En extrem skolresa – I Sydsudan klafsar barnen till skolan genom träskmarker där ormar och krokodiler lurar
I Sydsudan domineras både landskapet och vardagslivet på ett överväldigande sätt av de svårtillgängliga träskmarkerna. Vi gav oss ut på världens ovanligaste skolresa, där vattnet når upp till midjan och man utsätts för giftiga ormar, krokodiler och en plågsamt gassande sol.
Teksti & intervjuer: Ulriikka Myöhänen Intervjuer: Björn Udd Bild: Antti Yrjönen Översättning: Sonja Vuori
TUPPARNA VAKNAR klockan fem. Deras kukkelikuu ekar över nejden när den becksvarta natten släpper sitt grepp och solen tittar fram vid horisonten.
I New Fangak i Sydsudan, i byn Bichul Kuon, gnuggar byborna sömnen ur ögonen. 16-åriga Nyaluit Tang Chuol byter kläder och plockar sedan fram en trave med böcker. Chuols pappa vattnar det lilla grönsakslandet, medan mamman släpper ut hönorna som kacklar i morgonljuset efter att tillbringat natten i sitt skydd. De sprätter iväg över gårdsplanen.
Efter klockan sex har solen blivit en varmgul fläck på horisonten och Chuol ger sig iväg för att leda sina syskon genom byn och mot skolan. Marken är torr; här och var växer gräs, buskar och låga träd. Syrsorna spelar.
Snart ansluter sig fler barn till gruppen och Chuols vän, 15-åriga Nyatiem Lam Lok, skyndar sig mot oss snett bakifrån. Barnen ropar hälsningar till varandra på sitt språk nuer.
”Male!”
”Male mi goa!”
När gruppen har gått i tio minuter stannar barnen, tar av sig långbyxorna och lyfter upp sina kjolar. Nu börjar den, kanske en av de mest säregna skolresorna i världen.
Träsket som breder ut sig framför oss verkar sucka: kom, mina kära barn, jag ska göra mitt bästa för att bära er.
Böcker och skor passerar i händerna när barnen går genom träsket. En vass kan vara farlig. Ormar och krokodiler finns i regionen.
I NORRA Sydsudan, nära den sudanesiska gränsen, ligger al-Sudd-träskmarkerna. De hör till världens största träskmarker och får sitt vatten från Vita Nilen och regnen. Träskets storlek varierar beroende på årstid. Under torrperioden kan träsket täcka ett område som ungefär motsvarar Estland (45 339 kvadratkilometer), medan de våta myrarna under regnperioden sträcker ut sig över en dubbelt så stor yta.
Det arabiska namnet al-Sudd betyder barriär, och det är just vad träsket har visat sig vara för många genom tiderna. De mäktiga träskmarkerna har avbrutit resan för oerfarna resenärer sedan de forna egyptiernas dagar och vid tideräkningens början, vid kejsaren Neros tid. Utmaningarna fortsatte ännu långt senare, då upptäcktsresande fortsatte att leta efter Nilens källa.
Å andra sidan har det otillgängliga träsket gett skydd åt dem som känner till det. Senast detta hände var under det brutala inbördeskriget i Sydsudan (2013–2020). Då tiodubblades befolkningen i träskmarkerna på vissa ställen, eftersom flyktingarna kände sig skyddade från angripare i det komplexa nätverket av våta kullar.
Vid första anblicken verkar det som om träsket inte är lätt att tolka. Det är som en självtillräcklig, envis prins av berömd börd. Det är stolt, lite arrogant och ofta fullt av överraskningar. Men när man lär känna kungligheten börjar man förstå dess knep.
Skolbarnsskaran verkar känna till träskets nycker som sina egna fickor.
I början av färden når vattnet dem halvvägs upp till smalbenen och den hala leran suger tag i fötterna upp till vristerna.
Sedan blir det djupare. De minsta barnen sträcker upp sina skolböcker ovanför huvudet när vattnet når ända upp till midjan och till och med armhålorna.
Lyckligtvis är det inte kallt. Termometern visar trettio grader Celsius, och under dessa förhållanden känns vattnet bara uppfriskande.
”Jag koncentrerar mig alltid på mina böcker, på att inte tappa dem i träsket”, säger Chuol senare.
”Jag tappade en bok en gång”, avslöjar Lok och tillägger: ”Läraren gav mig en varning och sa att jag inte tog väl hand om mina saker. Mina föräldrar läxade också upp mig och påminde om att vi inte har möjlighet att köpa nya böcker.”
Barn som går till skolan genom ett lerigt och ibland till och med djupt träsk måste bära sina böcker och kläder. Mängden vatten och myrytan varierar beroende på om det är en torrperiod eller en regnperiod.
Flickorna berättar att träskets djup är en verklig utmaning under skolvägen. Nu i mars är situationen bättre än under regnperioden som snart börjar. Då är kanot det enda sättet att röra sig på träsket, men en sådan har få familjer råd med. Under regnperioden försöker flickorna få tag på skolskjuts av lokala fiskare.
Under skolvägen plågas barnen av myggor. Chuol berättar att huden ofta är som piskad av träskvegetationen: särskilt på fötterna får man rivsår och små taggar av att korsa träsket.
Men det finns större faror som lurar längs vägen. Barnen förmanar varandra att inte gå för djupt in i de gräsbevuxna myrarna. Al-Sudd-träsket är hem för en stor mängd olika giftiga ormar och till och med krokodiler. På floderna som korsar träsket är det också vanligt att se långa, bredryggade ormar i hög fart simma undan båtarna.
Trots riskerna fortsätter skolbarnsflocken att traska på. Solen stiger allt högre och skoldagen börjar snart.
Nyaluit Tang Chuol, 16, är motiverad att gå i skolan. Han klarar sig särskilt bra på engelska. Chuol hoppas att han med utbildningen ska kunna leva utan att vara beroende av andras hjälp.
