I Somalia åker pengarna direkt i krigsherrarnas ficka – eller hur, Ikali Karvinen?

I Somalia åker pengarna direkt i krigsherrarnas ficka – eller hur, Ikali Karvinen?

Ikali Karvinen, landschef för Kyrkans Utlandshjälp i Somalia, ha var varit tvungen att tänka mycket kring varför människor helt enkelt inte flyttar bort från platser där det är svårt att leva. Nu svarar Karvinen på tuffa påståenden som också dyker upp titt som tätt i KUH:s sociala medier.

Ikali Karvinen, just nu leder du KUH:s landskontor i Somalia. Tidigare har du varit landschef i Kambodja, jobbat i Eritrea och rest i till exempel Nordkorea. Du verkar välja platser baserat på hur eländigt det är där.
Kyrkans Utlandshjälps strategi är att verka där vi behövs allra mest. På dessa platser har människor det väldigt tufft. De kanske inte kan försörja sig själva eller så kan de kollapsade nationerna inte erbjuda utbildning. Utsatta nationer är så klart fascinerande kontexter som också utmanar oss enskilda anställda. Där finns en chans att lära sig något nytt.


Du är finländare och landschef i Somalia. Finländarna berättar för somalierna hur saker och ting ska göras rätt.
Utvecklingssamarbete har förändrats under de senaste årtiondena och vi som är internationell personal har blivit lite som konsulter. Från Finland kan vi ha med oss kunskap och förståelse för vilken enorm förändringskraft utbildningen har i ett samhälle. Vi säger inte till somalierna att så här ska ni göra saker. I stället berättar vi att vi har sådana här erfarenheter från Finland och att detta kunde gynna er. Det är snarare ett sätt att erbjuda kunskap. Oftast betonar vi inte nog att vi själva också kan lära oss mycket. Det jag lär mig i Somalia kan möjligtvis berika Finland när jag återvänder dit.


Du är doktor inom hälsovetenskap och har bland annat forskat om hur man kan förbereda sig på katastrofer. I Somalia kommer de torra perioderna inte längre som någon överraskning. Det är konstigt att människor inte är bättre förberedda.
I Somalia har det långvariga inbördeskriget och konflikterna lett till att nationen kollapsat. Regeringen lyckas inte upprätthålla ens de viktigaste grundläggande tjänsterna. När de grundläggande tjänsterna inte är i skick är det väldigt svårt att blicka framåt och förbereda sig. Utbildning är en annan viktig faktor. Man lär sig inte endast historia, utan utbildar människor att förbereda sig på framtiden. Man ska komma ihåg att ganska många andra nationer är dåligt förberedda på att klimatförändringen fortskrider så snabbt. Somalia är en av de platser som lider allra mest av klimatförändringen. Vi måste tillsammans se till att människorna i Somalia inte lider orimligt mycket av klimatförändringens följder.


Somalier som lever på brinken till hungersnöd får kontantstöd. Det känns märkligt, när det samtidigt pratas om att det inte finns mat.
Detta är en ypperlig insikt. Kontantstöden har ökat enormt under den senaste tiden och det är många andra organisationer, utöver KUH, som stöttar Somalia på detta sätt. Kontantstöden fungerar så länge som marknaden fungerar. I nuläget finns inga indikationer på att marknaden inte skulle fungera i Somalia. Och så länge som det finns tillgång till mat kan alltså människor – om de har pengar – köpa förnödenheter. Problemet är att extremt fattiga människor inte har råd med det. De människor som fått kontantstöd har varit tvungna att lämna sin hemregion och har i princip förlorat hela sin egendom. Där de bosatt sig har de ingenting och då blir kontantstödet en betydande hjälp.


Det lönar sig inte att hjälpa, pengarna går direkt till krigsherrarnas fickor.
Den här typen av kritik behövs och är särskilt viktigt i utsatta kontexter, där Kyrkans Utlandshjälp verkar. Enligt korruptionsindexet ligger Somalia i slutet av listan och vi kan inte blunda för eventuella missbruk. I Kyrkans Utlandshjälp övervakas penninganvändningen noga. Det är viktigt att vi har vårt eget landskontor med tillräckligt mycket personal. På det sättet kan vi garantera att hjälpen når ända fram. I exemplet med kontantstöden ser vi till att de som får hjälp registreras. Därefter kontrollerar vi att mobilpengarna levererats till rätt persons telefon. På detta vis försöker vi garantera att pengarna går till rätt ändamål.


Att gräva brunnar är det bästa sättet att kämpa mot torkan.
Tyvärr är det inte så just nu. Vi har forskning som visar att i de områden som lider mest av klimatförändringen kan det vara till och med väldigt skadligt att gräva en brunn eftersom grundvattnet kan förorenas. I Somalia vore det bästa att ta till vara vatten då det regnar. Utöver det vore det klokt att skapa innovationer med effektivare bevattningssystem till odlingarna samt att odla lämpliga grödor.


