Händelserna som flyktingarna från Kongo skildrar, är inget för den känslige. ”Jag gömde mig i högen av döda människor, de var mina klasskamrater”. ”Min mamma hade blivit våldtagen och dödad. Jag fann min lillebror död under henne”.
Det är svårt att föreställa sig händelser som dessa men i östra Kongo är de vanliga. Insamlingen Gemensamt Ansvar uppmärksammar i år de utsatta unga som flytt från Kongo till Rwamwanja i västra Uganda. Med insamlade medel får de unga via Kyrkans Utlandshjälp möjlighet att påbörja yrkesstudier.
De pågående konflikterna i Kongo har sitt ursprung i det så kallade Afrikas världskrig eller Andra Kongokriget. Man uppskattar att kriget som pågick åren 1996–2002 krävde uppemot fem och en halv miljon dödsoffer av vilka hälften var barn under fem år. Nu strider man främst om landets stora naturtillgångar.
Det handlar om guld i första hand men också om andra mineraler, berättar Julian Atame, som är socialarbetare på FN:s flyktingbosättningsområde i Rwamwanja. FN:s flyktingorganisation har placerat uppemot 60 000 flyktingar här. De kommer från sydöstra Kongo därifrån de flytt våldsamheterna som till stora delar har sitt upphov i striderna om de värdefulla mineralerna. Värdet av dem uppskattas till sagolika 24 triljoner dollar. 1,6 miljoner människor har flytt från sina hem på grund av konflikterna i vilka över 70 beväpnade grupperingar deltar.
Efterfrågan på mineralerna från Kongo är stor. Det är världens bil-, flygplans-, smyckes- och elektronik-industri som utnyttjar dem. Utan t.ex. mineralen coltan, skulle inte våra mobiltelefoner och datorer fungera.
Din mobiltelefon och guldring har förödande konsekvenser för dem som bor i Kongo. Det kan Judith Umurija, 20, vittna om. När de beväpnade männen anföll hennes hemby blev hon våldtagen. Efter det flydde hon till sin moster som bodde i en annan by. Där födde hon en dotter nio månader senare. Också den byn utsattes för ett anfall. Under anfallet gömde sig Judith och hennes dotter i en jordhåla och klarade sig därmed med livet i behåll.
Judith och hennes moster flydde till Uganda där de fick arrendera en liten jordplätt att odla och bosätta sig på. Men inte ens på flyktingbosättningsområdet fick Judith vara i fred. Hon blev våldtagen också där av en man som hotade henne och alla grannar till livet. Han skrek att han dödat många människor i Kongo och att han dödar den som vågar blanda sig i vad han nu tänkte göra.
Judith blev placerad hos en annan tutsikvinna. En tid senare blev de båda fastbundna och våldtagna av ett gäng män. Den tredje våldtäkten ledde också till en graviditet. Till råga på allt blev Judith även hiv-smittad. Efter att barnet fötts var Judith mycket deprimerad. ”Jag ville bara dö”, viskar hon.
De kongolesiska ungdomar som blivit antagna tll yrkesskolan är mycket ivriga över studierna och skärskilt över möjligheten att få utföra yrkespraktik.
Men det fanns en ljusglimt. I Rwamwanja återfann Judith sin syster Aziza. Tillsammans tar de hand om barnen och Judith har fått besked om att få börja den yrkesutbildning som Kyrkans Utlandshjälp anordnar. Judith ler när yrkesskolan kommer till tals.
Text: Eriikka Käyhkö, bearbetning Kaj-Mikael Wredlund
Bilder: Ville Asikainen
Utlandshjälpens yrkesskola i Rwamwanja startade i december. Den erbjuder i inledningsskedet utbildning till 120 unga. Man kan studera jordbruk, husbygge, verkstadsmekanik och hotellbranschens ämnen. Målet är att utbilda tusen unga före utgången av år 2017.
Medel från insamlingen Gemensamt Ansvar 2016, riktas bl.a. till yrkesutbildningen i Rwamwanja. Insamlingen startar 7.2. Också du kan skänka de unga i Uganda en ljusare framtid!
Text: Satu Helin
Foto: Ville Palonen
Översättning: Jean Lindén
Biskopen är bekymrad över religiösa ledares hatprat både i Sydsudan och Europa.
Den sydsudanesiske pastorn, fader James Oyet Latansio, 50, haltar en aning.
”År 1996, då jag med bil förde mathjälp till landets östra delar, träffade jag en landmina. Jag var sängliggande i ett år. Och 2002 fick jag en kula i ryggen. Då låg jag ett halvt år”, berättar han i sitt lilla kontor i Sydsudans huvudstad Juba.
