I ett samhälle som lider av en arbetslöshetskris kan förvärvsarbete erbjuda anseende och en förhöjd social ställning.
DÅ MAN NÄMNER Somalia tänker många på osäkerheten och terrorn som råder i Mogadishu, men det jag mötte i Hargeisa i det området i norra Somalia, som också kallas Somaliland, var någonting helt annat. Det vänliga samhället övertygade mig om att livet är relativt säkert, trots en del omfattande utmaningar som kräver hållbara lösningar.
Ett av de största problemen är ungdomsarbetslösheten. Ungefär 60 procent av ungdomarna uppskattas vara arbetslösa, och det skapar en grund för oroligheter, missnöje och hopplöshet. Utmaningen är inte låg utbildningsnivå, för en stor del av befolkningen har universitetsutbildning, utan en total avsaknad av arbetsplatser på grund av den utdragna konflikten.
Därför var det härligt att träffa ungdomarna som fått en startpenning av Kyrkans Utlandshjälp för att starta sina egna företag. Startpenningen på 4 000 dollar, kring 3 650 euro, beviljas till grupper av unga som gått en av våra yrkes- eller företagarutbildningar i området, och som presenterat en trovärdig företagsplan. Ungdomarna jag träffade var alla omåttligt stolta över sina nygrundade företag och fulla hopp för framtiden och detaljerade planer om att utvidga verksamheten.
STARTPENNINGEN var avgörande för att ungdomarna kunde påbörja sin företagsverksamhet genom att anskaffa symaskiner eller kaffemaskiner. Det var också tydligt att ungdomarna aldrig skulle ha haft en möjlighet att ta steget utan startpenningen.
Det var speciellt iögonfallande hur det nystartade egna företaget hade inverkat på de unga företagarnas självsäkerhet. Både den unga kvinnan som kunnat visa åt sin frånvarande fader att hon kan stå på egna ben som skräddare, och den unga blinda mannen som är på väg att starta eget kafé, berättade med stor iver hur alla i deras omgivning ser på dem annorlunda nu. Båda två hade tidigare känt sig utstötta, men berättade nu om hur de kände sig accepterade av samhället. För en sådan känsla av tillhörighet är en startpenning ett litet pris.
Björn Udd är Kyrkans Utlandshjälps kommunikationsspecialist. Björn ansvarar för kommunikationen i Östafrika och är baserad i Nairobi, Kenya.
Arbetssituationen i Somaliland har länge varit utmanande. Över hälften av ungdomarna är arbetslösa, och då 70 procent av invånarna är barn och unga är en stor del av befolkningen beroende av sina familjemedlemmar.
”ÄNDA SEDAN jag utexaminerats har mitt liv varit fantastiskt”, säger Aziz Yusuf Mahmud.
Mahmud blev färdig från Kyrkans Utlandshjälps skräddarutbildning i Hargeisa i det omtvistade Somaliland i december 2021. Nu står han bakom disken i sin skräddarverkstad som han grundade direkt efter utbildningen. Som skräddare tjänar han tillräckligt för att dels livnära sin familj med fru och två barn, dels för att stöda sina föräldrar och sina syskon.
Mahmuds framgång är hoppingivande i ett område med hög arbetslöshet. Situationen lägger ett stort ansvar på dem som har ett jobb. En person med löneinkomst kan ofta stöda ett tjugotal familjemedlemmar med till exempel hyror, skolavgifter och mat.
”Ekonomiskt har det ibland varit svårt. Inflationen har varit hög och hyresvärden som äger mitt affärsutrymme har höjt hyran några gånger”, säger Mahmud.
Läget spelar stor roll för hurdan kundkrets en skräddarverkstad har. Mahmud säger att hans verkstads läge också lämpar sig bra för att driva en skola.
Därför beslöt han sig för att utvidga sin verksamhet. Förutom skräddarutbildningen är Mahmud utbildad lärare. Han började ge skräddarlektioner och grundade sedan en egen skräddarskola.
”Sedan jag startade skolan i maj 2022 har jag haft 30 studerande som jag utbildat till skräddare.”
Skolan har visat sig vara ett lukrativt alternativ för Mahmud.
”Jag tjänar just nu mer pengar på att utbilda nya skräddare än på att sälja kläder.”
Tidigare lärarjobbet betalade dåligt
Många av invånarna i Hargeisa har en universitetsutbildning, men det är sällan det leder till jobb man kan livnära sig på. De flesta har svårt att komma in i arbetslivet., En del gör obetald praktik efter obetald praktik. Efter sin universitetsutbildning hittade Mahmud jobb som lärare, men lönen var låg och arbetssituationen osäker.
”En lärare tjänar 100–150 dollar i månaden. Just nu tjänar jag runt 600 dollar på utbildningarna och skräddararbetet.”
Mahmud känner också att han gör något meningsfullt i sitt lokalsamhälle. Han känner sig som en förebild.
”Jag hör andra säga att det är fint att jag brukade vara en lärare, men att jag nu gör bättre ifrån mig ekonomiskt samtidigt som jag fortsätter utbilda mina medmänniskor”, säger Mahmud
”Skräddarutbildningen förändrade mitt liv, och jag vill ge andra samma möjlighet.”
Skräddaryrket är populärt i Hargeisa. Många vill ha skräddarsydda kläder, ofta med färggranna mönster.
Hittills har Mahmud utbildat 30 skräddare. Han har också anställt två före detta elever, som nu jobbar i hans verkstad. En av dem är 18-årige Fahad Jama Ismail som arbetar vid en symaskin.
”Den här utbildningen får mig att tro på framtiden. Vår överenskommelse är att jag får hälften av det kunden betalar, och det gör att jag kan stödja mina nio syskon och resten av min familj”, säger Ismail.
Fahad Jama Ismail är nöjd med att han gick i Mahmuds skräddarskola. Utbildningen har hjälpt honom öka sin inkomst.
