Ärkebiskopen vill att utvecklingssamarbete ska få finansiering även i fortsättningen
Ärkebiskop Tapio Luoma säger att det ligger djupt i människans natur att hjälpa. Han uppmuntrar till kärlek till nästan både nära och fjärran.
Text: Markus Silvennoinen Bild: Antti Yrjönen Översättning: Sonja Vuori
RYGGSÄCKEN från Kyrkans Utlandshjälp har varit med om mycket. Vanligen hänger den på ärkebiskop Tapio Luomas rygg, vare sig han reser i södra Afrika eller mellan Helsingfors och Åbo. Luoma är bekant med Kyrkans Utlandshjälps arbete sedan sin tid som församlingspräst, och han har också hunnit sitta i organisationens styrelse, till och med som vice ordförande. Hjälparbete på gräsrotsnivå har Luoma fått bekanta sig med vid projekt i Uganda och Haiti.
”Resan till Uganda var en ögonöppnare när det gäller hur vi kan hjälpa människor på ett konkret sätt. Den fick mig också att inse hur Kyrkans Utlandshjälp kan arbeta verkligt proffsigt och målmedvetet i svåra situationer.”
Luoma beskriver sina år i Kyrkans Utlandshjälps styrelse som intressanta och lärorika. Den nuvarande ärkebiskopen överraskades av skalan på hjälparbetet och över hur brett organisationen måste skapa nätverk. ”Samarbete är styrka”, sammanfattar Luoma.
Den andel av Finlands bruttonationalinkomst som går till utvecklingssamarbete kommer att minska under de kommande åren. Ärkebiskopen är oroad över den minskade finansieringen och har offentligt tagit ställning för utvecklingsmedlen. I den politiska debatten framförs då och då tanken att man först måste rätta till saker och ting i hemlandet innan det lönar sig att hjälpa utomlands. Luoma håller inte med.
”Våra medmänniskor utomlands som är i nöd kommer aldrig att få hjälp om vi väntar tills vi får ordning på våra egna angelägenheter i Finland först. Samtidigt som vi tar hand om de utsatta i vårt eget land, behöver människor på andra ställen också vårt stöd.”
Enligt Luoma är det också viktigt att hjälpa utanför de egna gränserna eftersom klimatförändringar och konflikter, i vår värld där alla är beroende av varandra, har oförutsägbara konsekvenser som inte respekterar nationsgränser.
”Vi tjänar också indirekt vår egen framtid genom att rikta hjälpen dit där behovet är som störst.”
Luoma har varit månadsgivare till Kyrkans Utlandshjälp i tio år. Gnistan till att donera regelbundet kom efter att han blivit övertygad om hur stor inverkan arbetet har. ”Jag kunde se hur arbetet inverkade på lokal nivå och att det gjorde skillnad.”
LUOMA anser att det ligger i människans natur att bry sig om sin nästa. Att hjälpa andra innebär alltid att ge bort någonting, om det så är tid, pengar eller bekvämlighet. ”Jag tycker att tanken på att ge bort något man har är mycket hälsosam”, reflekterar Luoma.
En av Kyrkans Utlandshjälps värderingar är urskillningslös kärlek till nästan. Också ärkebiskopen talar för att vi ska ta hand om våra medmänniskor nära och fjärran.
”Kärleken till nästan är djupare, bredare och mycket mer konkret än bara tolerans. Enligt kristendomen är alla skapade av Gud. Det förpliktar oss att se varje människa, oavsett bakgrund eller religion, som ytterst viktig och värd att älska.”
KRIGETS FÖRSTA offer är sanningen. Det har vi vetat länge, men speciellt under de senaste åren har vi sett vad det betyder i praktiken. Till exempel under Rysslands anfallskrig i Ukraina eller striderna mellan Israel och Hamas är det svårt att sålla bland propaganda, halvsanningar och överdrifter.
Om det är svårt att hålla koll på sanningen i ett land som Finland, där hela befolkningen är läs- och skrivkunnig, kan man föreställa sig att utmaningarna är på en helt annan nivå i ett land som Centralafrikanska republiken. Landet är glest bebott och bara runt 37 procent av invånarna kan läsa och skriva. Rykten sprids från mun till mun eller via sociala medier.
