Distansskola, karantän, reseförbud. Nedstängda samhällen, inställda evenemang och hundratals distansmöten. Pandemiåret 2020 var mycket exceptionellt också för Kyrkans Utlandshjälp, skriver verksamhetsledare Jouni Hemberg.
Situationerna i våra verksamhetsländer har varit svåra också förut. Vi har jobbat mitt bland konflikter, jordbävningar, naturkatastrofer och epidemier. Men ingen av oss hade någon erfarenhet av en global pandemi. För första gången berördes hela organisationen av krisen.
Årets händelser överraskade – och å andra sidan inte. Våra anställda finns utspridda runtom i världen så vi har alltid jobbat på distans. I Finland fick hela Helsingforskontoret flytta hem för att jobba vid köksbord och i soffor. När jag nu, efter ett år, tänker på hur distansjobbet löper är det som natt och dag. Det positiva är att våra landskontor i Asien, Afrika och Mellanöstern kunde verka länge utan några coronasmittor.
Pandemin har naturligtvis ändrat vårt programarbete inom utbildning, utkomst och fred. Hela världen övergick till distansundervisning under år 2020. I Finland har vi kämpat med hur vi ska lyckas ordna distansskola och distansjobb hemma. Situationen har krävt uppfinningsrikedom också i våra programländer som inte har några förbindelser eller fungerande infrastruktur. Lärarna har gått från by till by för att undervisa barn och hållit lektioner via radio.
Coronapandemin har också påverkat människors utkomst. I Europa bär staterna ansvar för att både människor och företag ska klara sig, men i utvecklingsländer har människorna inte den möjligheten. Samhällets stödnätverk är svaga, livet försvåras redan av epidemier som är lindrigare än coronan. De som inte har någon utkomst letar sig i mån av möjlighet till andra ställen. Att förflytta sig på grund av arbete är en risk med tanke på pandemin, men ökar också regionala oroligheter. Pandemin har skapat utmaningar för fredsarbetet – konflikterna bryr sig nämligen inte så mycket om en epidemi.
Trots utmaningarna har vår utveckling varit häftig. Den internationella inkomstfinansieringen har vuxit något otroligt. Det är ett tecken på att instanser som FN, EU och offentliga finansiärer litar på vårt arbete och på vår vision.
Coronan har ändå ätit upp en del av vår inhemska kollekt. Samhället har i långa perioder varit helt nedstängt och att samla in kollekt virtuellt är mycket svårt. Våra flitiga värvare har inte heller kunnat jobba ute på gatorna. Fastän inkomsterna i hemlandet minskade, minskade också utgifterna på grund av färre resor. Vi klarade oss genom 2020 utan någon jätteförlust.
Pandemiåret har gläntat på nya dörrar för oss. Nu och i fortsättningen måste vi kunna utvecklas och tänka på hur vi kan utnyttja digitaliseringen i vårt arbete. I framtiden kommer en stor del av vår utbildningsverksamhet att flyttas bort från fysiska byggnader. Till exempel i Afrika behövs enorma mängder utbildningsplatser i framtiden. Digital undervisning kunde vara en lösning. Faktum är att vårt arbete inte kommer att fortsätta som innan pandemin. Vi måste fundera på hur vi i fortsättningen kan plocka ut de bästa bitarna av det vi lärt oss under pandemitiden.
Som verksamhetsledare hoppas jag att vi snart kan besegra den här pandemin och att återhämtningen kan inledas. Efter pandemin fokuserar vårt arbete allt starkare på hållbar utveckling. Vi fortsätter arbeta för utbildning, fred, utkomst och jämlikhet. En lärdom av distansarbetet är att vi kan göra allt större miljögärningar. När vi reser gör vi det med en tydligare plan än tidigare.
Fastän året varit tufft har det varit en stor framgång för oss på Kyrkans Utlandshjälp. Allt tack vare våra anställda, förtroendevalda och volontärer. Ni är vår största resurs och möjliggör att vi kan verka där behovet av hjälp är som störst.
Ni är också den bästa mätaren för kvalitet och förtroende i vår verksamhet. Vi har utvecklat verksamheten och tack vare det har också finansieringen ökat. Pandemin lärde oss det allra viktigaste: när alla pusselbitar passar ihop kan man bygga en fungerande helhet.
Jouni Hemberg, verksamhetsledare
Den här texten publicerades ursprungligen som förordet till vår Årsberättelse 2020 som nyligen kom ut. Vill du veta mer om vad vi gjorde?
Sydsudan lider av många kriser men hoppet om bättre tider lever än
NÄR TAR PANDEMIN SLUT? Vem förde med sig coronaviruset till Sydsudan? Dessa frågor fick vi besvara när vi besökte olika lokala samhällen för att sprida information om coronapandemin. Det var intressant att rätta till myter om viruset som ingen av oss riktigt förstår till fullo. Som lekman som vet mycket lite om coronan finns det mycket att berätta om dessa möten.