Han är väldigt nöjd att han gick utbildningen.
”Då jag hör någon fundera på om de borde gå en skräddarutbildning uppmuntrar jag dem och berättar att skräddaryrket är bra och något man kan tjäna pengar på”, säger Ismail.
Tydliga framtidsplaner
Mahmud säger att skräddarutbildningen inte bara gav honom färdigheter som skräddare – den har också byggt hans självförtroende.
”Jag har förändrats. Nu tror jag på mig själv och vet att jag är en bra skräddare. Jag har ett eget företag och har en bra inkomst.”
Mahmud har också tydliga planer för framtiden. Inom fem år vill han separera skolan från skräddarverkstaden.
”Jag vill anställa fler lärare, öka produktionen av kläder och överlag utöka verksamheten.”
Ärkebiskopen vill att utvecklingssamarbete ska få finansiering även i fortsättningen
Ärkebiskop Tapio Luoma säger att det ligger djupt i människans natur att hjälpa. Han uppmuntrar till kärlek till nästan både nära och fjärran.
Text: Markus Silvennoinen Bild: Antti Yrjönen Översättning: Sonja Vuori
RYGGSÄCKEN från Kyrkans Utlandshjälp har varit med om mycket. Vanligen hänger den på ärkebiskop Tapio Luomas rygg, vare sig han reser i södra Afrika eller mellan Helsingfors och Åbo. Luoma är bekant med Kyrkans Utlandshjälps arbete sedan sin tid som församlingspräst, och han har också hunnit sitta i organisationens styrelse, till och med som vice ordförande. Hjälparbete på gräsrotsnivå har Luoma fått bekanta sig med vid projekt i Uganda och Haiti.
”Resan till Uganda var en ögonöppnare när det gäller hur vi kan hjälpa människor på ett konkret sätt. Den fick mig också att inse hur Kyrkans Utlandshjälp kan arbeta verkligt proffsigt och målmedvetet i svåra situationer.”
Luoma beskriver sina år i Kyrkans Utlandshjälps styrelse som intressanta och lärorika. Den nuvarande ärkebiskopen överraskades av skalan på hjälparbetet och över hur brett organisationen måste skapa nätverk. ”Samarbete är styrka”, sammanfattar Luoma.
Den andel av Finlands bruttonationalinkomst som går till utvecklingssamarbete kommer att minska under de kommande åren. Ärkebiskopen är oroad över den minskade finansieringen och har offentligt tagit ställning för utvecklingsmedlen. I den politiska debatten framförs då och då tanken att man först måste rätta till saker och ting i hemlandet innan det lönar sig att hjälpa utomlands. Luoma håller inte med.
”Våra medmänniskor utomlands som är i nöd kommer aldrig att få hjälp om vi väntar tills vi får ordning på våra egna angelägenheter i Finland först. Samtidigt som vi tar hand om de utsatta i vårt eget land, behöver människor på andra ställen också vårt stöd.”
Enligt Luoma är det också viktigt att hjälpa utanför de egna gränserna eftersom klimatförändringar och konflikter, i vår värld där alla är beroende av varandra, har oförutsägbara konsekvenser som inte respekterar nationsgränser.
”Vi tjänar också indirekt vår egen framtid genom att rikta hjälpen dit där behovet är som störst.”
Luoma har varit månadsgivare till Kyrkans Utlandshjälp i tio år. Gnistan till att donera regelbundet kom efter att han blivit övertygad om hur stor inverkan arbetet har. ”Jag kunde se hur arbetet inverkade på lokal nivå och att det gjorde skillnad.”
LUOMA anser att det ligger i människans natur att bry sig om sin nästa. Att hjälpa andra innebär alltid att ge bort någonting, om det så är tid, pengar eller bekvämlighet. ”Jag tycker att tanken på att ge bort något man har är mycket hälsosam”, reflekterar Luoma.
En av Kyrkans Utlandshjälps värderingar är urskillningslös kärlek till nästan. Också ärkebiskopen talar för att vi ska ta hand om våra medmänniskor nära och fjärran.
”Kärleken till nästan är djupare, bredare och mycket mer konkret än bara tolerans. Enligt kristendomen är alla skapade av Gud. Det förpliktar oss att se varje människa, oavsett bakgrund eller religion, som ytterst viktig och värd att älska.”
En fast inkomst gör under i trakter där ett människoliv kan kosta endast fyra euro. Centralafrikanska republiken har genomlidit ett långt inbördeskrig och söker sin väg till fred och stabilitet. Kyrkans Utlandshjälps fredsklubbar ger de unga en ny chans.
MBAIKIS BYASTRÅK badar i seneftermiddagssolens röda sken. Staden befinner sig den nordvästra delen av Centralafrikanska republiken, hundra kilometer från huvudstaden Bangui. Det vackra området med kring 25 000 invånare är känt för sina blommor.
Vid slutet av byastråket ligger en prydlig rad med skor utanför den ljusgröna byggnaden, från sandaler till putsade svarta läderskor. Det är trängsel bakom tyggardinen i den cirka 20 kvadratmeter stora frisörsalongen.
Salongen tar emot både män och kvinnor. Planscherna på väggarna ger inspiration till frisyrer, bland annat från Real Madrids fotbollslag. Barberare Merlin Sombo slutför samvetsgrannt en ung mans korta frisyr.
Charlene Derich Nam-Ngania understryker vikten av mötesplatser inom lokalsamhället som en del av fredsarbetet.
Det är svårt att finna en bättre mötespunkt, säger 25-åriga Charlene Derich Nam-Ngania, som driver verksamheten. På vägen står skrivet för hand att salongen är grundad av hans lokaal fredsklubb för ungdomar. Kunderna utväxlar nyheter i samband med vardagliga behov.
”Vi känner pulsen av lokalsamhället. Kunderna är unga och gamla, från torgförsäljare till beslutsfattare”, säger Nam-Ngania.
