Aisha hade en hemlig skola, Amina gick i en. Nour är beredd att vänta i timmar vid vägspärrar för att skriva sina prov. Kvinnorna i Raqqa gör allt de kan för att ge sig själva en bättre framtid.
FÖRE KRIGET var staden Raqqa i norra Syrien och de omgivande områdena kända som en modern region som till exempel gynnades av industriinvesteringar. Den vuxna befolkningen var utbildad och barnen studerade.
Från och med år 2013 började terrororganisationen Isis att kraftigt begränsa Raqqas invånares – särskilt kvinnornas och flickornas – rörelsefrihet och klädsel. Lokalbefolkningen förlorade sina försörjningsmöjligheter: böndernas grödor och handelsmännens varor blev plötsligt terroristernas egendom.
Bildning var terroristernas största fiende. Terrororganisationens första åtgärd var att stänga skolorna i området. Senare användes de av organisationen som baser, fängelser och tortyrcenter. Terroristerna rekryterade pojkar till sina led. För lärarna ordnade man tillfällen där de måste be om ursäkt för att de verkat som lärare. För många flickor var ödet det grymmaste. Isis organiserade utbildningstillfällen för flickor om hur de skulle erbjuda sina kroppar till krigarna.
Idag är Kyrkans Utlandshjälp verksamt på landsbygden i Raqqa, som terroristerna lämnade år 2017. I området finns mer än hundra skolor som skadats i striderna och i dem studerar tiotusentals elever. Många har fått sin skolgång avbruten i upp till ett decennium. De olika parterna i konflikten är ännu närvarande i området, och att passera genom kontrollstationer gör livet svårt för skolbarnen.
Men det finns ljusglimtar att skönja. Lokalbefolkningen – inklusive flickor och kvinnor – har återgått till skolarbetet. I den här artikeln möter vi tre Raqqabor som överlevde terrorismen.
Aisha är en lärare som drev en hemlig skola under Isis
”Tidigare var kvinnorna i Raqqa aktiva i samhället och engagerade i politiken. Vi levde mer självständigt, och när jag var ung flyttade jag också ensam till en universitetsstad för att studera. Terroristerna visste att lärare har stort inflytande. De försökte vinna över lärarna på sin sida så att de skulle locka unga flickor att bli utnyttjade av terroristerna. Jag är verkligen arg över vad de gjorde mot oss.
I området finns mer än hundra skolor som skadats i striderna och i dem studerar tiotusentals elever. Aisha är en av sex kvinnliga rektorer. 75 procent av lärarna är kvinnor.
I början av Isis-regimen försökte vi fortsätta undervisa. Sedan insåg vi att det också i klassrummen fanns medlemmar ur deras led som rapporterade till sina ledare om vad som lärdes ut. Som svar låste vi dörrarna till vår skola. De bröt upp låsen och stoppade undervisningen. Därefter tog de med sig undervisningsmaterialet.
I mitten av 2014 var situationen sådan att jag inte hade något annat val än att fortsätta undervisa mina elever i mitt eget hem. Vi var flera kvinnliga lärare och vi drev en hemlig skola i mitt hem under fyra månader. Lektionerna hölls i skift och cirka hundra barn deltog. När vårt arbete upptäcktes arresterade terroristerna mig och jag förhördes
Jag lurade dem att tro att jag bara hade lärt barnen arabiska och Koranen i stället för engelska, franska och naturvetenskap. De blev glada, bad mig fortsätta och lovade att skaffa lämpligt undervisningsmaterial åt mig. Efter förhören packade jag mina väskor och flydde från staden till landsbygden, och de kunde inte hitta mig. Jag lämnade hela Raqqa-området 2015, och min flykt lyckades i sista stund. Jag gav mig av inför natten och nästa dag meddelade Isis att kvinnor under 50 år inte längre fick lämna sina hem.
Jag tillbringade de närmaste åren på landsbygden i Hama, där det också förekom strider. Under den värsta konflikten kunde jag inte undervisa. Sedan hörde jag att Kyrkans Utlandshjälp hade börjat arbeta i området. KUH organiserade skolreparationer och aktiviteter för eleverna. Jag deltog i en lärarutbildning, och det var en viktig erfarenhet för mig. Jag lärde mig om psykosocialt stöd och nya undervisningsmetoder, till exempel att låta eleverna göra grupparbeten. Mina elevers problemlösningsförmåga förbättrades och de orkade koncentrera sig bättre på undervisningen.
Före kriget planerade mina elever sin framtid. Under Isis tänkte barnen bara på sin egen säkerhet. Flickor gifte sig unga och fick barn. Nu har vi som pedagoger en stor uppgift framför oss. Vi försöker ändra tankarna hos Isis-erans flickor så att de ska inse att skolgång lönar sig. Isis lärde ut att flickor ska gifta sig och skaffa familj. Vi lär dem att man ska gå på universitetet och skapa sig en framtid.
Jag återvände till Raqqas landsbygd efter tre år och blev rektor för den här skolan. Jag har bestämt mig för att inte minnas krigsåren. När det gäller historia vill jag bara minnas perioden före 2010 och perioden från 2023 och framåt. Jag blickar inte mot det förflutna längre.”
18-åriga Nour reser från den kurdiska regionen genom 20 kontrollpunkter till en av Kyrkans Utlandshjälp understödd skola för att delta i slutproven.
”Mitt första minne av Isis är hur de hindrade oss flickor från att gå i skola och tvingade oss att täcka våra ansikten. Jag gick i andra klass vid den tiden. Vi stannade här under Isis styre i två år. Sedan hittade min pappa en smugglare som hjälpte oss att ta oss till Hama. Där fortsatte jag min skolgång från andra klass. Det var konstigt eftersom jag var äldre än de andra eleverna och ett huvud längre än dem.
18-åriga Nour (mitten) reste till slutprovet genom 20 kontrollpunkter. Han går i skolan med sin syster omväxlande år.
Vi återvände till Raqqa-området år 2021. Min syster och jag är olika gamla, men på grund av avbrotten i skolgången skulle vi båda gå i årskurs 9. I verkligheten borde jag ha kommit tre år längre i min utbildning. Min pappa har inte tillräckligt med pengar för att skicka oss båda till skolan, så vi turas om att gå i skolan. Min syster gick i skolan först, och nu är det min tur. Min syster har undervisat mig inför de nationella proven.
Jag bor i en kurdisk region och det finns ingen offentlig skola där jag kan studera. Jag vaknade väldigt tidigt på morgonen och reste hit för att göra slutproven. Resan som i normala fall tar en halvtimme tar nu till och med sex timmar. Det finns 20 kontrollstationer längs vägen. Vid dem ställs många frågor och man måste uppvisa identitetsbevis.
I morse var jag rädd att jag inte skulle hinna igenom kontrollerna i tid. Det skulle ha inneburit att jag inte hade kunnat göra slutproven och att jag hade missat ytterligare ett år i skolan. Jag anstränger mig mycket eftersom jag vill få ett syriskt avgångsbetyg från skolan.