Latansios upplevelser sammanfattar hela Sydsudans sjukdomsberättelse. Landet har befunnit sig i en ständig cirkel av krig och konflikter i över 50 år, ända sedan Sudan på 1950-talet började drömma om självständighet. Latansio minns bara korta perioder av fred. Resten av hans livstid har det krigats.
”Jag är ett barn av kriget. De första ljud jag minns kom från maskingevär och handeldvapen. Mina första leksaker var stridsvagnar som jag formade av lera”, berättar Oyets kollega, biskop Isaiah Majuk Dau, 57.
Från självständighet till nytt krig
Latansio och Dau har förenat sina krafter i Kyrkornas råd i Sydsudan. Målet är enkelt formulerat: att bygga en hållbar fred i Sydsudan. Latansio är rådets generalsekreterare. Dau, i sin tur, ingår i en grupp på cirka 40 personer som förhandlade fram Sydsudans senaste fredsavtal. Det undertecknades i slutet av augusti. Hela den tunga processen tog mer än ett och ett halvt år.
”Senast då insåg jag hur ilskna människorna är på varandra här. I början hade förhandlarna svårt att ens titta på varandra. Jag drevs av att det här var den sista chansen. Om vi inte får tillstånd fred nu kommer vi att döda varandra, och allt det vi byggde upp inför (självständigheten) 2011 raseras”, säger Dau.
Sydsudans självständighet från Sudan år 2011 var landets lyckligaste och mest hoppfulla tid någonsin. För första gången kände sydsudaneserna att de var ett enat folk. Men glädjen varade bara ett par år.
”Vi är tacksamma för den finländska hjälpen med att bygga upp Sydsudan. Vi behöver kunnande och visioner utifrån för att inte vårt fredsarbete ska bli för inåtvänt”, säger den sydsudanesiske pastorn och fredsaktivisten James Oyet Latansio. Foto: Ville Palonen
Kyrkorna har större publik än politikerna
Hösten 2013 anklagade president Salva Kiir sin vice president Riek Machar för kuppförsök. I december startade ett rått massmord i huvudstaden Juba. Medlemmar av dinkastammen som ingick i presidentens garde gick från dörr till dörr och dödade soldater och civila ur nuerstammen.
Våldet spred sig till andra delar av landet. Under de följande veckorna dog minst 10.000 personer.
Det var ett fruktansvärt slag mot landet som nyss blivit självständigt.
”Det var också ett hårt uppvaknande för oss religiösa ledare”, säger Dau. ”Vi litade för mycket på att Sydsudans problem skulle lösa sig av sig själva i och med självständigheten. Vi jobbade inte tillräckligt mycket för freden.”
Kyrkans möjlighet att nå människorna är unik i Sydsudan där nästan alla går i kyrkan varje vecka. Utövare av traditionella religioner erkänner ofta också kristendomen. Därför har prästerna mycket mer publik än någon politiker.
Att lämna hatpratet
Biskop Isaiah Majuk Dau var 10 år när han första gången tvingades fly för sitt liv undan striderna. Skolan började han först som 17-åring. Nu arbetar han med att bygga fred i Sydsudan.
De kyrkliga ledarnas främsta mål i år har varit att få prästerna som spridit hatprat i sina predikningar att sluta upp bakom freden. Därför skrev alla kyrkor i Sydsudan i augusti en gemensam fredsdeklaration.
”När en präst som hör till dinkastammen predikar på dinka kan stamdimensionen betonas. Jag har hört hur en dinkapräst predikar mot nuerstammen och får applåder. Vi arbetar för att varje präst ska komma ihåg att man är allas präst, inte bara dinka- eller nuerfolkets”, säger Latansio.
Inte minst efter den våldsamma terrorattacken i Paris har man i bland annat Belgien och Frankrike fäst större uppmärksamhet vid predikningar som uppmuntrar extremistiskt tänkande.
”De religiösa ledarnas hatprat är likadant i Europa och här. De vill tända hatets lågor speciellt i de unga”, säger Latansio som studerat i Italien.
Gemensamt är också att det är svårt att stävja hatpratet. Latansio anser att fördömandet måste komma uttryckligen inifrån kyrkorna och de religiösa samfunden.
”Då vi får dinka- och nuerpräster att offentligt be tillsammans sänder det en väldigt stark signal.”
”Kyrkans väggar är förlåtelse”
Efter massmordet i Juba år 2013 fanns en stor rädsla för att Sydsudan skulle drabbas av en liknande etnisk rensning som Rwanda 1994. Då dödades 800.000 människor.
Nu har rädslan minskat i Sydsudan – men inte helt försvunnit. Freden är fortfarande skör.