Situationen i Sydsudan är svår. Det mest oroväckande är att två tredjedelar av landets befolkning – alltså 8,3 miljoner människor – är i behov av humanitärt bistånd för att klara sig. Under 2020 stötte Sydsudan på många kriser. Konflikter och inbördes våldsamheter accelererade och de förödande översvämningarna fortsatte för andra året i rad. Utöver det slog coronaviruset hårt mot samhället.
Utmaningarna gjorde de utsatta samhällena ännu mer utsatta. Jag är speciellt orolig över att en del anser att det i Sydsudan inte finns en tillräckligt stark politisk vilja för att avsluta konflikten.
Genom att föra samman olika aktörer kan vi komma åt konfliktens grundorsaker och få slut på den onda cirkeln av våld. I praktiken utbildar Kyrkans Utlandshjälp unga, kvinnor och traditionella och religiösa aktörer att lösa konflikter och mäkla fred. Våra ansträngningar har redan gett effekt lokalt, men nationellt återstår ännu arbete. Våra målgrupper är inte tillräckligt väl representerade i de nationella fredsprocesserna.
Det som gör mig hoppfull är att optimismen gror bland de unga trots den utdragna konflikten. Sydsudans omfattande naturrikedomar inger hopp till många och folket tror att en hållbar miljö och fred garanterar en bra framtid. Med hjälp av dessa har Sydsudan också potential att växa sig till hela Östafrikas kornbod.
1. OSYNLIGT ARBETE. Alla kvinnor arbetar, men för allt arbete utbetalas inte lön. Traditionellt räknas endast vinstbringande arbete som arbete. Osynligt och därför ofta oavlönat arbete som görs i hemmen och utanför den officiella ekonomin hamnar utanför de ramarna. Globalt gör kvinnor 75 procent av det oavlönade arbetet och använder tre till sex timmar av dagen för det. En stor del av det osynliga arbetet är vårdarbete, alltså att ta hand om barn, sjuka och gamla i hemmet.
2. UTBILDNING. I världen finns 130 miljoner 6–17-åriga flickor som inte får gå i skola. Flickornas skolgång kan bli på hälft om familjen behöver dem som hemhjälp eller för att lönearbeta. Skolgången kan också avbrytas på grund av mens eller giftermål.
3. MENSEN orsakar diskriminering. Till exempel i Nepal begränsas kvinnors liv och deltagande i familjens och samhällets verksamhet under mensen. I Rohingya-samhället får flickor enligt tradition inte ha något att göra med några andra män eller pojkar än de som tillhör den egna familjen efter att flickorna fått mens. Efter att mensen börjar gifts många bort och de slutar i skolan.
4. MENSFATTIGDOM. Bristen på mensskydd orsakar många problem. På till exempel flyktingläger finns det knappt med ordentliga mensskydd eller så är de för dyra. Om man inte har mensskydd eller inte kan byta dem säkert i skolan stannar flickorna hemma. Upprepad frånvaro leder ofta till avbruten skolgång.
5. TOALETTER är en del av allas vardag och många av världens kvinnor letar dagligen efter en säker toalett. Enligt FN har en tredjedel av kvinnorna inte tillgång till en säker toalett. En säker toalett, där man också kan tvätta sig, är särskilt viktig under mensen. En låsbar dörr behövs för att man ska få vara i fred, men också för att osäkra toalettutrymmen utgör en risk för trakasserier och sexuellt våld mot kvinnor.
6. I ARBETSLIVET försvagas kvinnors ställning av traditionella roller och modeller. Situationen underlättas inte av allt det osynliga vårdarbetet som vilar på kvinnors axlar. Det arbetet borde göras av någon annan om kvinnor lönearbetar. Forskning visar att dagvård som finansieras med offentliga medel ökar kvinnors lönearbete. Eget arbete och egen lön ökar möjligheten att påverka både det egna livet men också samhället i större utsträckning.
7. VÅLD SOM RIKTAR SIG MOT KVINNOR är en grov kränkning av mänskliga rättigheter och ett beklagligt vanligt fenomen. Inte ens hemmet är en säker plats för kvinnor. En tredjedel av världens kvinnor rapporterar att de upplevt våld i en nära relation. 38 procent av morden på kvinnor begås av den egna maken.
8. KATASTROFSITUATIONER försvagar ytterligare situationen för de allra sköraste. Konflikter och krig ökar misshandel i äktenskap och sexuellt våld mot kvinnor. Till exempel under det undantagstillstånd som coronaviruset orsakat har man rapporterat om ökat våld mot kvinnor i de länder där Kyrkans Utlandshjälp är verksamt. På grund av att människors fria rörlighet har begränsats samtidigt som hälsovårdstjänsterna är överbelastade är det svårt för kvinnor att ta del av tjänster kring sexualfrågor och reproduktionshälsa. Det här kan synas som icke-önskade graviditeter i framtiden.
