Utbildning skapar trygghet och inger hopp mitt i katastrofer

Utbildning skapar trygghet och inger hopp mitt i katastrofer  

Utbildning är ett kraftfullt sätt att avsluta den onda spiral som orsakas av fattigdom och oroligheter, skriver regionchef för Mellanöstern Ashraf Yacoub.

Under de tio år som konflikten i Syrien pågått har miljontals syrier varit tvungna att lämna sina hem och söka skydd på andra håll i landet. De lider av brist på mat och har inte möjligheter till utkomst eller hälsovård. Pandemin har ytterligare försvagat landets ekonomi, vilket har lett till att hushållen inte ens har råd med basförnödenheter. 

Situationen för Syriens barn har aldrig varit sämre. Närmare 90 procent av barnen behöver humanitärt bistånd. 2,5 miljoner barn kan inte gå i skola. Utöver det finns en risk för att 1,6 miljoner elever kommer att avsluta sin skolgång. 

Utbildning är ett kraftfullt sätt att avsluta den onda spiral som orsakas av fattigdom och oroligheter. Efter katastrofer kan återhämtningen börja med utbildning, vilket också minskar konfliktens förödande inverkan. 

Som finländsk organisation har vi bred erfarenhet av och stort kunnande inom utbildning. Under pandemiåret 2020 fick Kyrkans Utlandshjälp anamma nya verksamhetssätt – ett av dem handlar om att ordna distansundervisning. På grund av coronan blev vårt arbete långsammare och vi hade mer tid att reparera skolor. Efter restriktionerna kunde vi fortsätta skolarbetet på ett säkert sätt. 

Under mina resor i Syrien har det varit glädjande att se resultatet av vårt arbete. Under 2020 nådde vi 35 000 människor i landet, bland dem 4 900 elever och lärare som dragit nytta av vårt utbildningsarbete. 

När det gäller Syriens framtid oroar jag mig mest för överpolitiseringen av konflikten. Den försvårar försoning, återuppbyggnad och det humanitära arbetet. Jag känner mig ändå hoppfull när jag ser hur uthålliga de syriska ungdomarna är. Om de unga får en chans kan de bygga en bättre framtid för sig själva och hela samhället. 

Ashraf Yacoub, regionchef för Mellanöstern  

Den här texten publicerades ursprungligen i vår Årsberättelse 2020 som nyligen kom ut. Vill du veta mer om vad vi gjorde?

Kriserna blir en språngbräda till bättre tider

Kriserna blir en språngbräda till bättre tider

Den långsiktiga målsättningen för utvecklingssamarbetet är att hjälpa hela samhällen att resa sig så stadiga att de i framtiden klarar sig utan hjälp, skriver sakkunnig inom kommunikation Ulriikka Myöhänen.

När jag skriver detta dominerar Covid-19-pandemin dagspolitiken och nyheterna redan för andra året i rad. Temat är så dominerande att det är svårt att minnas vad som hände i världen innan coronatest, vaccineringar och virusvarianter. Klimatförändringen, utdragna konflikter och gräshoppssvärmar som förstör skörden – låter det bekant?

Kyrkans Utlandshjälps arbete fokuserar på utbildning, utkomst och fredsbygge. Den långsiktiga målsättningen för utvecklingssamarbetet är att hjälpa hela samhällen att resa sig så stadiga att de i framtiden klarar sig utan hjälp.

Vi svarar också på akuta behov. När det i augusti 2020 skedde en explosion i hamnen i Beirut skickade vi nödhjälp till Libanons huvudstad. När coronan satte stopp för handel och livsmedelstransporter över landsgränser delade vi ut mathjälp till de mest utsatta.

Vårt utvecklingssamarbete, humanitära bistånd och fredsarbete är av naturliga orsaker överlappande. Men världens kriser är också sammanflätade och tenderar att mata varandra. Många av de länder vi jobbar i levde med svåra utmaningar också innan coronan. Det föränderliga klimatet samt utdragna konflikter har orsakat matkriser, hälsokriser och flyktingskap.

Världens yngsta nation Sydsudan har redan länge lidit av översvämningar – som en följd av dem behöver två tredjedelar av landets 11 miljoner invånare humanitärt bistånd. Miljontals människor lider av brist på mat och av undernäring.

Poika kirjoittaa vihkoon luokassa.
Muhammad Abdo Hijzai från East Ghouta är en 13-årig pojke som deltog i hjälpundervisning i till exempel matematik, stödd av Kyrkans Utlandshjälp. Foto: Abu Talib Al-Buhaya.

Också Syrien har varit med om ett tufft årtionde. Konflikten har förstört mycket i landet som nu också hamnat i en ekonomisk kris som tar sig uttryck i brist på mat och utkomstmöjligheter. Det finns en hel generation av elever som levt mitt i ett krig och gått i skola i undantagsförhållanden.