Somalia är ett bra exempel på ett land som aldrig kommer att få fred.
Jag förstår att det kan kännas hopplöst gällande Somalia. I världen finns sådana konflikthärdar där konflikterna blossar upp igen efter en kort fredsperiod. I mina ögon vittnar det om att försoningsprocessen varit ytlig och att alla parter i konflikten inte tagit del av den. Kyrkans Utlandshjälp stödjer den nationella försoningsprocessen i Somalia och vi vill att alla befolkningsgrupper är med: även unga, kvinnor och personer med funktionsvariationer från minoritetsklanerna. På det sättet byggs freden på en stadig grund.


Det är märkligt att människor skaffar barn, fastän maten knappt räcker till för dem själva heller.
Att skaffa barn här är en form av socialskydd. Det vet vi från Finland också, att vi förr hade mycket större familjer. Det handlar delvis om att det inte finns någon äldrevård eller barnomsorg. Med fler människor i en familj hoppas man kunna ta bättre hand om varandra. Jag är enig om att ämnet är kritiskt för Somalia. Det är mycket viktigt att Somalia utvecklas så att barnen inte är den enda formen av socialskydd.


Somaliernas liv verkar ha varit svårt i årtionden. Om de skulle flytta bort därifrån skulle problemen lösas.
Jag har funderat mycket, utifrån mina egna premisser, vad som är den bästa platsen för en människa att leva och bo. För många finländare är Finland det bästa stället. Hemmet och de närstående binder människor till det land de fötts i och där de levt sina första år. Svårigheterna slutar nödvändigtvis inte med att man lämnar sin hembygd. Jag har träffat somaliska kvinnor som sagt att de gett sig av som sista möjlighet att klara sig. Å andra sidan är det också positivt att människor vill tro på framtiden i sina egna hemländer. De ser något positivt, fastän det just nu finns mycket svårigheter. De tror att de kan bygga ett eget samhälle och göra det egna landet beboeligt.


Text: Björn Udd

Allt lidande trubbar av och inget skakar dig mer, Jouni Hemberg

Lidande bedövar och gör att ingenting berör dig längre, Jouni Hemberg – verksamhetsledare svarar på 12 påståenden

Jouni Hemberg, en man med erfarenhet av såväl humanitära kriser som rock’n’roll, svarade på ett knippe påståenden som dyker upp också på KUH:s sociala medier. Läs hur verksamhetsledaren klarade av redaktionens grillning.

”Det är Finland som behöver hjälpen”

Kyrkans Utlandshjälp har nyligen fyllt 75 år och grundades i samband med återuppbyggnaden av Finland år 1947. Då var Finland en mottagare av hjälp, inte den som hjälpte. Nu är det igen krig i Europa och vi håller på att återvända till starten.

Så mycket återgår vi inte till rötterna att vi skulle rikta in vårt jobb på Finland. För närvarande är Ukraina vårt främsta mål i Europa. Vi hoppas att arbetsfältet inte växer, utan att kriget i Ukraina tar slut och vi kan börja fokusera på återuppbyggnaden. Självklart är det tråkigt att ett krig har brutit ut i Europa efter en lång fred.

”Lidande bedövar”

Du har decenniers erfarenhet av humanitära katastrofer och utvecklingssamarbete. Som ung man såg du med egna ögon hemskheter i Ceaușescus Rumänien vid decennieskiftet 1990. Lidande bedövar och gör att ingenting berör dig längre.

Så är det inte. På sätt och vis blir man professionaliserad, men lidande berör mig precis lika mycket i dag som det gjorde när jag var ung. Den där första resan till Rumänien var ganska tuff och jag fick se ett och annat, men jag har ställts inför sådant även senare i jobbet. Det viktigaste är ändå att man alltid ska kunna göra något. Det värsta är om man inte kan göra något. Tillsvidare har jag inte hamnat i en sådan situation att det inte finns något att göra.

”Utvecklingssamarbetet är passiviserande”

Det är onödigt att sätta mer pengar på utvecklingssamarbete, för ingenting i världen blir bättre.

Det är inte sant. Det är tvärtom precis så att det lönar sig att satsa på utvecklingssamarbete. Det kan man göra på många olika sätt: vi kan ge lån till företag och erbjuda know-how i målländerna. Utvecklingssamarbete är ett samarbete. Samarbete i sig är något som är värt att eftersträva. I allmänhet resulterar samarbete i något som är bättre än det som fanns innan. Vi har sett att extrem fattigdom har halverats och att andelen barn som går i skola har ökat, även om vi får uppleva motgångar också ibland. Det lönar sig att satsa på utvecklingssamarbete och två av tre finländare tycker att utvecklingssamarbete är mycket eller ganska viktigt.

”Kyrkans Utlandhjälp tigger pengar i alla kanaler”

Du har underställda som samlar in pengar i bössor på gator och torg och som ringer till finländska hushåll om kvällarna i hopp om nya donationer. På grund av nedskärningarna i anslagen för utvecklingsbistånd är KUH tvunget att tigga hela tiden.

Det stämmer nog. När behovet av hjälp ökar så ökar dessvärre också våra böner om bidrag. Det är den verklighet vi verkar i. Jag tigger på många sätt, både här i Finland och också internationellt. Finländarnas bidrag, även småsummor, är väldigt viktiga därför att de också möjliggör samarbete med utländska finansiärer. Och till exempel månadsbidragen är viktiga för vårt långsiktiga hjälpande. Utan insatserna från privatpersoner, församlingar och företag i Finland kan vi inte göra det vi gör.