Till skillnad från Finland spelar också rykten en konkret roll i befolkningens liv. När ett rykte sprids i ett samhälle som under de senaste tio åren präglats av konflikter, och där en handfull beväpnade grupper håller hus, kan det lätt leda till osäkerhet och strider.
Under de två veckorna vi tillbringade i Centralafrikanska republiken stötte vi två gånger på rykten om oroligheter. Båda gångerna visade sig farhågorna onödiga, men det var ändå något vi måste ta i beaktande under resan.
DET ÄR SVÅRT att föreställa sig hur någon som upplevt många strider mellan väpnade grupper under de senaste tio åren reagerar på rykten. Därför arbetar Kyrkans Utlandshjälp med ungdomar i landet för att stödja deras färdigheter att motverka osanningar.
Ett fint exempel är frisörsalongen i artikeln bredvid. Ägarna har fått utbildning i att ställa sig kritiska till rykten. Då salongen blivit en mötesplats för byns unga är det ett ställe där information som sprids kan granskas kritiskt. Samtidigt får kunderna fina frisyrer och medarbetarna kan tjäna sitt levebröd. Alla viktiga sätt att hålla samman ett skört samhälle.
Trygga rum, där människor – speciellt ungdomar – kan snacka om sina tankar, farhågor och rykten är väldigt värdefulla för att finna sanningen. Det är något vi behöver komma ihåg – också i Finland.
Det i juni publicerade regeringsprogrammet innehåller planer på betydande nedskärningar i utvecklingssamarbetet, vilket skulle ha stora konsekvenser globalt och i Finland.
Från 1990 till 2015 minskade antalet människor som lever i extrem fattigdom med nästan två tredjedelar, en otrolig bedrift på bara 25 år.
Förutom det halverades barnadödligheten under samma tidsperiod, och allt fler barn – speciellt flickor – fick möjlighet att gå i skola. Allt det här skulle ha varit omöjligt utan välplanerat utvecklingssamarbete.
Trots att statistiken ser bra ut finns det ännu mycket att göra. Oväntade naturkatastrofer och krig gör att hjälp fortfarande behövs. Det mest alarmerande är att många av de markörer som används för att utvärdera utveckling efter coronapandemin börjat visa nedgång. Till exempel lever 70 miljoner fler människor i extrem fattigdom nu jämfört med 2019. Bland annat miste många sina utkomstmöjligheter av restriktionerna som skulle förhindra Covid-19 från att spridas. Kriget i Ukraina har i sin tur försvårat tillgången till mat i och med utebliven spannmålsexport.
Det är alltid lättare – för att inte tala om kostnadseffektivare – att uppehålla en bra situation, än att låta det man byggt upp förfalla och sedan återuppbygga. Det är totalt fel läge att vända ryggen mot världen när vårt stöd behövs som mest. Rysslands anfallskrig i Ukraina och den globala pandemin har också visat att vi finländare påverkas mer av vad som sker långt från hemlandet än vi tidigare trott, och att det är omöjligt för oss att stänga ut omvärldens utmaningar.
Det är oumbärligt att vi fortsätter bära vårt ansvar.
ÅR 2022 VAR OMSKAKANDE. Stora kriser fick oss att ifrågasätta vår världsbild och invanda verksamhetssätt på ett bredare plan än någonsin tidigare. Det lönar sig inte att jämföra kriser och den smärta de orsakar. Nöd och smärta är likvärdiga erfarenheter oavsett orsak eller plats. I samtal med experter och vanliga finländare har vi insett att världen har förändrats på ett bestående sätt. De bekanta spelreglerna ifrågasätts. En känsla av otillräcklighet som har bubblat under ytan har nu vuxit fram.
Det senaste året har på många sätt varit ett förändringens år även för Kyrkans Utlandshjälp. Vi hade avslutat vår verksamhet i Europa bara några år tidigare eftersom vi tänkte att vårt arbete är gjort. När Ryssland anföll Ukraina i februari 2022 ändrades allt över en natt – och för en mycket längre tid än vi kunde ana. Med finländarnas oöverträffade stöd inledde Kyrkans Utlandshjälp snabbt biståndsarbetet i Ukraina. På kort tid upprättades ett landskontor och ett av vår organisations största biståndsprogram. Mitt bland all chock och misstro kunde vi konkret se hur enskilda människor, företag, församlingar och myndigheter gav pengar och tid för att stödja människor i Ukraina.