Jag vill avsluta skolan, men jag är rädd att min familjs ekonomiska situation kommer att hindra mig från att göra det. Proven i de högre årskurserna är krävande. Jag skulle behöva en lärare och undervisning, att bara studera med min syster räcker inte. Det är dyrt och svårt att resa mellan regionerna.
Under Isis gifte sig flickor då de var mellan 13 och 15 år gamla. Det blev normalt i min kultur. Jag är nu 18 år och det känns som om jag redan är en oönskad brud. Men jag vill fortsätta mina studier, och min far stöder mig fullt ut. Han vill inte att jag ska gifta mig för ung.”
Amina, 14, gick i en hemlig skola som drevs av hennes far, men lärde sig inte räkna och skriva förrän flera år senare.
”Jag upplever att min bardom var söndrig. Isis kom när jag var fyra år gammal. Jag minns den tiden som väldigt hemsk och skrämmande. Vi kunde inte sova på nätterna. Jag kunde inte gå ut med min mamma eftersom vi är kvinnor. Om vi behövde något från marknaden var min pappa tvungen att gå och hämta det.
Jag var 8 år när terroristerna lämnade Raqqa och jag äntligen kunde börja skolan. Jag kunde varken skriva eller räkna, men min pappa som var lärare hjälpte mig. Redan under Isis-eran försökte min far undervisa mig och grannarnas barn i hemlighet. Isis fick reda på det och varnade honom. De försökte också tvinga min far att skicka mig till deras ”skola”, men min far vägrade tvärt.
14-åriga Amina kunde börja skolan två år för sent, men täppte snabbt till luckorna i sin utbildning.
När vi hörde att Isis hade gett sig av gick folk ut på gatorna. Vi tog av oss kläderna som vi hade tvingats bära under deras tid och firade. Vi var verkligen lyckliga när Isis lämnade oss i fred.
Sedan dess har jag fyllt i luckorna i min utbildning. I morse deltog jag i det nationella provet för niondeklassare. Jag är yngre än de andra deltagarna. Jag är duktig i skolan och får alltid toppbetyg.
Jag planerar att fortsätta mina studier. Jag är redo att promenera till närmaste flickgymnasium dit det tar 45 minuter att gå. I framtiden vill jag bli barnläkare och hjälpa barn som har varit med om krig. Jag vill stanna i Raqqa eftersom det här är mitt hem.”
Text: Ulriikka Myöhänen Bild: Antti Yrjönen Översättning: Sonja Vuori
Kyrkans Utlandshjälp reparerar skadade skolor i Raqqa och stöder elever och lärare med kontantbidrag. Bland annat har elever och lärare som reser från kurdiska områden för att göra slutprov i skolorna fått bidrag. Arbetet utförs i samarbete med den FN-ledda syriska humanitära fonden.
Aleppo, känt för sin storslagna tusenåriga historia, hade redan upplevt stadskrig, krypskyttar och bombningar när en förödande jordbävning inträffade ovanpå all brist och rädsla. Människorna i Aleppo har sett allt, men delar fortfarande kärleken till sin hemstad.
I Aleppo i norra Syrien glittrar dagens sista solstrålar mellan ruinerna medan böneutropet fyller luften. Klockan är tio före åtta då solen trillar ner bakom horisonten. För en stund ser allting magiskt ut – trots att Syrien har genomlevt ett fasansfullt årtionde med den ena humanitära krisen efter den andra.
Förut blomstrade den här staden. Enligt historieböckerna är Aleppo en av de städer som längst varit kontinuerligt bebodd. Man kan föreställa sig höra det förflutna viska vid Al-Madinas souq, den uråldriga marknadsplatsen vars rötter sträcker sig ända till 1300-talet. Redan för flera århundraden sedan hämtade Sidenvägens handelsmän tyger, porslin, kryddor och dofter från fjärran länder till dessa gränder.
I juni 2023 väntar en tröstlös syn vid basaren. Under det senaste decenniet har eldsvådor härjat i gränderna och bomber efter bomber har förstört bodar och krossat den forna glansen. Februarimånads jordbävning skakade om förstörelsen ytterligare.
Genom stenbumlingarna slingrar en smal stig. Det är som om den skulle ta med en på en resa bland minnen i en stad som har förändrats dramatiskt under de senaste åren.
Bostadsbeståndet i Aleppo är på många ställen förstört. Många familjer står inför ett gundläggande problem: det finns helt enkelt inte bostäder, och få har råd att reparera bostäderna.
AMINA al-Sindyan, 63, skakar på huvudet då hon följer med sin sonsons lekar och kullerbyttor. Farmodern erkänner att hon är infödd aleppoflicka. Hon har bott i staden hela sitt liv, med undantag för åren 2013–19, då familjen flydde undan kriget till Latakia i västra Syrien.
Al-Sindyan har förlorat sitt hem i Aleppo två gånger: först i striderna, sedan i jordbävningen. Nu bor hon tillsammans med sin familj i en nödinkvartering som inrättats i en skola, och minns med vemod sin hemstad innan kriserna.
”Jag kommer ihåg hur jag gick och handlade. Alla ställen var öppna och jag hittade allt jag behövde.”
Familjer i Aleppo har det nu svårt ekonomiskt och pengarnas värde har sjunkit betydligt. Al-Sindyan kommer genast att tänka på ett illustrerande exempel. I Syrien brukar brudgummens familj ge pengar i hemgifte åt bruden, så att hon kan köpa det som ett nygift par behöver.
”En av mina döttrar gifte sig före kriget. Då fick vi 50 000 syriska pund i hemgifte. Det var en fin summa, och vi kunde skaffa allt som behövdes. Min andra dotter gifte sig nyligen. Då fick vi en miljon i hemgifte, men man fick knappt någonting alls för den summan i dessa tider”, säger al-Sindyan och skakar upprört på huvudet.
FÖRUTOM pengarna, är det en annan sak som förargar al-Sindyan. Kvinnan född på 60-talet är uppvuxen i en vidsynt familj. Redan då betraktade familjefadern sina döttrar som jämlika och ville ge dem ett brett spektrum av rättigheter. Al-Sindyan och många andra invånare i Aleppo upplever att stämningen i deras hemstad har blivit mer spänd under de senaste tio åren.
Sondos Ali al-Mhana, 11, är Amina al-Sindyans barnbarn. Familjen bor bland dem som förlorat sina hem. Farmor al-Sindyan önskar en ljus framtid åt familjens döttrar, trots att läget nu är svårt.
Orsaker till denna förändring kan sökas i kriget, terrorismen och i deras konsekvenser. Många aleppobor talar om de förändringar som har ägt rum i befolkningen till följd av striderna.
Aleppo är en universitetsstad där många utbildade människor bodde före kriget. De var bland de första som hade råd och möjlighet att fly från våldet. Samtidigt flydde landsbygdens lågutbildade människor till städerna.
”Våra utbildningsbakgrunder och våra sätt att uppfostra våra barn är väldigt olika”, säger al-Sindyan. Hon följer upp med ett aktuellt exempel som har orsakat splittring också i nödboendet för familjer som förlorade sina hem i jordbävningen.