”Pengarna går i fickorna på stora svettningar”

När organisationer som sysslar med utvecklingssamarbete ordnar penninginsamlingar är det egentligen bara höga chefer som du som tjänar på det. Din plånbok är så tjock att den inte ryms i bakfickan längre.

Ha ha. Plånboken är tjock, men det är för att där finns många kvitton. Pengar eller något som är värt pengar finns det inte mycket av i den, om jag ska vara ärlig. Vi har märkt att vår lönenivå såtillvida är låg att den inte är konkurrenskraftig jämfört med till exempel den privata sektorn eller FN-organisationer. Vi inom organisationsfältet tvingas för närvarande tävla om yrkeskunnig arbetskraft. Jag skulle snarare påstå att det här är något vi borde jobba på. Var och en förtjänar lön för sin möda. När man jobbar med det här på heltid så går det inte att göra bara av ideologiska skäl. Tyvärr får jag själv räkningar per e-post och i brevinkastet.

Kyrkans Utlandshjälps arbete övervakas genom såväl externa som interna revisioner. Av varje euro vi får i bidrag går 90 procent direkt till biståndsarbete.

”Brunnar löser torkan”

Pengar och kontantbidrag fixar nog inte torkan i Östafrika. Det skulle vara bättre att gräva brunnar.

Bara brunnar råder inte heller bot på torkan i Östafrika. Helt akut så kan en brunn hjälpa i en given situation, men tyvärr är även grundvattnet nu så lågt att det för varje år blir svårare att borra brunnar. Det som de uttorkade odlingsmarkerna i Östafrika behöver nu är framför allt regn. Det är den femte regnperioden på raken som håller på att slå fel nu. Det reder man inte upp med bara en brunn. Vi måste arbeta mångsidigt för att hantera klimatförändringen. Pengar behövs så till vida att de gör att vi kan arbeta på flera sätt för att hjälpa människor att anpassa sig.

”De behöver preventivmedel i Afrika”

Du blir upprörd när du läser kommentarer på sociala medier som avfärdar vikten av utbildning och säger att det man borde skicka till Afrika för att lösa problemen där är kondomer, traktorer och kläder.

Hur skulle du själv känna om någon skrev så om Finland: Det går ekonomiskt dåligt i Finland, vi ska dela ut lite kondomer så löser det problemen? Det skulle knappast kännas bra. Ett jämlikt samarbete och ett globalt partnerskap mellan människor är väldigt viktigt, oberoende av om folk kommer från söder, öster, norr eller väster. Vi är precis lika värdefulla i alla de väderstrecken, och vi förtjänar också att behandlas på samma sätt på alla håll.

”Finska företag behöver mer stöd”

Tills vidare skickar KUH pengar bara till sina verksamhetsländer, men det skulle ju vara smartare att låta firmor fara dit och göra business.

I själva verket är samarbete med den privata sektorn starkt på kommande. Vi är naturligtvis inte något marknadsföringsmaskineri för finländska företag, men vi har insett att genom att också verka inom den privata sektorn kan vi få till stånd en mer hållbar förändring. Vi har bland annat gett lån till små och medelstora företag, för vi ser att det har en kraftigt sysselsättande verkan och samtidigt ökar det folks möjlighet att försörja sig. Det har också en stor betydelse att vi på det här sättet kan vara med och utveckla ansvarstagande företagande, skattebetalning, miljötänkande och klimathänsyn.

”Kyrkans Utlandshjälp är precis som kyrkan”

Kyrkans Utlandshjälp är en självständig stiftelse, men har täta band till lutherska kyrkan. Ute i världen är kopplingen till kyrkan till mer nytta än skada.

Det stämmer, men det kan vara på sin plats att reda ut hur den kopplingen ser ut. Våra rötter finns i den lutherska kyrkan. Men det är inte rötter som leder oss, utan de utgör så att säga en grund som vi kan ta avstamp från. I dag är vi en självständig stiftelse. Vi undertecknar helt och fullt de humanitära principerna. Det betyder att vi inte exporterar religion, utan bistånd.

Det stämmer också att det ute i världen är mer till nytta än skada att ha en kyrklig koppling. Trots att Europa har svalnat lite i fråga om religion så har religioner en enorm samhällelig betydelse i resten av världen. Som en trosbaserad organisation står dörrar i allmänhet öppna för samarbete med oss på olika nivåer och i olika delar av världen.

”En kyrklig organisation är till för dem som tillhör kyrkan”

Det är konstigt att Kyrkans Utlandshjälp inte i första hand hjälper kristna.

Vi undertecknar de humanitära principerna. Vår uppgift är inte att bara hjälpa kristna, utan att ge alla hjälpbehövande stöd oberoende av deras religion, hudfärg eller politiska åsikt. Humanitär rätt och humanitära principer utgör grunden för vårt arbete. Det tror vi på och vi vet att vi kan få mycket positivt gjort med hjälp av de principerna.