I FEBRUARI 2023 hade vår partner Hungarian Interchurch Aid nått 275 860 människor i hjälpinsatsen som KUH och andra ACT Alliance -organisationer stödde. Vårt landskontors arbete fokuserade i huvudsak på utbildning och nådde redan under år 2022 sammanlagt 18 400 människor som lidit av kriget i Ukraina.
Händelserna i Ukraina speglar även vår verksamhet i till exempel Afrika. Afrikas horn utsätts för den värsta torkan på årtionden. Arbetet för att stävja torkan är en del av våra anställdas vardag framförallt i Kenya och Somalia. Spannmålet som levererats från Ukraina har varit en viktig del av områdets matskydd. Kriget har orsakat brist på spannmål och därmed en akut matkris och snabb inflation i området som led av en rad problem redan tidigare. Vårt långvariga biståndsarbete i Myanmar försvårades av militärjuntans statskupp.
I Turkiet och Syrien försvårade jordbävningen och följderna av klimatkrisen arbetet. Händelserna bevisade också varför Kyrkans Utlandshjälps verksamhet fortfarande är nödvändig. Vi kan lindra smärta och förmedla hopp för många som lever mitt i nöd. Utöver krig och de konkreta kriser som följer efter katastrofer står vi även mitt i en global politisk kris. Det pratas till och med om en ny världsordning. Kriser erbjuder möjligheten att vända sig inåt, vilket är en naturlig skyddsreaktion.
SÅ FUNGERAR VI INSTINKTIVT vid hotfulla situationer. De tidigare nämnda kriserna har ändå bevisat att vi inte klarar oss ensamma. Vi måste lära oss att verka tillsammans. En central insikt är att vi måste känna igen andras nöd och verka för det gemensamma bästa – även utanför Finlands gränser. Det är befogat att fråga sig, finns det hopp?
Mitt svar grundar sig på det arbete vi kan göra med ert stöd: barn får gå i skola, törstiga får vatten, hungriga får mat, flyktingar får asyl och arbetslösa får arbete. Människans verksamhet är kärnan i alla lösningar. Tillsammans med våra givare och samarbetspartner stödde vi över en miljon människor år 2022. Vi har kunnat stärka de människor som lever mitt i kriser. De kan överleva och förbättra sina egna liv.
Liisa Kuparinen håller globala frågor på kyrkans agenda
Evangelisk-lutherska kyrkans församlingar är viktiga finansiärer för Kyrkans Utlandshjälps humanitära hjälparbete. Förtroendepersoner valda i församlingsvalet fattar beslut om att hjälpa dem som drabbats av jordbävningen i Syrien eller av kriget i Ukraina.
EKONOMIE DOKTORLiisa Kuparinen valdes i församlingsvalet i november till förtroendeperson och i början av 2023 till ordförande i Jyväskylä kyrkofullmäktige. Kuparinen arbetar med internationella uppdrag inom ICT, alltså informationsteknologi, och hon säger att hennes arbete stöder rollen som förtroendeperson.
Enligt Kuparinen är det internationella ansvaret en naturlig del av kyrkans verksamhet. Kuparinen anser att det är en del av kyrkans budskap och av medmänsklighet att ta hand om andra, också de avlägsnaste närstående man kan ha.
När en katastrof inträffar läggs förslag om ekonomiskt stöd till offren fram på förtroendepersonens skrivbord. Liisa Kuparinen var med om att fatta besluten när Jyväskyläs församling gav 20 000 euro till Ukraina och 10 000 euro för att hjälpa offren för jordbävningen i Syrien, genom Kyrkans Utlandshjälp.
– När det kommer till sådana här beslut har jag aldrig hört avvikande röster. Att hjälpa andra är kärnan i kyrkans arbete, säger Kuparinen.
ATT VARA FÖRTROENDEPERSON är inte alltid lätt. Sakerna kan framskrida långsammare än man önskar sig. Kuparinen får motivation av att hon, som församlingens förtroendeperson, kan inverka både på globala frågor och samtidigt se till att man värnar om närliggande goda ändamål, som att skydda skogar.
