En fast inkomst gör under i trakter där ett människoliv kan kosta endast fyra euro. Centralafrikanska republiken har genomlidit ett långt inbördeskrig och söker sin väg till fred och stabilitet. Kyrkans Utlandshjälps fredsklubbar ger de unga en ny chans.
MBAIKIS BYASTRÅK badar i seneftermiddagssolens röda sken. Staden befinner sig den nordvästra delen av Centralafrikanska republiken, hundra kilometer från huvudstaden Bangui. Det vackra området med kring 25 000 invånare är känt för sina blommor.
Vid slutet av byastråket ligger en prydlig rad med skor utanför den ljusgröna byggnaden, från sandaler till putsade svarta läderskor. Det är trängsel bakom tyggardinen i den cirka 20 kvadratmeter stora frisörsalongen.
Salongen tar emot både män och kvinnor. Planscherna på väggarna ger inspiration till frisyrer, bland annat från Real Madrids fotbollslag. Barberare Merlin Sombo slutför samvetsgrannt en ung mans korta frisyr.
Charlene Derich Nam-Ngania understryker vikten av mötesplatser inom lokalsamhället som en del av fredsarbetet.
Det är svårt att finna en bättre mötespunkt, säger 25-åriga Charlene Derich Nam-Ngania, som driver verksamheten. På vägen står skrivet för hand att salongen är grundad av hans lokaal fredsklubb för ungdomar. Kunderna utväxlar nyheter i samband med vardagliga behov.
”Vi känner pulsen av lokalsamhället. Kunderna är unga och gamla, från torgförsäljare till beslutsfattare”, säger Nam-Ngania.
Frisörsalongen är ett exempel av verksamhet som främjar stabilitet. Genom Kyrkans Utlandshjälps projekt som stöds av utrikesministeriet får unga förutom en möjlighet till utkomst också en chans att påverka sin omgivning. Den vardagliga kontakten har stor betydelse: nyligen bestämde sig en kund för att inhibera sin skilsmässa efter diskussionerna på frisörsbänken, säger Nam-Ngania.
”Vi hör också om det sprids oroväckande rykten. Ungdomar spelar ofta en central roll i spänningar som uppstår, men också lösningarna är fast vid oss.”
Våldet tynger Centralafrikanska republiken
Centralafrikanska republiken hör till världens fattigaste länder. Landets invånare har upplevt flera statskupper och våldsspiraler, senast inbördeskriget som blossade upp för tio år sedan. För ungdomarna i Mbaiki är orsaken till konflikterna enkel.
”Fattigdom är roten till allt det onda”, sammanfattar 23-årige Koke Augrace.
Ungdomsfredsklubben föder upp smågrisar på Koke Augrace-gården.
Den unge mannen föder upp grisar på sin hemgård, ett stenkast från frisörsalongen. Augrace är ordförande för en annan lokal fredsklubb som driver verksamheten, och med vinsten kan de bevilja lån till ungas skolkostnader eller företagsidéer.
”Utbildning är nyckeln till ett meningsfullt liv och vårt mål är att säkra att ingen måste avbryta skolan”, säger Augrace.
Ungdomarnas möjligheter till utkomst och kontroll över sina egna liv är i sin tur nyckeln till fred, tillägger han. Han vet vad han talar om. Tidigare var Augrace beroende av kannabis, vilket ledde honom till dåliga kretsar. Som tonåring stal han motorcyklar och slogs, men fredsklubben som lockade med honom från skolan har förändrat hans liv.
Olivier Bizanga (till vänster), som leder KUAs fredsarbete i Mbaiki, inspirerade Koke Augrace att gå med i ungdomsfredsklubben.
Under svåra ekonomiska omständigheter och i dåligt sällskap sjunker tröskeln för grövre brott. Olivier Bizanga, som leder KUH:s fredsarbete i trakten, vet att en person kan för en betalning på bara 2 000 centralafrikanska franc, alltså drygt fyra euro, ta livet av någon.
”De unga kan ansluta sig till väpnade grupper vid brist på alternativ eller lockade av sina vänner eller familjemedlemmar”, säger Bizanga.
Odlingarna är den största sysselsättaren i det gröna Mbaiki, men arbetet på åkrarna är inte för alla. Merlin Sombo misslyckades som odlare, men som tur visste Sombos syster hur man klipper hår och lärde upp sin bror. Idag berättar den 35-årige mannen att han känner stolthet när någon på gatan utbrister att där går mannen som gjorde mig en så här utmärkt frisyr.
”Jag älskar mitt jobb. Känslan när man hittat något man är bra på är oersättlig”, säger Sombo.