Frisörsalongen är ett exempel av verksamhet som främjar stabilitet. Genom Kyrkans Utlandshjälps projekt som stöds av utrikesministeriet får unga förutom en möjlighet till utkomst också en chans att påverka sin omgivning. Den vardagliga kontakten har stor betydelse: nyligen bestämde sig en kund för att inhibera sin skilsmässa efter diskussionerna på frisörsbänken, säger Nam-Ngania.
”Vi hör också om det sprids oroväckande rykten. Ungdomar spelar ofta en central roll i spänningar som uppstår, men också lösningarna är fast vid oss.”
Våldet tynger Centralafrikanska republiken
Centralafrikanska republiken hör till världens fattigaste länder. Landets invånare har upplevt flera statskupper och våldsspiraler, senast inbördeskriget som blossade upp för tio år sedan. För ungdomarna i Mbaiki är orsaken till konflikterna enkel.
”Fattigdom är roten till allt det onda”, sammanfattar 23-årige Koke Augrace.
Ungdomsfredsklubben föder upp smågrisar på Koke Augrace-gården.
Den unge mannen föder upp grisar på sin hemgård, ett stenkast från frisörsalongen. Augrace är ordförande för en annan lokal fredsklubb som driver verksamheten, och med vinsten kan de bevilja lån till ungas skolkostnader eller företagsidéer.
”Utbildning är nyckeln till ett meningsfullt liv och vårt mål är att säkra att ingen måste avbryta skolan”, säger Augrace.
Ungdomarnas möjligheter till utkomst och kontroll över sina egna liv är i sin tur nyckeln till fred, tillägger han. Han vet vad han talar om. Tidigare var Augrace beroende av kannabis, vilket ledde honom till dåliga kretsar. Som tonåring stal han motorcyklar och slogs, men fredsklubben som lockade med honom från skolan har förändrat hans liv.
Olivier Bizanga (till vänster), som leder KUAs fredsarbete i Mbaiki, inspirerade Koke Augrace att gå med i ungdomsfredsklubben.
Under svåra ekonomiska omständigheter och i dåligt sällskap sjunker tröskeln för grövre brott. Olivier Bizanga, som leder KUH:s fredsarbete i trakten, vet att en person kan för en betalning på bara 2 000 centralafrikanska franc, alltså drygt fyra euro, ta livet av någon.
”De unga kan ansluta sig till väpnade grupper vid brist på alternativ eller lockade av sina vänner eller familjemedlemmar”, säger Bizanga.
Odlingarna är den största sysselsättaren i det gröna Mbaiki, men arbetet på åkrarna är inte för alla. Merlin Sombo misslyckades som odlare, men som tur visste Sombos syster hur man klipper hår och lärde upp sin bror. Idag berättar den 35-årige mannen att han känner stolthet när någon på gatan utbrister att där går mannen som gjorde mig en så här utmärkt frisyr.
”Jag älskar mitt jobb. Känslan när man hittat något man är bra på är oersättlig”, säger Sombo.
Text: Erik Nyström Bilder: Björn Udd
Barberaren Merlin Sombo, 35, säger att han hittat sitt drömjobb som frisör.
Annorlunda Gåvor är immateriella gåvor som förbättrar livskvaliteten i de allra fattigaste länderna. Skådespelerskan Miia Nuutila ger gärna en gåva i form av en yrkesutbildning.
Ljuset minskar och året lider mot sitt slut. Det är tecken på att julen närmar sig. Högtiden som infaller under den mörkaste tiden på året präglas av en stor mängd olika traditioner och seder. Julen förknippas ofta med samhörighet och överflöd, men den kan också vara en svår upplevelse eftersom alla inte känner att de kan leva upp till de förväntningar som hör julen till. Kanske delvis av den anledningen är julen för många också en högtid för solidaritet, en tid att minnas dem som behöver stöd.
Skådespelerskan Miia Nuutila erkänner att hon är en riktig julmänniska. I slutet av året turnerar Nuutila i Finland med musikalkomedin Terapian tarpeessa jälleen (I behov av terapi igen), men julen ägnas åt helt andra saker. Skådespelarens julrutin innehåller melankoliska sånger, att vara tillsammans och att minnas nära och kära.
”Jag börjar förbereda mig för julen långt i förväg. Julen är så många saker att det inte räcker med två dagar för att fira den. Man kan använda en lång tid för att komma i julstämning, och julen rymmer mycket känslor”, säger Nuutila.
Enligt Statistikcentralen tänker 90 procent av finländarna ge julklappar. I en värld full av varor är det kanske många som inte tycker att det känns rätt att ge och få saker. Även Nuutila föredrar immateriella gåvor, som hon ger i form av till exempel kulturupplevelser.
”Om det inte finns några direkta instruktioner är det svårt att komma på något konkret att ge. Då ger jag hellre immateriella gåvor.”
Att fira jul innebär också att ge varma gester utanför den närmaste kretsen. Enligt Statistikcentralen donerar tre av fem finländare till välgörenhet under julen. Miia Nuutila är en av dem.
”Om jag har möjlighet vill jag också ge till andra på julen.”
BARN OCH UNGDOMAR ligger Nuutila varmt om hjärtat, och därför är hennes favorit bland de Annorlunda Gåvorna en yrkesutbildning.
”Jag tycker att det är viktigt att ge missgynnade ungdomar chansen att få ett bra yrke. En ung människa har fortfarande livet framför sig. Det är viktigt att ge hopp, glädje och tro på sin egen potential. Genom utbildning och arbete kan unga människor förverkliga sig själva och leva ett värdigt och självständigt liv.”
För Nuutila är det överlag viktigt att hjälpa.
”Om man skulle tänka att ingen hjälper skulle det vara hemskt. Världen befinner sig i en så svår situation och det finns så många människor som behöver hjälp.”
Nuutila vill påminna om att många vanliga finländare pressas av stigande inflation och räntor, och att alla inte har råd att ge pengar.