Pandemin har tydligt lyft fram utvecklingsländernas svagheter. I Nepal har en dryg fjärdedel av bruttonationalprodukten bestått av de penningtransaktioner som nepaleser boende utanför landets gränser skickat hem till sina familjer, men pandemin tvingade hem gästarbetarna. I värsta fall har familjerna i över ett år levt utan de utkomstmöjligheter som kunde garantera en acceptabel livskvalitet.

Pandemin har inte stoppat all utveckling, fastän det ibland känns så. Flera av våra projekt har tagit ett stort digitalt kliv framåt – påtvingade av situationen. I Kenya har vi delat ut radioapparater så att kvinnor kunnat delta i fredsdialoger. Målet har varit att förstärka lokalsamhällenas förmåga att lösa konflikter som berör naturresurser.

Framtiden kommer definitivt att föra med sig nya utmaningar. Klimatet förändras och blir allt skoningslösare. De förändrade förhållandena kan också öka antalet epidemier samtidigt som naturkatastrofer tvingar allt fler att lämna sina hem. Populationen i Afrika växer med sådan fart att prognoserna spår enorma migrationsströmmar inom kontinenten men också till Europa.

Och så de goda nyheterna: hållbara samhällen är bättre på att förbereda sig på katastrofer. Coronakrisen kommer i sinom tid att blåsa över och då konkretiseras resultatet av Kyrkans Utlandshjälps arbete inom utbildning, utkomst och fred ytterligare. De människor som deltagit i våra projekt har redan byggt en bas för sitt liv som fungerar som en språngbräda till bättre tider.

Ulriikka Myöhänen, sakkunnig inom kommunikation.

Den här texten publicerades ursprungligen i vår Årsberättelse 2020 som nyligen kom ut. Vill du veta mer om vad vi gjorde?

Läs också

Coronan lyfte fram våra styrkor

Kvinnliga lärare banar vägen för barnen: ”Min röst hörs och jag har en plats i samhället”

Syrien/Uganda.

Enligt uppskattningar finns det över 80 miljoner lärare i världen. Av dem är över hälften kvinnor. De är vardagshjältar vars dagar fylls av utmaningar.

I Syrien som befinner sig mitt i ett krig lockar lärarna barnen till klassrummen och hjälper dem att glömma verkligheten som väntar utanför skolan – ens för en stund.

Å andra sidan är en yrkeskunnig lärare barnets port in i samhället. I ugandiska skolor öppnas världen upp när både läraren och eleven kan teckenspråk.

Skolan borde vara en säker plats att växa på, men så är det inte alltid. Nätverket GCPEA som skyddar utbildning rapporterar att det under åren 2015–2019 gjordes åtminstone 11 000 attacker mot skolor. Med attacker avses till exempel bombningar, kidnappningar och sexuellt våld som riktas mot skolelever eller personal. Hotet om attackerna är verkligt också i Syrien där man levt mitt i ett krig i snart 10 år.

Under det senaste året har utbildningen stått inför nya utmaningar. Enligt experter kan skolstängningar som orsakats av pandemin ha långtgående effekter på en hel generation. När skolorna väl öppnar har man mycket att ta ikapp, samtidigt som det finns många praktiska utmaningar kring det nya normala.

I den här artikeln delar tre lärare med sig av sin historia. En av dem oroar sig för barnen som fryser i skolan, en annan möter misstankar på grund av sin ålder och sitt kön, den tredje hoppas på mer resurser framförallt för specialundervisningen. Trots utmaningarna tänker alla tre att är inne på rätt spår med sitt läraryrke.

Fotbollen bygger broar och behövs också när det är krig

Fotboll hjälper flyktingar och asylsökande att anpassa sig till samhället snabbare än någon annan integrationsmetod.

Det var en dyster och spänd atmosfär som rådde i mottaggningscentralen i olympiastadion i München då över en miljon människor sökte asyl i Tyskland under rekordåret 2015.

Jan Saddei, 29, jobbade som frivillig på mottagningscentralen. Han minns hur hundratals asylsökande övernattade i de stora salarna. Nästan 80 procent var män och i korridorerna talades tiotals olika språk.

”På en mottagningscentral tävlar man om allt: de bästa sovplatserna, rummen, maten och om socialarbetarnas uppmärksamhet”, berättar Saddei.

Det fanns inga aktiviteter på centralen innan Saddei hämtade en kasse med fotbollar och lagvästar och ordnade en turnering.

”Det var första gången som de fick göra något tillsammans – och de hade roligt. I vardagen är språkmuren en utmaning, men när man plockar fram fotbollen vet alla vad de ska göra.”

Numera jobbar Saddei hos organisationen Buntkicktgut där han koordinerar cirka 35 fotbollsträningar i veckan för närmare 600 flyktingar och asylsökande i München.

Jan Saddei koordinoi pakolaisten jalkapalloharjoituksia Münchenissä Buntkicktgut-järjestössä. Kaj Kunnas ihailee Janin pallotekniikkaa Peace United -turnauksen yhteydessä.

