En fast inkomst gör under i trakter där ett människoliv kan kosta endast fyra euro. Centralafrikanska republiken har genomlidit ett långt inbördeskrig och söker sin väg till fred och stabilitet. Kyrkans Utlandshjälps fredsklubbar ger de unga en ny chans.
MBAIKIS BYASTRÅK badar i seneftermiddagssolens röda sken. Staden befinner sig den nordvästra delen av Centralafrikanska republiken, hundra kilometer från huvudstaden Bangui. Det vackra området med kring 25 000 invånare är känt för sina blommor.
Vid slutet av byastråket ligger en prydlig rad med skor utanför den ljusgröna byggnaden, från sandaler till putsade svarta läderskor. Det är trängsel bakom tyggardinen i den cirka 20 kvadratmeter stora frisörsalongen.
Salongen tar emot både män och kvinnor. Planscherna på väggarna ger inspiration till frisyrer, bland annat från Real Madrids fotbollslag. Barberare Merlin Sombo slutför samvetsgrannt en ung mans korta frisyr.
Charlene Derich Nam-Ngania understryker vikten av mötesplatser inom lokalsamhället som en del av fredsarbetet.
Det är svårt att finna en bättre mötespunkt, säger 25-åriga Charlene Derich Nam-Ngania, som driver verksamheten. På vägen står skrivet för hand att salongen är grundad av hans lokaal fredsklubb för ungdomar. Kunderna utväxlar nyheter i samband med vardagliga behov.
”Vi känner pulsen av lokalsamhället. Kunderna är unga och gamla, från torgförsäljare till beslutsfattare”, säger Nam-Ngania.
Frisörsalongen är ett exempel av verksamhet som främjar stabilitet. Genom Kyrkans Utlandshjälps projekt som stöds av utrikesministeriet får unga förutom en möjlighet till utkomst också en chans att påverka sin omgivning. Den vardagliga kontakten har stor betydelse: nyligen bestämde sig en kund för att inhibera sin skilsmässa efter diskussionerna på frisörsbänken, säger Nam-Ngania.
”Vi hör också om det sprids oroväckande rykten. Ungdomar spelar ofta en central roll i spänningar som uppstår, men också lösningarna är fast vid oss.”
Våldet tynger Centralafrikanska republiken
Centralafrikanska republiken hör till världens fattigaste länder. Landets invånare har upplevt flera statskupper och våldsspiraler, senast inbördeskriget som blossade upp för tio år sedan. För ungdomarna i Mbaiki är orsaken till konflikterna enkel.
”Fattigdom är roten till allt det onda”, sammanfattar 23-årige Koke Augrace.
Ungdomsfredsklubben föder upp smågrisar på Koke Augrace-gården.
Den unge mannen föder upp grisar på sin hemgård, ett stenkast från frisörsalongen. Augrace är ordförande för en annan lokal fredsklubb som driver verksamheten, och med vinsten kan de bevilja lån till ungas skolkostnader eller företagsidéer.
”Utbildning är nyckeln till ett meningsfullt liv och vårt mål är att säkra att ingen måste avbryta skolan”, säger Augrace.
Ungdomarnas möjligheter till utkomst och kontroll över sina egna liv är i sin tur nyckeln till fred, tillägger han. Han vet vad han talar om. Tidigare var Augrace beroende av kannabis, vilket ledde honom till dåliga kretsar. Som tonåring stal han motorcyklar och slogs, men fredsklubben som lockade med honom från skolan har förändrat hans liv.
Olivier Bizanga (till vänster), som leder KUAs fredsarbete i Mbaiki, inspirerade Koke Augrace att gå med i ungdomsfredsklubben.
Under svåra ekonomiska omständigheter och i dåligt sällskap sjunker tröskeln för grövre brott. Olivier Bizanga, som leder KUH:s fredsarbete i trakten, vet att en person kan för en betalning på bara 2 000 centralafrikanska franc, alltså drygt fyra euro, ta livet av någon.
”De unga kan ansluta sig till väpnade grupper vid brist på alternativ eller lockade av sina vänner eller familjemedlemmar”, säger Bizanga.
Odlingarna är den största sysselsättaren i det gröna Mbaiki, men arbetet på åkrarna är inte för alla. Merlin Sombo misslyckades som odlare, men som tur visste Sombos syster hur man klipper hår och lärde upp sin bror. Idag berättar den 35-årige mannen att han känner stolthet när någon på gatan utbrister att där går mannen som gjorde mig en så här utmärkt frisyr.
”Jag älskar mitt jobb. Känslan när man hittat något man är bra på är oersättlig”, säger Sombo.
Text: Erik Nyström Bilder: Björn Udd
Barberaren Merlin Sombo, 35, säger att han hittat sitt drömjobb som frisör.
