skuggan av sitt hem. Det heta mjölkteet, chiya, ångar i muggarna.
Det är dags att prata om de orsaker som upprätthåller konflikten mellan samhällena i Keriodalen. Dalens stammar har traditionsenligt livnärt sig som nomader. Boskapen, framförallt kor och kameler, är familjernas sedelbunt i plånboken, kreditkort och investeringsfond. Genom att sälja nötkreatur kan familjer betala räkningar, låta barnen gå i skola och investera i till exempel företagsverksamhet.
Boskapen behöver mycket mat och måste vallas på stora områden. Särskilt under de senaste åren har situationen i Keriodalen tillspetsats av att betesmarkerna lidit av torra perioder. Klimatförändringen har gjort årscykeln osäker.
Hotet om våld i Keriodalen i Kenya är starkt kopplat till årstiden. De extrema väderfenomenen som förorsakats av klimatförändringen har blivit svårare att förutspå. Det har skapat situationer, där människor tagit till desperata åtgärder. Bild: Antti Yrjönen / KUH
I Kenya har regnen fördröjts särskilt i landets östra och norra delar i områdena Garissa och Marsabit, men även här i västra Kenya, i Keriodalen, var hösten 2022 rätt torr. Årscykeln har blivit oförutsägbar och förhållandena skiljer sig åt i terrängen.
”På andra sidan Keriofloden är terrängen helt annorlunda än här. Mycket torrt, inga träd, bara taggiga buskar och sand”, berättar Kipkorir.
”Därför hämtar våra grannar från andra sidan allt oftare sin boskap till den här sidan om floden för att beta. Det orsakar gräl eftersom det finns så lite betesmarker.”
Kipkorir bor på Kerioflodens västra strand och livet här är inte endast bundet till nötkreatur som på den torrare sidan av floden. Kullarna som omger dalen reser sig upp till en höjd på 2,5 kilometer över havet. I sluttningarna finns tillräckligt med bevattningsvatten, vilket underlättar odlingen av grönsaker. Strax nedanför sluttningarna odlas majs, tomat, bönor och papaya.
Kipkorir styr oss in under mangoträdet. Detta är hans nya liv, orsaken att sluta stjäla nötkreatur: mangoträd, grönsakslandet och en mjölkko som klarar sig med lite foder, men producerar mjölk även till försäljning. Kon viftar bort flugor med sin svans och käkarna maler lugnt.
”Den största orsaken till att boskapsstölderna minskat är att människor fått utbildning inom jordbruk och inte längre är beroende av boskapens betesmarker”, säger Kipkorir.
När det var dags för den nattliga boskapsstölden samlades männen som deltog under ett specifikt träd i dalen, för att invänta signalen.. Kuva: Antti Yrjönen / KUH
”Jag var alltid rädd och bad när han gick”
Det är svårt att bryta sig loss från boskapsstölderna även om man vet att ens beslut skulle orsaka sorg och oro för de närmaste.
”Att jag var med i boskapsstölderna blev klart för mamma när hon inte såg mig på ett tag”, berättar Kipkorir.
Modern accepterade inte sonens kriminella och farliga liv.
”Jag försökte förklara för henne att det handlar om mig, inte om henne. I den situationen tror man sig ha rätt och är inte intresserad av någon annans åsikt”, säger Kipkorir.
”I verkligheten styrdes mina åsikter av gruppen som jag kände mig tillhöra. Jag kände också ett behov att hämnas min pappas död.”
Salome Kiptoo godkände inte sin son Festus Kipkoiris livsstil, som innebar boskapsstölder. Bild Antti Yrjönen / KUH
Mamma Salome Kiptoo berättar att hon alltid var rädd för att pojken inte skulle återvända från sina nattliga resor. En del av de unga männen återvänder inte, andra återvänder skadade.
”Jag var alltid rädd och bad när han gick. Jag kommer ännu ihåg hur bra och duktig elev han var i skolan”, berättar mamma.
”En del av skolorna i Keriodalen har förlorat flera elever”
Våldsspiralen och familjernas plötsliga fattigdom i Keriodalen hotar utbildningen för barn och unga. Hindren för skolgång handlar om både ekonomi och säkerhet. Boskapstjuvarna har under de senaste åren även slagit till mot skolor och till och med mot en buss som transporterade elever till en utflykt.