Jan Saddei koordinerar flyktingarnars fotbollsträningar i Buntkicktgut-organisationen i München. Kaj Kunnas beundrar Jans bollteknik.

I fotbollen har spåket ingen betydelse

Reglerna är de samma vare dig du är från Afghanistan, Syrien, Etiopien eller Nigeria, konstaterar Saddei. Kommunikationen fungerar genom bollen och här framkallar den många glada miner.

Saddei är övertygad om att fotboll är det snabbaste sättet att hjälpa dem som anlänt att anpassa sig till varandra. Spelarna kommer från nästan hundra olika länder, Tyskland medräknat.

Samhället kanske behandlar folk olika, men på spelplanen är alla jämlika. Fotbollen är också ett hjälpmedel
att lära sig språket och att skapa kontakter.

Fotbollens betydelse växer när det är krig, berättar Mahmoud, 31. Han drog fotbollsträningar i Syrien innan han själv var tvungen att fly.

 

Jalkapallo toimii sillanrakentajana, koska kaikki tuntevat lajin ja säännöt ovat kaikkialla samat.

Fotbollen bygger broar. Alla känner till grenen och reglerna är de samma runt om världen.

Enligt Mahmoud är det viktigt i synnerhet för barn och ungdomar att försöka fortsätta med normala aktiviteter för att kriget inte ska få övertaget.

”I fall barnen och de unga bara ser soldater och död begränsas deras verklighet. De säger att de vill ansluta sig till armén eller polisen, och i värsta fall slutar de i någon extremistgrupp”, säger Mahmoud.

”Fotbollen är som terapi. Den hjälper att bearbeta traumatiska händelser, och ger självförtroende och framtidshopp.”

I mottagningscentralen utgör fotbollen också ett viktigt andningshål, särskilt för dem som saknar arbetstillstånd eller utbildningsmöjligheter i väntan på beslut om asyl, berättar Saddei. Frustrationen kan man ge utlopp för under fotbollsträningarna, och själva turneringarna blir fina höjdpunkter i tillvaron.

”Vinnarna belönas med pokaler och av uppdateringarna på Facebook att döma är det uppenbart att spelarna är genuint stolta över sina bedrifter på spelplanen.”

Text: Erik Nyström Bilder: Aada Harju

Peace United spelar för fred också i Finland

  • Kyrkans Utlandshjälp har ordnat Peace United fotbollsmatcher på såväl flyktinglägret Za’atari i Jordanien som på flera olika håll i Finland.
  • På ett flyktingläger bjuder matcherna upplevelser framgång och laganda samt nya vänner och framtidstro, vilket i sin tur beskyddar barn och unga från t.ex extremisters värvningsförsök.
  • Med spelen i Finland har man i sin tur strävat efter att skapa tillfällen för invånarna i mottagningscentralerna att lära känna varandra och sina finländska grannar.
  • Asylsökande i München njöt av en Peace United-turnering som ordnades i samarbete med den tyska organisationen Buntkicktgut.
  • Läs mera peaceunited.fi

Artikeln publicerades först i Tekoja – Handlingar 2/2017 -tidningen. Läs tidningen!

Föräldrar oroar sig för de ungas framtid – i Syrien tog de utbildningen för givet

Vad ska hända med ungdomarna? Det frågar sig föräldrarna som på flykt från kriget i Syrien har förlorat allt de arbetat för. I Jordanien får de sällan jobb, och det är ofta barnen som försörjer familjerna.

Text: Erik Nyström, Bilder: Ville Asikainen

Klockan ett på eftermiddagen är det tyst hos 54-åriga Ahmed Mahmoud al-Hasan. Han ber oss vara lågmälda när vi stiger in i hans bostad.

”Mina söner sover för att orka gå på jobb igen”, förklarar al-Hasan när vi bänkar oss på golvsofforna. Bredvid sig har han sin fru Mona.

Våningshuset ligger i ett anspråkslöst kvarter i östra Amman. Familjen har förgäves försökt dölja möglet i lägenhetens tak med målfärg.  Om al-Hasan hade kunnat välja skulle familjen bo på landsbygden.

Han och frun Mona har sex söner och fyra döttrar som vuxit upp i byn Izra, inte långt från staden Dara’a, den syriska revolutionens vagga. Det var där protesterna mot Syriens president Bashar al-Assad började.

”Du skulle ha sett vår gård, där fanns allt. Äggplantor, oliver, gurkor, yoghurt, ost och mycket mera. Våra matförråd hade räckt i ett år också om jag mist mitt jobb”, berättar han.

Tolv timmars nattskift

Jobbet i transportbranschen var inte det enda som al-Hasan förlorade på grund av kriget. Gården som var hans livsverk gick om intet när familjen tvingades fly i november 2012. Först hindrade vägspärrarna tillgången till mediciner och gas. Sedan dödades grannen och dotterns man träffades av en prickskytt.