”Det finns många sätt att hjälpa. Man kan till exempel donera sina barns urvuxna kläder och sin egen tid, eller skriva under namninsamlingar. Det känns riktigt bra att hjälpa till.”
Text: Markus Silvennoinen Bild: Mikko Mäntyniemi Översättning: Sonja Vuori
Det i juni publicerade regeringsprogrammet innehåller planer på betydande nedskärningar i utvecklingssamarbetet, vilket skulle ha stora konsekvenser globalt och i Finland.
Från 1990 till 2015 minskade antalet människor som lever i extrem fattigdom med nästan två tredjedelar, en otrolig bedrift på bara 25 år.
Förutom det halverades barnadödligheten under samma tidsperiod, och allt fler barn – speciellt flickor – fick möjlighet att gå i skola. Allt det här skulle ha varit omöjligt utan välplanerat utvecklingssamarbete.
Trots att statistiken ser bra ut finns det ännu mycket att göra. Oväntade naturkatastrofer och krig gör att hjälp fortfarande behövs. Det mest alarmerande är att många av de markörer som används för att utvärdera utveckling efter coronapandemin börjat visa nedgång. Till exempel lever 70 miljoner fler människor i extrem fattigdom nu jämfört med 2019. Bland annat miste många sina utkomstmöjligheter av restriktionerna som skulle förhindra Covid-19 från att spridas. Kriget i Ukraina har i sin tur försvårat tillgången till mat i och med utebliven spannmålsexport.
Det är alltid lättare – för att inte tala om kostnadseffektivare – att uppehålla en bra situation, än att låta det man byggt upp förfalla och sedan återuppbygga. Det är totalt fel läge att vända ryggen mot världen när vårt stöd behövs som mest. Rysslands anfallskrig i Ukraina och den globala pandemin har också visat att vi finländare påverkas mer av vad som sker långt från hemlandet än vi tidigare trott, och att det är omöjligt för oss att stänga ut omvärldens utmaningar.
Det är oumbärligt att vi fortsätter bära vårt ansvar.
Kan man skära ned utvecklingssamarbetet utan att det påverkar finländarnas dagliga liv, Tapio Laakso?
Tapio Laakso är chef för påverkansarbetet på Kyrkans Utlandshjälp. Han har kontakt med beslutsfattare i Finland och utomlands och försöker få dem att förstå varför man måste satsa på utvecklingssamarbete just nu. I denna artikel besvarar Laakso några skarpa påståenden som också ofta framförs i KUH:s sociala medier.
Tapio Laakso, till din själ är du aktivist. Vilken var den första orättvisa som du lyckades lösa?
Hmm. Jag skulle säga att min första lilla politiska seger kom 2009, när Helsingforsregionens Trafik grundades. På den tiden var cyklar inte tillåtna på närtåg, men tack vare min motion fick vi igenom en ettårig försöksperiod. Efter försöksperioden konstaterades att det faktiskt fungerade bra.
För den som arbetar med påverkansarbete är det mest givande när KUH får pengar eller när en önskad lagändring går igenom.
Det mest givande är att se hur människor får det bättre när vi står upp för dem och arbetar tillsammans med dem. Det här kan man till exempel se när ett land tillför fler lärare till skolorna genom sin egen budget, och inte bara med hjälp av biståndspengar. Vi arbetar inte för KUH:s, utan för människornas bästa.
Du sover vanligen ganska bra, men på sistone har du haft mardrömmar om Finlands rykte i världen.
Finlands rykte är inte det största problemet. Om Finlands beslutsfattare har problem med att förhålla sig till rasism, är det inte ryktet som är viktigast, utan det faktum att vissa människor drabbas av rasism. Det finns mer rasism mot minoriteter, och det är ett problem. Vad beslutsfattarna och ministrarna säger påverkar naturligtvis också Finlands ställning i världen.
Det är viktigt att Finland är med och beslutar om utbildningsreformer i andra länder, eftersom vi vet allt om utbildning.
Andra länder måste själva göra sina egna utbildningsreformer. Även om det har varit mycket diskussion också i Finland om problemen i vårt skolsystem, har vi ändå mycket sådan kunskap som vi kan dela med oss av. Det finska utbildningssystemet kan dock inte direkt överföras till ett annat land eftersom samhällena är så olika.
Du är aktiv på tidigare Twitter, numera X. Du tycker att det är viktigt att den samhälleliga debatten är skarp.
Som ung aktivist var det ibland den finländska konsensusen som irriterade mig mest. Ibland går det sedan så, att man får vad man bett om. Vårt samhälle skulle just nu må bra av ett litet steg tillbaka mot konsensus, även om jag alltid har varit en anhängare av livlig politisk debatt.
Man kan skära ned i anslagen för utvecklingssamarbete utan att det påverkar finländarnas dagliga liv.
Pandemin lärde oss att saker som händer på andra ställen har direkta följder för oss. Om till exempel den globala hälsosäkerheten misslyckas, kan vårt samhälle stängas ner i två år. Tyvärr är Finland och de andra europeiska länderna i beråd att skära ned anslagen för utvecklingssamarbete. Jag är rädd att det i något skede kommer att drabba finländarnas dagliga liv, oavsett om det handlar om ekonomiska följder eller om flyktingar.
Trots stora ansträngningar störtar världen mot undergång, och det finns inte mycket vi kan göra åt det.
Jag är optimist. Det sägs ofta att utvecklingssamarbete inte leder någon vart, men det stämmer inte. Jämfört med början av 1990-talet har den extrema fattigdomen i världen minskat, fler barn – och särskilt flickor – går i skolan, och i det stora hela går det mycket bättre i världen. Det som oroar mig är att många av de här indikatorerna på långsiktig utveckling har börjat sjunka under de senaste åren, och konflikterna har också ökat. Men jag anser ändå inte att de här sakerna skulle leda oss i fördärvet på lång sikt. Vi har redan en palett av lösningar på de här problemen, nu borde vi helt enkelt agera.