När familjen al-Sindyan levde i Latakia i västra Syrien under krigsåren, vande sig familjens kvinnor vid att gå omkring i jeans och t-skjortor. När de återvände till Aleppo år 2019 insåg de att de inte kunde fortsätta på samma sätt i hemstaden. Efter jordbävningen sa grannarna i nödboendet rakt ut att al-Sindyans 11-åriga sondotter måste bära duk på huvudet.
Hittills har familjen inte följt grannarnas order.
”Jag vill att mina barnbarn, särskilt flickorna, går i skolan. Nu är det inte möjligt eftersom vår familjs ekonomiska situation är dålig”, funderar al-Sindyan och berättar att hon trots sin liberala far i tiderna gifte sig med en man som på många sätt begränsade hennes liv under äktenskapet.
”Om flickorna inte går i skola måste de gifta sig. Jag vill inte att en enda kvinna ska tvingas leva som jag har gjort.”
MORMOR al-Sindyans barnbarn har tillsammans med tvåtusen andra barn deltagit i akitviteter som Kyrkans Utlandshjälp har organiserat i en skola i Aleppo efter jordbävningen. Där får barnen röra på sig, leka och musicera.
Barnen som deltar i klubbarna får stödundervisning och lektioner i hur man kan skydda sig mot en jordbävning. Samtidigt går man igenom rädslor och trauman.
På lektionerna sträcks små händer upp i luften och munnar ställer frågor i snabb takt. 7-åriga Yusef Mouhammad Bdeoi visar på begäran hur man skyddar sig mot en jordbävning. Pojken kryper in under sin pulpet och skyddar huvudet med händerna.
”Många barn har missuppfattningar gällande jordbävningar. Många barn berättade för mig hur de sprang ut ur sina hus. Många människor dog också i kollapsade trappuppgångar när de flydde från sina hem”, förklarar klassens lärare Jalila Mouhamad Wilfe, 45, vikten av dessa kunskaper.
Wilfe är lärare i psykologi. Tidigare talade hon med sina elever om barnäktenskap, barnarbete och interaktion inom familjer. Sedan jordbävningen har lektionerna dominerats av ett enda ämne. Mer än 72 000 familjer i Aleppo förlorade sina hem när jordbävningen överraskade invånarna som redan i åratal varit traumatiserade av krigets fasor.
Yusef Mouhammad Bdeoi går i första klass i Aleppo. Under lektionerna, stödda av Kyrkans Utlandshjälp, har han lärt sig hur man ska göra om en jordbävning slår till.
PÅ ANDRA SIDAN staden fladdrar gardinerna i vinden på balkongen hemma hos rektor Ramia al-Naser, 40. Det är en absurd syn i ett område där bostadshusen kollapsade ett efter annat på morgonen den 6 februari. Också al-Nasers hem har delvis rasat samman och av säkerhetsskäl bor hon med sina tre barn och sin man i nödboendet som inrättats i hennes egen skola. Minnena från jordbävningen är ännu färska.
”Jag vaknade till ett högt ljud som tycktes komma inifrån marken. När vi sprungit ut insåg vi att allt var förstört. Grannarnas förtvivlade rop ekade över gatorna. 50 personer från vårt höghus dog den natten”, säger al-Naser.
Enligt mamman var upplevelsen särskilt svår för familjens 11-årige son Salim. Mamman berättar hur hennes son skakade i tre dagar efter katastrofen och inte sa ett ord. Fyra månader senare frågar pojken fortfarande sin mamma om morgnarna om det eventuellt blir en ny jordbävning i dag.
Al-Naser tycker att det är viktigt att familjen snart hittar ett eget hem i stället för det som förstördes. Pengar är dock ett problem för många familjer som har förlorat sina försörjningsmöjligheter till följd av kriserna.
”En familj i vår storlek bodde förut på hyra i Aleppo för tio amerikanska dollar i månaden. Nu kan man hyra en motsvarande bostad för 50 dollar”, säger al-Naser.
En aleppobos medelinkomst är cirka 30 amerikanska dollar i månaden. Förutom pengar finns det en annan grundläggande utmaning när det gäller boende: man behöver bara se sig omkring för att märka att Aleppos bostadsbestånd på många ställen har förstörts av kriget och jordbävningen. Det finns helt enkelt inte bostäder, och få har möjlighet att ta itu med reparationsarbeten.
DET vet också Alia Dwabili, 52, som bor i de historiska kvarteren i den gamla staden och som har fått ett kontantbidrag av Kyrkans Utlandshjälp för att reparera sitt hem. En smal, brant trappa leder upp från en gränd som skyddas av en hög mur. Här, ovanför taken i den gamla staden, ligger Dwabils hem, och nedför samma trappor flydde kvinnan yrvaken under den första jordbävningen. På sätt och vis är Dwabili lyckligt lottad, för det följande skalvet raserade taket övanför hennes säng.
Alia Dwabili bor ovan taken i gamla staden i Aleppo. Hennes hem tog stor skada i jordbävningen i februari 2023. Med hjälp av kontantstöd från KUH har Dwabili kunnat reparera sin lägenhet.
Dwabili föddes i Aleppo och har bott i staden under hela den moderna krisen, trots att hennes kvarter länge var ett av de värsta slagfälten i konflikten. Åren 2012–16 fördes ett verkligt stadskrig i Aleppo. Dwabili, liksom alla andra som var där, har historier att berätta om hur skiljelinjerna mellan de olika sidorna skar genom grannskap och var krypskyttar gömde sig.
Man skulle nästan kunna säga att Aleppos närhistoria av krigföring upprepar ett liknande mönster som det man sett i regionens historia under hundratals och tusentals år: staden, känd som centrum för det som nu är norra Syrien, har sett blodiga maktkamper redan långt före vår tideräknings början, men också under korstågen, det ottomanska riket och det självständiga Syrien.
Historien kan också sägas ha upprepat civilbefolkningens nöd genom tiderna. Efter varje strid och bombning på 2000-talet, och nu också efter jordbävningen, har också Alia Dwabili ställts inför en förfärande uppgift. Tillsammans med de andra i grannskapet har Dwabili samlat in döda grannars kroppar från gatan.
”Inga ord kan beskriva den känslan”, säger hon och rörs till tårar. Hon förklarar att det känns bra att sätta ord på saker som har hänt henne under de senaste åren.
De lokala invånarna beskriver Dwabili som själen i dessa kvarter. Kvinnan har brist på allting men ändå hjälper hon folk omkring henne. Grannarna berättar att Dwabili regelbundet ordnar en klinik i sitt hem där sjukvårdspersonal och kvinnor i nöd möts under samma tak. En junikväll bjuder Dwabili på kaffe, ger en klapp på axeln, torkar sig i ögonvrån och slår sedan ihop händerna med en förtjust fnitter. Hon kan sannerligen beskrivas som charmerande.
HIMLEN över Aleppo är molnfri och stadens karakteristiska bris sveper över hustaken och gathörnen. Fågelflockar dansar med snabba rörelser på den blå himlen där stjärnorna snart börjar tindra då mörkret lagt sig.
För familjer i Aleppo har sena kvällar och tidiga nätter alltid varit en tid då staden med två miljoner invånare lever upp. Så också denna junikväll år 2023.
