Avsaknad av grundläggande rättigheter begränsar friheten för tidigare livegna i Nepal


Den flera århundraden gamla traditionen med livegna lades ner för över tio år sedan i Nepal. De avslutade anställningarna lämnade många familjer utan egna jordbruk, utbildning och utkomst. Avsaknaden av grundläggande rättigheter begränsar fortfarande friheten för tidigare livegna.

I västra Nepal, nära gränsen till Indien, var omständigheterna karga i slutet av våren. Innan monsunregnen var marken torr och det rådde vattenbrist. Det har alltid varit varmt den här tiden på året, men på grund av klimatförändringen är regnen mer ostadiga än tidigare.

”Det fanns inget här, när vi flyttade hit”, berättar Sushila Chaudhari. Nu omringas byn av åkrar och på andra sidan sker grisuppfödning. Via grönsaksförsäljning har familjen tjänat så pass mycket att de nu är självförsörjande. Sushila flyttade till byn för 12 år sedan när hon gifte sig. Området har utvecklats otroligt mycket efter det. Nuförtiden är det också möjligt att drömma.

”Jag vill utöka odlingarna och få barnen att fortsätta sin skolgång”, berättar Sushila Chaudhari.

I Kailaliområdets byar bor otaliga samhällen bestående av tidigare livegna. Torkan är inte den enda utmaningen för deras utkomst, många saknar fortfarande egen mark eller identitetsbevis. Livegenskapen lades ner i Nepal för över tio år sedan, men allas rättigheter förverkligas inte ännu heller.

En del av de tidigare livegna har kunnat registrera mark och får utkomst till exempel av jordbruk, hönshus eller små butiker. För en del är situationen ohållbar, huset är byggt på oregistrerad mark och avsaknaden av identitetshandlingar leder till att det inte går att få statligt stöd.

33-åriga Gita Chaudhari bor med sin man och två barn i Kailari. Gita flyttade till byn när hon gifte sig för 14 år sedan. Familjens 14-åriga son och 10-åriga dotter går i skolan. Familjen får sin utkomst från ett hönshus och genom att hyra existerande odlingar. Under sin barndom hjälpte Gita sina livegna föräldrar med deras arbete.

”Mina föräldrar var kamaiya-slavar när jag var barn. Jag vallade getter tillsammans med mina föräldrar. Jag fick som tur är gå i skola ända till femte klass.”

Livegna fick inte röra sig fritt eller bestämma över sin egen tid. Allt arbete som ägaren ordinerade måste göras och alla intäkter gick till honom.

”Livet som livegen var mycket svårt.  Det största problemet var att vi inte fick äta i tid. Det fanns inte heller tillräckligt med tid för vila.”

Gita Chaudharis föräldrar var kamaiya-slavar när hon var barn.

Nepal har en lång historia av olika former av livegenskap. Haliya-slaveriet förbjöds 2008 och kamayia-slaveriet 2000. I bägge systemen har arbetet inneburit tungt jordbruksarbete för ägarens räkning. Skulderna var uppbyggda så att räntan hela tiden växte och återbetalningen blev omöjlig. Skulderna ärvdes av barnen, vilket förband hela familjen till slaveriet. För barnen har det här inneburit att skolan blivit på hälft eller aldrig varit en möjlighet.

I Basanti Chaudaris teashop säljs alltmöjligt ätbart, såsom samosas, nudlar och kex. Butiken som grundades för fem månader sedan har fått en bra start. Basanti har fått startpeng och utbildning för att driva butik av ett projekt som stöds av Kyrkans Utlandshjälp. Basanti hoppas att hon ska kunna spara pengar och i fortsättningen utvidga verksamheten.

”Jag har inte gått i skola och har därför inte haft arbete förrän nu. Nu har jag ett arbete och får också pengar.”

Eftersom Basanti inte själv fått gå i skola är det viktigt för henne att de egna barnen får en bättre utgångspunkt. Intäkterna från butiken använder hon för utbildningen av sina 7-åriga tvillingdöttrar och sin 10-åriga son.