Tulva vei koulun
SLUTLIGEN stiger skolbarnen upp ur det våta träsket på stranden, tar på sig kläderna de tidigare tog av sig och sköljer fötterna rena från lera. Den sista delen av resan är en promenad på cirka 15 minuter över torr, sprucken mark. Överallt växer buskar vars små taggbollar fastnar i byxben, kjolfållar och skor.
Chuol och Lok berättar att deras skolresa har varit en sådan här timslång strapats redan i flera år. För fyra år sedan drabbades New Fangak av en enorm översvämning som svepte med sig en skolbyggnad som byggts nära floden.
Till följd av översvämningen flyttades skolan längre bort från floden, vilket samtidigt förlängde barnens skolväg avsevärt. En ny skolbyggnad byggdes aldrig. Den här måndagsmorgonen i mars bär eleverna griffeltavlorna till skuggorna av de få träd som orkar växa i den torra marken.
”Det är lärarna som gör skolan. Så länge det finns lärare som kan undervisa är det möjligt att skapa en skola. Ett klassrum utan lärare är inte en skola”, säger Chuol, som berättar att hon själv drömmer om att bli engelsklärare.
KUA betalar Gutyiel Lony Gutluuk och andra lärare ett arvode. Många lärare fiskar och odlar också för att försörja sina familjer.
Men lärarna i New Fangak befinner sig i en svår situation. De har sedan inbördeskrigets början 2013 ofta blivit utan sina löner.
Kyrkans Utlandshjälp stöder Chuols och Loks skola inte bara med undervisningsmaterial, utan också genom att betala lärarna ett månatligt arvode på 35 000 sydsudanesiska pund (cirka 20 US-dollar enligt växelkursen i mars 2024). Summan är till hjälp, men är för liten. Lokalbefolkningen uppskattar att en månadsinkomst på cirka 100 amerikanska dollar skulle räcka till ett bra uppehälle. Många lärare fiskar och odlar vid sidan av sitt arbete för att försörja sig själva och sina familjer.
”Många sydsudanesiska barn går i skola i grannländerna, men det är inte alla familjer som har råd med det. Vi vill ge möjlighet till utbildning i vår egna by, så att vårt samhälle kan utvecklas”, säger läraren Gutyiel Lony Gutluuk.
Förhållandena på skolan är utmanande, vilket återspeglas i det sjunkande elevantalet. År 2023 hade skolan cirka 800 elever, nu är de cirka 500.
Den största utmaningen för skolan är bristen på byggnader i kombination med de extrema väderförhållandena. När skyfallen börjar som tecken på regnperioden, har eleverna och lärarna inget tak att söka skydd under. Marken som under torrperioden har djupa sprickor blir till ett förrädiskt lerfält när det regnar. Vem vill studera eller undervisa med lera upp till midjan, med en störtskur i nacken?
Skoldagarna är utmanande också på grund av att det inte finns några toaletter och att närmaste vattenkälla, en flod, ligger en lång promenad bort. De extrema förhållandena påverkar alla aspekter av det dagliga livet. Lärarna berättar att bara några månader tidigare kom barnen inte till skolan eftersom deras familjer inte hade tillräckligt med mat.
Trots svårigheterna har lärarna anledning att vara stolta över sina elever. Förra året klarade alla skolans elever de nationella proven, vissa till och med med beröm. Att gå i skolan när ungdomarnas drömmar.
”Mitt mål är att klara mig i framtiden utan att vara beroende av andras hjälp”, säger Chuol.
Trädets skugga skyddar skolbarn från solen endast under de första stunderna av skoldagen. En dryg vecka senare stängde Sydsudans regering skolor på grund av en farlig värmebölja.
JU LÄNGRE skoldagen lider, desto tydligare blir det hur extrema väderförhållandena är. Under morgonens första timmar sveper en lätt bris över landskapet, men ju högre solen stiger, desto mindre skugga erbjuder träden de grupper som samlats under dem.
Barnen har suttit på sina medhavda pallar eller rostiga plåtburkar i flera timmar när temperaturen stiger till över 40 grader. Det är dags för en drickpaus. Barnen gräver fram flaskor, koppar och gamla kaffeburkar som kan användas som dryckeskärl och under ledning av läraren beger de sig till floden.
Tjugo minuter senare kommer gruppen fram till stranden. Vattnet är brunt och stillastående vid stranden, men trots det vadar några av barnen ut, blöter händer och ansikten, fyller sina dryckeskärl och dricker girigt.
”Att gå till floden och att hämta vattnet är en utmaning. Vi kan inte se vad som finns under vattenytan. Det kan finnas vassa saker, ormar och till och med krokodiler. De är inte vänliga mot alla”, säger Lok.
Chuol berättar att hon en gång såg en krokodil vid dricksplatsen.
”Jag blev jätterädd och sprang iväg.”
Att dricka från floden är en daglig risk för skolbarnen, för även diarrésjukdomar som försvagar en är vardag här. Å andra sidan kan en drickpaus vara det enda som håller barnen på benen under en het skoldag.
Flickorna har en önskan: en ren borrbrunn. Det skulle göra livet enklare.
Skolbarn kraschar på stranden efter en halvtimmes korsning av träsket. Sista delen av skolresan är en halvtimmes promenad över torra land.
Perheet ovat sisällissodan jälkeen alkaneet laittaa myös tyttäriä kouluun
SKOLDAGEN i New Fangak slutar vid tolvtiden när hettan blir outhärdlig. Hungern driver Chuol och Lok tillbaka genom träsket till hembyn Bichul Kuon. Där äter flickorna dagens första måltid, en lunch som deras mödrar ofta hunnit förbereda innan skoldagen är slut.
När kvällen kommer återgår Chuols pappa, Tang Chuol Koryom, till samma sysslor som han gjorde på morgonen då barnen gått till skolan: att vattna sin lilla trädgård där han odlar okra, tomater och bönor.
Grönsaksodlingen är för närvarande Koryoms enda möjlighet att stödja sina barn som går i skolan. Från den får familjen ingredienserna till sina dagliga måltider och resten av skörden säljs på marknaden. Ännu för fyra år sedan ägde familjen även boskap, men djuren drunknade och försvann i översvämningen.