9. OJÄMN MAKTFÖRDELNING. Runtom i världen är det män som är i majoritet i beslutande organ. Forskning visar att kvinnor mer sannolikt beaktar kvinnofrågor, familjepolitik, utbildning och vård. Att kvinnor är i minoritet bland beslutsfattare påverkar alltså alla dessa saker. Kvinnors inflytande försvagas också av att de inte är med i de icke-officiella manliga nätverken som kan ha förvånansvärt mycket makt.
10. YTTERLIGARE KOMPLIKATIONER. Eftersom kvinnors utgångsläge är att de inte är lika jämställda som män försvagas deras ställning ytterligare av funktionsnedsättning, ålder, fattigdom eller sexuell läggning. Till exempel i katastrofer och konflikter är kvinnor med funktionsnedsättningar speciellt utsatta för diskriminering och våld. De har också svårare att ta del av tjänster som kunde hjälpa dem. Gamla, kvinnor med funktionsnedsättningar eller fattiga kvinnor är ofta beroende av andras hjälp, vilket utsätter dem för risken att bli utnyttjade av andra.
+1 KYRKANS UTLÄNDSHJÄLP (KUH) Kyrkans Utlandshjälp och Kvinnobanken jobbar för att förverkliga kvinnors rättigheter genom att stöda kvinnors utbildning och utkomst i u-länder. Kyrkans Utlandshjälp stöder kvinnors utkomst via projekt där man erbjuder utbildningar i att starta eget företag, marknadsföring och ekonomi. En central del av projekten handlar om att grunda andelslag och spargrupper. Andelslagen stöder sina medlemmar i företagsverksamhet och sparande.
Verksamheten stöder förverkligandet av kvinnors rättigheter också på andra sätt. Genom att delta i andelslagets verksamhet och beslutsfattande stärks kvinnornas ställning i samhället och det ger dem mod att delta i beslutsfattandet också i större utsträckning. Andelslagsverksamheten försvarar kvinnors rättigheter bland annat genom att erbjuda lösningar och sätt att ingripa i våld i hemmen och annat våld som kvinnor upplever.
Flickors utbildning är ett av de bästa sätten att satsa på en hållbar utveckling. Utbildade kvinnor utbildar med större sannolikhet även sina egna barn. Skolgång möjliggör att man kan försörja sig själv och leva ett självständigt liv.
Källa: Caroline Criado Perez (2019): Osynliga kvinnor, World Health Organisation, Plan International
Det finns knappast ett enda tal där ordet ”fred” inte skulle nämnas med medkänsla. Det här gäller såväl FN:s generalförsamling, pensionärsfester i Finland, kvinnoorganisationens möte i Liberia som ett besök hos syrier bosatta i flyktingläger.
Jag funderar ofta på om det är ett måste att nämna freden. Är det en sorts artighetsfras eller är vi faktiskt redo att göra allt vi kan för att ordet ska återfå sin rätta betydelse?
Ordet fred har många olika innebörder och målsättningarna är väldigt olika på olika håll i världen. Det finns olika samfund, mäns fred, kvinnors fred, ungas och barns hopp om en bättre framtid.
Det stora antalet flyktingar och asylsökande som beror på de senaste årens konflikter och på klimatförändringen har också gett ordet fred en mycket självisk innebörd: skydda ditt land, dess medborgare och bygg hinder så att de i nöd inte kan rubba vår fred och ordning. Nu byggs det murar igen fastän de för bara några årtionden sedan revs ned med glädje.
Upprätthållandet av fred har fått nya tyngdpunkter. Fredsarbetet, satsningar på fredsbevarande verksamhet samt fredsförhandlingar som främsta internationella medel får färre rubriker och mindre ekonomiskt stöd än upprustning och större vapenbudgetar. Storländer inom vapenindustri och -export övertygar de andra. Försvarssamarbete med andra länder är bra – på grund av goda skäl. Det egna landets helhetssäkerhet är en viktig sak, men säkerheten består av mycket mer än vapen.
Tänk om vi kunde se fler rubriker om hur de ledande länderna aktivt kämpar för att avsluta krig, tydliga planer för krigsoffrens framtid och bindande avtal för att förverkliga detta!
Vi har redan internationella humanitära lagar för civilskydd som förbinder parterna att verka enligt dem. Genèvekonventionerna, flyktingars rättigheter och framförallt barnkonventionen. Men det sker förbrytelser mot alla dessa: det riktas attacker mot skolor och sjukhus, det skyddande statuset från Röda Korsets och halvmånens eller FN:s flaggor fungerar inte längre.
Hjälparbetare och medier som rapporterar om händelserna står konstant inför förluster. De skyldiga förnekar inte ens det som hänt, det enda som hörs är ett ”sorry, vi visste inte att det fanns civila där, vi riktade skotten lite fel …” Utredningen av tydliga krigsförbrytelser leder kanske inte ens till behandling hos den Internationella brottmålsdomstolen ICC när medlemmar i FN:s säkerhetsråd hindrar det.