Lokalbefolkningen sitter på Aleppos fästning i hjärtat av den gamla staden. Före kriget brukade aleppoborna samlas på caféerna för att småprata om kvällarna, men få har längre råd med det.
Aleppoborna samlas vid torget nära den gamla fästningen till kvällen. Bara få har numera råd att sitta på torgets kaféer.
Nu bubblar vattenpipor och matsäckar öppnas på parkbänkar. Barnen springer runt på skvären och bekanta utbyter nyheter med varandra. Ur högtalarna ekar ultraromantiska arabiska sånger, och på caféerna frestas vissa människor att dansa på sina platser med graciösa handledsrörelser.
Ja, visst är det sant. Det är något magiskt med kvällarna i Aleppo, precis som alla de vi möter som är uppvuxna där säger. Alia Dwabili uttryckte det vackrast av alla.
”Jag förhåller mig passionerat till Aleppo. Jag älskar den här staden och jag hade aldrig kunnat tänka mig att lämna den.”
Text: Ulriikka Myöhänen Bilder: Antti Yrjönen Översättning: Sonja Vuori
I kärnan av KUH:s hjälparbete är de lokala anställda som upplever katastroferna både genom sitt jobb och sina privatliv
Karam vaknade av jordbävningen, Marianna flydde kriget. Susan skippar arbetsdagar för att hämta vatten. KUH:s anställda berättar hur det är att leva mitt i en katastrof.
VISSTE DU att mer än 3 000 människor arbetar för Kyrkans Utlandshjälp och av dem är 95 procent experter anställda på plats och ställe? Våra lokala anställda är biståndsarbetets hjältar. De lever mitt i de katastrofer som är avlägsna för många.
I den här artikeln möter vi KUH:s experter som har upplevt kriget i Ukraina, torkan i Östafrika och den förödande jordbävningen i Syrien. För dem är jobbet inte bara ett jobb, eftersom familjens och hemlandets framtid står på spel.
Karam Sharouf har jobbat för Kyrkans Utlandshjälp sedan 2019. ”I Syrien har vi inte haft möjlighet att förbereda oss för katastrofer som jordbävningar och pandemier, eftersom vi levt under bombningar och attacker det senaste årtiondet”, säger han. Bild: Karam Sharouf / KUH
Syriska Karam Sharouf har levt hela sitt vuxna liv bland katastrofer, men tycker ändå att ljuset glimtar in genom fönstret.
”I början trodde jag att vi attackerades igen. Ljudet påminde om de bombningsljud som vi blivit vana att höra under kriget. Till slut förstod jag att marken skakade.
Det var den 6 februari 2023, morgonnatt. Jag sov i vårt hem som ligger på fjärde våningen i Syriens huvudstad Damaskus. I chock grep jag tag om min fru och mina barn. Saker föll och gick sönder, men som tur är blev vi inte skadade.
Jag är en 33-årig syrier. Jag har i praktiken levt mitt i olika katastrofer under hela mitt vuxna liv: det decenniumlånga kriget, coronapandemin och nu förödelsen efter jordbävningen. Många syrier planerar att lämna landet. Vi har bara haft kris på kris.
Jag har jobbat för KUH sedan 2019, då jag blev KUH:s första lokala anställda i Syrien. Redan innan det hade jag en tioårig erfarenhet av att jobba inom organisationer. Efter jordbävningen har vi varit mycket upptagna. I Syrien har vi inte haft möjlighet att förbereda oss för katastrofer som jordbävningar och pandemier, eftersom vi levt under bombningar och attacker det senaste årtiondet. Vi har inte haft en uppfattning om hur man sköter något sådant som en jordbävning.
Precis före skalvet hade vi i Kyrkans Utlandshjälp utvidgat vårt arbete till Aleppo och Raqqa, som många kommer ihåg som huvudstad för Isis. Människorna i de här städerna har levt under ett enormt tryck. De har berättat att de behöver tid bara för att hämta andan efter allt ont. De hade inte behövt en katastrof såsom jordbävningen i sina liv. Många har på grund av den senaste katastrofen förlorat sitt hem eller sin familj.
Trots den svåra situationen tänker jag att det för oss syrier finns ett litet fönster där det flödar in ljus. Det håller mig kvar här. Vår uppgift är att få människor att finna sin styrka.
Syriens framtid beror framför allt på lokalbefolkningen, även om vi också behöver det internationella samfundets hjälp. När folk ligger i och jobbar för sitt eget land, föds en känsla av samhörighet. Jag har harmat mig över hur vita människor förhåller sig till oss från Mellanöstern. Medan jag jobbat för KUH har jag inte märkt något sådant, fastän vi hela tiden är i kontakt med Finland och våra andra verksamhetsländer. Personalen vid KUH:s Syrienkontor är nästan helt syrisk. Det är ganska exceptionellt och väcker en hel del positiv uppmärksamhet.”
Ukrainska Marianna Zhurbenko flydde kriget och skulle nu utan att tveka öppna sitt hem också för andra flyktingar.
”Jag minns hur jag misstroget stirrade upp på himlen från fönstret i mitt eget hem i Gostomel väster om Kiev. Det var den 24 februari 2022 och helikoptrarna surrade och telefonen ringde i ett. Mina vänner ringde i panik och befallde mig och min familj att fly. Kriget hade plötsligt börjat och frontlinjen gick bara 500 meter från vårt hus. Det kändes som om jag skulle ha tittat på en film genom mitt fönster.
Marianna Zhurbenko jobbar som logistikkoordinator vid KUH i Ukraina. Bild: Antti Yrjönen / KUH
På kvällen började artillerieldens oljud och vi bestämde oss med min för att fly. Vi packade in vår 9-åriga son, vår sex månader gamla bebis och vår hund i bilen. Vi for först till Kiev och sedan till västra Ukraina.
Där levde jag med mina pojkar de följande månaderna. Jag vakade mycket och lyssnade till min 9-årings gråt. Den yngsta förstod som tur var inget av situationen.
Främmande familjer lät oss bo hos dem. Vi försökte erbjuda dem betalning för vatten och el som vi förbrukade, men de gick inte med på att ta emot pengar. Kriget har förenat oss ukrainare. Jag skulle också utan att tveka nu öppna dörren för främmande familjer, om en sådan situation ännu skulle uppstå.
Kriget har förändrat mina egna värderingar. Jag förstod att saker inte har någon betydelse. Livet, hälsan, familjerelationer och kärlek blev viktiga värderingar för mig.
Vi kunde återvända till vårt hem i maj 2022. Då var Kiev öde. Det fanns minor och delar av ammunition på vår gård. Minorna städades bort och nu kan barnen tryggt leka där.
Före kriget arbetade jag i en ansvarsfull position i ett sömnadsföretag. Efter att jag återvänt hem blev det klart att även om min arbetsplats inte hade förstörts i striderna, hade alla anställda flytt och de hade inga planer på att återvända.
I juni började jag som logistikkoordinator vid Kyrkans Utlandshjälp. Jag ansvarar för inköp och till exempel för att KUH:s hjälppaket till skolor hittar fram.