Chuol och Lok drömmer om att gå långt i sin utbildning men så småningom återvända till sin hemby.
Ingen av Chuols föräldrar har någon utbildning. Över lag var utbildningsnivån i New Fangak-regionen mycket låg före inbördeskriget. Under de senaste tio åren har allt fler familjer börjat skicka även sina döttrar till skolan, inte bara tack vare organisationernas påverkansarbete, utan också för att det finns en skola i närheten som står för sina elevers undervisningsmaterial.
Koryoms egen dotter har klarat sig bra i engelska. Koryom säger att han är särskilt stolt över detta.
”Jag kan inte skriva själv och jag har inga specialkunskaper. Jag hoppas att mina barn kommer att ha det annorlunda”, säger Koryom. Och är föräldrarna rädda för sina barns farliga skolväg?
Koryom medger att det är en utmaning att korsa träsket, men konstaterar att han skulle vara mera rädd för att skicka barnen till skolan i staden.
”Det sker inga bilolyckor här eftersom vi inte har några bilar. Jag är inte rädd för mina barns del.”
SÅ ÄR DET JU. På många sätt är Al-Sudds träskland utmanande och skoningslöst, men allt är relativt. Den här envisa prinsen är inte bara oförutsägbar, utan har också sin charm.
Från strändernas höga gräs lyfter stiliga hägrar och bruna fåglar med blåa pannor, afrikanska jaçanor. Näckrosor med lila blommor fläckar vattendragen, och knotiga trädstammar slingrar sig upp mot himlen som kungliga spiror. I vikarna badar barn och vuxna under dygnets hetaste timmar och hälsar glatt på båtfolket. För många erbjuder floderna rika på fisk även den dagliga måltiden.
Vardagslivet är blygsamt, men för träskborna är detta ofta det enda riktiga livet. De är svårt att tänka sig att lämna det.
”Om jag börjar på universitetet måste jag flytta bort för fyra eller fem år. När jag är klar med mina studier återvänder jag hem för att utveckla mitt lokalsamhälle”, planerar Lok.
Även Chuol drömmer om att studera så långt som möjligt, men att slutligen återvända hem.
För flickornas hemby är detta goda nyheter.
För artikeln intervjuades även Stephen Chan, Kyrkans Utlandshjälps utbildningsmentor i Sydsudan.
Skoldagen i New Fangak slutar vid lunchtid när värmen blir outhärdlig. Sedan åker barnen hem igen.
I ett samhälle som lider av en arbetslöshetskris kan förvärvsarbete erbjuda anseende och en förhöjd social ställning.
DÅ MAN NÄMNER Somalia tänker många på osäkerheten och terrorn som råder i Mogadishu, men det jag mötte i Hargeisa i det området i norra Somalia, som också kallas Somaliland, var någonting helt annat. Det vänliga samhället övertygade mig om att livet är relativt säkert, trots en del omfattande utmaningar som kräver hållbara lösningar.
Ett av de största problemen är ungdomsarbetslösheten. Ungefär 60 procent av ungdomarna uppskattas vara arbetslösa, och det skapar en grund för oroligheter, missnöje och hopplöshet. Utmaningen är inte låg utbildningsnivå, för en stor del av befolkningen har universitetsutbildning, utan en total avsaknad av arbetsplatser på grund av den utdragna konflikten.
Därför var det härligt att träffa ungdomarna som fått en startpenning av Kyrkans Utlandshjälp för att starta sina egna företag. Startpenningen på 4 000 dollar, kring 3 650 euro, beviljas till grupper av unga som gått en av våra yrkes- eller företagarutbildningar i området, och som presenterat en trovärdig företagsplan. Ungdomarna jag träffade var alla omåttligt stolta över sina nygrundade företag och fulla hopp för framtiden och detaljerade planer om att utvidga verksamheten.
STARTPENNINGEN var avgörande för att ungdomarna kunde påbörja sin företagsverksamhet genom att anskaffa symaskiner eller kaffemaskiner. Det var också tydligt att ungdomarna aldrig skulle ha haft en möjlighet att ta steget utan startpenningen.
Det var speciellt iögonfallande hur det nystartade egna företaget hade inverkat på de unga företagarnas självsäkerhet. Både den unga kvinnan som kunnat visa åt sin frånvarande fader att hon kan stå på egna ben som skräddare, och den unga blinda mannen som är på väg att starta eget kafé, berättade med stor iver hur alla i deras omgivning ser på dem annorlunda nu. Båda två hade tidigare känt sig utstötta, men berättade nu om hur de kände sig accepterade av samhället. För en sådan känsla av tillhörighet är en startpenning ett litet pris.
Björn Udd är Kyrkans Utlandshjälps kommunikationsspecialist. Björn ansvarar för kommunikationen i Östafrika och är baserad i Nairobi, Kenya.
Arbetssituationen i Somaliland har länge varit utmanande. Över hälften av ungdomarna är arbetslösa, och då 70 procent av invånarna är barn och unga är en stor del av befolkningen beroende av sina familjemedlemmar.
”ÄNDA SEDAN jag utexaminerats har mitt liv varit fantastiskt”, säger Aziz Yusuf Mahmud.
Mahmud blev färdig från Kyrkans Utlandshjälps skräddarutbildning i Hargeisa i det omtvistade Somaliland i december 2021. Nu står han bakom disken i sin skräddarverkstad som han grundade direkt efter utbildningen. Som skräddare tjänar han tillräckligt för att dels livnära sin familj med fru och två barn, dels för att stöda sina föräldrar och sina syskon.
Mahmuds framgång är hoppingivande i ett område med hög arbetslöshet. Situationen lägger ett stort ansvar på dem som har ett jobb. En person med löneinkomst kan ofta stöda ett tjugotal familjemedlemmar med till exempel hyror, skolavgifter och mat.
”Ekonomiskt har det ibland varit svårt. Inflationen har varit hög och hyresvärden som äger mitt affärsutrymme har höjt hyran några gånger”, säger Mahmud.
Läget spelar stor roll för hurdan kundkrets en skräddarverkstad har. Mahmud säger att hans verkstads läge också lämpar sig bra för att driva en skola.