I fjol var Kuparinen ordförande i arbetsgrupperna för miljö- och skogsstrategi då Jyväskyläs församling arbetade fram en skogsstrategi, som ämnar skydda 30 procent av skogarna församlingen äger. Att bevara den biologiska mångfalden är av större värde än det man kan tjäna på avverkningen av skogen.
Enligt Kuparinen fungerar globala frågor som en ögonöppnare. Man kan arbeta mot klimatförändringen både nära och fjärran. Huvudsaken är att arbetet görs: på grund av det förändrade klimatet måste allt fler människor runt om i världen lämna sina hem.
”I Finland finns det en möjlighet att påverka klimatet så att människor att inte behöver lämna sina hem. Jag blir frustrerad då någon påstår att Finland redan har gjort sitt.”
”Vi är i kyrkan för andra människors skull, inte för att driva våra egna intressen”, säger Liisa Kuparinen. Bild: Antti Yrjönen / KUH
NÄR DET KOMMER TILL Kyrkans Utlandshjälps arbete värdesätter Kuparinen särskilt att människor behandlas lika och jämställt. Hon anser att det är viktigt att ta jämställdhetsfrågor i beaktande och förbinda sig till jämlikhet när man delar ut medel för internationellt arbete.
”Vi är i kyrkan för andra människors skull, inte för att driva våra egna intressen. Kyrkan är en organisation där man hjälper sina medmänniskor.”
Som ordförande i kyrkofullmäktige anser Kuparinen att det är viktigt att värna om växelverkan och att alla känner att de blir hörda, särskilt unga som för första gången sköter förtroendeuppdrag.
”Det är också viktigt att se till att grupperna pratar med varandra, eftersom det finns väldigt olika syn när det kommer till värderingar”, sammanfattar Kuparinen.
Text: Ulla Oinonen Översättning: Björn Udd Bild: Antti Yrjönen / KUH
Global kyrka
Kyrkans Utlandshjälp, Finska Missionssälskapet och Finska Bibelsällskapet utmanade kandidaterna i församlingsvalet att tillsammans bygga en global kyrka och att hålla kyrkans internationella uppdrag i sikte när församlingen fattar beslut.
Uppropet undertecknades av 350 kandidater. Det fanns kandidater från 132 församlingar. 62,6 procent av de som skrev på fick ett förtroendeuppdrag.
Pirjo Mäkelä leder ungdomsnätverket Changemaker och påminner om att aktivism inte bara är en möjlighet, utan också en plikt för oss alla.
KLIMATFÖRÄNDRINGEN, förlusten av biologisk mångfald och frågor om rättvisa har särskilt engagerat unga de senaste åren. Svenska Greta Thunberg, 20, som startade klimatstrejkrörelsen, har blivit ansiktet utåt för ungdomars aktivism.
Ungdomarna är framtiden, heter det i festtalen, men när det är dags att fatta beslut glöms ungdomarnas synpunkter ofta bort.
”Även om unga har enormt mycket kunskap är det lätt att ignorera dem. Det är enkelt att avskriva dem som naiva idealister som inte förstår livets realiteter”, säger Changemaker-ungdomsnätverkets ordförande Pirjo Mäkelä, 32.
Mäkelä, som kommer från Sydösterbotten, tog sina första steg inom påverkansarbete i högstadieåldern då hon var med i ungdomsfullmäktige. Efter gymnasiet koncentrerade hon sig på sitt arbete som musikpedagog, men när hon fortsatte studera väcktes henne gamla intresse för påverkansarbete. Mäkelä studerar globala utvecklingsstudier vid Helsingfors universitet.
”När jag inledde studierna tänkte jag att det var dags.”
CHANGEMAKERS och Mäkeläs gemensamma resa startade i början av år 2021, då hon deltog i påverkansarbetets ABC-skolning. Snart hade hon redan gått med i teamet som koordinerar nätverkets verksamhet.
Enligt Mäkelä är de sociala medierna betydande verktyg för unga som är intresserade av aktivism. Det var en reklam på sociala medier som lockade med också Mäkelä själv i Changemakers verksamhet.
”Vi är ett ungdomsnätverk. Om vi inte skulle finnas på some, skulle vi inte existera.”