Text: Erik Nyström Bilder: Björn Udd
Barberaren Merlin Sombo, 35, säger att han hittat sitt drömjobb som frisör.
Christine Murugi från Nairobi älskar animerade filmer – och snart kan de bli hennes yrke
Kyrkans Utlandshjälp har redan länge stöttat ungas yrkesutbildning. Frisör, kock och mekaniker är traditionella yrken, men på en förändrad arbetsmarknad förändras också utbildningsbehoven. I Kenya utbildas nu unga i digitala kunskaper.
I ETT LITET KLASSRUM i Kenyas huvudstad Nairobi sitter 18 unga och knäpper på sina datorer. En av de studerande, Christine Murugi, snurrar runt på en 3D-modell från filmen Minionerna och funderar på vad som skulle vara det bästa sättet att animera figurens hand.
20-åriga Murugi studerar animationsteknik i Kyrkans Utlandshjälps program för kreativa yrken (Creative Industries). Under sina studier övar hon på att skapa tredimensionella figurer och få dem att röra på sig.
”Jag tycker väldigt mycket om animerade filmer. De är roliga, jag älskar historierna. Det skulle vara intressant att få vara med och skapa animationerna”, beskriver Murugi.
Just nu inspireras Murugi av bland annat Disneys animerade film Bolt, som beskriver en hunds liv som tv-stjärna. Murugi får också idéer från den animerade serien DC League of Super Pets, som berättar om superhjältars husdjur.
Christine Murugi var den enda flickan i en klass med 18 studerande. Kuva: Björn Udd / KUA
KUH:s utbildningsprogram för kreativa yrken är gratis och riktar sig till fattiga studerande. I programmet kan unga utbilda sig till bland annat grafiker, digital marknadsförare eller animatör. Christine Murugi är lycklig över möjligheten; utan den skulle inte hon, som det enda barnet till en ensamstående förälder, inte ha möjligheter att studera.
”När coronan kom stramades mammas ekonomi åt ytterligare. Då var jag tvungen att sluta i skolan.”
Sysslolösa Christine Murugi flyttade till sin farbror så att hennes mamma kunde jobba mer. Hos farbrodern hade Murugi mer sällskap och kunde också hjälpa honom med hushållsarbete.
”Som tur är fick jag höra om det här programmet så att jag fick en chans att fortsätta studera.”
Hon var nervös i början av studierna. Animation är en mansdominerad bransch, både globalt och även i Kenya, och Christine Murugi är klassens enda kvinna.
”När jag började här var jag den enda flickan i en klass med 18 studerande. I början var det ganska nervöst men nu har jag blivit vän med mina klasskamrater och kan vara mer avspänd”, säger hon.
Efter den inledande nervositeten är skolkompisarna en av de bästa sakerna med studierna. Murugi tycker om sina nya vänner. Hon tycker att det är särskilt roligt att bolla idéer och utbyta tankar med klasskamraterna.
FASTÄN smarttelefoner är vanliga i Kenya är datorn fortfarande ett fullständigt okänt föremål för en del studerande. Därför går alla studerande i utbildningsprogrammet en grundkurs i datateknik.
Christine Murugi kunde använda dator sedan tidigare. Hon hade lektioner i datateknik i gymnasiet så grundfunktionerna var bekanta för henne. Överlag har studierna gått enligt plan.
”Jag är kanske bäst i klassen”, säger hon med ett skratt. ”Eller åtminstone klarar jag mig bra.”
Den digitala industrin växer i Kenya, men konkurrensen är hård och global. Christine Murugi studerar animationsteknik i Kyrkans Utlandshjälps program för kreativa yrken (Creative Industries). Kuva: Björn Udd / KUA
Trots goda framgångar är Murugi en aning fundersam kring framtiden. Den digitala industrin växer i Kenya, men konkurrensen är hård och global. Att hitta en fast anställning kan vara tufft och många jobbar som frilansare.
”Nog är det lite nedslående ibland, men jag är ändå optimistisk. Jag vet att jag är väldigt bra på att animera, så jag är säker på att jag kommer att kunna sälja min expertis.”
Christine Murugi är bestämd. Det finns ingen tvekan om vad hon vill göra i framtiden.
”Definitivt filmer! Jag älskar filmer och vill jobba med dem. Med den här utbildningen kan jag också till exempel bygga webbsidor, men jag siktar på filmindustrin åtminstone tills vidare.”
Uppfinning av ung jordanier ska ge jordbrukare bättre skördar
28-åriga Sager Marayha har utvecklat en apparat som han hoppas ska göra gott åt den viktigaste näringsgrenen i hans födelsetrakter, jordbruket. KUA stöder den unga jordbruksingenjören med ett stipendium som gör det möjligt att inleda produktion.