Därför beslöt han sig för att utvidga sin verksamhet. Förutom skräddarutbildningen är Mahmud utbildad lärare. Han började ge skräddarlektioner och grundade sedan en egen skräddarskola.
”Sedan jag startade skolan i maj 2022 har jag haft 30 studerande som jag utbildat till skräddare.”
Skolan har visat sig vara ett lukrativt alternativ för Mahmud.
”Jag tjänar just nu mer pengar på att utbilda nya skräddare än på att sälja kläder.”
Tidigare lärarjobbet betalade dåligt
Många av invånarna i Hargeisa har en universitetsutbildning, men det är sällan det leder till jobb man kan livnära sig på. De flesta har svårt att komma in i arbetslivet., En del gör obetald praktik efter obetald praktik. Efter sin universitetsutbildning hittade Mahmud jobb som lärare, men lönen var låg och arbetssituationen osäker.
”En lärare tjänar 100–150 dollar i månaden. Just nu tjänar jag runt 600 dollar på utbildningarna och skräddararbetet.”
Mahmud känner också att han gör något meningsfullt i sitt lokalsamhälle. Han känner sig som en förebild.
”Jag hör andra säga att det är fint att jag brukade vara en lärare, men att jag nu gör bättre ifrån mig ekonomiskt samtidigt som jag fortsätter utbilda mina medmänniskor”, säger Mahmud
”Skräddarutbildningen förändrade mitt liv, och jag vill ge andra samma möjlighet.”
Skräddaryrket är populärt i Hargeisa. Många vill ha skräddarsydda kläder, ofta med färggranna mönster.
Hittills har Mahmud utbildat 30 skräddare. Han har också anställt två före detta elever, som nu jobbar i hans verkstad. En av dem är 18-årige Fahad Jama Ismail som arbetar vid en symaskin.
”Den här utbildningen får mig att tro på framtiden. Vår överenskommelse är att jag får hälften av det kunden betalar, och det gör att jag kan stödja mina nio syskon och resten av min familj”, säger Ismail.
Fahad Jama Ismail är nöjd med att han gick i Mahmuds skräddarskola. Utbildningen har hjälpt honom öka sin inkomst.
Han är väldigt nöjd att han gick utbildningen.
”Då jag hör någon fundera på om de borde gå en skräddarutbildning uppmuntrar jag dem och berättar att skräddaryrket är bra och något man kan tjäna pengar på”, säger Ismail.
Tydliga framtidsplaner
Mahmud säger att skräddarutbildningen inte bara gav honom färdigheter som skräddare – den har också byggt hans självförtroende.
”Jag har förändrats. Nu tror jag på mig själv och vet att jag är en bra skräddare. Jag har ett eget företag och har en bra inkomst.”
Mahmud har också tydliga planer för framtiden. Inom fem år vill han separera skolan från skräddarverkstaden.
”Jag vill anställa fler lärare, öka produktionen av kläder och överlag utöka verksamheten.”
Ärkebiskopen vill att utvecklingssamarbete ska få finansiering även i fortsättningen
Ärkebiskop Tapio Luoma säger att det ligger djupt i människans natur att hjälpa. Han uppmuntrar till kärlek till nästan både nära och fjärran.
Text: Markus Silvennoinen Bild: Antti Yrjönen Översättning: Sonja Vuori
RYGGSÄCKEN från Kyrkans Utlandshjälp har varit med om mycket. Vanligen hänger den på ärkebiskop Tapio Luomas rygg, vare sig han reser i södra Afrika eller mellan Helsingfors och Åbo. Luoma är bekant med Kyrkans Utlandshjälps arbete sedan sin tid som församlingspräst, och han har också hunnit sitta i organisationens styrelse, till och med som vice ordförande. Hjälparbete på gräsrotsnivå har Luoma fått bekanta sig med vid projekt i Uganda och Haiti.
”Resan till Uganda var en ögonöppnare när det gäller hur vi kan hjälpa människor på ett konkret sätt. Den fick mig också att inse hur Kyrkans Utlandshjälp kan arbeta verkligt proffsigt och målmedvetet i svåra situationer.”
Luoma beskriver sina år i Kyrkans Utlandshjälps styrelse som intressanta och lärorika. Den nuvarande ärkebiskopen överraskades av skalan på hjälparbetet och över hur brett organisationen måste skapa nätverk. ”Samarbete är styrka”, sammanfattar Luoma.
Den andel av Finlands bruttonationalinkomst som går till utvecklingssamarbete kommer att minska under de kommande åren. Ärkebiskopen är oroad över den minskade finansieringen och har offentligt tagit ställning för utvecklingsmedlen. I den politiska debatten framförs då och då tanken att man först måste rätta till saker och ting i hemlandet innan det lönar sig att hjälpa utomlands. Luoma håller inte med.
”Våra medmänniskor utomlands som är i nöd kommer aldrig att få hjälp om vi väntar tills vi får ordning på våra egna angelägenheter i Finland först. Samtidigt som vi tar hand om de utsatta i vårt eget land, behöver människor på andra ställen också vårt stöd.”
Enligt Luoma är det också viktigt att hjälpa utanför de egna gränserna eftersom klimatförändringar och konflikter, i vår värld där alla är beroende av varandra, har oförutsägbara konsekvenser som inte respekterar nationsgränser.
”Vi tjänar också indirekt vår egen framtid genom att rikta hjälpen dit där behovet är som störst.”
Luoma har varit månadsgivare till Kyrkans Utlandshjälp i tio år. Gnistan till att donera regelbundet kom efter att han blivit övertygad om hur stor inverkan arbetet har. ”Jag kunde se hur arbetet inverkade på lokal nivå och att det gjorde skillnad.”
LUOMA anser att det ligger i människans natur att bry sig om sin nästa. Att hjälpa andra innebär alltid att ge bort någonting, om det så är tid, pengar eller bekvämlighet. ”Jag tycker att tanken på att ge bort något man har är mycket hälsosam”, reflekterar Luoma.