”Vi ville rädda våra barn. Den dagen stod tusentals människor vid gränsen till Jordanien”, säger al-Hasan.

Jordanien har tagit emot över 650 000 registrerade syriska flyktingar, vilket är tredje mest av alla världens länder. Det verkliga antalet beräknas uppgå till 1,4 miljoner. Över 80 procent av dem bor i städer. Livet är tufft eftersom det är svårt att få arbetstillstånd. Många jobbar svart under okontrollerade förhållanden.

Al-Hasans 19-åriga tvillingsöner arbetar nattskift på ett bageri från klockan sex på kvällen till sex på morgonen. Timlönen är kring 10 euro per person, och det utgör familjens enda inkomst. Föräldrarna vill inte att deras namn ska nämnas för rädslan att de åker fast och skickas tillbaka till Syrien.

”Jag äter sömnmedicin för att kunna sova när de är på jobb”, berättar deras mamma Mona.

Alla i samma båt

Mohammed Rajub, 14, spelar fotboll med sina kompisar utanför Kyrkans Utlandshjälps utbildningscenter i östra Amman. Efter en elva timmars arbetsdag säger Rajub att han bara orkar stå i mål när de andra springer.

Mohammed Rajub, 14, spelar fotboll med sina kompisar utanför Kyrkans Utlandshjälps utbildningscenter i östra Amman. Efter en elva timmars arbetsdag säger Rajub att han bara orkar stå i mål när de andra springer.

Långt över hälften av flyktingfamiljerna är beroende av barn som arbetar. Det betyder att allt färre av dem har tid eller ork att gå i skolan. 14-åriga Mohammed Rajub diskar och städar 11 timmar om dagen, och resten av tiden använder han på engelskalektioner vid Kyrkans Utlandshjälps utbildningscenter i Amman.

Rajubs pappa fick jobb som servitör när de kom till Jordanien för tre och ett halvt år sen, men hans hälsa tillåter inte längre heltidsarbete. Rajub tvingades avbryta skolan som han börjat i Amman, trots sina utmärkta vitsord.

”När vi kom till Jordanien sade pappa att min utbildning är det sista vi kan hålla fast vid eftersom vi förlorat allt annat”, säger han. ”Men jag kan inte studera och jobba samtidigt.”

Föräldrarna flydde från hemstaden Homs med Rajub och hans två systrar när huset som hans far byggt bombades sönder. Till utbildningscentret kommer många familjer som söker en ny början, säger koordinator Omayma Qattash.

”De kommer hit som om de vore ensamma med sina bekymmer. Här märker de att de alla är i samma båt.”

Börja om från början

När kriget bröt ut hjälpte Yousra Feisal al-Hammad sina grannar med mediciner från sitt apotek. Apoteket förstördes och hon har förlorat all sin egendom, men hon tänker fortsätta kämpa för sina döttrars skull.

När kriget bröt ut hjälpte Yousra Feisal al-Hammad sina grannar med mediciner från sitt apotek. Apoteket förstördes och hon har förlorat all sin egendom, men hon tänker fortsätta kämpa för sina döttrars skull.

Flyktingarnas största oro berör nästan uteslutande framtiden för barn och unga. Därför erbjuder utbildningscentret kurser framför allt för ungdomar, och besökarantalet uppgår till hundra om dagen.

Engelskalektionerna är populärast, och genom färdigheter som handarbete och fotografering kan man också skapa sig en utkomst. 36-åriga Yousra Feisal al-Hammad har skickat tre av sina sju döttrar hit.

”Här har de fått vänner och skapar en grund för ett nytt liv”, berättar hon stolt vid trappan till centrets ingång.

Al-Hammad har själv fått börja om från början. I Damaskus förorter drev hon ett apotek tillsammans med sin man och familjen bodde i ett tvåvåningshus. Apoteket bombades sönder när regimstyrkorna intog området, och både hon och hennes man tillfångatogs som misstänkta för att ha stött rebellerna.

Al-Hammads föräldrar betalade en förmögenhet i lösen för att frigöra henne, men sin man har hon inte sett sedan dess. Hon flydde med sina döttrar i mars 2013. Nu delar de bostad med en annan familj och har bara ett rum för sig själva. Hon livnär sig liksom många andra kvinnor på att laga mat på beställning.

”Jag har en universitetsexamen i ekonomiförvaltning, men alla papper på det blev kvar i Syrien. Och all vår egendom. I Syrien hade jag kunnat betala för mina döttrars studier”, säger al-Hammad.

Också Al-Hasan berättar att utbildning var något familjen tog för givet före kriget bröt ut. Skolan var gratis och studierna lätta att påbörja om man hade tillräckligt bra vitsord. Och han hade kunnat försörja dem.

Det känns som om mattan dragits under honom.

”Jag känner mig förnedrad. Mitt enda hopp är att mina söner ska klara sig bättre än jag”, säger al-Hasan.