”Företag är mer användbara än biståndsorganisationer”

Du är känd som en visionär och du talar ofta om smidighet. Du tycker det skulle vara bättre om KUH var mer som ett företag.

Jag skulle inte säga att KUH borde vara mer som ett företag. Man jag skulle gärna se att element ur olika sektorer kunde kombineras. Om den privata sektorn och frivilligorganisationssektorn är stela och åtskilda så blir det svårare, besvärligare och mer invecklat att samarbeta. Om vi kan ta det bästa av båda världarna kan slutresultatet vara så bra och smidigt att vi får möjlighet att göra vårt jobb betydligt mer effektivt än vi gör nu.

”Rock’n’Roll-livet är mer avslappnat än att driva en hjälporganisation”

Du tycker att det är alldeles trevligt att leda Finlands största biståndsorganisation, men allra helst skulle du bli rockare igen. Du har de facto bjudit ut din egen grupp The Streets att uppträda på framtida välgörenhetsgalor.

Ha ha ha. Rocken ligger mig nära om hjärtat och den började jag med redan år 1967. Först var det mer yrkesmässigt, men största delen av tiden har rocken varit ett sidospår, något som har funnits parallellt med mitt arbetsliv. Det har gått några år sedan The Streets gav ut sina album och alla våra originalmedlemmar kan inte delta längre. Men jag kan tänka mig att stå på scen igen i framtiden i någon sammansättning. Det är nog något av ett heltidsjobb det här att leda Finlands största internationella biståndsorganisatione, så det blir inte mycket tid över för att spela.


Text: Ulriikka Myöhänen
Bild: Tatu Blomqvist
Översättning: Sara Torvalds

10 + 1 lärdomar av utvecklingssamarbete

10 + 1 lärdomar av utvecklingssamarbete

Utvecklingssamarbete har funnits i decennier, och Kyrkans Utlandshjälp har funnits i 75 års tid. Globala ansträngningar har varit viktiga bland annat för att minska barndödligheten och för ökad utbildning för flickor. Helt utan misslyckanden har det inte gått. Vi gjorde upp en lista över 10+1 saker som vi har lärt oss i utvecklingssamarbetet under årens lopp.

1. Utvecklingssamarbetet hade själviska rötter.

När utvecklingssamarbetet var ungt på 1950- och 1960-talet engagerade sig Finland delvis för att visa sig som ett västland och som en del av Norden – ett land som inte går i Sovjetunionens ledband. Med tiden blev verksamheten så gott som exportfrämjande: Med utvecklingsanslag förde Finland finländska maskiner och arbetskraft till utvecklingsländer i hopp om mer handel i from av till exempel export av skogsmaskiner. Många andra länder hade också liknande projekt.

2. Resultatlöshet tvingade fram en förändring.

Utvecklingssamarbetsmodellen som drev modernisering fungerade inte. På grund av de usla resultaten måste linjen läggas om och branschen övergick till en behovsbaserad approach. Trots att lokala hjälpbehövande var med och definierade av behovet av hjälp förhöll sig hjälpgivarna till dem som passiva offer för sina förhållanden. Man hade inte förstående för strukturer som upprätthåller fattigdom och ojämlikhet eller bakgrunden till de strukturerna.

3. Ojämlikghet åtgärdas inte genom materialleveranser.

I dagens utvecklingssamarbetsmodell ser man inte längre fattigdom bara som en materiell brist, utan som en människorättsfråga. Man strävar efter att förändra strukturer som upprätthåller ojämlikhet även genom politisk påverkan, så att utvecklingsländer ska ha en ansvarstagande stat och ett fungerande civilsamhälle som är medvetet om sina rättigheter. Man fokuserar inte som i början på att stödja industri, utan tyngdpunkten i arbetet ligger på social utveckling, hälsa och utbildning.

4. Starka samhällen blir inte biståndsberoende.

Den viktigaste insikten inom utvecklingssamarbetets historia är att det inte lönar sig att bära vatten till brunn. Arbetet måste styras av lokala behov och lokalt kunnande, så att praxis rotar sig i samhället. Av avgörande betydelse är att man gör sig av med biståndsformer som ger upphov till beroende och som inte stärker lokalsamhället. Det finns ändå en konflikt i att det fortfarande är västländerna som håller i plånboken: finansiärerna bestämmer vad som får pengar och hur mycket.

5. Lokala röster ska höras.

Ibland har lokalbefolkningen upplevt att de inte kan påverka hurdan hjälp de erbjuds i en kris och hur hjälpen kanaliseras. I värsta fall har biståndsmaterialet eller -metoderna inte passat in i den lokala kulturen eller kontexten. I dagens utvecklingssamarbete är det A och O att engagera lokalbefolkningen så att de känner att det är deras projekt.

6. Bättre översikt och ansvarighet.

Utvecklingssamarbetsaktörer är redovisningsskyldiga inte bara till de samhällen som mottar hjälp utan också till finansiärer och givare. Det har talats mycket om transparens på senare tid. Tanken om att biståndsorganisationer är redovisningsskyldiga till mottagarsamhället uppstod på 1990-talet och den humanitära kvalitetsstandarden CHS lanserades år 2015. Även tekniska standarder för biståndsarbete utvecklas och övervakas noggrannare än tidigare.