En av Kyrkans Utlandshjälps värderingar är urskillningslös kärlek till nästan. Också ärkebiskopen talar för att vi ska ta hand om våra medmänniskor nära och fjärran.
”Kärleken till nästan är djupare, bredare och mycket mer konkret än bara tolerans. Enligt kristendomen är alla skapade av Gud. Det förpliktar oss att se varje människa, oavsett bakgrund eller religion, som ytterst viktig och värd att älska.”
En fast inkomst gör under i trakter där ett människoliv kan kosta endast fyra euro. Centralafrikanska republiken har genomlidit ett långt inbördeskrig och söker sin väg till fred och stabilitet. Kyrkans Utlandshjälps fredsklubbar ger de unga en ny chans.
MBAIKIS BYASTRÅK badar i seneftermiddagssolens röda sken. Staden befinner sig den nordvästra delen av Centralafrikanska republiken, hundra kilometer från huvudstaden Bangui. Det vackra området med kring 25 000 invånare är känt för sina blommor.
Vid slutet av byastråket ligger en prydlig rad med skor utanför den ljusgröna byggnaden, från sandaler till putsade svarta läderskor. Det är trängsel bakom tyggardinen i den cirka 20 kvadratmeter stora frisörsalongen.
Salongen tar emot både män och kvinnor. Planscherna på väggarna ger inspiration till frisyrer, bland annat från Real Madrids fotbollslag. Barberare Merlin Sombo slutför samvetsgrannt en ung mans korta frisyr.
Charlene Derich Nam-Ngania understryker vikten av mötesplatser inom lokalsamhället som en del av fredsarbetet.
Det är svårt att finna en bättre mötespunkt, säger 25-åriga Charlene Derich Nam-Ngania, som driver verksamheten. På vägen står skrivet för hand att salongen är grundad av hans lokaal fredsklubb för ungdomar. Kunderna utväxlar nyheter i samband med vardagliga behov.
”Vi känner pulsen av lokalsamhället. Kunderna är unga och gamla, från torgförsäljare till beslutsfattare”, säger Nam-Ngania.
Frisörsalongen är ett exempel av verksamhet som främjar stabilitet. Genom Kyrkans Utlandshjälps projekt som stöds av utrikesministeriet får unga förutom en möjlighet till utkomst också en chans att påverka sin omgivning. Den vardagliga kontakten har stor betydelse: nyligen bestämde sig en kund för att inhibera sin skilsmässa efter diskussionerna på frisörsbänken, säger Nam-Ngania.
”Vi hör också om det sprids oroväckande rykten. Ungdomar spelar ofta en central roll i spänningar som uppstår, men också lösningarna är fast vid oss.”
Våldet tynger Centralafrikanska republiken
Centralafrikanska republiken hör till världens fattigaste länder. Landets invånare har upplevt flera statskupper och våldsspiraler, senast inbördeskriget som blossade upp för tio år sedan. För ungdomarna i Mbaiki är orsaken till konflikterna enkel.
”Fattigdom är roten till allt det onda”, sammanfattar 23-årige Koke Augrace.
Ungdomsfredsklubben föder upp smågrisar på Koke Augrace-gården.
Den unge mannen föder upp grisar på sin hemgård, ett stenkast från frisörsalongen. Augrace är ordförande för en annan lokal fredsklubb som driver verksamheten, och med vinsten kan de bevilja lån till ungas skolkostnader eller företagsidéer.
”Utbildning är nyckeln till ett meningsfullt liv och vårt mål är att säkra att ingen måste avbryta skolan”, säger Augrace.
Ungdomarnas möjligheter till utkomst och kontroll över sina egna liv är i sin tur nyckeln till fred, tillägger han. Han vet vad han talar om. Tidigare var Augrace beroende av kannabis, vilket ledde honom till dåliga kretsar. Som tonåring stal han motorcyklar och slogs, men fredsklubben som lockade med honom från skolan har förändrat hans liv.
Olivier Bizanga (till vänster), som leder KUAs fredsarbete i Mbaiki, inspirerade Koke Augrace att gå med i ungdomsfredsklubben.
Under svåra ekonomiska omständigheter och i dåligt sällskap sjunker tröskeln för grövre brott. Olivier Bizanga, som leder KUH:s fredsarbete i trakten, vet att en person kan för en betalning på bara 2 000 centralafrikanska franc, alltså drygt fyra euro, ta livet av någon.
”De unga kan ansluta sig till väpnade grupper vid brist på alternativ eller lockade av sina vänner eller familjemedlemmar”, säger Bizanga.
Odlingarna är den största sysselsättaren i det gröna Mbaiki, men arbetet på åkrarna är inte för alla. Merlin Sombo misslyckades som odlare, men som tur visste Sombos syster hur man klipper hår och lärde upp sin bror. Idag berättar den 35-årige mannen att han känner stolthet när någon på gatan utbrister att där går mannen som gjorde mig en så här utmärkt frisyr.
”Jag älskar mitt jobb. Känslan när man hittat något man är bra på är oersättlig”, säger Sombo.
Text: Erik Nyström Bilder: Björn Udd
Barberaren Merlin Sombo, 35, säger att han hittat sitt drömjobb som frisör.
Annorlunda Gåvor är immateriella gåvor som förbättrar livskvaliteten i de allra fattigaste länderna. Skådespelerskan Miia Nuutila ger gärna en gåva i form av en yrkesutbildning.
Ljuset minskar och året lider mot sitt slut. Det är tecken på att julen närmar sig. Högtiden som infaller under den mörkaste tiden på året präglas av en stor mängd olika traditioner och seder. Julen förknippas ofta med samhörighet och överflöd, men den kan också vara en svår upplevelse eftersom alla inte känner att de kan leva upp till de förväntningar som hör julen till. Kanske delvis av den anledningen är julen för många också en högtid för solidaritet, en tid att minnas dem som behöver stöd.
Skådespelerskan Miia Nuutila erkänner att hon är en riktig julmänniska. I slutet av året turnerar Nuutila i Finland med musikalkomedin Terapian tarpeessa jälleen (I behov av terapi igen), men julen ägnas åt helt andra saker. Skådespelarens julrutin innehåller melankoliska sånger, att vara tillsammans och att minnas nära och kära.