Changemaker har skrivit ställningstaganden på sociala medier och på nätsidor, men mer traditionella kanaler är heller inte främmande för de unga. Insändare skrivna av personer inom nätverket har publicerats på landets största dagstidningars sidor, och de unga har varit på plats med sina plakat vid olika evenemang och manifestationer. Changemaker publicerar också tidningen och podcasten Globalisti, som produceras av nätverkets frivilliga.
Innan riksdagsvalet träffade Changemaker representanter för partierna med anledning av kampanjen Ei kestä!, som jobbar mot överkonsumtion. Den västerländska konsumtionskulturen eldar på klimatförändringen som slår till hårdast mot områden som redan är sårbara. Därför är det också en fråga om global rättvisa att minska överkonsumtionen.
”Samhället måste ha sådana strukturer som stöder hållbar konsumtion. Ett stort problem är att de produkter vi konsumerar inte är designade att varken hålla länge eller repareras.”
Changemakers hälsning till partierna var att mervärdesskatten för reparations- och lånetjänster borde sänkas.
”Målet är att det alltid ska vara billigare att reparera än att köpa nytt”, säger Mäkelä.
ÄVEN OM Mäkelä leder ett ungdomsnätverk, vill hon inte göra onödiga indelningar mellan unga och människor i andra åldersgrupper. Handlingar har betydelse oberoende av ålder.
”Tänk vad som skulle hända om alla skulle börja tro på att det de gör spelar en roll. Vilken effekt skulle man då få till stånd?”
Mäkelä menar att påverkansarbete inte bara är en möjlighet utan också en skyldighet.
”Om allting skulle fungera optimalt skulle vi alla kunna syssla med vårt samtidigt som politikerna skulle föra en hållbar och rättvis politik. Eftersom detta inte är fallet, måste vi agera.”
Den långsiktiga målsättningen för utvecklingssamarbetet är att hjälpa hela samhällen att resa sig så stadiga att de i framtiden klarar sig utan hjälp, skriver sakkunnig inom kommunikation Ulriikka Myöhänen.
När jag skriver detta dominerar Covid-19-pandemin dagspolitiken och nyheterna redan för andra året i rad. Temat är så dominerande att det är svårt att minnas vad som hände i världen innan coronatest, vaccineringar och virusvarianter. Klimatförändringen, utdragna konflikter och gräshoppssvärmar som förstör skörden – låter det bekant?
Kyrkans Utlandshjälps arbete fokuserar på utbildning, utkomst och fredsbygge. Den långsiktiga målsättningen för utvecklingssamarbetet är att hjälpa hela samhällen att resa sig så stadiga att de i framtiden klarar sig utan hjälp.
Vi svarar också på akuta behov. När det i augusti 2020 skedde en explosion i hamnen i Beirut skickade vi nödhjälp till Libanons huvudstad. När coronan satte stopp för handel och livsmedelstransporter över landsgränser delade vi ut mathjälp till de mest utsatta.
Vårt utvecklingssamarbete, humanitära bistånd och fredsarbete är av naturliga orsaker överlappande. Men världens kriser är också sammanflätade och tenderar att mata varandra. Många av de länder vi jobbar i levde med svåra utmaningar också innan coronan. Det föränderliga klimatet samt utdragna konflikter har orsakat matkriser, hälsokriser och flyktingskap.
Världens yngsta nation Sydsudan har redan länge lidit av översvämningar – som en följd av dem behöver två tredjedelar av landets 11 miljoner invånare humanitärt bistånd. Miljontals människor lider av brist på mat och av undernäring.
Muhammad Abdo Hijzai från East Ghouta är en 13-årig pojke som deltog i hjälpundervisning i till exempel matematik, stödd av Kyrkans Utlandshjälp. Foto: Abu Talib Al-Buhaya.
Också Syrien har varit med om ett tufft årtionde. Konflikten har förstört mycket i landet som nu också hamnat i en ekonomisk kris som tar sig uttryck i brist på mat och utkomstmöjligheter. Det finns en hel generation av elever som levt mitt i ett krig och gått i skola i undantagsförhållanden.