I BÖRJAN AV november gör sig Jordanien redo för vinter, men i landets västra del, i den skyddade Jordandalen, är det fortfarande sommar. Växthusen sprudlar av grönt. Mellan dem packas ett lass med gurkor, som snart ska påbörja sin färd mot huvudstaden Amman.
Sager Marayha, 28, står under den brännande solen och håller en liten plastpåse i sina händer. Inne i den finns något som i framtiden kan göra odlarnas arbete lättare och ge bättre skördar.
“Det är en prototyp, som en liten dator. De här sensorerna mäter temperatur, fukt, surhetsgrad och salthalt i jordmånen”, förklarar Marayha.
Han trycker ner mojängen i marken och visar att informationen går att läsa av på en app i telefonen.
“Jordbrukarna i Jordandalen använder gödsel och vatten utan att ha exakt information om vad det är odlingarna behöver. Den här hjälper till att minska på gödselanvändning och bevattning.”
Tack vare sitt stipendium kan Marayha utveckla sin uppfinning och förtjäna pengar på den. Marayha hoppas att hans familjs ekonomiska situation ska förbättras. Bild: Sherbel Dissi
Marayha har jobbat på odlingar hela sitt liv. Under studierna vid universitetet lärde han sig använda olika mätinstrument för jordbruket och undrade varför apparaterna kändes så invecklade och styva. Kunde en liten och enkel mojäng ge samma information på en gång?
Förutom jordbrukare och massmedia blev också forskare intresserade av den prototyp Marayha tog fram. Men någon investerare hittade han inte.
Med stöd från Kyrkans Utlandshjälp och Nederländernas utrikesministerium fick Marayha företagarutbildning. Efter att ha visat sitt engagemang och sin vilja att utvecklas fick han ett stipendium som gör att han kan börja producera apparaterna och sälja dem till jordbrukare.
Att få sin utkomst av jordbruk är inte lätt
Köparkandidater finns det. Abu Muhammad äger 100 gurktunlar och är redo att betala för den uppfinning som pojken från den egna byn har gjort.
Abu Muhammad är en 45-årig gurkbonde. Bild: Sherbel Dissi
“Jag oroar mig inte över priset och jag bryr mig inte om det. Jag är säker på att investeringen är värd sitt pris.”
Abu Muhammad tror att apparten kommer att vara till mest nytta vid sådden.
“Ibland gödslar jag fel och mister både de pengar jag har satt på gödseln och själva skörden. I framtiden kommer jag att bygga mina odlingar på vetenskapliga mätresultat, inte gissningar.”
Att få sin utkomst av jordbruk är inte lätt. Enligt Abu Muhammad är den största orsaken att jordbrukarna inte på förhand vet vilket pris de kommer att få för sin skörd. Situationen i resten av världen påverkar också jordbruket i Jordanien.
“Förr odlade vi mycket som gick till Syrien. Via Syrien såldes våra produkter också i Turkiet och därifrån till Ryssland. På grund av kriget i grannlandet har den handelsrutten varit stängt. I ett skede fanns det efterfrågan i Persiska viken, men nu har de sina egna odlingar”, förklarar Abu Muhammad.
I en svår situation har många jordbrukare tvingats lägga av. Jordanien kan i framtiden vara tvunget att importera mer mat, om jordbrukare efter jordbrukare slutar och unga inte intresserar sig för branschen.
”Det är bra att Marayha och andra ungdomar utvecklar jordbruket. Alla vinner på det: jordbrukarna drar nytta av uppfinningarna och ungdomarna får nya arbetsmöjligheter”, resonerar Abu Muhammad.
Norra Jordandalen. Jordan Valley är ett område i västra Jordanien som är känt för sina jordbruksmöjligheter och grödor som gynnar hela landet. Bild: Sherbel Dissi
Tack vare sitt stipendium kan Marayha utveckla sin uppfinning och förtjäna pengar på den. Marayha hoppas att hans familjs ekonomiska situation ska förbättras.
“Jag har redan fått förfrågningar av personer som kunde göra att min apparat kan användas utomlands. Min dröm är att den ska användas uttryckligen i Jordanien och på så sätt vara till nytta för människor i mitt område.”
Distansskola, karantän, reseförbud. Nedstängda samhällen, inställda evenemang och hundratals distansmöten. Pandemiåret 2020 var mycket exceptionellt också för Kyrkans Utlandshjälp, skriver verksamhetsledare Jouni Hemberg.
Situationerna i våra verksamhetsländer har varit svåra också förut. Vi har jobbat mitt bland konflikter, jordbävningar, naturkatastrofer och epidemier. Men ingen av oss hade någon erfarenhet av en global pandemi. För första gången berördes hela organisationen av krisen.