Festus Kipkoirs fru Francisca Kiptoo hanger upp byk på familjens gård. Familjen har ett egenbyggt litet hem och tomt i Kenyas Kerio Valley där de odlar mango, grönsaker och majs. Familjen har också en mjölkko med tillräckligt med mjölk att sälja. Bild: Antti Yrjönen / KUH
Festus Kipkorir hoppas att freden i Keriodalen ska bestå och att det ska vara möjligt för honom att skicka sin egen son till skolan. Som pappa vill han att hans barn ska få en bra utbildning så att han kan välja en bättre försörjning än boskapsuppfödning när han blir stor. Bild: Antti Yrjönen / KUH
”En del av skolorna i Keriodalen har förlorat flera elever. De som har pengar har flyttat sina barn till andra skolor och en del låter helt enkelt inte barnen gå i skola alls”, berättar programchef Alexon Mwasi från Kyrkans Utlandshjälp (KUH).
Den nyckfulla klimatförändringen ökar fattigdomen. Enligt Unescos uppskattning går ungefär två miljoner av 6–17-åringarna i Kenya inte i skola. Största delen av dem är från nomadfamiljer som bor på områden som i Keriodalen.
”KUH stödjer de fattigaste familjerna i Keriodalen och några andra områden som lidit hårt av torkan så att barnen kan återvända till skolan. Målet är att nå ungefär 41 500 barn som lämnat skolan”, säger Mwasi.
Utbildning räddade framtiden
Kipkorir vet att han kan skatta sig lycklig för att han kunde avsluta sin skolgång trots att familjen blev fattig efter faderns bortgång. Han tror att utbildningen har hjälpt honom att lämna boskapsstölderna bakom sig. Baserat på sina erfarenheter har han enligt bästa förmåga försökt få sina tidigare vänner att lämna det våldsamma livet bakom sig.
”Jag har påmint dem om att de, precis som jag, har gått i skola. I skolan har vi lärt oss om gemenskap och broderskap. Det är inte rätt att döda och stjäla.”
Enligt Kipkorir är en del av de tidigare boskapstjuvarna precis som han på fredens väg. De spelar i samma fotbollslag tillsammans med de yngre pojkarna.
FC Tot är ett lokalt fotbollslag som spelar i Kenyas Kerio Valley, som samarbetar med ett fotbollslag från ett grannsamhälle på andra sidan Keriofloden. I teamet ingår både unga skolbarn och lite äldre män som liksom Festus Kipkorir är före detta boskapstjuvar. Bild: Antti Yrjönen / KUH
”Fotbollen har gett oss en möjlighet att lära känna våra grannar på andra sidan floden. Och att spela är ett bättre sätt att mäta krafter än att slåss”, säger Kipkorir.
”Vi är fredsambassadörer på denna sida och våra grannar på andra sidan är fredsambassadörer på sin egen sida. Tillsammans avslutar vi våldet.”
Salome Kiptoos stora, milda ögon lyser när hon pratar om sin sons förändring.
”Till en början trodde jag inte att han skulle lämna boskapsstölderna bakom sig och börja med jordbruk. Till slut började jag ändå tro på det. Jag hjälpte Kipkorir att köpa frön så att han kan odla gröna linser och bönor.”
Kipkorirs mamma, Salome Kiptoo, är glad över den rådande freden och att hennes son börjat odla marken och bildat familj. ”Fred kommer med många välsignelser.” Bild: Antti Yrjönen / KUH
Sonen har nu ett eget litet jordbruk och en familj bestående av fru och son. Precis såsom mamma hoppades.
”Jag tror att en bestående fred kommer med många välsignelser. Man behöver inte vara rädd för att de stora barnen inte återvänder hem på kvällen. I samhället händer bra saker när det råder fred. Alla drar nytta av det”, säger Salome Kiptoo.
Kipkorirs son är ännu liten. Vad önskar den unga pappan till sin son?
”Jag vill att han ska gå i skola.”
Just nu är det fred. Barn i skoluniform går längs vägrenen, människor i olika åldrar sitter i skuggorna av de stora träden och dörrarna och fönstren till de låga kioskerna med plåttak står öppna. På den gropiga vägen guppar lastbilar fram och svajar på hjulen, männen böjer sig ner för att plocka upp mangosäckarna som staplats intill vägen.