”Jag börjar förbereda mig för julen långt i förväg. Julen är så många saker att det inte räcker med två dagar för att fira den. Man kan använda en lång tid för att komma i julstämning, och julen rymmer mycket känslor”, säger Nuutila.
Enligt Statistikcentralen tänker 90 procent av finländarna ge julklappar. I en värld full av varor är det kanske många som inte tycker att det känns rätt att ge och få saker. Även Nuutila föredrar immateriella gåvor, som hon ger i form av till exempel kulturupplevelser.
”Om det inte finns några direkta instruktioner är det svårt att komma på något konkret att ge. Då ger jag hellre immateriella gåvor.”
Att fira jul innebär också att ge varma gester utanför den närmaste kretsen. Enligt Statistikcentralen donerar tre av fem finländare till välgörenhet under julen. Miia Nuutila är en av dem.
”Om jag har möjlighet vill jag också ge till andra på julen.”
BARN OCH UNGDOMAR ligger Nuutila varmt om hjärtat, och därför är hennes favorit bland de Annorlunda Gåvorna en yrkesutbildning.
”Jag tycker att det är viktigt att ge missgynnade ungdomar chansen att få ett bra yrke. En ung människa har fortfarande livet framför sig. Det är viktigt att ge hopp, glädje och tro på sin egen potential. Genom utbildning och arbete kan unga människor förverkliga sig själva och leva ett värdigt och självständigt liv.”
För Nuutila är det överlag viktigt att hjälpa.
”Om man skulle tänka att ingen hjälper skulle det vara hemskt. Världen befinner sig i en så svår situation och det finns så många människor som behöver hjälp.”
Nuutila vill påminna om att många vanliga finländare pressas av stigande inflation och räntor, och att alla inte har råd att ge pengar.
”Det finns många sätt att hjälpa. Man kan till exempel donera sina barns urvuxna kläder och sin egen tid, eller skriva under namninsamlingar. Det känns riktigt bra att hjälpa till.”
Text: Markus Silvennoinen Bild: Mikko Mäntyniemi Översättning: Sonja Vuori
Det i juni publicerade regeringsprogrammet innehåller planer på betydande nedskärningar i utvecklingssamarbetet, vilket skulle ha stora konsekvenser globalt och i Finland.
Från 1990 till 2015 minskade antalet människor som lever i extrem fattigdom med nästan två tredjedelar, en otrolig bedrift på bara 25 år.
Förutom det halverades barnadödligheten under samma tidsperiod, och allt fler barn – speciellt flickor – fick möjlighet att gå i skola. Allt det här skulle ha varit omöjligt utan välplanerat utvecklingssamarbete.
Trots att statistiken ser bra ut finns det ännu mycket att göra. Oväntade naturkatastrofer och krig gör att hjälp fortfarande behövs. Det mest alarmerande är att många av de markörer som används för att utvärdera utveckling efter coronapandemin börjat visa nedgång. Till exempel lever 70 miljoner fler människor i extrem fattigdom nu jämfört med 2019. Bland annat miste många sina utkomstmöjligheter av restriktionerna som skulle förhindra Covid-19 från att spridas. Kriget i Ukraina har i sin tur försvårat tillgången till mat i och med utebliven spannmålsexport.
Det är alltid lättare – för att inte tala om kostnadseffektivare – att uppehålla en bra situation, än att låta det man byggt upp förfalla och sedan återuppbygga. Det är totalt fel läge att vända ryggen mot världen när vårt stöd behövs som mest. Rysslands anfallskrig i Ukraina och den globala pandemin har också visat att vi finländare påverkas mer av vad som sker långt från hemlandet än vi tidigare trott, och att det är omöjligt för oss att stänga ut omvärldens utmaningar.
Det är oumbärligt att vi fortsätter bära vårt ansvar.
Kan man skära ned utvecklingssamarbetet utan att det påverkar finländarnas dagliga liv, Tapio Laakso?
Tapio Laakso är chef för påverkansarbetet på Kyrkans Utlandshjälp. Han har kontakt med beslutsfattare i Finland och utomlands och försöker få dem att förstå varför man måste satsa på utvecklingssamarbete just nu. I denna artikel besvarar Laakso några skarpa påståenden som också ofta framförs i KUH:s sociala medier.
Tapio Laakso, till din själ är du aktivist. Vilken var den första orättvisa som du lyckades lösa?
Hmm. Jag skulle säga att min första lilla politiska seger kom 2009, när Helsingforsregionens Trafik grundades. På den tiden var cyklar inte tillåtna på närtåg, men tack vare min motion fick vi igenom en ettårig försöksperiod. Efter försöksperioden konstaterades att det faktiskt fungerade bra.
För den som arbetar med påverkansarbete är det mest givande när KUH får pengar eller när en önskad lagändring går igenom.
Det mest givande är att se hur människor får det bättre när vi står upp för dem och arbetar tillsammans med dem. Det här kan man till exempel se när ett land tillför fler lärare till skolorna genom sin egen budget, och inte bara med hjälp av biståndspengar. Vi arbetar inte för KUH:s, utan för människornas bästa.
Du sover vanligen ganska bra, men på sistone har du haft mardrömmar om Finlands rykte i världen.
Finlands rykte är inte det största problemet. Om Finlands beslutsfattare har problem med att förhålla sig till rasism, är det inte ryktet som är viktigast, utan det faktum att vissa människor drabbas av rasism. Det finns mer rasism mot minoriteter, och det är ett problem. Vad beslutsfattarna och ministrarna säger påverkar naturligtvis också Finlands ställning i världen.
Det är viktigt att Finland är med och beslutar om utbildningsreformer i andra länder, eftersom vi vet allt om utbildning.
Andra länder måste själva göra sina egna utbildningsreformer. Även om det har varit mycket diskussion också i Finland om problemen i vårt skolsystem, har vi ändå mycket sådan kunskap som vi kan dela med oss av. Det finska utbildningssystemet kan dock inte direkt överföras till ett annat land eftersom samhällena är så olika.