7. Klimatkrisen styr arbetet.

Klimatarbete har varit en del av utvecklingssamarbetet sedan 1970-talet, men under de senaste decennierna har man talat allt mer om klimatet. Nu har man också – åtminstone i retoriken – börjat beakta förlust av biologisk mångfald. Även om man inser vikten av klimatarbetet är de ekonomiska satsningarna tills vidare mycket mindre än det man säger ger intryck av. Klimatarbetet präglas också av den konflikt som uppstår av att västländerna inte är redo att ge avkall på sin egen levnadsstandard, men väntar sig klimatsatsningar av utvecklingsländer.

8. Opinionen är för utvecklingssamarbete.

Vietnamkriget fick i slutet av 1960-talet finländarna att inse att vi inte är ensamma i världen. Sedan dess har till exempel recessionen på 90-talet påverkat hur ivrigt medborgarna stödjer utvecklingssamarbete. Enligt en färsk opinionsundersökning som Utrikesministeriet har låtit göra anser två tredjedelar av finländarna att utvecklingssamarbete är mycket eller ganska viktigt. Folket tycker att den bästa motiveringen till utvecklingssamarbete är att det ger Finland möjlighet att påverka stabiliteten i världen.

9. Nya partners för med sig nya metoder.

Dagens utvecklingssamarbete är branschövergripande. Traditionella aktörer och till exempel forskningsinstitutioner och skolor utvecklar verksamheten tillsammans. Samarbetet med den privata sektorn är en rätt så ny utveckling. Genom ansvarskännande företagsverksamhet kan man till exempel erbjuda arbets- och utbildningsmöjligheter i utvecklingsländer.

10. Fortsatt förändring krävs.

Vi har lärt oss mycket, men det finns rum att utvecklas vidare. Vattentäta skott mellan finansiering och organisation kan till exempel dra ner på effektiviteten. Åtaganden och uttalanden kan leva på papper i flera år innan de omsätts i praktiken. Dessutom måste det västliga utvecklingsamarbetet hela tiden följa med sin tid, för konkurrenter finns det. Till exempel Kina erbjuder många utvecklingsländer finansiering utan koppling till mänskliga rättigheter eller miljöskydd.

+1: CHS-certifiering styr KUH:s arbete.

Kyrkans Utlandshjälp fick år 2017 CHS-certifiering alltså Core Humanitarian Standard-certifikatet. Standarden betonar att verksamheten bygger på de mänskliga rättigheterna och på biståndsarbetets kvalitet, transparens och effektivitet. Certifieringen visar att KUH har förbundit sig vid biståndssektorns kvalitets- och ansvarsstandarder. Dessutom genomgår KUH varje år en omfattande extern revision. För KUH är CHS ett tillfälle att kritiskt utvärdera sin egen verksamhet och utveckla praxis inom organisationen.


Källor: Kyrkans Utlandshjälps senior quality and accountability adviser Anna Muinonen och professor emeritus vid Helsingfors universitet Juhani Koponen, opinionsundersökningar om utvecklingssamarbete som Utrikesministeriet har låtit göra, Corehumanitarianstandard.org


Text: Anne Salomäki
Illustrationer: Carla Ladau
Översättning: Sara Torvalds

Kvinnor och flickor står i fokus för vårt pandemiarbete

Kvinnor och flickor står i fokus för vårt pandemiarbete 

Efter utlysningen av coronarestriktionerna förstod vi att barnäktenskap skulle bli en utmaning i våra arbetsområden i Nepal, skriver programkoordinator Deepika Naidu.

Våldet mot kvinnor ökade och mammor och systrar gjorde mer hushållsarbete än tidigare. En del flickor slutade i skolan och allt fler barn tvingades till giftermål. Covid-19-pandemin påverkade allas liv, men konsekvenserna av skol- och samhällsstängningar var särskilt allvarliga för nepalesiska kvinnor och flickor. 

Efter utlysningen av coronarestriktionerna förstod vi att barnäktenskap skulle bli en utmaning i våra arbetsområden i Nepal. Familjer med ekonomiska trångmål kan ty sig till traditionella men kortsiktiga lösningar som att gifta bort sina döttrar. Därför ville vi prioritera skyddandet av barn. Vi grundade klubbar i skolor och ordnade diskussionstillfällen och gatuteater som behandlade frågan. 

Vi reste stora skyltar i byarna där vi berättade om de negativa effekterna av barnäktenskap på barns fysiska, psykiska och sociala välmående. På skyltarna berättade vi också om lagar och straff kopplade till barnäktenskap. Det var glädjande att se att både samhällen och lokalförvaltningar tog emot budskapet väl. 

Covid-19 tvingade oss att svara på krisen också på flera andra sätt. Vår matdistribution nådde de mest utsatta människorna. Bland dem fanns framförallt gravida och ammande kvinnor samt personer med funktionsnedsättning. 