Artikeln publicerades ursprungligen i Kyrkpressen nr 12/2017.

Genom insamlingen Gemensamt Ansvar kan du ge hopp åt unga syriska flyktingar i Jordanien. Läs mera på adressen yhteisvastuu.fi/sv.

De syriska flyktingarnas sista strimlor av hopp – ungdomarna håller fast vid sina drömmar

Kriget har tvingat syriska ungdomar att avbryta skolan, och de har ingen tid för att leka. I Jordanien ger Kyrkans Utlandshjälp därför barnen en chans till utbildning och hobbyer – ett hopp om en bättre framtid.

Text: Erik Nyström, Bilder: Ville Asikainen

Blodstanken svävade över staden, och minnet äcklar 14-åriga Mohammed Rajub.

Skotten regnade in genom sovrumsfönstren, och en bomb förstörde husets terrass. Familjen sprang ut innan huset rasade framför deras ögon. Människor bar på sina barn, kastade sig eller föll till marken.

”Jag slutade andas för att inte registrera blodstanken. Jag hatade den så mycket”, säger han.

Mohammed är hemma från Homs, en av de svårast drabbade städerna i det snart sexåriga kriget. Tusentals dog när regeringsstyrkorna återtog Homs av rebellerna, men hans familj hann fly.

En fasansfull flykt

När Fatima hörde om cirkusen för första gången kom hon att tänka på clowner. Nu arbetar hon på deltid som instruktör för flickorna.

Mohammeds blick är lika fängslande som hans sätt att berätta.

Vi sitter i skydd av den stekheta solen vid ingången till Utlandshjälpens utbildningscenter i östra Amman. Här går Mohammed på engelskalektioner och spelar fotboll med kompisarna.

I Syrien hörde han till klassens bästa elever. Mohammed minns hur läraren belönade honom för hans modersmål med ett klistermärke i pannan, och han tänker bli journalist.

”Min pappa säger att min utbildning är det sista vi kan hålla fast vid, vi förlorade allt annat.”

Centret erbjuder kurser åt flyktingar, som också får psykosocialt stöd från fritidsaktiviteter. Mohammeds engelskalektioner är populärast, och genom färdigheter som handarbete och fotografering kan man också skapa sig en utkomst.

Kurserna varierar enligt efterfrågan, och centret har kring hundra besökare om dagen, uppskattar koordinator Omayma Qattash. Här får flyktingarna också bekanta sig med varandra – och jordanier.

”Många kommer hit som om de vore ensamma med sina bekymmer. Här märker de att de alla är i samma båt, och att också lokalinvånarna bryr sig”, säger Qattash, som själv är från Jordanien.

Aktiviteterna ger självförtroende

Fatima och Mona arbetar som instruktörer för Utlandshjälpens cirkus. Flickor och pojkar övar våghalsiga trick dagligen i skilda turer.

Jordanien har tagit emot långt över en miljon flyktingar från Syrien. Över 80 procent bor i städerna, och resten på flyktingläger. Za’atari nära Syriens gräns är störst med sina 80 000 invånare.

20-åriga Fatima Hariri har bott fyra år i Za’atari. Hon blev färdig med skolan innan kriget tvingade familjen att fly – just när hon övervägde vad hon skulle börja studera.

Flyktingarna oroar sig mest för barnens och ungdomarnas framtid. Av dem är var tredje utanför skolsystemet. Klassrummen är fulla och bristen på identitetsbevis hindrar många från att börja.

I början kände Fatima att alla hennes drömmar gått i kras. Hennes föräldrar uppmuntrade henne ändå till att börja cirkusskolan som Kyrkans Utlandshjälp ordnar. Nu arbetar hon på deltid, och studerar på universitetet. Hon tackar cirkusen för att hon fått ordning på sitt liv och sitt självförtroende tillbaka.

Fritidsverksamheten ger hopp om en bättre framtid. Förutom cirkus ordnar Utlandshjälpen bland annat fotboll, musik och schack.

”När jag kom till lägret var jag arg, men genom cirkusen hittade jag min livsglädje igen”, säger Fatima.

Delta i insamlingen Gemensamt Ansvar på adressen yhteisvastuu.fi/sv. På videorna nedanför kan du se Mohammed och Fatima berätta sina historier.

Gemensamt Ansvar 2017 bekämpar människohandel och stöder unga syriska flyktingars utbildning

Det internationella målet för Gemensamt Ansvar-insamlingen är Jordanien, där Utlandshjälpen stöder unga syriska flyktingar med utbildning och utkomst. I Finland går insamlingsmedlen till offer för människohandel. Insamlingen börjar på söndagen den 5 februari.

Kriget i Syrien har pågått i snart sex år och en enorm mängd ungdomar som tvingats fly har inte gått i skolan på många år. En hel generation riskerar att förlora sin framtid.