Text: Elisa Rimaila Översättning: Michaela von Kügelgen Bild: Antti Yrjönen
KYRKANS UTLANDSHJÄLP (KUH) stödjer med hjälp av insamlingen Gemensamt ansvar utbildning för barn och unga på områden i Kenya där klimatförändringen har ökat fattigdom och osäkerhet. På flera platser hamnar de unga mitt i de lokala konflikterna. I projektet stödjer man en återgång till skolan för de unga som lämnat skolan. Utöver materiellt stöd och stödundervisning får väldigt utsatta unga även psykosocialt stöd. I projektet byggs och restaureras skolornas toaletter och handtvättsmöjligheter. Insamlingen Gemensamt ansvar ackumulerar också KUH:s katastroffond som kan hjälpa till där nöden är som störst.
Delta i insamlingen Gemensamt Ansvar
Skicka sms:et APU30 (en donation på 30 €) till numret 16588 eller donera valfri summa via MobilePay till numret 85050.
Att reparera skolor mitt under pågående krig är onödigt, eller hur, Pauliina Kemppainen?
Inför en grupp på tvåhundra förstaklassare i Uganda insåg Pauliina Kemppainen att man inte alltid kan klaga över klasstorlek. Nu svarar Kemppainen som äldre sakkunnig inom utbildning på ett knippe påståenden som dyker upp också på KUA:s sociala medier. Läs hur hon klarade av redaktionens grillning.
DU HAR en bakgrund som lärare, som volontär inom Lärare utan gränser, och du har stor internationell erfarenhet inom utbildning. Du tycker det bästa är när barn får gå i skola. Absolut. Barn har rätt att gå i skola överallt i världen, oberoende av sin bakgrund.
Kyrkans Utlandshjälp utbildar lärare. Det är viktigt för lärare fostrar nästa generation. Största delen av de barn och unga som går i skola tillbringar mer tid i skolan och med de vuxna i skolan än med sina egna föräldrar. Ju mer kompetent och bättre utbildad lärarna är, desto bättre förutsättningar har de att stöda de barn och unga som de tillbringar dagarna med.
Det allra bästa sättet att hjälpa skolelever är att förse skolor med material som häften, penaler och ABC-böcker. Material är en del av skolgången, men om det inte finns en utbildad lärare så lär inte ABC-böckerna och pennorna på egen hand ut någonting. Om jag måste välja mellan en lärare och en penna väljer jag alltid läraren.
Kyrkans Utlandshjälp reparerar skolor i konfliktområden. Det är inte så smart, för kriget kan förstöra skolorna på nytt. På åkern odlar vi säd som vi äter. Är det smart att odla säden på nytt? Jag påstår att det är det. På samma sätt är det skäl att reparera skolor, för det kommer alltid nya barn och unga som behöver skolan som stöd för sin tillväxt och utveckling.
Åtminstone i Finland klarar sig pojkar sämre än flickor i skolan. Det är konstigt att Kyrkans Utlandshjälp så starkt fokuserar på flickors utbildning. Vi fokuserar på allas utbildning. Att pojkar och unga män får gå i skola är precis lika viktigt som flickors och unga kvinnors skolgång. Ändå är utgångspunkten sämre för flickors skolgång än för pojkars: på många håll hindras flickor fortfarande från att gå i skola. Flickorna behöver en booster för att komma till samma startruta som pojkarna. Den knuffen framåt försöker vi ge flickor på ett sådant sätt att vi inte gör det svårare för pojkar att få gå i skola.
Varför utbildar ni folk utomlands? Det finns ju en massa barn och unga som skulle behöva stöd i skolan i Finland. Alla barn och unga i Finland har rätt att gå i skola på samma sätt som barn och unga i Centralafrikanska republiken, Kenya och Myanmar har rätt att gå i skola. I Finland har vi resurser och möjlighet att gå i skola även utan Kyrkans Utlandshjälp.
Det är ingen idé att utbilda folk som bor i lerhyddor utan att kunna försörja sig. Först borde man fixa de grundläggarna sakerna. Om man stiger upp i ett hus gjort av lera, tegel eller trä när man stiger upp på morgonen påverkar inte hur produktiv del av samhället man är eller vilken förmåga man har. Utbildning är en mänsklig rättighet och det första av det grundläggande som ska fixas. Utbildning ger möjlighet att försörja sig och också försörja en familj. Därför satsar vi inom Kyrkans Utlandshjälp på yrkesutbildning inom sådana områden som det finns efterfrågan på i de områden där vi verkar.