I Nepal – precis som i många andra länder – rapporterades om ett ökat våld mot kvinnor under samhällsstängningarna. Vi gjorde vårt bästa för att underlätta situationen, till exempel genom att ordna familjedialoger och en mediekampanj. Utöver det samlade vi män, pojkar, kvinnor och flickor till tillfällen där vi diskuterade våld som riktas mot kvinnor och olika lösningar för att få slut på det. Andelslag som stöds av Kyrkans Utlandshjälp gjorde upp planer för påverkansarbete som ska förebygga barnäktenskap samt våld. Planerna överräcktes till representanter från de olika lokalförvaltningarna. 

Under pandemin har kvinnor och flickor utsatts för ökat våld och utnyttjande framförallt i karantäncenter. Kyrkans Utlandshjälp och andra medborgarorganisationer lyfte fram behovet av säkra utrymmen för kvinnor och flickor, och våra insatser ledde till resultat. Efter organisationernas gemensamma utlåtande skapades egna utrymmen för kvinnor och flickor i karantäncentren. 

Grundlagen i Nepal är progressiv, vilket gör mig hoppfull. Lagparagraferna och den praxis som berör barnäktenskap och motarbetar sexuellt våld är lovande. Lokalförvaltningarna har som målsättning att skapa en omgivning där kvinnor och flickor kan leva ett gott liv. 

Deepika Naidu, programkoordinator  

Coronan lyfte fram våra styrkor

Coronan lyfte fram våra styrkor

Distansskola, karantän, reseförbud. Nedstängda samhällen, inställda evenemang och hundratals distansmöten. Pandemiåret 2020 var mycket exceptionellt också för Kyrkans Utlandshjälp, skriver verksamhetsledare Jouni Hemberg.

Situationerna i våra verksamhetsländer har varit svåra också förut. Vi har jobbat mitt bland konflikter, jordbävningar, naturkatastrofer och epidemier. Men ingen av oss hade någon erfarenhet av en global pandemi. För första gången berördes hela organisationen av krisen. 

Årets händelser överraskade – och å andra sidan inte. Våra anställda finns utspridda runtom i världen så vi har alltid jobbat på distans. I Finland fick hela Helsingforskontoret flytta hem för att jobba vid köksbord och i soffor. När jag nu, efter ett år, tänker på hur distansjobbet löper är det som natt och dag. Det positiva är att våra landskontor i Asien, Afrika och Mellanöstern kunde verka länge utan några coronasmittor. 

Pandemin har naturligtvis ändrat vårt programarbete inom utbildning, utkomst och fred. Hela världen övergick till distansundervisning under år 2020. I Finland har vi kämpat med hur vi ska lyckas ordna distansskola och distansjobb hemma. Situationen har krävt uppfinningsrikedom också i våra programländer som inte har några förbindelser eller fungerande infrastruktur. Lärarna har gått från by till by för att undervisa barn och hållit lektioner via radio. 

Coronapandemin har också påverkat människors utkomst. I Europa bär staterna ansvar för att både människor och företag ska klara sig, men i utvecklingsländer har människorna inte den möjligheten. Samhällets stödnätverk är svaga, livet försvåras redan av epidemier som är lindrigare än coronan. De som inte har någon utkomst letar sig i mån av möjlighet till andra ställen. Att förflytta sig på grund av arbete är en risk med tanke på pandemin, men ökar också regionala oroligheter. Pandemin har skapat utmaningar för fredsarbetet – konflikterna bryr sig nämligen inte så mycket om en epidemi. 

Trots utmaningarna har vår utveckling varit häftig. Den internationella inkomstfinansieringen har vuxit något otroligt. Det är ett tecken på att instanser som FN, EU och offentliga finansiärer litar på vårt arbete och på vår vision. 

Coronan har ändå ätit upp en del av vår inhemska kollekt. Samhället har i långa perioder varit helt nedstängt och att samla in kollekt virtuellt är mycket svårt. Våra flitiga värvare har inte heller kunnat jobba ute på gatorna. Fastän inkomsterna i hemlandet minskade, minskade också utgifterna på grund av färre resor. Vi klarade oss genom 2020 utan någon jätteförlust. 

Pandemiåret har gläntat på nya dörrar för oss. Nu och i fortsättningen måste vi kunna utvecklas och tänka på hur vi kan utnyttja digitaliseringen i vårt arbete. I framtiden kommer en stor del av vår utbildningsverksamhet att flyttas bort från fysiska byggnader. Till exempel i Afrika behövs enorma mängder utbildningsplatser i framtiden. Digital undervisning kunde vara en lösning. Faktum är att vårt arbete inte kommer att fortsätta som innan pandemin. Vi måste fundera på hur vi i fortsättningen kan plocka ut de bästa bitarna av det vi lärt oss under pandemitiden. 

Som verksamhetsledare hoppas jag att vi snart kan besegra den här pandemin och att återhämtningen kan inledas. Efter pandemin fokuserar vårt arbete allt starkare på hållbar utveckling. Vi fortsätter arbeta för utbildning, fred, utkomst och jämlikhet. En lärdom av distansarbetet är att vi kan göra allt större miljögärningar. När vi reser gör vi det med en tydligare plan än tidigare. 

Fastän året varit tufft har det varit en stor framgång för oss på Kyrkans Utlandshjälp. Allt tack vare våra anställda, förtroendevalda och volontärer. Ni är vår största resurs och möjliggör att vi kan verka där behovet av hjälp är som störst. 