Det internationella arbetet som stöds av insamlingsmedlen från Gemensamt Ansvar riktar sig särskilt till unga syrier som flytt till Jordanien. Utlandshjälpen stöder dem med möjligheter till utbildning och utkomst, vilket minskar risken för att falla offer för människosmugglare och människohandel. Kring 60 procent av Gemensamt Ansvar-insamlingens intäkter går via Kyrkans Utlandshjälp till utvecklingssamarbete och katastrofhjälp.

Jordanien är till sin yta fyra gånger mindre än Finland, men landet har under de senaste åren tagit emot drygt 650 000 registrerade flyktingar – tredje mest i hela världen. Inofficiellt beräknas 1,4 miljoner syrier ha flytt till Jordanien. Mer än hälften av dem är under 18 år gamla.

Frustration och en tuff omgivning tär på nerverna på syrierna som flytt undan det skoningslösa kriget. Flyktingar har svårt att få arbetstillstånd, och de unga har så gott som obefintliga möjligheter till en fortsatt utbildning. Samtidigt lider de av traumatiska minnen från kriget och oron för familjemedlemmar som fortfarande är kvar i Syrien.

I Jordanien går insamlingsmedlen framför allt till utbildning som stöder sysselsättning, möjligheter att utöva fritidsintressen och psykosocialt stöd till syriska flyktingar i 12–30-års ålder som bor i läger och lokala samhällen. Hjälpen når fram via Kyrkans Utlandshjälp.

Bilder från arbetet i Jordanien går att ladda ner via den här länken.

I Finland används insamlingsmedlen till att hjälpa offer för människohandel

”Insamlingen Gemensamt Ansvar som grundades 1949 har blivit finländarnas gemensamma välgörenhetsinsamling som lyfter fram den värsta nöden och hjälper dem som trots sin utsatta situation blir utan hjälp. I år uppmärksammar Gemensamt Ansvar oss på människohandeln och hjälper oss att känna igen offer för den, men också dem som flyr på grund av till exempel katastrofer och fattigdom och blir offer för andra former av utnyttjande.  De här människorna är i stort behov av vårt stöd”, säger Gemensamt Ansvars insamlingschef Tapio Pajunen.

Människohandel och med den jämförbart utnyttjande anses vara en av de största utmaningarna idag då det gäller mänskliga rättigheter. Människohandel är svår att känna igen men den är närvarande överallt. I takt med en ökad rörlighet bland människor växer också risken för människohandel och det finns ett stort behov av hjälp.

”Termen människohandel träffar mitt i prick. Det handlar om att människor och deras nöd blir utnyttjade. Om att människor och mänsklighet förvandlats till en handelsvara. Till objekt, redskap, utan möjlighet att bestämma över sitt eget liv. Det är handel som gagnar bara den ena parten. I stället för likgiltighet och strävan efter egen vinning borde vi ta hand om varandra”, säger biskop Björn Vikström som i år är förman för insamlingen.

Insamlingsmedlen används till att utveckla stödpersonsverksamhet och uppsökande arbete, stärka de anställdas förmåga att känna igen offer för människohandel, erbjuda krishjälp genom att ordna inkvartering, mat, hygien och kläder, och möjlighet till tolk och lägre tröskel för juridisk rådgivning.

I Finland används insamlingsmedlen för att i samarbete med Pro-tukipiste ry, Brottsofferjouren, Flyktingrådgivningen rf och Monika-Naiset liitto ry hjälpa människor som fallit offer för människohandel.

Gemensamt Ansvar är en medborgarrörelse för kärlek till medmänniskan och en av de största årligt återkommande medborgarinsamlingarna som arrangeras i Finland. Insamlingen hjälper människor i nöd i Finland och i utvecklingsländerna oberoende av deras ursprung, tro eller politiska åskådning.

Gemensamt ansvar i tv:n

Insamlingen Gemensamt Ansvar inleds söndagen den 5 februari. Republikens president Sauli Niinistö öppnar insamlingen i TV1 klockan 12.00.

Insamlingens öppningsgudstjänst firas i Korsnäs kyrka söndagen 5.2 klockan 11 och sänds i Yle Vega klockan 13.03 och i Yle Fem klockan 15.55.

Från och med söndag är också tv-dokumentärer om offer för människohandel och de unga syriska flyktingarnas vardagliga utmaningar tillgängliga på insamlingens webbplats.

 

Mera information:

Erik Nyström
Informatör
puh. +358 40 143 4464
erik.nystrom(a)kirkonulkomaanapu.fi

Syrien: Finansiärerna bör fokusera på de syriska aktörernas roll i allt arbete

Kriget i Syrien går snart in på sitt sjunde år. Det internationella samfundet bör fokusera på att stärka den sociala sammanhållningen och ge sitt stöd till syriernas egna planer och aktörer för att på bästa möjliga sätt bidra till samhällets motståndskraft mitt i den pågående konflikten. Så löd det centrala budskapet på seminariet ”How to build bottom-up community resilience in Syria?” som ordnades på måndag 23.1 av sju medborgarorganisationer i Helsingfors. Evenemanget anknöt till det internationella möte om Syrien som Finland står värd för 24.1. På mötet offentliggör FN sina planer för den humanitära hjälpen och de syriska flyktingarna.