Vi vanliga medborgare runtom i världen godkänner inte det här och det gör inte våra utmärkta medborgarorganisationer heller. Vi fortsätter att arbeta för människor, på samma sätt som tusentals finländare gjorde när den första större gruppen sökte skydd i vårt land 2015. Det finns berörande berättelser om hur människor hjälpte andra människor och om vår kyrkas fina inställning och hjälp till dem som var i nöd.
Från Finland åker det konstant människor som vill hjälpa till på konfliktområden och i länder som lider av hungersnöd. Vi för med oss skolor till barnen, hälsa och jämställdhet för kvinnor.
Kanske artighetsfraser och vapen ändå inte motsvarar hela verkligheten. Medborgarnas och organisationernas enorma vilja att hjälpa människor att klara sig bland globala problem är lika verklig. Vi har ett bra och fredligt land, låt oss förstå det och hjälpa andra att uppnå samma.
Pibor var länge känt som Sydsudans vilda västern. Fredsprocesserna som Kyrkans Utlanshjälp understött har väckt stadens marknad till liv och öppnat invånarnas ögon för affärsmöjligheter.
Kvällssolen sprider sitt sken över staden Pibor och invånarna tvättar sig vid flodkanten efter en het dag. KUH:s ekonomiansvarige Moses Ludoru hälsar på de förbipasserande under sin kvällspromenad.
Ludorus skratt får människor att le. Han är en bekant syn för lokalinvånarna, för promenaden har blivit rutin under freden. Stadens marknad är full av människor som vandrar bland hyddorna av lera och korrugerad plåt.
”Tidigare odlades här ingenting och vi hämtade vår mat ända från Juba. Nu kan vi köpa den här”, säger han.
Pibor är huvudstad i delstaten Boma, cirka 400 kilometer öster om huvudstaden Juba. Boma var tidigare en del av delstaten Jonglei, som länge varit ett av Sydsudans oroligaste områden.
Oroligheterna har grundat sig på fattigdom, brist på mat, tillgången till vapen och kamper om makt. Pibor tillhör murle-stammen som karaktäriseras av en åldershierarki. Pojkarna föds till en viss generation som betecknas av namn, färger och ett traditionellt ärrmönster som ristas in på huden. Vanligtvis har de äldre generationerna mest inflytande, men kriget har rubbat ordningen.
”De unga vill med våld avancera till en högre position”, säger Ludoru.
Historisk fred
Vi träffar 20-årige Bollein Daki som har en skottskada i armbågen. Daki representerar åldersgruppen Kurenen som har stridit mot den äldre gruppen Lango.
”Under striderna fanns ingen tid för jordbruk och oskyldiga människor förlorade sin egendom”, säger Daki.
Tidigare använde man endast käppar som vapen i uppgörelser inom stammen, men kriget har ökat tillgången på eldvapen – med fatala konsekvenser, säger James Golla som hör till åldersgruppen Lango.
”Vi förlorade också föräldrar i striderna när de försökte separera oss från varandra. Hela befolkningen led av att det inte var tryggt att transportera mat till Pibor”, säger Golla.
Åldersgrupperna försonades i fjol, inspirerade av fredsprocesserna som KUH understött. Först samlade KUH murle från Boma och dinka från Jonglei till deras första fredsmöte genom tiderna. Det ledde till ett historiskt fördrag som tillåter transporter mellan Boma och huvudstaden Juba via delstaten Jonglei.
Fördraget ökade möjligheterna till handel inom Boma. Nästa steg var en intern fred inom murle-stammen mellan anhängare och motståndare av den
tidigare guvernören. Det resulterade i delstatens första fredliga guvernörsval på många år.
KUH har fört samman åldersgrupperna genom att förbättra deras möjligheter till att försörja sina familjer utan att begå till exempel boskapsstölder som leder till en ond cirkel av hämndattacker.
Ungdomarna har gått kurser i fiske och matlagning, och dessutom spelat tillsammans i fotbollsturneringar.
Ju längre människorna ser effekterna av fred, desto hårdare arbetar de för att bevara den.
”Till en början hatade jag att träffa medlemmar från Lango, men nu kan vi äta tillsammans i fred”, säger Daki.
Et ole hyväksynyt markkinoinnin evästeitä nähdäksesi videon.
Säkra skolor och kompetenta lärare är avgörande för Centralafrikanska republikens framtid. Kyrkans Utlandshjälps arbete har uppmuntrat barn och unga att återvända till skolan.
Text: Noora Jussila, Bild: Tatu Blomqvist
Glädjetjuten från skolgården i Sangha hörs redan långtifrån. Det är rast och den röda sanden yr omkring när ett gäng pojkar springer efter en sliten fotboll i Centralafrikanska republiken.
De små pulpeterna av trä står uppradade tätt intill varandra i det vita klassrummet. Kring 150 elever får plats bredvid varandra, resten får följa med lektionen från fönstren. Dagens elevantal står på tavlan.
Trots trängseln är skolan i bättre skick än för två år sedan när 14-årige Christopher Tindo började skolan.
”Då hade byggnaden inga dörrar, fönster eller bänkar. De var alla stulna eller förstörda. Nu kan vi förvara böckerna i skolan och låsa dörren så att ingen tar våra saker”, säger Christopher.
