En hel generation flyktingar riskerar gå förlorad i Grekland

8-åriga Fatima och 11-åriga Maryam leker. Flickorna har lärt känna varandra i dagverksamheten som Kyrkans Utlandshjälp finansierar.

Grekland har bråttom med att ordna utbildning för 14 000 flyktingbarn som varit flera år utanför skolan. I december beslöt EU att medlemsländerna kan börja skicka tillbaka flyktingar till Grekland. Det är fel främst mot barn och unga, säger Helena Sandberg från Kyrkans Utlandshjälp.

Text: Erik Nyström, Bilder: Ville Nykänen

Afghanska Mino Sisalem ler förstulet åt den bittra ironin i hennes flykt.

Vi traskar på den livliga gatan utanför Atens största flyktingläger Eleonas och måste prata högt för att överrösta den livliga lastbilstrafiken. Vi är bara några metrohållplatser från stadens hjärta, Syntagmatorget.

Det sägs att den grekiska filosofen Platon undervisade sina elever under de blomstrande olivträden i Eleonas. I dag är området en ogästvänlig dystopi av industribyggnader.

Sisalem flydde från Afghanistan för sex år sedan. Våldsamheterna var som värst efter Talebanstyrets fall och hennes familj bestämde sig för att fly till ett säkrare ställe – nämligen Syrien.

”Min man fick ett jobb som bilmekaniker i Damaskus och då verkade allting bra”, säger hon.

När Syriens blodiga inbördeskrig drog ut var Sisalems man en av de hundratusentals män som år 2015 gav sig ut på en farofylld färd till Europa för att bereda vägen för sin familj. Resan tar flera månader beroende på hur stor del av vägen de måste gå till fots. Till slut nådde han Tyskland.

”Vi ville någonstans där det finns jobb och en framtid för våra barn”, säger hon.

De är i Grekland för att stanna

Mino Sisalem och hennes yngsta son, 2-åriga Mohammed, på gatan utanför Eleonas flyktingläger i Aten. Sisalems man bor i Tyskland och hon tar ensam hand om barnen.

Under år 2015 var Eleonas bara en anhalt för främst unga män som samlade krafter inför den fortsatta resan mot Norden eller Tyskland. I fjol våras anlände deras familjer, och framför allt fler barn än tidigare.

De kom för att återförenas med sina pappor eller bröder, säger utbildningsexpert Helena Sandberg som jobbat för Kyrkans Utlandshjälp i Grekland. Men 60 000 fastnade i Grekland för att EU stängde den så kallade Balkanrutten till norra Europa och slöt ett avtal med Turkiet för att hindra fler från att komma.

Flyktingarna skulle omplaceras från Grekland till andra EU-länder och de som trots allt tog sig över skulle skickas tillbaka till Turkiet. Planen har varit ineffektiv och bara en bråkdel har lämnat landet.

”Grekland har långsamt insett att många är här för att stanna”, säger Sandberg.

Behandlingen av asylansökningar fortskrider långsamt. De flesta kommer inte att få besked på minst ett halvår. Därför är tiden inte mogen för fler flyktingar, säger Sandberg.

Ändå beslöt EU i december att medlemsländerna kan börja skicka tillbaka flyktingar till Grekland i enlighet med Dublinförordningen. Motiveringen var att förhållandena på flyktinglägren förbättrats.

”Hur många gånger ska speciellt barn och unga ryckas upp och kastas ut i det okända? De har redan uthärdat månader och år av ständig förändring och instabilitet”, säger Sandberg.

Undervisningen ger hopp

För de splittrade familjerna på olika håll i Europa är sociala medier ovärderliga. Invånarna på Eleonas har därför en trådlös internetuppkoppling.

Sisalem plockar fram sin smarttelefon för att ringa upp sin man på Skype.

”Han ligger hemma med en förkylning”, förklarar hon och slår på ett videosamtal. Dottern Maryam ,11, vinkar ivrigt när pappa hälsar alla från sin säng.