Ni är också den bästa mätaren för kvalitet och förtroende i vår verksamhet. Vi har utvecklat verksamheten och tack vare det har också finansieringen ökat. Pandemin lärde oss det allra viktigaste: när alla pusselbitar passar ihop kan man bygga en fungerande helhet. 

Jouni Hemberg, verksamhetsledare

Den här texten publicerades ursprungligen som förordet till vår Årsberättelse 2020 som nyligen kom ut. Vill du veta mer om vad vi gjorde?

Sydsudan lider av många kriser men hoppet om bättre tider lever än

Sydsudan lider av många kriser men hoppet om bättre tider lever än

NÄR TAR PANDEMIN SLUT? Vem förde med sig coronaviruset till Sydsudan? Dessa frågor fick vi besvara när vi besökte olika lokala samhällen för att sprida information om coronapandemin. Det var intressant att rätta till myter om viruset som ingen av oss riktigt förstår till fullo. Som lekman som vet mycket lite om coronan finns det mycket att berätta om dessa möten.

Situationen i Sydsudan är svår. Det mest oroväckande är att två tredjedelar av landets befolkning – alltså 8,3 miljoner människor – är i behov av humanitärt bistånd för att klara sig. Under 2020 stötte Sydsudan på många kriser. Konflikter och inbördes våldsamheter accelererade och de förödande översvämningarna fortsatte för andra året i rad. Utöver det slog coronaviruset hårt mot samhället. 

Utmaningarna gjorde de utsatta samhällena ännu mer utsatta. Jag är speciellt orolig över att en del anser att det i Sydsudan inte finns en tillräckligt stark politisk vilja för att avsluta konflikten. 

Genom att föra samman olika aktörer kan vi komma åt konfliktens grundorsaker och få slut på den onda cirkeln av våld. I praktiken utbildar Kyrkans Utlandshjälp unga, kvinnor och traditionella och religiösa aktörer att lösa konflikter och mäkla fred. Våra ansträngningar har redan gett effekt lokalt, men nationellt återstår ännu arbete. Våra målgrupper är inte tillräckligt väl representerade i de nationella fredsprocesserna. 

Det som gör mig hoppfull är att optimismen gror bland de unga trots den utdragna konflikten. Sydsudans omfattande naturrikedomar inger hopp till många och folket tror att en hållbar miljö och fred garanterar en bra framtid. Med hjälp av dessa har Sydsudan också potential att växa sig till hela Östafrikas kornbod. 


Text: Moses Habib, humanitär koordinator 

Finland investerar 16 miljoner euro i småföretag i utvecklingsländer genom Kyrkans Utlandshjälp

Det råder skriande brist på anständiga jobb i utvecklingsländerna. Kyrkans Utlandshjälps investeringsbolag reagerar på detta och lanserar ett nytt verktyg för Finlands utvecklingspolitik.

Finland investerar 16 miljoner euro i småföretagarverksamhet i utvecklingsländer genom ett nytt bolag som grundats av Kyrkans Utlandshjälp. Investeringen görs i form av ett lån. Enligt lånevillkoren ska medlen betalas tillbaka med ränta till den finska staten under 18 år med hjälp av avkastningen på investeringarna.

Under den inledande fasen ska bolaget FCA Investments Oy investera i affärsverksamhet i Asien och Afrika genom två fonder. Bolaget gör också egna direkta investeringar i företag.

”Bristen på rimligt prissatt finansiering är ett av de främsta hindren för att det ska uppstå affärsverksamhet som skapar jobb i utvecklingsländer. Det nya bolaget kan erbjuda förutsättningar för tillväxt till sådana lovande företag som ännu är för små för att intressera de traditionella utvecklingsbankerna”, säger utrikeshandels- och utvecklingsminister Anne-Mari Virolainen.

FCA Investments planerar direkta investeringar på 0,1–1 miljoner euro i olika företag. De stora utvecklingsbankerna gör sällan investeringar som är under en miljon euro eftersom administrationskostnaderna blir för höga i proportion till det investerade beloppet.

Det som gör det möjligt för Kyrkans Utlandshjälp att göra små investeringar lönsamt är att organisationen till att börja med också använder andra resurser till att stödja företagen som finansieras. De kan till exempel få hjälp med skötseln av ekonomin, planeringen och marknadsföringen.

”FCA Investments fördel i förhållande till motsvarande aktörer är att Kyrkans Utlandshjälp har personal på platsen och erfarenheter av att arbeta i de länder där investeringarna görs”, säger Jouni Hemberg som är verksamhetsledare för Kyrkans Utlandshjälp.

FCA Investments har för avsikt att göra sina första direkta investeringar i Uganda i Östafrika. Förutom i Uganda har Kyrkans Utlandshjälp också planer på investeringar i Somalia, Kenya, Jordanien, Nepal, Myanmar och Kambodja. En del av dessa länder har en betydligt svårare affärsmiljö än Uganda.

”Arbete och utkomst är nyckeln till hållbar fred. Med hjälp av yrkesutbildning och lån till småföretag kan vi lyfta människor ur fattigdom. Vi tror att den privata sektorn i framtiden kommer att spela en framträdande roll också i stödet till de allra fattigaste länderna”, säger Hemberg.