Du är aktiv på tidigare Twitter, numera X. Du tycker att det är viktigt att den samhälleliga debatten är skarp.
Som ung aktivist var det ibland den finländska konsensusen som irriterade mig mest. Ibland går det sedan så, att man får vad man bett om. Vårt samhälle skulle just nu må bra av ett litet steg tillbaka mot konsensus, även om jag alltid har varit en anhängare av livlig politisk debatt.
Man kan skära ned i anslagen för utvecklingssamarbete utan att det påverkar finländarnas dagliga liv.
Pandemin lärde oss att saker som händer på andra ställen har direkta följder för oss. Om till exempel den globala hälsosäkerheten misslyckas, kan vårt samhälle stängas ner i två år. Tyvärr är Finland och de andra europeiska länderna i beråd att skära ned anslagen för utvecklingssamarbete. Jag är rädd att det i något skede kommer att drabba finländarnas dagliga liv, oavsett om det handlar om ekonomiska följder eller om flyktingar.
Trots stora ansträngningar störtar världen mot undergång, och det finns inte mycket vi kan göra åt det.
Jag är optimist. Det sägs ofta att utvecklingssamarbete inte leder någon vart, men det stämmer inte. Jämfört med början av 1990-talet har den extrema fattigdomen i världen minskat, fler barn – och särskilt flickor – går i skolan, och i det stora hela går det mycket bättre i världen. Det som oroar mig är att många av de här indikatorerna på långsiktig utveckling har börjat sjunka under de senaste åren, och konflikterna har också ökat. Men jag anser ändå inte att de här sakerna skulle leda oss i fördärvet på lång sikt. Vi har redan en palett av lösningar på de här problemen, nu borde vi helt enkelt agera.
Text: Björn Udd Översättning: Sonja Vuori Photo: Antti Yrjönen
ÅR 2022 VAR OMSKAKANDE. Stora kriser fick oss att ifrågasätta vår världsbild och invanda verksamhetssätt på ett bredare plan än någonsin tidigare. Det lönar sig inte att jämföra kriser och den smärta de orsakar. Nöd och smärta är likvärdiga erfarenheter oavsett orsak eller plats. I samtal med experter och vanliga finländare har vi insett att världen har förändrats på ett bestående sätt. De bekanta spelreglerna ifrågasätts. En känsla av otillräcklighet som har bubblat under ytan har nu vuxit fram.
Det senaste året har på många sätt varit ett förändringens år även för Kyrkans Utlandshjälp. Vi hade avslutat vår verksamhet i Europa bara några år tidigare eftersom vi tänkte att vårt arbete är gjort. När Ryssland anföll Ukraina i februari 2022 ändrades allt över en natt – och för en mycket längre tid än vi kunde ana. Med finländarnas oöverträffade stöd inledde Kyrkans Utlandshjälp snabbt biståndsarbetet i Ukraina. På kort tid upprättades ett landskontor och ett av vår organisations största biståndsprogram. Mitt bland all chock och misstro kunde vi konkret se hur enskilda människor, företag, församlingar och myndigheter gav pengar och tid för att stödja människor i Ukraina.
I FEBRUARI 2023 hade vår partner Hungarian Interchurch Aid nått 275 860 människor i hjälpinsatsen som KUH och andra ACT Alliance -organisationer stödde. Vårt landskontors arbete fokuserade i huvudsak på utbildning och nådde redan under år 2022 sammanlagt 18 400 människor som lidit av kriget i Ukraina.
Händelserna i Ukraina speglar även vår verksamhet i till exempel Afrika. Afrikas horn utsätts för den värsta torkan på årtionden. Arbetet för att stävja torkan är en del av våra anställdas vardag framförallt i Kenya och Somalia. Spannmålet som levererats från Ukraina har varit en viktig del av områdets matskydd. Kriget har orsakat brist på spannmål och därmed en akut matkris och snabb inflation i området som led av en rad problem redan tidigare. Vårt långvariga biståndsarbete i Myanmar försvårades av militärjuntans statskupp.
I Turkiet och Syrien försvårade jordbävningen och följderna av klimatkrisen arbetet. Händelserna bevisade också varför Kyrkans Utlandshjälps verksamhet fortfarande är nödvändig. Vi kan lindra smärta och förmedla hopp för många som lever mitt i nöd. Utöver krig och de konkreta kriser som följer efter katastrofer står vi även mitt i en global politisk kris. Det pratas till och med om en ny världsordning. Kriser erbjuder möjligheten att vända sig inåt, vilket är en naturlig skyddsreaktion.
SÅ FUNGERAR VI INSTINKTIVT vid hotfulla situationer. De tidigare nämnda kriserna har ändå bevisat att vi inte klarar oss ensamma. Vi måste lära oss att verka tillsammans. En central insikt är att vi måste känna igen andras nöd och verka för det gemensamma bästa – även utanför Finlands gränser. Det är befogat att fråga sig, finns det hopp?
Mitt svar grundar sig på det arbete vi kan göra med ert stöd: barn får gå i skola, törstiga får vatten, hungriga får mat, flyktingar får asyl och arbetslösa får arbete. Människans verksamhet är kärnan i alla lösningar. Tillsammans med våra givare och samarbetspartner stödde vi över en miljon människor år 2022. Vi har kunnat stärka de människor som lever mitt i kriser. De kan överleva och förbättra sina egna liv.
De allra fattigaste länderna verkar förbli fattiga från år till år och årtionde efter annat. Vad har de fattigaste länderna gemensamt? Varför tar de sig inte ur fattigdomen och vad finns att göra för deras situation?
1. BRISTER I HÄLSA OCH UTBILDNING.
Ett sätt att definiera världens fattigaste länder är FN:s lista över minst utvecklade länder (LDC). På listan som uppdateras med tre års mellanrum finns nu 46 länder, varav majoriteten ligger i Afrika. De övriga länderna finns i Asien och Stilla havet, och dessutom finns Karibiska Haiti på listan. När man för in länder på LDC-listan granskar man bland annat invånarnas inkomstnivå, hälsa och utbildning.