Vid lägrets portar går Sisalem runt med telefonen till sina vänner, 35-åriga Ahmed Fawad och hans 8-åriga dotter Fatima. Också Mohammad och Farah, och deras son, 13-åriga Amir får hälsningar.

Familjerna har kommit varandra nära genom barnens dagverksamhet. Kyrkans Utlandshjälp förbereder barnen för skolan med stödundervisning, modersmålslektioner och andra aktiviteter. En del av eleverna går redan i den så kallade integrationsklassen som arrangeras av den grekiska staten om eftermiddagarna.

Undervisningen får Maryam att bubbla av framtidsvisioner.

”Jag älskar datorer och teknik. Jag vill bli fotograf eller läkare för hjärt- och kärlsjukdomar”, säger hon.

Två år borta från skolan

Flyktingbarnen har i medeltal varit två år borta från skolan, och särskilt bland syrierna finns det flera som aldrig gått i skolan under snart sex år av krig. Det betyder att många inte ens lärt sig sitt modersmål.

8-åriga Fatima från Afghanistan bor på flyktinglägret Eleonas där hon lär sig språk och deltar i gymnastiklektioner. Hemma i Kandahar fick hon inte gå i skolan.

”Det är en stor utmaning att lära sig många språk på en gång. Här handlar det dessutom om tre alfabet: först arabiska eller farsi och sen ännu engelska och grekiska”, säger Sandberg.

De grekiska skolorna började ta emot flyktingar i oktober, men ännu går bara kring tusen av sammanlagt 14 000 barn i skolpliktsåldern i skolan. Ännu i november var målet att alla skulle ha börjat innan årets slut.

Orsakerna till förseningen är såväl ekonomiska som politiska. Ekonomiskt sett är Grekland kanske det sämst utrustade landet i Europa till att tackla flyktingsituationen. I stort sett är samhället välvilligt inställt mot flyktingarna – men de som inte vill att flyktingbarnen börjar skolan har protesterat vid skolorna.

”Föräldrar är till exempel oroliga för sjukdomar. Myndigheterna och andra organisationer jobbar hårt med att försäkra dem om att flyktingarna har vaccinerats”, säger Sandberg.

Ju längre de måste vänta på att fortsätta med skolan, desto svårare blir det att börja igen, säger hon.

”Utan utbildning har de ingen framtid och inget hopp. Vi riskerar att förlora en hel generation.”

Vuxna bryr sig främst om barnen

13-åriga Amir vill läsa matematik och fysik, och drömmer om att bli astronaut.

Eleonas är ett av de bättre utrustade lägren i landet. De över 2 000 invånarna bor i barracker med uppvärmning medan en stor del av flyktingarna i norra Grekland fortfarande övernattar i tält.

Mycket mer än det kan man inte vara glad över, säger Fawad som är från Afghanistan. Det och säkerheten, och att dottern Fatima har en bättre chans till utbildning än hemma i Kandahar.

”Människorna på lägret är oroliga för framtiden för vi vill inte bara stanna här för att äta och sova. Just nu har våra liv inget syfte”, säger Fawad.

Invånarna i Eleonas består mest av afghaner. Syrier har bra chanser till att få asyl genom EU:s omplaceringsprogram, medan afghanernas möjligheter är små. Som afghansk flykting från Syrien vet Mino Sisalem inte vad hon har för chanser att få stanna i Europa. Hon hoppas bara att Maryam får gå i skolan.

Iranska Mohammed och Farah håller med Ghambari om att det är barnens framtid som är den stora frågan. Deras 13-åriga son Amir översätter för sina föräldrar med god engelska. Han vill läsa matematik och fysik, och drömmer om att bli astronaut.

”Mina föräldrar säger att mitt liv och mina drömmar är viktigare än deras”, säger Amir.

Artikeln publicerades ursprungligen i Kyrkpressen, nummer 3/2017. 

Stöd Utlandshjälpens arbete i Grekland genom att klicka här.