Pandemin har tydligt lyft fram utvecklingsländernas svagheter. I Nepal har en dryg fjärdedel av bruttonationalprodukten bestått av de penningtransaktioner som nepaleser boende utanför landets gränser skickat hem till sina familjer, men pandemin tvingade hem gästarbetarna. I värsta fall har familjerna i över ett år levt utan de utkomstmöjligheter som kunde garantera en acceptabel livskvalitet.
Pandemin har inte stoppat all utveckling, fastän det ibland känns så. Flera av våra projekt har tagit ett stort digitalt kliv framåt – påtvingade av situationen. I Kenya har vi delat ut radioapparater så att kvinnor kunnat delta i fredsdialoger. Målet har varit att förstärka lokalsamhällenas förmåga att lösa konflikter som berör naturresurser.
Framtiden kommer definitivt att föra med sig nya utmaningar. Klimatet förändras och blir allt skoningslösare. De förändrade förhållandena kan också öka antalet epidemier samtidigt som naturkatastrofer tvingar allt fler att lämna sina hem. Populationen i Afrika växer med sådan fart att prognoserna spår enorma migrationsströmmar inom kontinenten men också till Europa.
Och så de goda nyheterna: hållbara samhällen är bättre på att förbereda sig på katastrofer. Coronakrisen kommer i sinom tid att blåsa över och då konkretiseras resultatet av Kyrkans Utlandshjälps arbete inom utbildning, utkomst och fred ytterligare. De människor som deltagit i våra projekt har redan byggt en bas för sitt liv som fungerar som en språngbräda till bättre tider.
Ulriikka Myöhänen, sakkunnig inom kommunikation.
Den här texten publicerades ursprungligen i vår Årsberättelse 2020 som nyligen kom ut. Vill du veta mer om vad vi gjorde?
Distansskola, karantän, reseförbud. Nedstängda samhällen, inställda evenemang och hundratals distansmöten. Pandemiåret 2020 var mycket exceptionellt också för Kyrkans Utlandshjälp, skriver verksamhetsledare Jouni Hemberg.
Situationerna i våra verksamhetsländer har varit svåra också förut. Vi har jobbat mitt bland konflikter, jordbävningar, naturkatastrofer och epidemier. Men ingen av oss hade någon erfarenhet av en global pandemi. För första gången berördes hela organisationen av krisen.
Årets händelser överraskade – och å andra sidan inte. Våra anställda finns utspridda runtom i världen så vi har alltid jobbat på distans. I Finland fick hela Helsingforskontoret flytta hem för att jobba vid köksbord och i soffor. När jag nu, efter ett år, tänker på hur distansjobbet löper är det som natt och dag. Det positiva är att våra landskontor i Asien, Afrika och Mellanöstern kunde verka länge utan några coronasmittor.
Pandemin har naturligtvis ändrat vårt programarbete inom utbildning, utkomst och fred. Hela världen övergick till distansundervisning under år 2020. I Finland har vi kämpat med hur vi ska lyckas ordna distansskola och distansjobb hemma. Situationen har krävt uppfinningsrikedom också i våra programländer som inte har några förbindelser eller fungerande infrastruktur. Lärarna har gått från by till by för att undervisa barn och hållit lektioner via radio.
Coronapandemin har också påverkat människors utkomst. I Europa bär staterna ansvar för att både människor och företag ska klara sig, men i utvecklingsländer har människorna inte den möjligheten. Samhällets stödnätverk är svaga, livet försvåras redan av epidemier som är lindrigare än coronan. De som inte har någon utkomst letar sig i mån av möjlighet till andra ställen. Att förflytta sig på grund av arbete är en risk med tanke på pandemin, men ökar också regionala oroligheter. Pandemin har skapat utmaningar för fredsarbetet – konflikterna bryr sig nämligen inte så mycket om en epidemi.
Trots utmaningarna har vår utveckling varit häftig. Den internationella inkomstfinansieringen har vuxit något otroligt. Det är ett tecken på att instanser som FN, EU och offentliga finansiärer litar på vårt arbete och på vår vision.
Coronan har ändå ätit upp en del av vår inhemska kollekt. Samhället har i långa perioder varit helt nedstängt och att samla in kollekt virtuellt är mycket svårt. Våra flitiga värvare har inte heller kunnat jobba ute på gatorna. Fastän inkomsterna i hemlandet minskade, minskade också utgifterna på grund av färre resor. Vi klarade oss genom 2020 utan någon jätteförlust.