”Den sociala sammanhållningen bland syrierna bör stärkas som ett led i allt hjälparbete i Syrien. Det behövs gemensamma rum där alla syrier kan arbeta tillsammans oavsett vilken grupp de tillhör. Det behövs samarbete mellan städer. På stadsnivå bör man arbeta med både lokalsamhället och internflyktingarna”sade syriern Eva Zidan som är samordnare vid medborgarorganisationen COSV.

I diskussionen framkom också att det internationella samfundet och givarländerna bidragit till splittringen i det syriska samhället genom att enbart stödja vissa lokala aktörer. Ett problem har också varit att syrierna knappt deltagit i planeringen och genomförandet av hjälparbetet. Det internationella samfundet har talat om syrierna, men inte med dem. Beslut har fattats uppifrån och nedåt utan att beakta synpunkter på lokal nivå. Det är ändå syrierna som bäst känner till de lokala problemen och lösningarna på dem.

”Kvinnornas ansvar har ökat, men de konsulteras ändå allra minst. För att motståndskraften på gräsrotsnivå ska fungera måste kvinnornas synpunkter beaktas. Dessutom bör finansiärerna och de internationella organisationerna bistå med långsiktig, flexibel och direkt finansiering till det lokala civilsamhället i Syrien för att syrierna ska kunna planera och kontrollera sin egen framtid”, sade experten Alexandra Saieh från organisationen Oxfam.

Veksamhetsledare Zedoun Alzoubi vid organisationen UOSSM som utför humanitärt arbete i Syrien betonade samarbetet mellan civilsamhället och lokalförvaltningen.

”Samarbetet mellan civilsamhället och förvaltningsstrukturerna på lokal nivå kan minska de beväpnade grupperingarnas inflytande och bekämpa radikalisering.”

Seminariet lyfte också fram frågan om utbildningens och försörjningsmöjligheternas betydelse för syriernas motståndskraft och en lyckad återuppbyggnad.

Seminariet ordnades av Crisis Management Initiative, Felm ─ Finska Missionssällskapet, Fida International, Kehys, Kepa, Kyrkans Utlandshjälp och Rädda Barnen. Förra veckan publicerade de finländska organisationerna ett ställningstagande där de krävde att FN engagerar Syriens lokalsamhällen, civilsamhälle och lokalförvaltning i allt arbete i landet. Organisationernas ställningstagande har samlat fler undertecknare under de senaste dagarna. Sammanlagt har 28 organisationer undertecknat ställningstagandet.

Mer information:

  • Crisis Management Initiative (CMI): Maruan El-Krekshi, programdirektör för Mellanöstern och Nordafrika, maruan.elkrekshi@cmi.fi, +358 40 747 4530.
  • Felm ─ Finska Missionssällskapet: Minna Saarnivaara, projektchef, fredsprojektet för Syrien, minna.saarnivaara@felm.org, +358 50 517 8396.
  • Fida International: Ismo Salerto, chef för hjälpverksamheten, ismo.salerto@fida.info,+358 40 829 2206.
  • Kehys: generalsekreterare Rilli Lappalainen, rilli.lappalainen@kehys.fi, +358 50 561 3456.
  • Kepa: sakkunnig (omvärldsanalys) Outi Hakkarainen,outi.hakkarainen@kepa.fi, +358 50 317 6728.
  • Kyrkans Utlandshjälp: Tomi Järvinen, chef för det internationella arbetet, tomi.jarvinen@kirkonulkomaanapu.fi +358 40 641 8209.
  • Rädda Barnen: sakkunnig Sanna Vesikansa, sanna.vesikansa@pelastakaalapset.fi +358 50 433 1382.

Statement by Finnish CSOs and list of signatories

Så här arbetar Kyrkans Utlandshjälp i Syrien

Kyrkans Utlandshjälp stöder matleveranser och utbildning i Aleppo och andra områden som drabbats värst av kriget i Syrien. I år har över 35 000 syrier dragit nytta av arbetet.

Kyrkans Utlandshjälp levererar mathjälp i samarbete med IOCC (International Orthodox Christian Charities). För 20 000 euro får man mat åt över 2 000 människor, och behovet är i praktiken konstant.

Med utbildningsarbetet vill Utlandshjälpen garantera en säker skolgång för barn och unga som är flyktingar inom Syrien. Från och med hösten 2015 har Utlandshjälpen stött över 2 000 barn och unga i skolan genom bland annat studiehandledning och stödundervisning. Många flyktingar har tvingats till långa avbrott i skolgången, och utan hjälp har de svårt att fortsätta i skolan.