2. FATTIGDOM BERÖR EN ENORM MÄNGD MÄNNISKOR.
En dryg tiondedel av världens befolkning bor i sköra stater, och enligt Världsbanken lever omkring åtta procent i extrem fattigdom. Kännetecknande för fattigdom är till exempel höga dödstal för mammor och barn, kvinnors svaga ställning samt befolkningens låga utbildningsnivå. Merparten av arbetet görs utanför det officiella arbetslivet till exempel i hemmet, och därför kan statens tjänster inte finansieras med skatteintäkter. Grundläggande tjänster såsom utbildning och hälsovård är bristfälliga.
3. KOLONIALISMENS SKUGGA GÖR UTVECKLINGEN LÅNGSAM.
Många fattiga länder påverkas ännu av arvet efter kolonialismen. De forna kolonialherrarna ritade godtyckligt upp gränserna för dagens självständiga länder, och de följer till exempel inte etniska linjer eller traditionella bosättningsområden. Rikedomen från naturresurser har hamnat i fickan på en mycket liten del av befolkningen. När ett samhälle på det här viset har utvecklats åt fel håll, är det utsatt för konflikter och strider mellan etniska grupper. I en outvecklad administration kan tillvägagångssätt som strider mot god förvaltning, såsom korruption och missbruk av tillgångar, få fotfäste.
4. HINDER PÅ VÄGEN TILL TILLVÄXT.
Fattiga länders utvecklingen kan förhindras till exempel på grund av en konflikt, dålig förvaltning i synnerhet i små länder eller en ekonomi helt centrerad kring naturresurser. Även grannländerna har betydelse speciellt för de länder som inte själva har tillgång till havet. Det är av största vikt för växande ekonomier att få tillträde till världsmarknaden och att kunna trygga varutransporter.
5. VÄGAR RUNT HINDREN.
Man kan också ”utexamineras” från FN:s LDC-lista, vilket hänt bland annat Botswana och Vanuatu. Även i sköra länder finns det mycket man kan göra bland annat genom utbildning. Att till exempel utveckla yrkesutbildningen är ett effektivt sätt att erbjuda vägar in i arbetslivet och till försörjning. Samtidigt måste man komma ihåg att fastän positiv utveckling sker, blir kvinnor, funktionshindrade eller marginaliserade etniska grupper ofta utanför den. Det är viktigt att alla inkluderas så att utvecklingen sträcker sig över hela samhället.
6. LOKALT TÄNK ÄR VIKTIGT.
En hurudan utveckling talar man om när man säger att utvecklingen ska sträcka sig över hela samhället? Till exempel att mäta bruttonationalprodukten (bnp) och förväntad livslängd är västerländska sätt att definiera utveckling. Under de senaste åren har utvecklingssamarbetet förändrats märkbart så att det i första hand leds av lokalbefolknigen. På så sätt är det lokalbefolkningen själv som sätter agendan för utvecklingen. Förutom bnp och andra mätningar tittar man också på enskilda människors ställning och möjlighet att leva ett sådant liv som de önskar.
7. FUNGERANDE HJÄLP BLICKAR MOT FRAMTIDEN.
Humanitärt bistånd beskrivs ofta som omedelbar katastrofhjälp. Bistånd behövs dock också i utdragna konflikter och bland flyktingar. Att fokusera enbart på akut bistånd är kortsiktigt: för att människor ska kunna ta sig ur fattigdom måste man skapa utbildning, arbetsplatser och försörjningsmöjligheter. Därför är det bästa sättet att hjälpa sköra stater att kombinera olika former av bistånd: att förutom på den akuta nöden tänka också på framtiden och på att permanent utrota fattigdomen. Även fredsarbete spelar en viktig roll.
8. RIKEDOM BEHÖVER INTE BETYDA EXPLOATERING.
Vi har redan länge varit medvetna om att utveckling inte kan betyda en för naturen och klimatet ohållbar västerländsk konstumtionsbaserad livsstil. När man definierar den önskade utvecklingen måste man alltså också beakta det faktum att livet i väst inte heller kan fortsätta på samma sätt. En konsumtionsinriktad och exploaterande modell för utveckling är inte ett alternativ.
9. HUMANITÄR HJÄLP ÄR LÖSNINGEN, INTE PROBLEMET.
Det är vanligt att utvecklingsbistånd kritiseras, och även Finlands senaste regeringsförhandlingar visade att det är ett omstritt ämne. Det är ändå inte bara en moralisk och etisk plikt att hjälpa, utan det tryggar också goda levnadsförhållanden åt oss alla. Till exempel goda handelsrelationer, innovationer och främjande av teknologisk utveckling inverkar positivt på hela världen.
10. UTVECKLING ÄR TILL FÖRDEL FÖR ALLA.
Utbildning och arbete är de bästa medicinerna mot att hamna in i till exempel extremistgrupper i sin kamp för försörjning. Om ett land blir stabilt sprider det sig ofta också till grannländerna – precis som konflikter hela tiden sprider sig över nationsgränser. Därför är det också till givarländernas fördel att ge bistånd. Dessutom kan man med utvecklingshjälp reparera tidigare misstag, för även Finland har dragit orättvis nytta av naturresurser i det globala syd.
+1. KUH ARBETAR FÖR BESTÅENDE FÖRÄNDRINGAR.
I Kyrkans Utlandshjälps arbete och i bidragsgivarnas önskemål betonas kvinnornas och barnens betydelse för utveckling. När kvinnor och barn är med i beslutsfattandet och i administrativa roller ser man ofta positiva förändringar i hela samhället. Kvinnor som utbildat sig vill att deras barn också får en utbildning, vilket stöder hela det lokala samhällets utveckling.
Källor: Intervju med KUH:s vice verksamhetsledare Ikali Karvinen, FN:s konferens om handel och utveckling UNCTAD, FN:s utvecklingsprogram UNDP, Världsbanken, boken The Bottom Billion av Paul Collier.
Text: Anne Salomäki Översättning: Sonja Vuori Illustration: Carla Ladau