Fakta: Lån med ränta till Kyrkans Utlandshjälp 

  • Lånet till Kyrkans Utlandshjälp är en så kallas utvecklingspolitisk investering. Finansiella investeringar har tidigare gjorts i Interamerikanska utvecklingsbanken (9,2 miljoner euro), det statliga bolaget för utvecklingsfinansiering Finnfund (130 miljoner euro) och i en klimatfond under Internationella finansieringsbolaget IFC som ingår i Världsbanksgruppen (114 miljoner euro).
  • Lånet har en ränta på 0,5 procent och Kyrkans Utlandshjälp börjar betala ränta 2019. Lånetiden är 18 år och kapitalet kommer att betalas tillbaka i fyra omgångar.
  • Mer information om utvecklingspolitiska investeringar på utrikesministeriets webbplats: https://um.fi/utvecklingspolitiska-investeringar

Ytterligare information:

Max von Bonsdorff, chef för enheten för utvecklingsfinansiering och den privata sektorn, tfn 050 344 1014
Juha Kirstilä, minister Virolainens specialmedarbetare, tfn 040 552 8200
Jouni Hemberg, verksamhetsledare för Kyrkans Utlandshjälp, tfn 050 325 9579

 

70 år av arbete för människovärdet

I början tog Kyrkans Utlandshjälp emot hjälp från utlandet till återuppbyggningen av Finland efter krigen. Nu är organisationen Finlands största inom utvecklingssamarbete och näst störst inom humanitärt arbete. Därför har vi en orsak att fira!

Utlandshjälpens 70-årsjubileum uppmärksammas på många sätt längs med det kommande året. Vi börjar med en jubileumslogo på vår webbsida. Själva årsdagen firas i september.

Här börjar det. Utlandshjälpen fick sin början år 1947 fastän namnet togs i bruk först år 1965. Finlands lutherska kyrka var då med om att grunda kyrkornas internationella biståndsnätverk, det Lutherska världsförbundet. Finland var i spillror efter flera år av krig, och Utlandshjälpen förmedlade hjälpen från utlandet. På bilden undertecknas stadgorna för det Lutherska världsförbundet i Lund i Sverige.

Foto: LWB Photo

Biafra och Vietnam får hjälp. I mitten av 1960-talet samlade Utlandshjälpen pengar till hjälparbetet utomlands genom den första Kom och hjälp-insamlingen. I början gick intäkterna till Biafra (nuvarande Nigeria) och Vietnam samt offer för jordbävningen i Peru och hungersnöden i Etiopien. På bilden syns matutdelningen i Biafra.

Bild: Lutherska Världsförbundet i Finland

Kändisar ställer upp. Pippi (Inger Nilsson) besökte Helsingfors två gånger år 1970 för att delta i Utlandshjälpens barnkalas, som ordnades till förmån för undernärda barn i Nigeria. Insamlingen fick ihop sammanlagt 45 000 mark.

Bild: Kyrkans Utlandshjälp

Kosovo i våra tankar. Kyrkans Utlandshjälp hjälpte jugoslaviska krigsoffer i Kosovo som en del av återuppbyggnaden av Mitrovica. Också finska ingenjörer deltog i projektet.

Bild: Martti Lintunen

Fokus på sköra stater. År 2016 var Utlandshjälpens budget cirka 40 miljoner euro, och arbetet riktar sig till de allra svagaste i sammanlagt kring 15 länder. Vi arbetar för allas rätt till fred, högklassig utbildning och en hållbar utkomst.

Hjälpen når fram till byn Bukhel i Nepal efter jordbävningen år 2015. Bild: Antti Helin

Så här arbetar Kyrkans Utlandshjälp i Syrien

Kyrkans Utlandshjälp stöder matleveranser och utbildning i Aleppo och andra områden som drabbats värst av kriget i Syrien. I år har över 35 000 syrier dragit nytta av arbetet.

Kyrkans Utlandshjälp levererar mathjälp i samarbete med IOCC (International Orthodox Christian Charities). För 20 000 euro får man mat åt över 2 000 människor, och behovet är i praktiken konstant.

Med utbildningsarbetet vill Utlandshjälpen garantera en säker skolgång för barn och unga som är flyktingar inom Syrien. Från och med hösten 2015 har Utlandshjälpen stött över 2 000 barn och unga i skolan genom bland annat studiehandledning och stödundervisning. Många flyktingar har tvingats till långa avbrott i skolgången, och utan hjälp har de svårt att fortsätta i skolan.

Under år 2016 har över 35 000 människor i Syrien dragit nytta av Utlandshjälpens arbete.

Läs mera om arbetet i skolorna via den här länken:
Syriens hopp ligger i skolorna – de här ungdomarna kommer att återuppbygga landet

Stöd vårt arbete per textmeddelande:
Skicka meddelandet APU10 till numret 16499 (10€)

Ge en gåva via nätbanken:
Nordea IBAN FI33 1572 3000 5005 04. Meddelande: Syyria

Du kan också stöda syriska flyktingar via den här länken.

Bild: IOCC

Bild: IOCC