Jag var internflykting och vet hur folk känner sig. Jag tycker det är härligt att jag kan hjälpa barn. Jag gillar mig själv när gör det här jobbet.”
Susan Abuba Jackson kom till Kenya från Sydsudan år 2017. Hon jobbade som lärare i sitt hemland och nu är hon läraren på Kalobeyei flyktingläger. Bild: Björn Udd / KUH
Susan Abuba Jackson som bor i ett flyktingläger i Kenya är lärare, men måste ibland använda arbetsdagen för att hämta vatten.
”Jag är lärare. Torkan försvårar förutom elevernas vardag även mitt eget liv. Jag har fem barn hemma, så vissa dagar är jag helt enkelt tvungen att gå efter vatten i stället för att komma på jobb. Annars klarar sig inte mina egna barn. Om jag inte själv får mat har jag inte energi att undervisa. Vi är fyra lärare i skolan. Grupperna är så stora att det är omöjligt att orka om man är hungrig och törstig.
Jag kom till Kenya från Sydsudan år 2017. Jag flydde kriget. Jag minns att en person blev skjuten och därefter blev vi attackerade. Jag flydde tillsammans med mina barn hit till Kenya, min man blev kvar i Sydsudan som soldat.
Jag jobbade som lärare i Sydsudan i 12 år. När jag kom hit började jag som grundskolelärare. De senaste två åren har jag jobbat som barnträdgårdslärare i en skola som drivs av Kyrkans Utlandshjälp på Kalobeyei flyktingläger.
Jag tycker om att jobba med barn eftersom de är så flexibla, lär sig fort och är så oförställda. Småbarnspedagogik är mycket viktigt. Det är grunden för allt lärande.
Torkan är nu vårt största problem. Vanligen har vi 500 elever, men många stannar hemma från skolan eftersom det inte finns vatten i skolan heller. Om det inte finns vatten, kan vi inte ens bjuda på mat.
Barnen här har stora specialbehov. Många har kommit rätt från kriget, de har trauman, deras föräldrar kan ha dött och de kanske till och med bor ensamma med sina äldre syskon. Vår uppgift är att ta hand om de här barnen och se till att de får en bra utbildning. Det är svårt i en sådan här situation.”
Offren för jordbävningen i Syrien får kontantbidrag och psykosocialt stöd
12 år av krig, en mångårig pandemi och en förödande jordbävning. Syrien har upplevt den ena krisen efter den andra och landets humanitära katastrof djupnar.
KYRKANS UTLANDSHJÄLPS arbete för att hjälpa jordbävningens offer i Syrien har fortgått under hela våren. Serien jordbävningar som började den 6 februari 2023 orsakade enorma skador i Turkiet, men också i Syrien där det humanitära läget redan från förut varit svårt i och med det 12 år långa kriget.
På Kyrkans Utlandshjälps verksamhetsområden i Aleppo, Hama, Homs och Latakia bor tiotalstusen familjer nu i tillfälliga skyddsrum och i knuterna hos lokala familjer.
”En stor del av människorna har förlorat sin utkomstmöjlighet. Vi stöder över 1 000 familjer med kontantbidrag i Aleppo och Latakia där situationen är som mest utmanande. Med hjälp av kontanter kan familjerna köpa de saker de behöver: till exempel mat, kläder eller hygienartiklar”, berättar KUH:s programchef i Syrien Karam Sharouf.
Skalven dödade minst 7 000 personer i Syrien. Enligt uppskattningar tvingades över 100 000 syriska familjer lämna sina hem mitt i den kalla vintern. När nödhjälpen inleddes fick cirka 4 000 vuxna och barn varma vinterkläder och hygienartiklar med stöd av KUH.
KUH:S OPERATION för att hjälpa jordbävningens offer i Aleppo och i västra Syrien är för tillfället ungefär i storleksordningen 1,7 miljoner euro. Utdelningen av förnödenheter fortsätter alltjämt, men hjälparbetets nya skede satsar också på psykosocialt stöd och utbildning, vilket redan i flera år varit tyngdpunkten för KUH:s arbete i Syrien.
Barnen som lever i tillfälliga skyddsrum deltar i aktiviter för psykosocialt stöd och i stödundervisning.Dessutom ordnar man sådant program för barnen som är ämnat att främja sociala och emotionella färdigheter. KUH reparerar också skolor som lidit av skalven i Aleppo, Hama och Latakia.
”Vi försöker nu hjälpa jordbävningarnas offer. Dessutom försöker vi hålla fast vid alla utbildningsrelaterade projekt som var igång redan innan jordbävningen”, berättar Sharouf.
Lia Mohamad al-Hayek föddes den 6 februari, samma dag som jordbävningen skakade Syrien och Turkiet. Lia har tillbringat de första veckorna i sitt liv på en nödinkvartering tillsammans med sin mamma, pappa och sina två syskon. På bilden är Lia i famnen på Kyrkans Utlandshjälps anställda Anadel.
Miljontals syrier var i behov av humanitärt stöd redan innan jordbävningen
Kyrkans Utlandshjälps arbete i Syrien har redan i flera år fokuserat på att stöda landets utbildningssektor. Skolor som skadats under kriget har reparerats, lärare har fått utbildning och för barnen har man ordnat stödundervisning och olika aktiviteter.
”I och med jordbävningen har våra arbetstimmar ökat, behoven är enorma och det finns inte tillräckligt med internationell finansiering att få. Katastrofen belastar våra anställda också personligen, och vi försöker erbjuda mentalt stöd också för dem”, säger Sharouf.
Miljontals syrier var i behov av humanitärt stöd redan innan jordbävningen. Enligt Sharouf har den ena humanitära katastrofen efter den andra gjort livet svårt för lokalbefolkningen och folk börjar vara mycket frustrerade.
”Unga försöker nu resa utomlands för att få sig en framtid. Kriget har inte fått en lösning, den ekonomiska situationen försvåras och folk har inte jobb. Dessutom är det dåligt ställt för hälsovården och skolsystemet”, räknar Sharouf upp utmaningarna i sitt hemland.
En förödande jordbävning drabbade Kyrkans Utlandshjälps verksamhetsland Syrien – den kalla vintern ökar behovet av snabb hjälp
På morgonen den 6 februari drabbades Syrien och Turkiet av en jordbävning med magnituden 7,8. På den syriska sidan är Aleppoområdet hårdast drabbat. Foto: AFP / TIDNINGSFOTO
Kyrkans Utlandshjälp (KUH) har beviljat 200 000 euro från sin katastroffond till att hjälpa barn och familjer som drabbats av jordbävningen i Syrien.
JORDBÄVNINGEN MED magnituden 7,8, som inträffade tidigt på måndagsmorgonen den 6 februari, har orsakat enorm förstörelse i de norra delarna av Syrien och i Turkiet. Byggnader har kollapsat i jordbävningen, och antalet döda och skadade befaras stiga, eftersom det finns många människor fångade i ruinerna.