Folk utbildas alltid bara till mekaniker, snickare och frisörer inom utvecklingssamarbetet. En del av dem kommer aldrig att få jobb. Planeringen av yrkesutbildning inleds alltid med en marknadsundersökning. Då reder man ut vad det lokalt finns behov av för yrkeskunskap. Om det faktiskt är snickare som behövs så utbildas snickare – men bara så många som behövs. Vi utbildar inte tusen om behovet är tio. Vid sidan om traditionella yrken finns det nuförtiden också behov av utbildning till grafiker, fotograf och webbdesigner, alltså digitala yrken som behövs både nu och i framtiden.
KUH har delat ut kontantbidrag till familjer. Kontanta medel är viktiga och kan användas till att täcka till exempel kostnaden för skolskjuts. Kontantbidraget är en viktig biståndsform eftersom det ger en familj möjlighet att själv välja vad man vill sätta pengarna på. Det är en del av ett människovärdigt liv att man själv kan avgöra vad man behöver och kunna vara aktiv i stället för en passiv mottagare av hjälp.
I många av de skolor som KUH stöder studerar man Koranen eller Bibeln och det är ingen annan poäng med undervisningen. Vi missionerar inte. Vi strävar alltid efter att samarbeta med lokala utbildningsmyndigheter om det är etiskt möjligt och internationell lagstiftning tillåter det. Om vi byggde upp ett parallellt skolsystem så skulle det falla samman när vi reser. Om den lokala läroplanen innehåller Koranlektioner eller till exempel lektioner i anknytning till buddhistisk religion så är det vår skyldighet att också göra det möjligt att de ämnena undervisas i skolan. Vi har ingen rätt att fatta beslut om vilka religioner skolan undervisar om.
Utbildning är ett väldigt viktigt element i återuppbyggnaden av till exempel Syrien och Ukraina. Visst. Utbildning är en mänsklig rättighet, oberoende av hur situationen omkring en ser ut. Det är inte barnens och ungdomarnas fel om det är krig omkring dem. Utbildning och skolgång har en väldigt viktig roll inte bara med tanke på fostran utan också i det psykosociala stödet. Att återvända till skola och undervisning skapar och återuppbygger rutiner. Det väcker åter minnen om hur livet var före kriget och det ger ett innehåll i dagen att ha något riktigt att sysselsätta sig med. Genom yrkesutbildning strävar vi också efter att utbilda folk till yrken som speciellt behövs under återuppbyggnadstiden.
Många barn i utvecklingsländer har en alltför lång och farlig skolväg. Det skulle vara tryggare att stanna hemma. Det kan hända ett och annat på skolvägen – även i Finland. Men låter vi bli att skicka våra barn till skolan för det? Eller försöker vi göra skolvägen trygg? På samma sätt tänker folk överallt i världen och så försöker de trygga sina barns skolgång. Utbildning gör att man blir läs- och räknekunnig och då klarar man sig bättre i världen. Undersökningar visar om och om igen att det mest effektiva sättet att lyfta familjer ur fattigdom är att utbilda kvinnor. Utbildade kvinnor ser också mer sannolikt än outbildade kvinnor till att deras barn får gå i skola. Det finns risker, men är de slutligen så stora att skolgången inte skulle löna sig?
Det finländska skolsystemet är så överlägset andra att vi inte kan lära oss något alls av någon annan. Dristigt sagt! Är vi finländare som människogrupp så överlägsna alla andra att vi inte har något vi kan lära oss av någon annan överhuvudtaget? Har vi själva hittat på alla de stora skolreformer som har skapat grunden för vår framgång? Eller har vi kanhända lärt oss något någonstans, så att vi kunde göra förändringar? Själv har jag varit volontär för Lärare utan gränser i norra Uganda i ett års tid. Jag hade gått den finländska klasslärarutbildningen och jag var chockad. Tidigare hade jag klagat över att jag hade 24 elever i klassen. I norra Uganda kunde lärarna i flyktingbosättningen ha upp till 200 förstaklassare. Det tvingade mig att se läraruppgiften på ett helt nytt sätt. Det var en väldig inlärningsprocess för mig.
Text: Elisa Rimaila Översättning: Sara Torvalds Foto: Antti Yrjönen
