Heritier Nkuba, bosatt i Den demokratiska republiken Kongo, var gerillakrigare i tre år. Nu skulle han ta en okänd yngling hem till sig hellre än att denne skulle ansluta sig till armén.

Text: Satu Helin, bilder: Ville Asikainen

Heritier Nkuba som numera är vägarbetare, sitter vid den halvfärdiga vägen i östra Kongo och torkar svetten ur pannan. Det tar på att bredda vägen med muskelkraft i 25-graders hetta.
Nkuba säger att han är tacksam för varje minut.

”Om jag inte skulle ha fått lära mig ett yrke skulle jag troligtvis redan vara död.”
Nkuba anslöt sig till ett gerillaförband när han var 12 år. Ifall han fortfarande skulle höra till gerillan, skulle han ha tillbringat 13 år i djungeln. Få klarar sig med livet i behåll så länge.

Från platsen där han håller sin paus är utsikten hisnande ner mot dalen Masisi. Vi befinner oss i provinsen Norra Kivu nära gränsen till Rwanda. I bergslandskapet runtomkring finns just nu sju olika gerillagrupper.

Nkuba minns inte mycket annat av sin barndom än glimtar från skolan och att han var tvungen att avsluta skolgången för att det inte fanns pengar. Överst bland minnesbilderna finns hungern, nöden och hopplösheten.
”Enbart lidande. Det kommer jag ihåg att jag upplevde. Tydligast minns jag stunden då jag beslöt mig för att ansluta mig till gerillan.”

Det fanns inte tillräckligt med mat och Nkuba hade varken ordentliga skor eller kläder.
”Jag tänkte att jag som soldat kunde få tillräckligt med pengar för att gå i skolan. Det var mitt enda hopp.”
”Ingen lockade mig till armén. Inte heller gjorde någon reklam för den eller utövade påtryckning. Beslutet skedde endast här”, säger Nkuba och pekar mot sitt huvud.

Nkuba berättade inte för sina föräldrar om sina planer att ansluta sig till gerillan. En natt år 2002 smög han ut ur huset och gav sig iväg i mörkret.

”Jag gick och gick. Jag visste att om jag går tillräckligt långt upp mot bergen och skogarna, så skulle jag slutligen stöta på gerillasoldater.”

Så blev det. Till den 12-årige Nkuba ställde man tre frågor under ”arbetsintervjun”: ”Vem är du? Vill du bli en bra soldat? Tänker du rymma?” Nkuba svarade: ”Heritier Nkuba, ja, nej”.
Efter det blev han soldat.

”Under de första veckorna tänkte jag bara på att en dag få gå i skolan igen, det var min motivation.”

Den gerillagrupp Nkuba anslutit sig till, hörde till Mai Mai-rörelsen.  Varför och mot vem gruppen stred hade ingen betydelse för Nkuba.  Han hade letat uttryckligen efter gerillasoldater som hörde till Mai Mai eftersom han visste att de fanns i närheten och att man hos dem inte frågade efter hans ålder. Men det fanns också en tredje orsak.

”Jag visste att de använder sig av häxkonst. Att de sätter barnsoldaterna i främsta ledet och kan trolla så att kulorna inte genomborrar barnen utan istället rinner av dem som vatten.”
Av denna ”magi” kommer även Mai Mai-rörelsens namn. Det är swahili och betyder ”vatten, vatten”.
Ritualen för magin utfördes genom att skära ett snitt med kniv i huvudsvålen.

Det kunde ha varit möjligt att förhindra att Nkuba blev soldat. Han ville aldrig strida och han ville inte bli soldat. Han ville gå i skola.
”Jag var alltid bäst eller nästbäst i klassen. Om jag fått ens den minsta chans att fortsätta skolan, skulle jag ha stannat hemma. Eller om det skulle ha funnits hopp om att jag i framtiden kunde förtjäna pengar.”
Armétiden var tuff för ett barn men Nkuba var uthållig.
”Först fick jag ett Kalashnikov-gevär men det var väldigt tungt. Jag bad om något lättare och fick ett spjut istället. När jag blev starkare fick jag ett gevär”.