Elever och lärare återvänder sakta
Centralafrikanska republikens historia innehåller blodig tyranni och statskupper. År 2013 eskalerade situationen när koalitionen Séléka, som består huvudsakligen av muslimer, tog makten och de huvudsakligen kristna grupperna
under namnet Anti-balaka började strida emot dem.
De väpnade grupperna använde skolorna som högkvarter på grund av deras centrala läge, vilket lett till att byggnaderna skadats eller förstörts. Allt som gick att ta loss användes som brännved och allt av värde blev stulet, säger Jean Lessene som leder kommunen Bayangas undervisningssektor.
Familjerna flydde till djungeln, närliggande byar eller grannländerna och många barn har sedan dess inte vågat återvända till skolan. Myndigheterna, Kyrkans Utlandshjälp (KUH) och kyrkorna har tillsammans fört en kampanj för att locka barnen tillbaka. I en del skolor har elevernas antal fördubblats.
”Före kriget gick muslimer och kristna i skolan tillsammans. Vi hoppas att också muslimerna som flytt skulle återvända”, säger Lessene.
En stor del av lärarna är också borta. Utbildade människor har antingen flytt eller sökt sig till ett jobb med en bättre lön. De som stannat har en sämre utbildning eller arbetar frivilligt.
Av de 43 lärare som undervisar i grundskolan i Bayanga har 5 gått en officiell lärarutbildning. Nu har 17 lärare
fått utbildning av KUH och får nu också lön. En del av dem hade ingen tidigare lärarerfarenhet.
”Utan stödet skulle undervisningen här sakna betydelse”, säger Lessene.
Mitt i alla utmaningar som Centralafrikanska republiken kämpar med utgör skolan en fast och trygg punkt i vardagen. Ivriga elever utgör ett hopp för landets framtid.
14-årige Christopher studerar flitigt. Om det är något han inte förstått under lektionen hoppar han över rasten för att repetera. Han drömmer om att bli lärare och hans favoritämne är fredsundervisning.
I fredsundervisningen berättar läraren om fred, samvaro, förlåtelse och försoning.
”Fred är mycket viktigt och alla måste värna om förlåtelse, kärlek och glädje i sitt eget land”, förklarar han.
Fotboll hjälper flyktingar och asylsökande att anpassa sig till samhället snabbare än någon annan integrationsmetod.
Det var en dyster och spänd atmosfär som rådde i mottaggningscentralen i olympiastadion i München då över en miljon människor sökte asyl i Tyskland under rekordåret 2015.
Jan Saddei, 29, jobbade som frivillig på mottagningscentralen. Han minns hur hundratals asylsökande övernattade i de stora salarna. Nästan 80 procent var män och i korridorerna talades tiotals olika språk.
”På en mottagningscentral tävlar man om allt: de bästa sovplatserna, rummen, maten och om socialarbetarnas uppmärksamhet”, berättar Saddei.
Det fanns inga aktiviteter på centralen innan Saddei hämtade en kasse med fotbollar och lagvästar och ordnade en turnering.
”Det var första gången som de fick göra något tillsammans – och de hade roligt. I vardagen är språkmuren en utmaning, men när man plockar fram fotbollen vet alla vad de ska göra.”
Numera jobbar Saddei hos organisationen Buntkicktgut där han koordinerar cirka 35 fotbollsträningar i veckan för närmare 600 flyktingar och asylsökande i München.
Jan Saddei koordinerar flyktingarnars fotbollsträningar i Buntkicktgut-organisationen i München. Kaj Kunnas beundrar Jans bollteknik.
I fotbollen har spåket ingen betydelse
Reglerna är de samma vare dig du är från Afghanistan, Syrien, Etiopien eller Nigeria, konstaterar Saddei. Kommunikationen fungerar genom bollen och här framkallar den många glada miner.
Saddei är övertygad om att fotboll är det snabbaste sättet att hjälpa dem som anlänt att anpassa sig till varandra. Spelarna kommer från nästan hundra olika länder, Tyskland medräknat.
Samhället kanske behandlar folk olika, men på spelplanen är alla jämlika. Fotbollen är också ett hjälpmedel
att lära sig språket och att skapa kontakter.
Fotbollens betydelse växer när det är krig, berättar Mahmoud, 31. Han drog fotbollsträningar i Syrien innan han själv var tvungen att fly.
Fotbollen bygger broar. Alla känner till grenen och reglerna är de samma runt om världen.
Enligt Mahmoud är det viktigt i synnerhet för barn och ungdomar att försöka fortsätta med normala aktiviteter för att kriget inte ska få övertaget.
”I fall barnen och de unga bara ser soldater och död begränsas deras verklighet. De säger att de vill ansluta sig till armén eller polisen, och i värsta fall slutar de i någon extremistgrupp”, säger Mahmoud.
”Fotbollen är som terapi. Den hjälper att bearbeta traumatiska händelser, och ger självförtroende och framtidshopp.”