I norra Syrien är det för tillfället väldigt kallt, eftersom det är vinter i området. Många byggnader tog skada i jordbävningen, och riskerar nu att rasa. Därför måste de som flytt jordbävningen stanna utomhus. Det är nu viktigt att se till att jordbävningsoffren har tillgång till varma kläder, filtar, skydd och andra förnödenheter som hjälper dem att överleva vintern.
På onsdagsmorgonen har 3 000 personer rapporterats skadade och över 2 500 personer rapporterats döda i jordbävningen i Syrien, ett land där Kyrkans Utlandshjälp haft verksamhet sedan 2017. I Turkiet har nästan 7 000 personer rapporterats döda och över 38 000 skadade. Den ursprungliga jordbävningens epicentrum låg cirka 30 kilometer från staden Gaziantep på den turkiska sidan, men den följdes av dussintals efterskalv, varav åtminstone ett var lika destruktivt som det första.
Jordbävningen drabbade norra Syrien mitt i vintern. Tiotusentals människor förlorade sina hem i katastrofen. Efter jordbävningen finns det ett stort behov av bland annat varma kläder för barn, filtar och annan som behövs i vintertid. Foto: AFP / TIDNINGSFOTO
I norra Syrien är det för tillfället väldigt kallt, eftersom det är vinter i området. Eftersom många byggnader tog skada i jordbävningen, och nu riskerar att rasa, måste många människor som flytt jordbävningen stanna utomhus. Därför är det nu viktigt att se till att jordbävningsoffren har tillgång till varma kläder, filtar, skydd och andra förnödenheter som hjälper dem att överleva vintern
”Behovet av hjälp är stort och situationen är utmanande. Vi följer noggrant med utvecklingen och samordnar hjälpen tillsammans med andra hjälporganisationer”, säger Mazen Khzouz, Kyrkans Utlandshjälps landschef i Syrien, belägen i Damaskus.
Kyrkans Utlandshjälp har också verksamhet i de jordbävningsdrabbade områdena Aleppo, Hama och Idlib. KUH har arbetat med att reparera skolor och hjälpa barn och unga att återvända till skolan.
”Naturligtvis kommer vi att fortsätta vårt arbete inom utbildningssektorn i Aleppo, Idlib, Hama och Raqqa. Vi är i kontakt med familjerna i jordbävningszonen som är involverade i våra projekt för att se till att de är okej och att de får den hjälp de behöver”, säger Khzouz.
Kyrkans Utlandshjälp är på plats i jordbävningszonenerna i Syrien, Hama (bild), Aleppo, Idlib och Raqqa, och utvärderar jordbävningsskadorna och tar reda på behoven hos dem som överlevde katastrofen. FOTO: KYRKANS UTLANDSHJÄLP
KUH har inlett en nödhjälpsinsamling för att hjälpa de familjer som drabbats av jordbävningen i Syrien.
”Det är chockerande när något sådant här inträffar, något som drabbar tusentals människor, utöver alla globala kriser som redan pågår”, säger Tomi Järvinen, verksamhetsledare för Kyrkans Utlandshjälp.
”Kyrkans Utlandshjälp har möjlighet att hjälpa, eftersom vi redan arbetar i de drabbade områdena. Inledningsvis tar vi oss an de akuta behoven, och så snart som möjligt satsar vi på att se till att barnens kan fortsätta få sin utbildning,” säger Järvinen.
Utbildning skapar trygghet och inger hopp mitt i katastrofer
Utbildning är ett kraftfullt sätt att avsluta den onda spiral som orsakas av fattigdom och oroligheter, skriver regionchef för Mellanöstern Ashraf Yacoub.
Under de tio år som konflikten i Syrien pågått har miljontals syrier varit tvungna att lämna sina hem och söka skydd på andra håll i landet. De lider av brist på mat och har inte möjligheter till utkomst eller hälsovård. Pandemin har ytterligare försvagat landets ekonomi, vilket har lett till att hushållen inte ens har råd med basförnödenheter.
Situationen för Syriens barn har aldrig varit sämre. Närmare 90 procent av barnen behöver humanitärt bistånd. 2,5 miljoner barn kan inte gå i skola. Utöver det finns en risk för att 1,6 miljoner elever kommer att avsluta sin skolgång.
Utbildning är ett kraftfullt sätt att avsluta den onda spiral som orsakas av fattigdom och oroligheter. Efter katastrofer kan återhämtningen börja med utbildning, vilket också minskar konfliktens förödande inverkan.
Som finländsk organisation har vi bred erfarenhet av och stort kunnande inom utbildning. Under pandemiåret 2020 fick Kyrkans Utlandshjälp anamma nya verksamhetssätt – ett av dem handlar om att ordna distansundervisning. På grund av coronan blev vårt arbete långsammare och vi hade mer tid att reparera skolor. Efter restriktionerna kunde vi fortsätta skolarbetet på ett säkert sätt.
Under mina resor i Syrien har det varit glädjande att se resultatet av vårt arbete. Under 2020 nådde vi 35 000 människor i landet, bland dem 4 900 elever och lärare som dragit nytta av vårt utbildningsarbete.
När det gäller Syriens framtid oroar jag mig mest för överpolitiseringen av konflikten. Den försvårar försoning, återuppbyggnad och det humanitära arbetet. Jag känner mig ändå hoppfull när jag ser hur uthålliga de syriska ungdomarna är. Om de unga får en chans kan de bygga en bättre framtid för sig själva och hela samhället.
Ashraf Yacoub, regionchef för Mellanöstern
Den här texten publicerades ursprungligen i vår Årsberättelse 2020 som nyligen kom ut. Vill du veta mer om vad vi gjorde?
Den långsiktiga målsättningen för utvecklingssamarbetet är att hjälpa hela samhällen att resa sig så stadiga att de i framtiden klarar sig utan hjälp, skriver sakkunnig inom kommunikation Ulriikka Myöhänen.
När jag skriver detta dominerar Covid-19-pandemin dagspolitiken och nyheterna redan för andra året i rad. Temat är så dominerande att det är svårt att minnas vad som hände i världen innan coronatest, vaccineringar och virusvarianter. Klimatförändringen, utdragna konflikter och gräshoppssvärmar som förstör skörden – låter det bekant?
Kyrkans Utlandshjälps arbete fokuserar på utbildning, utkomst och fredsbygge. Den långsiktiga målsättningen för utvecklingssamarbetet är att hjälpa hela samhällen att resa sig så stadiga att de i framtiden klarar sig utan hjälp.
Vi svarar också på akuta behov. När det i augusti 2020 skedde en explosion i hamnen i Beirut skickade vi nödhjälp till Libanons huvudstad. När coronan satte stopp för handel och livsmedelstransporter över landsgränser delade vi ut mathjälp till de mest utsatta.
Vårt utvecklingssamarbete, humanitära bistånd och fredsarbete är av naturliga orsaker överlappande. Men världens kriser är också sammanflätade och tenderar att mata varandra. Många av de länder vi jobbar i levde med svåra utmaningar också innan coronan. Det föränderliga klimatet samt utdragna konflikter har orsakat matkriser, hälsokriser och flyktingskap.
Världens yngsta nation Sydsudan har redan länge lidit av översvämningar – som en följd av dem behöver två tredjedelar av landets 11 miljoner invånare humanitärt bistånd. Miljontals människor lider av brist på mat och av undernäring.