Soldater stoppar människor på gatorna, på landsvägarna skjuter halvmilitära rövargäng folk i hopp om rånbyten, och större delen av landets över två miljoner flyktingar har ännu inte vågat eller kunnat återvända hem.
Varje vecka utsätts någon internationell organisation som verkar i Sydsudan för rån med Kalasjnikov-gevär.
”Fred är det enda alternativet. Vi måste bygga landet tillsammans, och kyrkan kan fungera som en förenande kraft. Vår kyrkas väggar är förlåtelse och taket är försoning”, säger Latansio.
Kyrkans Utlandshjälp stöder fredsarbetet i Sydsudan
De religiösa ledarna har aktivt arbetat för fred i Sydsudan sedan år 2014. Kyrkans Utlandshjälp stöder fredsarbetet.
Utlandshjälpen erbjuder bland annat experter i fredsförhandling, tekniskt stöd för förhandlingarna och hjälper till att ordna möten med politikerna.
I Sydsudan talas 40 språk och det finns ännu fler stammar. Endast ungefär en fjärdedel av befolkningen kan läsa. Information sprids i kyrkorna och via andra samlingar. Därför är de kyrkliga ledarna utmärkta kompanjoner i fredsarbetet.
”Många präster har krigstraumor. De har blivit slagna och deras släktingar har dödats. De kan hysa väldigt starkt agg mot någon stam och ibland märks det i predikningarna. Det är viktigt att alla förstår att de religiösa ledarna är vanliga människor. Våldet och förlusterna smärtar dem lika mycket som andra”, säger Marie Makweri som koordinerar Utlandshjälpens fredsprogram.
Ett av Kyrkans Utlandshjälps mål är att stöda kvinnornas deltagande i fredsprocessen.
”I den pågående konflikten utnyttjas kvinnorna som medel för våld, de våldtas och dödas”, berättar Agnes Wasuk Sarafino som koordinerar Kyrkornas råds kvinnoprogram.
”När fara hotar flyr mannen medan kvinnans plikt är att stanna vid barnen och åldringarna. Fastän man bara skulle ha löv att äta ser kvinnan till att barnet äter först”.
Sarafino säger att fredsarbetet, förutom i kyrkorna, också måste göras i hemmen.
”Jag tycker väldigt synd om barnen då man ser att deras lärare är traumatiserad av våld. Det här landet är en svår uppväxtmiljö eftersom de vuxna omkring en bara har sett krig.”
Artikeln publicerades i tidningen Kotimaa 7.1.2016. Skribenten är nyhetsproducent för Kyrkans Utlandshjälp.
Sydsudan
Blev självständigt från Sudan år 2011.
25-30 procent av befolkningen kan läsa.
Bedömdes i år vara världens sköraste stat.
Till följd av de ständiga konflikterna är 2 av 11 miljoner invånare på flykt.
Landet är huvudsakligen beroende av stöd utifrån. Kyrkans Utlandshjälp är den enda finländska organisation som deltar i fredsarbetet där.
Det är med bestörtning man här i Amman tagit del av nyheten om mordet på stridspiloten Moaz al-Kasasbeh. Han brändes ihjäl av den militanta organisationen Isis.
På kontoret där jag jobbar brukar det i allmänhet vara stökigt och råda en glädjefylld stämning. Men nu har det varit ovanligt tyst och stilla. Sorgen och vakade nätter har satt sina spår i mina arbetskamrater. En av dem, en ung kvinna, slumrade häromdagen i fåtöljen i mitt arbetsrum. Hon hade inte fått en blund under hela natten. Idag har jag inte sett henne överhuvudtaget.
Om man skall tro på taxichaufförerna är Isis-organisationens, eller Daesh som den kallas här, saga snart all. Om en månad eller ett halvt år eller så. Man tror starkt på koalitionen.
Till det bidrar säkert konung Abdullah´s övertygande framträdanden och att han själv är stridpilot. Drottning Rania har också uttryckt sitt deltagande i sorgen och deltagit i en demonstration, där hon bar på en bild av piloten.
Jordanien bedriver nu ett krig men det syns inte i vardagen. Samtidigt som landets luftstridskrafter bombar de platser i Syrien där Isis antas hålla till, sitter folk med laptops på trendiga caféer i Amman.
Från gatorna hörs tutande bilar, musiken strömmar ur radioapparaterna och byket fladdrar sakta för vinden på torkställningarna. En dammig fårskock stegar lugnt in på en gräsbeväxt tomt mitt i vimlet.
Text och bild: Taina Värri
Skribenten är sakkunnig i kommunikation och är stationerad vid Utlandshjälpens Mellanöstern-kontor i Jordanien.