Under år 2016 har över 35 000 människor i Syrien dragit nytta av Utlandshjälpens arbete.

Läs mera om arbetet i skolorna via den här länken:
Syriens hopp ligger i skolorna – de här ungdomarna kommer att återuppbygga landet

Stöd vårt arbete per textmeddelande:
Skicka meddelandet APU10 till numret 16499 (10€)

Ge en gåva via nätbanken:
Nordea IBAN FI33 1572 3000 5005 04. Meddelande: Syyria

Du kan också stöda syriska flyktingar via den här länken.

Bild: IOCC

Bild: IOCC

Syriens hopp ligger i skolorna – de här ungdomarna kommer att återuppbygga landet

I det krigsdrabbade Syrien är också skolgången en ständig kamp. Utlandshjälpens arbete i Syrien har hjälpt ungdomarna att hitta tillbaka till skolan, och resultaten är hoppingivande.

Ångesten var överväldigande när 16-åriga Hayam återvände till skolan.

Hayams familj flydde från striderna i sin hemby till en flyktingförläggning, och när säkerhetsläget försämrades där bar det av vidare till Dar’a. Nu jobbar hennes far på en tegelfabrik i staden. Lönen räcker knappt till hyran och mat för familjen.

Flykten tvingade Hayam till ett mellanår från skolan. För att fortsätta behöver hon stödundervisning, men det har familjen inte råd med.

”När jag började i skolan här var jag långt efter mina klasskompisar och kom inte i fatt dem. Allting kändes svårt”, berättar hon.

Barnen har lidit speciellt mycket av kriget i Syrien. Över två miljoner barn som är på flykt inom landet kommer inte att gå i skolan i år heller. I grannländerna råkar 700 000 syriska barn ut för samma problem.

Bild: IOCC

Bild: IOCC

Av dem kommer tusentals att växa upp utan att ha tillbringat en endaste dag i skolan. Andra genomgår flera års avbrott i skolgången. Kyrkans Utlandshjälp hjälper barnen och ungdomarna att återuppta undervisningen i samarbete med sin partnerorganisation IOCC i Dar’a, Al-Hasakah och Damaskus.

Aida är på sitt sista år i högstadiet. Hennes familj flydde från Duma till Ma’arouneh i huvudstaden Damaskus förorter. Här är det säkrare och billigare att bo, men hon saknar skolan.

”Jag beslöt mig för att studera på egen hand och hitta en skola där jag kunde göra sista årets tenter. Men det var för svårt att läsa för sig själv”, säger Aida.

Enligt henne går det inte att lära sig matematik utan en lärare, och en privatlärare tar för mycket betalt.

När Aidas granne berättade om stödundervisningen som Utlandshjälpen finansierar anmälde hon sig genast till kurserna. Det gjorde också Salem, som gick på första klassen i högstadiet när familjen lämnade hemorten Mesraba.

”Lärarna är som bröder för mig. De är alltid färdiga att hjälpa oss med att repetera saker och förklara dem för oss som om vi vore deras egna barn”, säger Salem.

Kyrkans Utlandshjälp har med hjälp av sina finländska understödjare stött över 2 000 ungas skolgång sedan hösten 2015. Närmare två tredjedelar av dem är flickor.

Bild: IOCC

Bild: IOCC

Största delen av ungdomarna bor i trakten kring Dar’a där kriget fick sin början år 2011. Där tog Hayam tillfället i akt direkt efter att hon hörde om möjligheten av sina kompisar. Hon berömmer nivån på undervisningen.

”Lärarna kommer till och med före oss till klassrummet, och de respekterar oss”, säger Hayam.

14-åriga Salam, som går sitt sista år i grundskolan, säger sig tidigare ha varit en av de bästa eleverna i sin skola. Hon grämer sig över allting hon gått miste om under tiden som flykting.

”När jag först fortsatte i skolan hade jag problem med matematik, fysik, kemi och engelska, och var jätteledsen och frustrerad. Jag trodde att jag förlorat allting”, berättar Salam.

”Nu är lektionerna lätta att hänga med. Jag känner att hoppet har återvänt.”

I Syrien har upp till en fjärdedel av alla skolbyggnader förstörts helt eller delvis. Skolor används dessutom som tillfällig inkvartering för flyktingar, men också väpnade grupper har tagit över en stor del av dem. Över 50 000 lärare och övrig skolpersonal har övergett sina jobb.

Många lärare har ändå valt att fortsätta trots att de därmed sätter sitt eget liv på spel. Hoppet om en bättre morgondag lever så länge skolorna är öppna. Barnen som fått utbildning kommer att spela en nyckelroll när det förhoppningsvis blir möjligt att återuppbygga Syrien.

”Jag har bestämt mig för att vara framgångsrik och uppfylla mina drömmar. Jag känner mig hoppfull och självsäker”, säger Hayam.

Text: Erik Nyström