Text: Björn Udd Översättning: Sonja Vuori Photo: Antti Yrjönen
ÅR 2022 VAR OMSKAKANDE. Stora kriser fick oss att ifrågasätta vår världsbild och invanda verksamhetssätt på ett bredare plan än någonsin tidigare. Det lönar sig inte att jämföra kriser och den smärta de orsakar. Nöd och smärta är likvärdiga erfarenheter oavsett orsak eller plats. I samtal med experter och vanliga finländare har vi insett att världen har förändrats på ett bestående sätt. De bekanta spelreglerna ifrågasätts. En känsla av otillräcklighet som har bubblat under ytan har nu vuxit fram.
Det senaste året har på många sätt varit ett förändringens år även för Kyrkans Utlandshjälp. Vi hade avslutat vår verksamhet i Europa bara några år tidigare eftersom vi tänkte att vårt arbete är gjort. När Ryssland anföll Ukraina i februari 2022 ändrades allt över en natt – och för en mycket längre tid än vi kunde ana. Med finländarnas oöverträffade stöd inledde Kyrkans Utlandshjälp snabbt biståndsarbetet i Ukraina. På kort tid upprättades ett landskontor och ett av vår organisations största biståndsprogram. Mitt bland all chock och misstro kunde vi konkret se hur enskilda människor, företag, församlingar och myndigheter gav pengar och tid för att stödja människor i Ukraina.
I FEBRUARI 2023 hade vår partner Hungarian Interchurch Aid nått 275 860 människor i hjälpinsatsen som KUH och andra ACT Alliance -organisationer stödde. Vårt landskontors arbete fokuserade i huvudsak på utbildning och nådde redan under år 2022 sammanlagt 18 400 människor som lidit av kriget i Ukraina.
Händelserna i Ukraina speglar även vår verksamhet i till exempel Afrika. Afrikas horn utsätts för den värsta torkan på årtionden. Arbetet för att stävja torkan är en del av våra anställdas vardag framförallt i Kenya och Somalia. Spannmålet som levererats från Ukraina har varit en viktig del av områdets matskydd. Kriget har orsakat brist på spannmål och därmed en akut matkris och snabb inflation i området som led av en rad problem redan tidigare. Vårt långvariga biståndsarbete i Myanmar försvårades av militärjuntans statskupp.
I Turkiet och Syrien försvårade jordbävningen och följderna av klimatkrisen arbetet. Händelserna bevisade också varför Kyrkans Utlandshjälps verksamhet fortfarande är nödvändig. Vi kan lindra smärta och förmedla hopp för många som lever mitt i nöd. Utöver krig och de konkreta kriser som följer efter katastrofer står vi även mitt i en global politisk kris. Det pratas till och med om en ny världsordning. Kriser erbjuder möjligheten att vända sig inåt, vilket är en naturlig skyddsreaktion.
SÅ FUNGERAR VI INSTINKTIVT vid hotfulla situationer. De tidigare nämnda kriserna har ändå bevisat att vi inte klarar oss ensamma. Vi måste lära oss att verka tillsammans. En central insikt är att vi måste känna igen andras nöd och verka för det gemensamma bästa – även utanför Finlands gränser. Det är befogat att fråga sig, finns det hopp?
Mitt svar grundar sig på det arbete vi kan göra med ert stöd: barn får gå i skola, törstiga får vatten, hungriga får mat, flyktingar får asyl och arbetslösa får arbete. Människans verksamhet är kärnan i alla lösningar. Tillsammans med våra givare och samarbetspartner stödde vi över en miljon människor år 2022. Vi har kunnat stärka de människor som lever mitt i kriser. De kan överleva och förbättra sina egna liv.
De allra fattigaste länderna verkar förbli fattiga från år till år och årtionde efter annat. Vad har de fattigaste länderna gemensamt? Varför tar de sig inte ur fattigdomen och vad finns att göra för deras situation?
1. BRISTER I HÄLSA OCH UTBILDNING.
Ett sätt att definiera världens fattigaste länder är FN:s lista över minst utvecklade länder (LDC). På listan som uppdateras med tre års mellanrum finns nu 46 länder, varav majoriteten ligger i Afrika. De övriga länderna finns i Asien och Stilla havet, och dessutom finns Karibiska Haiti på listan. När man för in länder på LDC-listan granskar man bland annat invånarnas inkomstnivå, hälsa och utbildning.
2. FATTIGDOM BERÖR EN ENORM MÄNGD MÄNNISKOR.
En dryg tiondedel av världens befolkning bor i sköra stater, och enligt Världsbanken lever omkring åtta procent i extrem fattigdom. Kännetecknande för fattigdom är till exempel höga dödstal för mammor och barn, kvinnors svaga ställning samt befolkningens låga utbildningsnivå. Merparten av arbetet görs utanför det officiella arbetslivet till exempel i hemmet, och därför kan statens tjänster inte finansieras med skatteintäkter. Grundläggande tjänster såsom utbildning och hälsovård är bristfälliga.
3. KOLONIALISMENS SKUGGA GÖR UTVECKLINGEN LÅNGSAM.
Många fattiga länder påverkas ännu av arvet efter kolonialismen. De forna kolonialherrarna ritade godtyckligt upp gränserna för dagens självständiga länder, och de följer till exempel inte etniska linjer eller traditionella bosättningsområden. Rikedomen från naturresurser har hamnat i fickan på en mycket liten del av befolkningen. När ett samhälle på det här viset har utvecklats åt fel håll, är det utsatt för konflikter och strider mellan etniska grupper. I en outvecklad administration kan tillvägagångssätt som strider mot god förvaltning, såsom korruption och missbruk av tillgångar, få fotfäste.