I mottagningscentralen utgör fotbollen också ett viktigt andningshål, särskilt för dem som saknar arbetstillstånd eller utbildningsmöjligheter i väntan på beslut om asyl, berättar Saddei. Frustrationen kan man ge utlopp för under fotbollsträningarna, och själva turneringarna blir fina höjdpunkter i tillvaron.
”Vinnarna belönas med pokaler och av uppdateringarna på Facebook att döma är det uppenbart att spelarna är genuint stolta över sina bedrifter på spelplanen.”
Text: Erik Nyström Bilder: Aada Harju
Peace United spelar för fred också i Finland
Kyrkans Utlandshjälp har ordnat Peace United fotbollsmatcher på såväl flyktinglägret Za’atari i Jordanien som på flera olika håll i Finland.
På ett flyktingläger bjuder matcherna upplevelser framgång och laganda samt nya vänner och framtidstro, vilket i sin tur beskyddar barn och unga från t.ex extremisters värvningsförsök.
Med spelen i Finland har man i sin tur strävat efter att skapa tillfällen för invånarna i mottagningscentralerna att lära känna varandra och sina finländska grannar.
Asylsökande i München njöt av en Peace United-turnering som ordnades i samarbete med den tyska organisationen Buntkicktgut.
USA förbereder sig som bäst för ett maktskifte. Stormaktens över ett år långa, hetsiga presidentvalskampanj har frestat på såväl landets befolkning som världen, och motsättningarna har lett till en enorm efterfrågan på fredsmäklare.
Som fredsmäklare måste vi arbeta med alla. Exakt alla. Också med dem som vi tror att tänker annorlunda än vi själva. Det är det enda sättet att återupprätta förtroendet för andra människor.
Kyrkans Utlandshjälp är van vid att arbeta med alla. Vi följer grundprinciperna för humanitärt arbete som går ut på att hjälpa alla oavsett etnisk tillhörighet, religion eller nationalitet. Med den utgångspunkten riktar sig vårt fredsarbete till alla konfliktparter, också dem som är fiender i andras ögon.
Parter som är av fundamentalt olika åsikt eller som stridit mot varandra är långt ifrån alltid beredda att föra ett samtal tillsammans. Så är fallet i såväl den utdragna konflikten i Centralafrikanska republiken som i det spända läget efter USA:s presidentval. Den enda vägen framåt är att bygga upp en diskussion. En dialog mellan liksinnade räcker inte till att uppnå en lösning.
När man bygger en varaktig fred måste man komma ihåg att fred inte bara innebär ett slut på våld. Strider kan man ibland också avsluta med tvång. Då förblir risken ändå stor att de oense parterna gräver sig ner i sina stridsgropar. Jämlikheten förbättras inte, klasskillnaderna minskar inte och lagen respekteras inte mer än tidigare. Nästa konflikt ligger runt knuten.
Fred måste därför innefatta samma möjligheter och sociala rättvisa för alla. Det går inte att uppnå om inte man lyssnar på alla. Om en del av befolkningen känner sig utanför är samhällsfreden i fara.
Världen behöver förtroendebyggare. Genom att lita på varandra skapar vi fred. Fred, vänner, fred.
Aaro Rytkönen
Ledare för nätverket för religiösa och traditionella ledare
De spända relationerna mellan etniska grupper i Sydsudan kan närsomhelst explodera. Hundratusentals sydsudaneser som flytt till grannlandet Uganda berättar om hänsynslöst våld, våldtäkter och tvångsrekrytering av barn.
Text: Satu Helin, Erik Nyström
Sydsudan rasar ihop framför våra ögon.
Landet är mitt i ett inbördeskrig och det humanitära läget är desperat. Striderna som började i huvudstaden Juba i juli har spridit sig till närområdena och de nordöstra delarna.
Paramilitära och andra väpnade grupper dödar människor med macheteknivar, utsätter kvinnor för gruppvåldtäkter och bränner upp byar. Sydsudan hotas av etnisk rensning, och FN varnar för folkmord.
Många etniska grupper eggar upp konflikten genom hatprat mot varandra, säger Pio Ding, landschef för Kyrkans Utlandshjälp i Sydsudan. Situationen påminner om den som föranledde folkmordet i Rwanda år 1994.
”Hatpratet syns framför allt bland utbildade människor i städerna där det finns tillgång till internet och sociala medier. Det bereder vägen för brott mot mänskligheten, i värsta fall folkmord”, säger Ding.
Utdragen våldsspiral och akut brist på mat
Den första vågen av oroligheter efter att Sydsudan blev självständigt i juli 2011 sköljde över landet i slutet av 2013. Officiellt är det Sydsudans president Salva Kiir och förre vice-presidenten Riek Machar som står mot varandra.
Bakom fasaden ligger ändå djupa, etniska skiljelinjer. Kiir hör till Sydsudans största stam, dinkorna, och Machar till den näststörsta, nuererna. Vid sidan om dem finns det tiotals andra etniciteter och grupperingar, men det är oklart vem som leder styrkorna.