Muhammad Abdo Hijzai från East Ghouta är en 13-årig pojke som deltog i hjälpundervisning i till exempel matematik, stödd av Kyrkans Utlandshjälp. Foto: Abu Talib Al-Buhaya.
Också Syrien har varit med om ett tufft årtionde. Konflikten har förstört mycket i landet som nu också hamnat i en ekonomisk kris som tar sig uttryck i brist på mat och utkomstmöjligheter. Det finns en hel generation av elever som levt mitt i ett krig och gått i skola i undantagsförhållanden.
Pandemin har tydligt lyft fram utvecklingsländernas svagheter. I Nepal har en dryg fjärdedel av bruttonationalprodukten bestått av de penningtransaktioner som nepaleser boende utanför landets gränser skickat hem till sina familjer, men pandemin tvingade hem gästarbetarna. I värsta fall har familjerna i över ett år levt utan de utkomstmöjligheter som kunde garantera en acceptabel livskvalitet.
Pandemin har inte stoppat all utveckling, fastän det ibland känns så. Flera av våra projekt har tagit ett stort digitalt kliv framåt – påtvingade av situationen. I Kenya har vi delat ut radioapparater så att kvinnor kunnat delta i fredsdialoger. Målet har varit att förstärka lokalsamhällenas förmåga att lösa konflikter som berör naturresurser.
Framtiden kommer definitivt att föra med sig nya utmaningar. Klimatet förändras och blir allt skoningslösare. De förändrade förhållandena kan också öka antalet epidemier samtidigt som naturkatastrofer tvingar allt fler att lämna sina hem. Populationen i Afrika växer med sådan fart att prognoserna spår enorma migrationsströmmar inom kontinenten men också till Europa.
Och så de goda nyheterna: hållbara samhällen är bättre på att förbereda sig på katastrofer. Coronakrisen kommer i sinom tid att blåsa över och då konkretiseras resultatet av Kyrkans Utlandshjälps arbete inom utbildning, utkomst och fred ytterligare. De människor som deltagit i våra projekt har redan byggt en bas för sitt liv som fungerar som en språngbräda till bättre tider.
Ulriikka Myöhänen, sakkunnig inom kommunikation.
Den här texten publicerades ursprungligen i vår Årsberättelse 2020 som nyligen kom ut. Vill du veta mer om vad vi gjorde?
Enligt uppskattningar finns det över 80 miljoner lärare i världen. Av dem är över hälften kvinnor. De är vardagshjältar vars dagar fylls av utmaningar.
I Syrien som befinner sig mitt i ett krig lockar lärarna barnen till klassrummen och hjälper dem att glömma verkligheten som väntar utanför skolan – ens för en stund.
Å andra sidan är en yrkeskunnig lärare barnets port in i samhället. I ugandiska skolor öppnas världen upp när både läraren och eleven kan teckenspråk.
Skolan borde vara en säker plats att växa på, men så är det inte alltid. Nätverket GCPEA som skyddar utbildning rapporterar att det under åren 2015–2019 gjordes åtminstone 11 000 attacker mot skolor. Med attacker avses till exempel bombningar, kidnappningar och sexuellt våld som riktas mot skolelever eller personal. Hotet om attackerna är verkligt också i Syrien där man levt mitt i ett krig i snart 10 år.
Under det senaste året har utbildningen stått inför nya utmaningar. Enligt experter kan skolstängningar som orsakats av pandemin ha långtgående effekter på en hel generation. När skolorna väl öppnar har man mycket att ta ikapp, samtidigt som det finns många praktiska utmaningar kring det nya normala.
I den här artikeln delar tre lärare med sig av sin historia. En av dem oroar sig för barnen som fryser i skolan, en annan möter misstankar på grund av sin ålder och sitt kön, den tredje hoppas på mer resurser framförallt för specialundervisningen. Trots utmaningarna tänker alla tre att är inne på rätt spår med sitt läraryrke.
Fotboll hjälper flyktingar och asylsökande att anpassa sig till samhället snabbare än någon annan integrationsmetod.
Det var en dyster och spänd atmosfär som rådde i mottaggningscentralen i olympiastadion i München då över en miljon människor sökte asyl i Tyskland under rekordåret 2015.
Jan Saddei, 29, jobbade som frivillig på mottagningscentralen. Han minns hur hundratals asylsökande övernattade i de stora salarna. Nästan 80 procent var män och i korridorerna talades tiotals olika språk.
”På en mottagningscentral tävlar man om allt: de bästa sovplatserna, rummen, maten och om socialarbetarnas uppmärksamhet”, berättar Saddei.
Det fanns inga aktiviteter på centralen innan Saddei hämtade en kasse med fotbollar och lagvästar och ordnade en turnering.
”Det var första gången som de fick göra något tillsammans – och de hade roligt. I vardagen är språkmuren en utmaning, men när man plockar fram fotbollen vet alla vad de ska göra.”
Numera jobbar Saddei hos organisationen Buntkicktgut där han koordinerar cirka 35 fotbollsträningar i veckan för närmare 600 flyktingar och asylsökande i München.
Jan Saddei koordinerar flyktingarnars fotbollsträningar i Buntkicktgut-organisationen i München. Kaj Kunnas beundrar Jans bollteknik.
I fotbollen har spåket ingen betydelse
Reglerna är de samma vare dig du är från Afghanistan, Syrien, Etiopien eller Nigeria, konstaterar Saddei. Kommunikationen fungerar genom bollen och här framkallar den många glada miner.
Saddei är övertygad om att fotboll är det snabbaste sättet att hjälpa dem som anlänt att anpassa sig till varandra. Spelarna kommer från nästan hundra olika länder, Tyskland medräknat.
Samhället kanske behandlar folk olika, men på spelplanen är alla jämlika. Fotbollen är också ett hjälpmedel
att lära sig språket och att skapa kontakter.
Fotbollens betydelse växer när det är krig, berättar Mahmoud, 31. Han drog fotbollsträningar i Syrien innan han själv var tvungen att fly.
Fotbollen bygger broar. Alla känner till grenen och reglerna är de samma runt om världen.
Enligt Mahmoud är det viktigt i synnerhet för barn och ungdomar att försöka fortsätta med normala aktiviteter för att kriget inte ska få övertaget.
”I fall barnen och de unga bara ser soldater och död begränsas deras verklighet. De säger att de vill ansluta sig till armén eller polisen, och i värsta fall slutar de i någon extremistgrupp”, säger Mahmoud.
”Fotbollen är som terapi. Den hjälper att bearbeta traumatiska händelser, och ger självförtroende och framtidshopp.”
I mottagningscentralen utgör fotbollen också ett viktigt andningshål, särskilt för dem som saknar arbetstillstånd eller utbildningsmöjligheter i väntan på beslut om asyl, berättar Saddei. Frustrationen kan man ge utlopp för under fotbollsträningarna, och själva turneringarna blir fina höjdpunkter i tillvaron.