4. HINDER PÅ VÄGEN TILL TILLVÄXT.
Fattiga länders utvecklingen kan förhindras till exempel på grund av en konflikt, dålig förvaltning i synnerhet i små länder eller en ekonomi helt centrerad kring naturresurser. Även grannländerna har betydelse speciellt för de länder som inte själva har tillgång till havet. Det är av största vikt för växande ekonomier att få tillträde till världsmarknaden och att kunna trygga varutransporter.
5. VÄGAR RUNT HINDREN.
Man kan också ”utexamineras” från FN:s LDC-lista, vilket hänt bland annat Botswana och Vanuatu. Även i sköra länder finns det mycket man kan göra bland annat genom utbildning. Att till exempel utveckla yrkesutbildningen är ett effektivt sätt att erbjuda vägar in i arbetslivet och till försörjning. Samtidigt måste man komma ihåg att fastän positiv utveckling sker, blir kvinnor, funktionshindrade eller marginaliserade etniska grupper ofta utanför den. Det är viktigt att alla inkluderas så att utvecklingen sträcker sig över hela samhället.
6. LOKALT TÄNK ÄR VIKTIGT.
En hurudan utveckling talar man om när man säger att utvecklingen ska sträcka sig över hela samhället? Till exempel att mäta bruttonationalprodukten (bnp) och förväntad livslängd är västerländska sätt att definiera utveckling. Under de senaste åren har utvecklingssamarbetet förändrats märkbart så att det i första hand leds av lokalbefolknigen. På så sätt är det lokalbefolkningen själv som sätter agendan för utvecklingen. Förutom bnp och andra mätningar tittar man också på enskilda människors ställning och möjlighet att leva ett sådant liv som de önskar.
7. FUNGERANDE HJÄLP BLICKAR MOT FRAMTIDEN.
Humanitärt bistånd beskrivs ofta som omedelbar katastrofhjälp. Bistånd behövs dock också i utdragna konflikter och bland flyktingar. Att fokusera enbart på akut bistånd är kortsiktigt: för att människor ska kunna ta sig ur fattigdom måste man skapa utbildning, arbetsplatser och försörjningsmöjligheter. Därför är det bästa sättet att hjälpa sköra stater att kombinera olika former av bistånd: att förutom på den akuta nöden tänka också på framtiden och på att permanent utrota fattigdomen. Även fredsarbete spelar en viktig roll.
8. RIKEDOM BEHÖVER INTE BETYDA EXPLOATERING.
Vi har redan länge varit medvetna om att utveckling inte kan betyda en för naturen och klimatet ohållbar västerländsk konstumtionsbaserad livsstil. När man definierar den önskade utvecklingen måste man alltså också beakta det faktum att livet i väst inte heller kan fortsätta på samma sätt. En konsumtionsinriktad och exploaterande modell för utveckling är inte ett alternativ.
9. HUMANITÄR HJÄLP ÄR LÖSNINGEN, INTE PROBLEMET.
Det är vanligt att utvecklingsbistånd kritiseras, och även Finlands senaste regeringsförhandlingar visade att det är ett omstritt ämne. Det är ändå inte bara en moralisk och etisk plikt att hjälpa, utan det tryggar också goda levnadsförhållanden åt oss alla. Till exempel goda handelsrelationer, innovationer och främjande av teknologisk utveckling inverkar positivt på hela världen.
10. UTVECKLING ÄR TILL FÖRDEL FÖR ALLA.
Utbildning och arbete är de bästa medicinerna mot att hamna in i till exempel extremistgrupper i sin kamp för försörjning. Om ett land blir stabilt sprider det sig ofta också till grannländerna – precis som konflikter hela tiden sprider sig över nationsgränser. Därför är det också till givarländernas fördel att ge bistånd. Dessutom kan man med utvecklingshjälp reparera tidigare misstag, för även Finland har dragit orättvis nytta av naturresurser i det globala syd.
+1. KUH ARBETAR FÖR BESTÅENDE FÖRÄNDRINGAR.
I Kyrkans Utlandshjälps arbete och i bidragsgivarnas önskemål betonas kvinnornas och barnens betydelse för utveckling. När kvinnor och barn är med i beslutsfattandet och i administrativa roller ser man ofta positiva förändringar i hela samhället. Kvinnor som utbildat sig vill att deras barn också får en utbildning, vilket stöder hela det lokala samhällets utveckling.
Källor: Intervju med KUH:s vice verksamhetsledare Ikali Karvinen, FN:s konferens om handel och utveckling UNCTAD, FN:s utvecklingsprogram UNDP, Världsbanken, boken The Bottom Billion av Paul Collier.
Text: Anne Salomäki Översättning: Sonja Vuori Illustration: Carla Ladau
På KUH vill vi inom alla våra tre arbetsområden ta reda på hur vi kan främja resiliensen. De här arbetsområdena är vårt fredsprogram, vårt utbildningsprogram och vårt försörjningsfrämjande program.
FÖRESTÄLL DIG att du håller i en gummiboll. Du klämmer på den och när du släpper den får den tillbaka sin ursprungliga form. Du klämmer på den igen, den återgår till sin form igen, oförändrad från tidigare. Det här är resiliens i ett nötskal – individens eller ett samhälles förmåga att motstå och återhämta sig från chocker och påfrestningar.
Men räcker det med att bollen återgår till hur den var förut? Vad händer om vi i stället för att förbli likadana, kunde växa och utvecklas efter en chock? Vi talar om att ersätta ”absorbtionsförmåga” med ”omvandlingsförmåga”.
Det här fenomenet vill vi definiera som resiliens: människors, samhällens eller systems förmåga att reagera på chocker som naturkatastrofer, krig eller ekonomiska kriser genom att utvecklas till något mer hållbart och mer fördelaktigt för alla. Nästa gång en chock inträffar är effekten alltså betydligt mindre och med tiden märks den inte alls.
På KUH:s sociala plattformar får vi ofta frågor om hur länge vi ska fortsätta hjälpa efter en kris. I en tid av globala svårigheter, stigande priser och flera kriser blir sådana frågor alltmer högljudda och vanliga. Att koncentrera sig på att bygga resiliens genom långvariga utvecklingsprojekt, kan vara en lösning. De här projekten kräver ofta ett långvarigt engagemang, men resultatet kommer i slutändan att minska kostnaderna och framför allt lidandet.