Kiir och Machar slöt ett fredsavtal i augusti 2015, men freden var som bäst skör. De intensivaste striderna har nu pågått i fyra månader, och det är inte bara striderna som skördar offer. Omkring fyra miljoner lider av en akut brist på mat.
Sydsudaneser i väntan på utdelningen av mathjälp i oktober.
”Våldsamheterna avskräcker människor från att så eller skörda ens det lilla de har. De är också rädda för att åka till städerna på grund av risken att bli rånad”, säger Ding.
Under hösten delade Kyrkans Utlandshjälp ut mat åt 4 600 av de värst drabbade i huvudstaden Juba och närtrakterna. En av dem var Bitres Amal Awok, som flydde till Juba med sina fem barn. Våldsamheterna förföljde dem, och Awoks man dog under striderna i juli varefter familjens hus länsades på all egendom. Hon klarar inte av att se på när barnen lider av hunger.
”Jag har tänkt på onda saker, till och med på att döda mina barn. Jag står inte ut med tanken av att de dör av hunger i ett hus där de inte ens har något att ligga på”, säger hon.
Flyktingsituationen kritisk i Uganda
Sedan år 2013 har sammanlagt tiotusentals dött och över 2,5 miljoner flytt från sina hem. De flesta tar sig till grannlandet Uganda, och under hösten har tusentals människor om dagen tagit sig över gränsen.
Kring 90 procent av flyktingarna är kvinnor och barn. Många har vandrat i många dagar för att nå Uganda, och historierna om hänsynslöst våld, dödande, våldtäkter och tvångsrekrytering av barn avlöser varandra.
I november är antalet sydsudaneser i Uganda uppe vid närmare 600 000. Under en vecka i november kom 25 000 nyanlända till flyktingbosättningen Bidibidi, som med sina över 240 000 invånare vuxit till ett av världen största. Till Finland anlände jämförelsevis 33 000 flyktingar i fjol.
”Bidibidi ligger cirka 75 kilometer från Adjumani, bokstavligen mitt i bushen. Det krävs enormt mycket arbete för att skapa odlingar av den steniga och ojämna marken”, säger Utlandshjälpens humanitära koordinator Kaisa Huhtela i Uganda.
Flyktingbosättningen Bidibidi har enligt FN på kort tid vuxit till en av världens största. Bild: Kaisa Huhtela
Mottagningscentralerna och skolorna är fyllda till bristningsgränsen. I Bidibidi har invånarantalet sedan länge överskridit områdets kapacitet. Väl över gränsen möts flyktingarna av en skriande brist på mat och vatten. I november tvingades FN:s livsmedelsprogram WFP att för andra gången i höst halvera matransonerna för de nyanlända.
Kyrkans Utlandshjälp stöder flyktingbarnens utbildning i Bidibidi och Pagrinya, bland annat genom att bygga klassrum. I en av Bidibidis skolor delar 3 600 elever på 14 klassrum, och det finns en toalett per 365 elever.
”Förutom att helt enkelt överleva är barnens skolgång det mest trängande behovet hos flyktingarna. Skolan ger barnen en tryggare vardag”, säger Utlandshjälpens landschef i Uganda, Wycliffe Nsheka.
Upptakten till ett folkmord går att urskilja
Hjälporganisationernas möjligheter att arbeta i Sydsudan har försvårats avsevärt under det gångna året. Kontor och bilar plundras, och anställda har råkat ut för överfall av poliser och väpnade grupper.
”Sydsudan borde satsa allting på att hjälporganisationernas arbete ska kunna fortsätta. Det kräver större insatser av landets ledning”, säger Ding.
I år har organisationernas, FN:s och mediernas verksamhet tvärtom begränsats ytterligare. President Kiirs administration har bland annat nekat tillträde till en 4 000 personers förstärkning av fredsbevararstyrkan. Utländska journalister har svårt att komma in i landet och flera redaktörer har dödats under kriget.
Striderna innefattar också element som inte setts i motsvarande omfattning under tiotals år av konflikt i landet. Enligt FN och andra internationella organisationer använder väpnade grupper våldtäkt som ett vapen. Nya fall där soldater anklagas för våldtäkt uppdagas titt som tätt.
”Tidigare har våldtäkterna begränsat sig till enskilda fall och armén har förhållit sig väldigt negativt till dem”, beskriver Ding.
En orsak till de ökande våldtäkterna är att rekryterna är allt yngre och sämre utbildade. En del har kidnappats till de väpnade grupperna som barn. I striderna deltar också grupper som inte har någon som helst koppling till armén, och de följer inte den uttalade principen om att våldtäkter är oacceptabla.
Enligt nyhetsbyrån AP utsattes alla kvinnor i en hel by nära staden Yei för en gruppvåldtäkt i slutet av november. Från samma by hittades ett stort antal kroppar med bundna händer.