Annorlunda Gåvor är immateriella gåvor som förbättrar livskvaliteten i de allra fattigaste länderna. Skådespelerskan Miia Nuutila ger gärna en gåva i form av en yrkesutbildning.
Ljuset minskar och året lider mot sitt slut. Det är tecken på att julen närmar sig. Högtiden som infaller under den mörkaste tiden på året präglas av en stor mängd olika traditioner och seder. Julen förknippas ofta med samhörighet och överflöd, men den kan också vara en svår upplevelse eftersom alla inte känner att de kan leva upp till de förväntningar som hör julen till. Kanske delvis av den anledningen är julen för många också en högtid för solidaritet, en tid att minnas dem som behöver stöd.
Skådespelerskan Miia Nuutila erkänner att hon är en riktig julmänniska. I slutet av året turnerar Nuutila i Finland med musikalkomedin Terapian tarpeessa jälleen (I behov av terapi igen), men julen ägnas åt helt andra saker. Skådespelarens julrutin innehåller melankoliska sånger, att vara tillsammans och att minnas nära och kära.
”Jag börjar förbereda mig för julen långt i förväg. Julen är så många saker att det inte räcker med två dagar för att fira den. Man kan använda en lång tid för att komma i julstämning, och julen rymmer mycket känslor”, säger Nuutila.
Enligt Statistikcentralen tänker 90 procent av finländarna ge julklappar. I en värld full av varor är det kanske många som inte tycker att det känns rätt att ge och få saker. Även Nuutila föredrar immateriella gåvor, som hon ger i form av till exempel kulturupplevelser.
”Om det inte finns några direkta instruktioner är det svårt att komma på något konkret att ge. Då ger jag hellre immateriella gåvor.”
Att fira jul innebär också att ge varma gester utanför den närmaste kretsen. Enligt Statistikcentralen donerar tre av fem finländare till välgörenhet under julen. Miia Nuutila är en av dem.
”Om jag har möjlighet vill jag också ge till andra på julen.”
BARN OCH UNGDOMAR ligger Nuutila varmt om hjärtat, och därför är hennes favorit bland de Annorlunda Gåvorna en yrkesutbildning.
”Jag tycker att det är viktigt att ge missgynnade ungdomar chansen att få ett bra yrke. En ung människa har fortfarande livet framför sig. Det är viktigt att ge hopp, glädje och tro på sin egen potential. Genom utbildning och arbete kan unga människor förverkliga sig själva och leva ett värdigt och självständigt liv.”
För Nuutila är det överlag viktigt att hjälpa.
”Om man skulle tänka att ingen hjälper skulle det vara hemskt. Världen befinner sig i en så svår situation och det finns så många människor som behöver hjälp.”
Nuutila vill påminna om att många vanliga finländare pressas av stigande inflation och räntor, och att alla inte har råd att ge pengar.
”Det finns många sätt att hjälpa. Man kan till exempel donera sina barns urvuxna kläder och sin egen tid, eller skriva under namninsamlingar. Det känns riktigt bra att hjälpa till.”
Text: Markus Silvennoinen Bild: Mikko Mäntyniemi Översättning: Sonja Vuori
De allra fattigaste länderna verkar förbli fattiga från år till år och årtionde efter annat. Vad har de fattigaste länderna gemensamt? Varför tar de sig inte ur fattigdomen och vad finns att göra för deras situation?
1. BRISTER I HÄLSA OCH UTBILDNING.
Ett sätt att definiera världens fattigaste länder är FN:s lista över minst utvecklade länder (LDC). På listan som uppdateras med tre års mellanrum finns nu 46 länder, varav majoriteten ligger i Afrika. De övriga länderna finns i Asien och Stilla havet, och dessutom finns Karibiska Haiti på listan. När man för in länder på LDC-listan granskar man bland annat invånarnas inkomstnivå, hälsa och utbildning.
2. FATTIGDOM BERÖR EN ENORM MÄNGD MÄNNISKOR.
En dryg tiondedel av världens befolkning bor i sköra stater, och enligt Världsbanken lever omkring åtta procent i extrem fattigdom. Kännetecknande för fattigdom är till exempel höga dödstal för mammor och barn, kvinnors svaga ställning samt befolkningens låga utbildningsnivå. Merparten av arbetet görs utanför det officiella arbetslivet till exempel i hemmet, och därför kan statens tjänster inte finansieras med skatteintäkter. Grundläggande tjänster såsom utbildning och hälsovård är bristfälliga.