Pandemiåret har gläntat på nya dörrar för oss. Nu och i fortsättningen måste vi kunna utvecklas och tänka på hur vi kan utnyttja digitaliseringen i vårt arbete. I framtiden kommer en stor del av vår utbildningsverksamhet att flyttas bort från fysiska byggnader. Till exempel i Afrika behövs enorma mängder utbildningsplatser i framtiden. Digital undervisning kunde vara en lösning. Faktum är att vårt arbete inte kommer att fortsätta som innan pandemin. Vi måste fundera på hur vi i fortsättningen kan plocka ut de bästa bitarna av det vi lärt oss under pandemitiden.
Som verksamhetsledare hoppas jag att vi snart kan besegra den här pandemin och att återhämtningen kan inledas. Efter pandemin fokuserar vårt arbete allt starkare på hållbar utveckling. Vi fortsätter arbeta för utbildning, fred, utkomst och jämlikhet. En lärdom av distansarbetet är att vi kan göra allt större miljögärningar. När vi reser gör vi det med en tydligare plan än tidigare.
Fastän året varit tufft har det varit en stor framgång för oss på Kyrkans Utlandshjälp. Allt tack vare våra anställda, förtroendevalda och volontärer. Ni är vår största resurs och möjliggör att vi kan verka där behovet av hjälp är som störst.
Ni är också den bästa mätaren för kvalitet och förtroende i vår verksamhet. Vi har utvecklat verksamheten och tack vare det har också finansieringen ökat. Pandemin lärde oss det allra viktigaste: när alla pusselbitar passar ihop kan man bygga en fungerande helhet.
Jouni Hemberg, verksamhetsledare
Den här texten publicerades ursprungligen som förordet till vår Årsberättelse 2020 som nyligen kom ut. Vill du veta mer om vad vi gjorde?
Tuula Peura längtade efter något annat. Tidigare jobbade hon som informatör, men beslöt att byta bransch och började studera teologi. Peura prästvigdes och verkade inom Kyrkslätts finska församling tills hon pensionerade sig i november.
Hon har inte ångrat kursändringen. Som präst kändes människomöten där man kunde hjälpa människor belönande. Peura kommer åt att hjälpa andra också via Kyrkans Utlandshjälp och hon har varit månadsgivare för över 10 år. Värdena styr både hennes liv och givandet.
”Mina värderingar stämmer överens med de som Kyrkans Utlandshjälp har. Det är en fråga om utbildning, att stödja till självständigt liv och att finna människans egen styrka. Det är vad man behöver i den här världen.”
Om människor inte har beredskaper att använda information, kan de inte göra hållbara val i sitt liv.
”Utbildning är svaren på de stora problemen. Det är underbart att delta med några tior”, säger Peura.
Under hennes ungdomsår på 60-talet var de samhälleliga värdena i ett brytningsskede. Också jämlikhetsfrågor var starkt framme. Kvinnornas ställning har varit viktig för Peura sedan dess.
”Kvinnor och flickor är ofta de som kan och vill driva samhället framåt”, säger Peura.
Världen förbättras bit för bit. Peura menar att Kyrkans Utlandshjälps arbete aldrig blir färdigt, men varje dag uppnår man något med det i människors vardag.
”Jag skulle vilja att människor insåg att alla våra gärningar har betydelse.”
Finland använder 0,38 % av sin BNP till internationellt bistånd, vilket är nästan hälften mindre än den 0,7% som FN rekommenderar. Som jämförelse kan nämnas att i Sverige är siffran över en procent. ”Dessa pengar är små om man tänker på vad man kan åstadkomma med dem”, säger Peura.
Att ge är bra för givaren också. ”När jag ger kan jag främja sådant som är viktigt för mig och med gott samvete säga att i detta vill jag delta. Det känns betydelsefullt.”
Peura vill uppmuntra alla att donera och om det finns tid och intresse, även att utföra frivilligarbete. Själv har hon erfarit att hon blir både styrkt och tillfreds av det.
”Att agera enligt sina värderingar lyfter upp oss som människor.”