Nkuba hade ingen särskild uppgift i armén. Vem som helst av högre rang kunde befalla vad som helst och när som helst: till strid, att laga mat eller städa. Det viktigaste var att alltid lyda och det omedelbart.
Livet bestod av krig, säger Nkuba.
Hur skulle du beskriva kriget för den som inte upplevt krig?
”Krig är sådant som finns mellan dig och mig. Att jag kommer till ditt hem med ett spjut och du ser att jag kommer och tar fram din djungelkniv. Sedan börjar vi strida.”
”När du fortsätter att strida kan det hända att du upptäcker att du förlorat någon som stått dig nära. Och din motståndare kan råka ut för samma sak.”

År 2005 när Nkuba krigat i tre år, kom Save the Children-organisationen till gerillans läger.
”Någon sade att till oss att vi inte behöver vara här längre. Först blev jag besviken. Jag ville stanna. Men sedan lade jag ner mitt vapen och lämnade lägret.”

Det var inte lätt att återvända till samhället. Nkuba försökte sig på små reparationsarbeten på t ex mopeder, men folk var inte särskilt ivriga att anlita honom. Slutligen bestämde han sig för att börja jobba i gruvan. Dit tog man vem som helst.

”En dag när jag jobbade ensam i gruvan blev jag anfallen. Det var ett gerillaförband som kidnappade mig för de visste att jag varit soldat.  De ville ha mig med i sitt förband.”
Men Nkuba lät sig inte förföras av vapnen en gång till.
”Efter två månader blev jag sänd till ett annat läger. Soldaterna kunde inte föreställa sig att jag skulle rymma så de höll mig inte under så noggrann uppsikt. Jag lämnade dem i smyg och lyckades rymma. Jag återvände till hjälpcentret för f.d. barnsoldater. ”

År 2010 blev Nkuba antagen till ETN-utbildningscentret som Kyrkans Utlandshjälp understöder. Det är en yrkesskola för f.d. barnsoldater. Efter drygt ett år av studier gör man sin yrkespraktik och får en yrkesexamen. Äntligen hade Nkuba lyckan på sin sida!

Nkuba började utbilda sig  till murare och snickare. Hans mål var att äntligen kunna skaffa sig ett levebröd.
”Det är en stor villfarelse att man får betalt i armén. Vi fick inget. Om man mot förmodan hade pengar lade officerarna beslag på dem.”

Vid ETN-centret fick Nkuba ett yrke och en högt uppskattad yrkesskicklighet.
”Om jag fick välja på nytt, skulle jag inte ansluta mig till gerillan. Jag kan skilja mellan rätt och fel. Om någon yngling skulle vilja ansluta sig till gerillan så skulle jag motsätta mig det. Jag kunde tala om för den personen att det är fullkomligt bortkastad tid. Det är ett enda lidande som man inte skall ge sig in i varken för pengar eller annars. Jag kunde t ex hjälpa ekonomiskt eller ta honom och bo hos mig om det skulle hindra honom från att bege sig iväg.”

Nkuba lägger noggrant sten efter sten på sin plats. Arbetstakten är hög och den är densamma timme efter timme. Den eroderade vägen blir stadigare och bredare.

”Jag kan skatta mig lycklig. Nu får jag både pengar och ett gott anseende för det jag gör. Man lägger märke till mitt väl utförda arbete och tackar mig för det. Utan ETN-centralen skulle inget av detta vara möjligt.”
”Se på mig, jag är ett proffs: jag kan bygga, reparera, mura, ja vad som helst. Jag till och med lär andra att bygga och mura. Man uppskattar mig och känner mig. Jag kan förse min hustru och min lilla son med kläder, mat och tak över huvudet. Jag är stolt över vem jag är och vad jag gör”, säger Nkuba.

Nkuba traskar iväg hemåt i aftonsolen. Han vänder sig om, höjer händerna mot skyn och utbrister: ”Se på mig, jag har det bra!”