Sydsudan kan bli ett nytt Rwanda – över en halv miljon flyr våld och hatprat till Uganda

Våldsamheterna i Sydsudan förvärrar bristen på mat i landet. Striderna mellan etniska grupperingar hotar att eskalera till ett folkmord liksom det gjorde i Rwanda år 1994. Bild: Ville Palonen

De spända relationerna mellan etniska grupper i Sydsudan kan närsomhelst explodera. Hundratusentals sydsudaneser som flytt till grannlandet Uganda berättar om hänsynslöst våld, våldtäkter och tvångsrekrytering av barn.

Text: Satu Helin, Erik Nyström

Sydsudan rasar ihop framför våra ögon.

Landet är mitt i ett inbördeskrig och det humanitära läget är desperat. Striderna som började i huvudstaden Juba i juli har spridit sig till närområdena och de nordöstra delarna.

Paramilitära och andra väpnade grupper dödar människor med macheteknivar, utsätter kvinnor för gruppvåldtäkter och bränner upp byar. Sydsudan hotas av etnisk rensning, och FN varnar för folkmord.

Många etniska grupper eggar upp konflikten genom hatprat mot varandra, säger Pio Ding, landschef för Kyrkans Utlandshjälp i Sydsudan. Situationen påminner om den som föranledde folkmordet i Rwanda år 1994.

”Hatpratet syns framför allt bland utbildade människor i städerna där det finns tillgång till internet och sociala medier. Det bereder vägen för brott mot mänskligheten, i värsta fall folkmord”, säger Ding.

Utdragen våldsspiral och akut brist på mat

Den första vågen av oroligheter efter att Sydsudan blev självständigt i juli 2011 sköljde över landet i slutet av 2013. Officiellt är det Sydsudans president Salva Kiir och förre vice-presidenten Riek Machar som står mot varandra.

Bakom fasaden ligger ändå djupa, etniska skiljelinjer. Kiir hör till Sydsudans största stam, dinkorna, och Machar till den näststörsta, nuererna. Vid sidan om dem finns det tiotals andra etniciteter och grupperingar, men det är oklart vem som leder styrkorna.

Kiir och Machar slöt ett fredsavtal i augusti 2015, men freden var som bäst skör. De intensivaste striderna har nu pågått i fyra månader, och det är inte bara striderna som skördar offer. Omkring fyra miljoner lider av en akut brist på mat.

Sydsudaneser i väntan på utdelningen av mathjälp i oktober.

Sydsudaneser i väntan på utdelningen av mathjälp i oktober.

”Våldsamheterna avskräcker människor från att så eller skörda ens det lilla de har. De är också rädda för att åka till städerna på grund av risken att bli rånad”, säger Ding.

Under hösten delade Kyrkans Utlandshjälp ut mat åt 4 600 av de värst drabbade i huvudstaden Juba och närtrakterna. En av dem var Bitres Amal Awok, som flydde till Juba med sina fem barn. Våldsamheterna förföljde dem, och Awoks man dog under striderna i juli varefter familjens hus länsades på all egendom. Hon klarar inte av att se på när barnen lider av hunger.

”Jag har tänkt på onda saker, till och med på att döda mina barn. Jag står inte ut med tanken av att de dör av hunger i ett hus där de inte ens har något att ligga på”, säger hon.

Flyktingsituationen kritisk i Uganda

Sedan år 2013 har sammanlagt tiotusentals dött och över 2,5 miljoner flytt från sina hem. De flesta tar sig till grannlandet Uganda, och under hösten har tusentals människor om dagen tagit sig över gränsen.

Kring 90 procent av flyktingarna är kvinnor och barn. Många har vandrat i många dagar för att nå Uganda, och historierna om hänsynslöst våld, dödande, våldtäkter och tvångsrekrytering av barn avlöser varandra.

I november är antalet sydsudaneser i Uganda uppe vid närmare 600 000. Under en vecka i november kom 25 000 nyanlända till flyktingbosättningen Bidibidi, som med sina över 240 000 invånare vuxit till ett av världen största. Till Finland anlände jämförelsevis 33 000 flyktingar i fjol.