”Vinnarna belönas med pokaler och av uppdateringarna på Facebook att döma är det uppenbart att spelarna är genuint stolta över sina bedrifter på spelplanen.”
Text: Erik Nyström Bilder: Aada Harju
Peace United spelar för fred också i Finland
Kyrkans Utlandshjälp har ordnat Peace United fotbollsmatcher på såväl flyktinglägret Za’atari i Jordanien som på flera olika håll i Finland.
På ett flyktingläger bjuder matcherna upplevelser framgång och laganda samt nya vänner och framtidstro, vilket i sin tur beskyddar barn och unga från t.ex extremisters värvningsförsök.
Med spelen i Finland har man i sin tur strävat efter att skapa tillfällen för invånarna i mottagningscentralerna att lära känna varandra och sina finländska grannar.
Asylsökande i München njöt av en Peace United-turnering som ordnades i samarbete med den tyska organisationen Buntkicktgut.
Vad ska hända med ungdomarna? Det frågar sig föräldrarna som på flykt från kriget i Syrien har förlorat allt de arbetat för. I Jordanien får de sällan jobb, och det är ofta barnen som försörjer familjerna.
Text: Erik Nyström, Bilder: Ville Asikainen
Klockan ett på eftermiddagen är det tyst hos 54-åriga Ahmed Mahmoud al-Hasan. Han ber oss vara lågmälda när vi stiger in i hans bostad.
”Mina söner sover för att orka gå på jobb igen”, förklarar al-Hasan när vi bänkar oss på golvsofforna. Bredvid sig har han sin fru Mona.
Våningshuset ligger i ett anspråkslöst kvarter i östra Amman. Familjen har förgäves försökt dölja möglet i lägenhetens tak med målfärg. Om al-Hasan hade kunnat välja skulle familjen bo på landsbygden.
Han och frun Mona har sex söner och fyra döttrar som vuxit upp i byn Izra, inte långt från staden Dara’a, den syriska revolutionens vagga. Det var där protesterna mot Syriens president Bashar al-Assad började.
”Du skulle ha sett vår gård, där fanns allt. Äggplantor, oliver, gurkor, yoghurt, ost och mycket mera. Våra matförråd hade räckt i ett år också om jag mist mitt jobb”, berättar han.
Tolv timmars nattskift
Jobbet i transportbranschen var inte det enda som al-Hasan förlorade på grund av kriget. Gården som var hans livsverk gick om intet när familjen tvingades fly i november 2012. Först hindrade vägspärrarna tillgången till mediciner och gas. Sedan dödades grannen och dotterns man träffades av en prickskytt.
”Vi ville rädda våra barn. Den dagen stod tusentals människor vid gränsen till Jordanien”, säger al-Hasan.
Jordanien har tagit emot över 650 000 registrerade syriska flyktingar, vilket är tredje mest av alla världens länder. Det verkliga antalet beräknas uppgå till 1,4 miljoner. Över 80 procent av dem bor i städer. Livet är tufft eftersom det är svårt att få arbetstillstånd. Många jobbar svart under okontrollerade förhållanden.
Al-Hasans 19-åriga tvillingsöner arbetar nattskift på ett bageri från klockan sex på kvällen till sex på morgonen. Timlönen är kring 10 euro per person, och det utgör familjens enda inkomst. Föräldrarna vill inte att deras namn ska nämnas för rädslan att de åker fast och skickas tillbaka till Syrien.
”Jag äter sömnmedicin för att kunna sova när de är på jobb”, berättar deras mamma Mona.
Alla i samma båt
Mohammed Rajub, 14, spelar fotboll med sina kompisar utanför Kyrkans Utlandshjälps utbildningscenter i östra Amman. Efter en elva timmars arbetsdag säger Rajub att han bara orkar stå i mål när de andra springer.
Långt över hälften av flyktingfamiljerna är beroende av barn som arbetar. Det betyder att allt färre av dem har tid eller ork att gå i skolan. 14-åriga Mohammed Rajub diskar och städar 11 timmar om dagen, och resten av tiden använder han på engelskalektioner vid Kyrkans Utlandshjälps utbildningscenter i Amman.
Rajubs pappa fick jobb som servitör när de kom till Jordanien för tre och ett halvt år sen, men hans hälsa tillåter inte längre heltidsarbete. Rajub tvingades avbryta skolan som han börjat i Amman, trots sina utmärkta vitsord.
”När vi kom till Jordanien sade pappa att min utbildning är det sista vi kan hålla fast vid eftersom vi förlorat allt annat”, säger han. ”Men jag kan inte studera och jobba samtidigt.”
Föräldrarna flydde från hemstaden Homs med Rajub och hans två systrar när huset som hans far byggt bombades sönder. Till utbildningscentret kommer många familjer som söker en ny början, säger koordinator Omayma Qattash.
”De kommer hit som om de vore ensamma med sina bekymmer. Här märker de att de alla är i samma båt.”
Börja om från början
När kriget bröt ut hjälpte Yousra Feisal al-Hammad sina grannar med mediciner från sitt apotek. Apoteket förstördes och hon har förlorat all sin egendom, men hon tänker fortsätta kämpa för sina döttrars skull.
Flyktingarnas största oro berör nästan uteslutande framtiden för barn och unga. Därför erbjuder utbildningscentret kurser framför allt för ungdomar, och besökarantalet uppgår till hundra om dagen.
Engelskalektionerna är populärast, och genom färdigheter som handarbete och fotografering kan man också skapa sig en utkomst. 36-åriga Yousra Feisal al-Hammad har skickat tre av sina sju döttrar hit.
”Här har de fått vänner och skapar en grund för ett nytt liv”, berättar hon stolt vid trappan till centrets ingång.
Al-Hammad har själv fått börja om från början. I Damaskus förorter drev hon ett apotek tillsammans med sin man och familjen bodde i ett tvåvåningshus. Apoteket bombades sönder när regimstyrkorna intog området, och både hon och hennes man tillfångatogs som misstänkta för att ha stött rebellerna.
Al-Hammads föräldrar betalade en förmögenhet i lösen för att frigöra henne, men sin man har hon inte sett sedan dess. Hon flydde med sina döttrar i mars 2013. Nu delar de bostad med en annan familj och har bara ett rum för sig själva. Hon livnär sig liksom många andra kvinnor på att laga mat på beställning.
”Jag har en universitetsexamen i ekonomiförvaltning, men alla papper på det blev kvar i Syrien. Och all vår egendom. I Syrien hade jag kunnat betala för mina döttrars studier”, säger al-Hammad.
Också Al-Hasan berättar att utbildning var något familjen tog för givet före kriget bröt ut. Skolan var gratis och studierna lätta att påbörja om man hade tillräckligt bra vitsord. Och han hade kunnat försörja dem.
Det känns som om mattan dragits under honom.
”Jag känner mig förnedrad. Mitt enda hopp är att mina söner ska klara sig bättre än jag”, säger al-Hasan.
Artikeln publicerades ursprungligen i Kyrkpressen nr 12/2017.
Genom insamlingen Gemensamt Ansvar kan du ge hopp åt unga syriska flyktingar i Jordanien. Läs mera på adressen yhteisvastuu.fi/sv.