De etniska spänningarna i Sydsudan har långa anor, och massmord med etniska motiv har begåtts också under senare år. Om situationen tillspetsas ytterligare kommer fredsbevararstyrkan på 14 000 soldater att vara chanslös, liksom de tusentals fredsbevarare var inför folkmordet i Rwanda 1994.
”Ett folkmord är inte något som bara plötsligt bryter ut, utan det bygger upp långsamt. Tecknen går redan att urskilja”, säger Jacob Aligo, ministern i Yei-provinsen till nyhetsbyrån AP i november.
Kyrkans Utlandshjälp strävar efter att skapa fred i Sydsudan genom fredsförmedling tillsammans med sina lokala samarbetspartner. Utlandshjälpen stöder också lokala samhällen som tar emot flyktingar genom att bygga skolor och säkra barnens möjligheter att gå i skolan, och delar ut nödhjälp åt de värst drabbade. Utlandshjälpens kontor ligger i Sydsudans huvudstad Juba.
I det krigsdrabbade Syrien är också skolgången en ständig kamp. Utlandshjälpens arbete i Syrien har hjälpt ungdomarna att hitta tillbaka till skolan, och resultaten är hoppingivande.
Ångesten var överväldigande när 16-åriga Hayam återvände till skolan.
Hayams familj flydde från striderna i sin hemby till en flyktingförläggning, och när säkerhetsläget försämrades där bar det av vidare till Dar’a. Nu jobbar hennes far på en tegelfabrik i staden. Lönen räcker knappt till hyran och mat för familjen.
Flykten tvingade Hayam till ett mellanår från skolan. För att fortsätta behöver hon stödundervisning, men det har familjen inte råd med.
”När jag började i skolan här var jag långt efter mina klasskompisar och kom inte i fatt dem. Allting kändes svårt”, berättar hon.
Barnen har lidit speciellt mycket av kriget i Syrien. Över två miljoner barn som är på flykt inom landet kommer inte att gå i skolan i år heller. I grannländerna råkar 700 000 syriska barn ut för samma problem.
Bild: IOCC
Av dem kommer tusentals att växa upp utan att ha tillbringat en endaste dag i skolan. Andra genomgår flera års avbrott i skolgången. Kyrkans Utlandshjälp hjälper barnen och ungdomarna att återuppta undervisningen i samarbete med sin partnerorganisation IOCC i Dar’a, Al-Hasakah och Damaskus.
Aida är på sitt sista år i högstadiet. Hennes familj flydde från Duma till Ma’arouneh i huvudstaden Damaskus förorter. Här är det säkrare och billigare att bo, men hon saknar skolan.
”Jag beslöt mig för att studera på egen hand och hitta en skola där jag kunde göra sista årets tenter. Men det var för svårt att läsa för sig själv”, säger Aida.
Enligt henne går det inte att lära sig matematik utan en lärare, och en privatlärare tar för mycket betalt.
När Aidas granne berättade om stödundervisningen som Utlandshjälpen finansierar anmälde hon sig genast till kurserna. Det gjorde också Salem, som gick på första klassen i högstadiet när familjen lämnade hemorten Mesraba.
”Lärarna är som bröder för mig. De är alltid färdiga att hjälpa oss med att repetera saker och förklara dem för oss som om vi vore deras egna barn”, säger Salem.
Kyrkans Utlandshjälp har med hjälp av sina finländska understödjare stött över 2 000 ungas skolgång sedan hösten 2015. Närmare två tredjedelar av dem är flickor.
Bild: IOCC
Största delen av ungdomarna bor i trakten kring Dar’a där kriget fick sin början år 2011. Där tog Hayam tillfället i akt direkt efter att hon hörde om möjligheten av sina kompisar. Hon berömmer nivån på undervisningen.
”Lärarna kommer till och med före oss till klassrummet, och de respekterar oss”, säger Hayam.
14-åriga Salam, som går sitt sista år i grundskolan, säger sig tidigare ha varit en av de bästa eleverna i sin skola. Hon grämer sig över allting hon gått miste om under tiden som flykting.
”När jag först fortsatte i skolan hade jag problem med matematik, fysik, kemi och engelska, och var jätteledsen och frustrerad. Jag trodde att jag förlorat allting”, berättar Salam.
”Nu är lektionerna lätta att hänga med. Jag känner att hoppet har återvänt.”
I Syrien har upp till en fjärdedel av alla skolbyggnader förstörts helt eller delvis. Skolor används dessutom som tillfällig inkvartering för flyktingar, men också väpnade grupper har tagit över en stor del av dem. Över 50 000 lärare och övrig skolpersonal har övergett sina jobb.
Många lärare har ändå valt att fortsätta trots att de därmed sätter sitt eget liv på spel. Hoppet om en bättre morgondag lever så länge skolorna är öppna. Barnen som fått utbildning kommer att spela en nyckelroll när det förhoppningsvis blir möjligt att återuppbygga Syrien.
”Jag har bestämt mig för att vara framgångsrik och uppfylla mina drömmar. Jag känner mig hoppfull och självsäker”, säger Hayam.