”Bidibidi ligger cirka 75 kilometer från Adjumani, bokstavligen mitt i bushen. Det krävs enormt mycket arbete för att skapa odlingar av den steniga och ojämna marken”, säger Utlandshjälpens humanitära koordinator Kaisa Huhtela i Uganda.

Flyktingbosättningen Bidibidi har enligt FN på kort tid vuxit till en av världens största. Bild: Kaisa Huhtela

Flyktingbosättningen Bidibidi har enligt FN på kort tid vuxit till en av världens största. Bild: Kaisa Huhtela

Mottagningscentralerna och skolorna är fyllda till bristningsgränsen. I Bidibidi har invånarantalet sedan länge överskridit områdets kapacitet. Väl över gränsen möts flyktingarna av en skriande brist på mat och vatten. I november tvingades FN:s livsmedelsprogram WFP att för andra gången i höst halvera matransonerna för de nyanlända.

Kyrkans Utlandshjälp stöder flyktingbarnens utbildning i Bidibidi och Pagrinya, bland annat genom att bygga klassrum. I en av Bidibidis skolor delar 3 600 elever på 14 klassrum, och det finns en toalett per 365 elever.

”Förutom att helt enkelt överleva är barnens skolgång det mest trängande behovet hos flyktingarna. Skolan ger barnen en tryggare vardag”, säger Utlandshjälpens landschef i Uganda, Wycliffe Nsheka.

Upptakten till ett folkmord går att urskilja

Hjälporganisationernas möjligheter att arbeta i Sydsudan har försvårats avsevärt under det gångna året. Kontor och bilar plundras, och anställda har råkat ut för överfall av poliser och väpnade grupper.

”Sydsudan borde satsa allting på att hjälporganisationernas arbete ska kunna fortsätta. Det kräver större insatser av landets ledning”, säger Ding.

I år har organisationernas, FN:s och mediernas verksamhet tvärtom begränsats ytterligare. President Kiirs administration har bland annat nekat tillträde till en 4 000 personers förstärkning av fredsbevararstyrkan. Utländska journalister har svårt att komma in i landet och flera redaktörer har dödats under kriget.

Striderna innefattar också element som inte setts i motsvarande omfattning under tiotals år av konflikt i landet. Enligt FN och andra internationella organisationer använder väpnade grupper våldtäkt som ett vapen. Nya fall där soldater anklagas för våldtäkt uppdagas titt som tätt.

”Tidigare har våldtäkterna begränsat sig till enskilda fall och armén har förhållit sig väldigt negativt till dem”, beskriver Ding.

En orsak till de ökande våldtäkterna är att rekryterna är allt yngre och sämre utbildade. En del har kidnappats till de väpnade grupperna som barn. I striderna deltar också grupper som inte har någon som helst koppling till armén, och de följer inte den uttalade principen om att våldtäkter är oacceptabla.

Enligt nyhetsbyrån AP utsattes alla kvinnor i en hel by nära staden Yei för en gruppvåldtäkt i slutet av november. Från samma by hittades ett stort antal kroppar med bundna händer.

De etniska spänningarna i Sydsudan har långa anor, och massmord med etniska motiv har begåtts också under senare år. Om situationen tillspetsas ytterligare kommer fredsbevararstyrkan på 14 000 soldater att vara chanslös, liksom de tusentals fredsbevarare var inför folkmordet i Rwanda 1994.

”Ett folkmord är inte något som bara plötsligt bryter ut, utan det bygger upp långsamt. Tecknen går redan att urskilja”, säger Jacob Aligo, ministern i Yei-provinsen till nyhetsbyrån AP i november.

Kyrkans Utlandshjälp strävar efter att skapa fred i Sydsudan genom fredsförmedling tillsammans med sina lokala samarbetspartner. Utlandshjälpen stöder också lokala samhällen som tar emot flyktingar genom att bygga skolor och säkra barnens möjligheter att gå i skolan, och delar ut nödhjälp åt de värst drabbade. Utlandshjälpens kontor ligger i Sydsudans huvudstad Juba.