3. KOLONIALISMENS SKUGGA GÖR UTVECKLINGEN LÅNGSAM.
Många fattiga länder påverkas ännu av arvet efter kolonialismen. De forna kolonialherrarna ritade godtyckligt upp gränserna för dagens självständiga länder, och de följer till exempel inte etniska linjer eller traditionella bosättningsområden. Rikedomen från naturresurser har hamnat i fickan på en mycket liten del av befolkningen. När ett samhälle på det här viset har utvecklats åt fel håll, är det utsatt för konflikter och strider mellan etniska grupper. I en outvecklad administration kan tillvägagångssätt som strider mot god förvaltning, såsom korruption och missbruk av tillgångar, få fotfäste.
4. HINDER PÅ VÄGEN TILL TILLVÄXT.
Fattiga länders utvecklingen kan förhindras till exempel på grund av en konflikt, dålig förvaltning i synnerhet i små länder eller en ekonomi helt centrerad kring naturresurser. Även grannländerna har betydelse speciellt för de länder som inte själva har tillgång till havet. Det är av största vikt för växande ekonomier att få tillträde till världsmarknaden och att kunna trygga varutransporter.
5. VÄGAR RUNT HINDREN.
Man kan också ”utexamineras” från FN:s LDC-lista, vilket hänt bland annat Botswana och Vanuatu. Även i sköra länder finns det mycket man kan göra bland annat genom utbildning. Att till exempel utveckla yrkesutbildningen är ett effektivt sätt att erbjuda vägar in i arbetslivet och till försörjning. Samtidigt måste man komma ihåg att fastän positiv utveckling sker, blir kvinnor, funktionshindrade eller marginaliserade etniska grupper ofta utanför den. Det är viktigt att alla inkluderas så att utvecklingen sträcker sig över hela samhället.
6. LOKALT TÄNK ÄR VIKTIGT.
En hurudan utveckling talar man om när man säger att utvecklingen ska sträcka sig över hela samhället? Till exempel att mäta bruttonationalprodukten (bnp) och förväntad livslängd är västerländska sätt att definiera utveckling. Under de senaste åren har utvecklingssamarbetet förändrats märkbart så att det i första hand leds av lokalbefolknigen. På så sätt är det lokalbefolkningen själv som sätter agendan för utvecklingen. Förutom bnp och andra mätningar tittar man också på enskilda människors ställning och möjlighet att leva ett sådant liv som de önskar.
7. FUNGERANDE HJÄLP BLICKAR MOT FRAMTIDEN.
Humanitärt bistånd beskrivs ofta som omedelbar katastrofhjälp. Bistånd behövs dock också i utdragna konflikter och bland flyktingar. Att fokusera enbart på akut bistånd är kortsiktigt: för att människor ska kunna ta sig ur fattigdom måste man skapa utbildning, arbetsplatser och försörjningsmöjligheter. Därför är det bästa sättet att hjälpa sköra stater att kombinera olika former av bistånd: att förutom på den akuta nöden tänka också på framtiden och på att permanent utrota fattigdomen. Även fredsarbete spelar en viktig roll.
8. RIKEDOM BEHÖVER INTE BETYDA EXPLOATERING.
Vi har redan länge varit medvetna om att utveckling inte kan betyda en för naturen och klimatet ohållbar västerländsk konstumtionsbaserad livsstil. När man definierar den önskade utvecklingen måste man alltså också beakta det faktum att livet i väst inte heller kan fortsätta på samma sätt. En konsumtionsinriktad och exploaterande modell för utveckling är inte ett alternativ.
9. HUMANITÄR HJÄLP ÄR LÖSNINGEN, INTE PROBLEMET.
Det är vanligt att utvecklingsbistånd kritiseras, och även Finlands senaste regeringsförhandlingar visade att det är ett omstritt ämne. Det är ändå inte bara en moralisk och etisk plikt att hjälpa, utan det tryggar också goda levnadsförhållanden åt oss alla. Till exempel goda handelsrelationer, innovationer och främjande av teknologisk utveckling inverkar positivt på hela världen.
10. UTVECKLING ÄR TILL FÖRDEL FÖR ALLA.
Utbildning och arbete är de bästa medicinerna mot att hamna in i till exempel extremistgrupper i sin kamp för försörjning. Om ett land blir stabilt sprider det sig ofta också till grannländerna – precis som konflikter hela tiden sprider sig över nationsgränser. Därför är det också till givarländernas fördel att ge bistånd. Dessutom kan man med utvecklingshjälp reparera tidigare misstag, för även Finland har dragit orättvis nytta av naturresurser i det globala syd.
+1. KUH ARBETAR FÖR BESTÅENDE FÖRÄNDRINGAR.
I Kyrkans Utlandshjälps arbete och i bidragsgivarnas önskemål betonas kvinnornas och barnens betydelse för utveckling. När kvinnor och barn är med i beslutsfattandet och i administrativa roller ser man ofta positiva förändringar i hela samhället. Kvinnor som utbildat sig vill att deras barn också får en utbildning, vilket stöder hela det lokala samhällets utveckling.