Översvämningarna i New Fangak tvingade Nyaluak Kuach Khor att byta skola tre gånger. KUH möjliggjorde tillfälliga skolplatser och gav kontantstöd till hennes familj.
”Att fortsätta studera är viktigt, eftersom utbildning spelar en så viktig roll i livet. Nästa generation behöver bli stärkta och få utbildning för att kunna hantera kriser som de här översvämningarna.”
FOTO: ACHUOTH DENG / KUH
Har covid avslöjat receptet på resiliens?
Covid-19-pandemin väckte många frågor kring resiliens, särskilt inom hälso- och sjukvårdssektorn, men också när det gäller ekonomi. Varför var vissa länder mer resilienta än andra mot pandemins effekter? Finns det sådana egenskaper som skapar en inneboende förmåga att stå emot påfrestningar bättre än andra?
Att definiera eller mäta resiliens på det här sättet är ofta inte praktiskt möjligt. Fast det finns sådant som bidrar till resiliens – ett fungerande utbildningssystem, ekonomisk mångfald eller en hållbar regeringsstruktur – är andra egenskaper mer abstrakta, som starka samhällsband eller nationell identitet.
Resiliens kan finnas också i bräckliga stater
För att förstå resiliens måste vi också titta på dess olika former och bli medvetna om våra egna förutfattade meningar. Resiliens kan förekomma på individnivå, samhällsnivå eller inom samhället i stort. Därför är resiliens möjlig också i bräckliga stater utan stadiga nationella strukturer, när vi ser på den som något som är mer än en stark ekonomi och välplanerad infrastruktur.
”Vi upptäcker ofta att det finns en mycket stark förmåga till resiliens i samhället på de platser där vi arbetar. Även om människor har väldigt lite, kommer gruppen att ställa upp om en gruppmedlem inte har det bra. Det här är människor som enligt vissa mått är mycket fattiga, men ändå lyckas de hjälpa varandra. Det kan man kalla anpassningsförmåga”, säger direktören för nätverket för religiösa och traditionella fredsmäklare (The Network for Religious and Traditional Peacemakers), Matthias Wevelsiep.
Resiliens är som ett träd med starka rötter och många grenar. Illustration: Julia Tavast
Syriska samhällen visade prov på resiliens
Ibland stöder de olika nivåerna av resiliens varandra, ibland ersätter de varandra. I Syrien till exempel kunde vissa delar av samhället fungera trots kriget som härjade runt omkring. Det var möjligt tack vare starka sociala band och samhällsstrukturer som stöder gemenskap. De här strukturerna kom till användning när vi erbjöd skolundervisning för barn som på grund av kriget hade gått miste om flera år i skolan. Ryktet spreds snabbt och familjerna var i allmänhet angelägna om att skicka pojkar och flickor för att delta.
När vi i utvecklingssammanhang värderar huruvida ett samhälle är resilient eller inte, ska vi komma ihåg att se bortom våra antaganden. Källor till resiliens är kanske inte alltid så uppenbara. Till exempel kvinnor och flickor är ofta resilienta till naturen, men hålls kanske tillbaka på grund av förtryckande samhällsstrukturer.
Aya Darwish är en målare som har tillbringat halva sitt liv i krig. ”Jag har levt sju av mina 14 levnadsår i krig, så hälften av mitt liv har jag sett det värsta och nästan glömt hur det är att studera. KUH:s lektioner har gett mig en ny vilja och stark beslutsamhet att fortsätta studera, lära mig och till och med att rita mer.”
FOTO: Tatu Blomqvist / KUH
Hur stöder vi resiliens?
Vår första prioritet är människoliv och människovärdig behandling av alla. När en organisation kommer in för att hjälpa ska vi ändå vara försiktiga så att vi inte ändrar i onödan på de rådande systemen i vårt goda syfte att göra människor mer resilienta. Vi behöver snarare se, lyssna och lära oss för att fullt ut förstå de lokala förhållandena och vad som är viktigt där. FN kallar det att gå med ett “resiliensobjektiv” (”Resilience Lens”) för att bedöma hur vår planerade verksamhet kommer att stärka redan existerande institutioner, bidra till hållbar vinning och stöda den sociala sammanhållningen. I olika sammanhang kommer samma insatser att ge helt olika resultat. Vi måste också vara medvetna om att resiliens och rättigheter ibland motsäger varandra. Till exempel kan en ung flyktingentreprenör hitta en möjlighet till försörjning och börja tjäna pengar genom att svara på de lokala marknadsbehoven. Ur ett rättighetsperspektiv ”borde” den unga personen vara i skolan, eftersom hen har rätt till utbildning. Men att tillämpa den rättigheten kan leda till att minska den unga personens resiliens.
”Från ett rättighetsperspektiv skulle vi säga ’vi måste ändra på allt det här’. Det är ändå för många länder ännu lång väg till en nivå där alla får gå i skolan. Så det är bättre att hitta ett sätt att utveckla resiliensen och hitta en lösning”, föreslår Wevelsiep.
Därför kan vi bygga vidare på flexibla projekt, som erbjuder en gradvis möjlighet till omskolning, icke-formellt lärande eller, för äldre tonåringar, som kopplar lärande till inkomstmöjligheter.
Reida Awate Morris, 21 år, arbetar i köket på Regency Hotel i Juba, Sydsudan. Hon har avslutat KUH:s tekniska, yrkesinriktade utbildning (TVET). Cateringkursen som hon gick gjorde det möjligt för henne att tjäna pengar samtidigt som hon lärde sig.