Källor: Intervju med KUH:s vice verksamhetsledare Ikali Karvinen, FN:s konferens om handel och utveckling UNCTAD, FN:s utvecklingsprogram UNDP, Världsbanken, boken The Bottom Billion av Paul Collier.
Text: Anne Salomäki Översättning: Sonja Vuori Illustration: Carla Ladau
Christine Murugi från Nairobi älskar animerade filmer – och snart kan de bli hennes yrke
Kyrkans Utlandshjälp har redan länge stöttat ungas yrkesutbildning. Frisör, kock och mekaniker är traditionella yrken, men på en förändrad arbetsmarknad förändras också utbildningsbehoven. I Kenya utbildas nu unga i digitala kunskaper.
I ETT LITET KLASSRUM i Kenyas huvudstad Nairobi sitter 18 unga och knäpper på sina datorer. En av de studerande, Christine Murugi, snurrar runt på en 3D-modell från filmen Minionerna och funderar på vad som skulle vara det bästa sättet att animera figurens hand.
20-åriga Murugi studerar animationsteknik i Kyrkans Utlandshjälps program för kreativa yrken (Creative Industries). Under sina studier övar hon på att skapa tredimensionella figurer och få dem att röra på sig.
”Jag tycker väldigt mycket om animerade filmer. De är roliga, jag älskar historierna. Det skulle vara intressant att få vara med och skapa animationerna”, beskriver Murugi.
Just nu inspireras Murugi av bland annat Disneys animerade film Bolt, som beskriver en hunds liv som tv-stjärna. Murugi får också idéer från den animerade serien DC League of Super Pets, som berättar om superhjältars husdjur.
Christine Murugi var den enda flickan i en klass med 18 studerande. Kuva: Björn Udd / KUA
KUH:s utbildningsprogram för kreativa yrken är gratis och riktar sig till fattiga studerande. I programmet kan unga utbilda sig till bland annat grafiker, digital marknadsförare eller animatör. Christine Murugi är lycklig över möjligheten; utan den skulle inte hon, som det enda barnet till en ensamstående förälder, inte ha möjligheter att studera.
”När coronan kom stramades mammas ekonomi åt ytterligare. Då var jag tvungen att sluta i skolan.”
Sysslolösa Christine Murugi flyttade till sin farbror så att hennes mamma kunde jobba mer. Hos farbrodern hade Murugi mer sällskap och kunde också hjälpa honom med hushållsarbete.
”Som tur är fick jag höra om det här programmet så att jag fick en chans att fortsätta studera.”
Hon var nervös i början av studierna. Animation är en mansdominerad bransch, både globalt och även i Kenya, och Christine Murugi är klassens enda kvinna.
”När jag började här var jag den enda flickan i en klass med 18 studerande. I början var det ganska nervöst men nu har jag blivit vän med mina klasskamrater och kan vara mer avspänd”, säger hon.
Efter den inledande nervositeten är skolkompisarna en av de bästa sakerna med studierna. Murugi tycker om sina nya vänner. Hon tycker att det är särskilt roligt att bolla idéer och utbyta tankar med klasskamraterna.
FASTÄN smarttelefoner är vanliga i Kenya är datorn fortfarande ett fullständigt okänt föremål för en del studerande. Därför går alla studerande i utbildningsprogrammet en grundkurs i datateknik.
Christine Murugi kunde använda dator sedan tidigare. Hon hade lektioner i datateknik i gymnasiet så grundfunktionerna var bekanta för henne. Överlag har studierna gått enligt plan.
”Jag är kanske bäst i klassen”, säger hon med ett skratt. ”Eller åtminstone klarar jag mig bra.”
Den digitala industrin växer i Kenya, men konkurrensen är hård och global. Christine Murugi studerar animationsteknik i Kyrkans Utlandshjälps program för kreativa yrken (Creative Industries). Kuva: Björn Udd / KUA
Trots goda framgångar är Murugi en aning fundersam kring framtiden. Den digitala industrin växer i Kenya, men konkurrensen är hård och global. Att hitta en fast anställning kan vara tufft och många jobbar som frilansare.
”Nog är det lite nedslående ibland, men jag är ändå optimistisk. Jag vet att jag är väldigt bra på att animera, så jag är säker på att jag kommer att kunna sälja min expertis.”
Christine Murugi är bestämd. Det finns ingen tvekan om vad hon vill göra i framtiden.
”Definitivt filmer! Jag älskar filmer och vill jobba med dem. Med den här utbildningen kan jag också till exempel bygga webbsidor, men jag siktar på filmindustrin åtminstone tills vidare.”