FOTO: Patrick Meinhardt/ KUH
Samhällen kan inte läggas på is under kris
Humanitärt arbete är ofta helt och hållet inriktat på omedelbara behov och ofta inte på långsiktig resiliens. Men med den inställningen kommer vi alltid att fortsätta reagera, snarare än att sätta energi på att förbereda oss. I områden där katastrofer avlöser varandra är det viktigt att vara förutseende, och det kan inte vänta på att en aktuell kris är över.
”Om samhällen sätts i undantagstillstånd under en konflikt innebär det att det skulle ta en generation eller två att återgå till det normala. Därför är det viktigt att vi arbetar med till exempel lärare redan under en aktiv konflikt så att de är förberedda när förhållandena förbättras”, förklarar Wevelsiep.
Exemplet med utbildning i nödsituationer, där tillgången till skolgång likställs andra humanitära behov, är betydelsefullt. När vi reagerar på en katastrof måste vi alltid tänka oss hur samhällena kommer att se ut efteråt. Hur kommer Ukraina att se ut efter kriget? Hur kommer människor i Sydsudan att återvända till sina hus efter översvämningarna? Vad kan vi göra nu för att skapa en hållbar grund?
FN har lagt fram en strategi som bygger på resiliens och fokuserar på förstärkt integrerade humanitära insatser och utvecklingsinsatser, särskilt under långvariga kriser där ett stort antal flyktingar lever i ett mottagande samhälle i flera år. Program som ger flyktingarna och de mottagande samhällena möjligheter till försörjning är viktiga för att stärka resiliensen.
Zhanna Kudina är psykolog och lärare och arbetar i Tjernihiv i Ukraina. Hon fick utbildning av KUH om att ge stöd till barn efter traumatiska händelser.
”Kriget förändrade lärarnas arbete dramatiskt. Vi är inte längre bara lärare, vi ger också terapi.”
FOTO: Antti Yrjönen / KUH
Klimatkrisen utmanar vår resiliens
Ett av de mest uppenbara prövningarna för den globala resiliensen är klimatförändringen. Vi ser över våra projekt och vår egen organisation för att arbeta för att dämpa effekterna av de höjda temperaturerna och för att bygga upp resiliensen mot fenomenet.
”För tio år sedan, faktiskt redan för fem år sedan, verkade klimatkrisen långt borta, men nu är den aktuell. Nu ser våra landskontor med egna ögon vad som händer i Kenya, i Somalia, i Sydsudan. De känner till torkan, översvämningarna och de extrema väderfenomenen. För dem är det verklighet”, säger Aly Cabrera, rådgivare i klimat- och miljöhållbarhet vid KUH.
Vi utvecklar redan bättre metoder, till exempel genom projekt för cirkulär ekonomi, som reducerar avfall från produktionskedjan. Ett exempel är vårt BUZZ-projekt i Nepal, där vi använder den svarta soldatflugans larver som djurfoder i stället för traditionella grödor.
”Avfallet från djurhållningen återanvänds om och om igen för larverna. Det är ett riktigt bra initiativ eftersom det också finns en konkurrens om mat för mänsklig konsumtion och för djurkonsumtion. Vi behöver inte ha utrymme för att odla grödor för djurfoder och det minskar också på avskogningen”, fortsätter Cabrera.
Kvinnor i Nepal studerar larver av svart soldatfluga som en del av ett projekt av KUH och Kvinnobanken, ett initiativ som utvecklar projekt inom cirkulär ekonomi för att öka inkomster och utveckla mer hållbara jordbruksmetoder. ”I början var de kvinnor som såg vår prototyp av larvfarm lite tveksamma och ibland till och med rädda, eftersom det är ett så nytt koncept i Nepal. Men väl utbildade har de blivit mycket trygga med att hantera larverna och tycker att processen är lätt och fungerande jämfört med det jordbruk som de vanligtvis bedriver”, säger Nishi Khatun, producent över BUZZ-projektet.
FOTO: Nishi Khatun / KUH
Med sikte på framtiden
På KUH vill vi inom alla våra tre arbetsområden ta reda på hur vi kan främja resiliensen. De här arbetsområdena är vårt fredsprogram, vårt utbildningsprogram och vårt försörjningsfrämjande program. Inom vårt fredsprogram arbetar vi med regeringar och det civila samhället, samt traditionella och religiösa ledare för att ta reda på både drivkrafterna bakom konflikter och möjligheter till förändring. Vi har ofta sett att unga människor ibland är överraskande bra på att agera fredsmäklare.
”Vi har märkt att ungdomar ibland är mycket väl lämpade att arbeta med konflikter, vilket är intressant eftersom vårt antagande är att unga människor inte har någon chans. Vem skulle lyssna på dem i ett åldershierarkiskt samhälle? Men i lokala konfliktsituationer är det plötsligt lättare för de unga att vara ifrågasättande, eftersom de ofta inte berörs av konfliktens historia”, säger Wevelsiep
Förutseende och anpassning
På samma sätt arbetar vi för att kunna förutse i vårt arbete med utbildning och försörjningsmöjligheter. Vi strävar efter att tänka oss in i de förändrade miljöerna och att anpassa oss till dem. I Sydsudan, där extrema översvämningar nu är “det nya normala” utvecklar vi flexibla och mobila inlärningsutrymmen för att skolor ska kunna fortsätta att fungera också under kriser. I norra Kenya, där konflikterna ökar på grund av krympande gräsmarker för boskap, presenterar vi alternativa försörjningsmöjligheter och stöder lokala fredsbyggande åtgärder och grupper för konfliktlösning.
Vi ska ändå alltid minnas att den viktigaste källan till resiliens inte är vad vi som organisation kommer med till en situation, utan de människor vi arbetar med. Det här funderar Matthias Wevelsiep ofta på.
”När vi talar om att stärka genom vårt arbete, har vi ändå alltför ofta en syn på människorna som sårbara. Visst är det ju också det i de utsatta positioner de befinner sig, men det definierar inte vem de är som människor. Jag anser att resiliens och sårbarhet är två sidor av samma mynt.”