Årets händelser överraskade – och å andra sidan inte. Våra anställda finns utspridda runtom i världen så vi har alltid jobbat på distans. I Finland fick hela Helsingforskontoret flytta hem för att jobba vid köksbord och i soffor. När jag nu, efter ett år, tänker på hur distansjobbet löper är det som natt och dag. Det positiva är att våra landskontor i Asien, Afrika och Mellanöstern kunde verka länge utan några coronasmittor.
Pandemin har naturligtvis ändrat vårt programarbete inom utbildning, utkomst och fred. Hela världen övergick till distansundervisning under år 2020. I Finland har vi kämpat med hur vi ska lyckas ordna distansskola och distansjobb hemma. Situationen har krävt uppfinningsrikedom också i våra programländer som inte har några förbindelser eller fungerande infrastruktur. Lärarna har gått från by till by för att undervisa barn och hållit lektioner via radio.
Coronapandemin har också påverkat människors utkomst. I Europa bär staterna ansvar för att både människor och företag ska klara sig, men i utvecklingsländer har människorna inte den möjligheten. Samhällets stödnätverk är svaga, livet försvåras redan av epidemier som är lindrigare än coronan. De som inte har någon utkomst letar sig i mån av möjlighet till andra ställen. Att förflytta sig på grund av arbete är en risk med tanke på pandemin, men ökar också regionala oroligheter. Pandemin har skapat utmaningar för fredsarbetet – konflikterna bryr sig nämligen inte så mycket om en epidemi.
Trots utmaningarna har vår utveckling varit häftig. Den internationella inkomstfinansieringen har vuxit något otroligt. Det är ett tecken på att instanser som FN, EU och offentliga finansiärer litar på vårt arbete och på vår vision.
Coronan har ändå ätit upp en del av vår inhemska kollekt. Samhället har i långa perioder varit helt nedstängt och att samla in kollekt virtuellt är mycket svårt. Våra flitiga värvare har inte heller kunnat jobba ute på gatorna. Fastän inkomsterna i hemlandet minskade, minskade också utgifterna på grund av färre resor. Vi klarade oss genom 2020 utan någon jätteförlust.
Pandemiåret har gläntat på nya dörrar för oss. Nu och i fortsättningen måste vi kunna utvecklas och tänka på hur vi kan utnyttja digitaliseringen i vårt arbete. I framtiden kommer en stor del av vår utbildningsverksamhet att flyttas bort från fysiska byggnader. Till exempel i Afrika behövs enorma mängder utbildningsplatser i framtiden. Digital undervisning kunde vara en lösning. Faktum är att vårt arbete inte kommer att fortsätta som innan pandemin. Vi måste fundera på hur vi i fortsättningen kan plocka ut de bästa bitarna av det vi lärt oss under pandemitiden.
Som verksamhetsledare hoppas jag att vi snart kan besegra den här pandemin och att återhämtningen kan inledas. Efter pandemin fokuserar vårt arbete allt starkare på hållbar utveckling. Vi fortsätter arbeta för utbildning, fred, utkomst och jämlikhet. En lärdom av distansarbetet är att vi kan göra allt större miljögärningar. När vi reser gör vi det med en tydligare plan än tidigare.
Fastän året varit tufft har det varit en stor framgång för oss på Kyrkans Utlandshjälp. Allt tack vare våra anställda, förtroendevalda och volontärer. Ni är vår största resurs och möjliggör att vi kan verka där behovet av hjälp är som störst.
Ni är också den bästa mätaren för kvalitet och förtroende i vår verksamhet. Vi har utvecklat verksamheten och tack vare det har också finansieringen ökat. Pandemin lärde oss det allra viktigaste: när alla pusselbitar passar ihop kan man bygga en fungerande helhet.
Jouni Hemberg, verksamhetsledare
Den här texten publicerades ursprungligen som förordet till vår Årsberättelse 2020 som nyligen kom ut. Vill du veta mer om vad vi gjorde?
Enligt uppskattningar finns det över 80 miljoner lärare i världen. Av dem är över hälften kvinnor. De är vardagshjältar vars dagar fylls av utmaningar.
I Syrien som befinner sig mitt i ett krig lockar lärarna barnen till klassrummen och hjälper dem att glömma verkligheten som väntar utanför skolan – ens för en stund.
Å andra sidan är en yrkeskunnig lärare barnets port in i samhället. I ugandiska skolor öppnas världen upp när både läraren och eleven kan teckenspråk.
Skolan borde vara en säker plats att växa på, men så är det inte alltid. Nätverket GCPEA som skyddar utbildning rapporterar att det under åren 2015–2019 gjordes åtminstone 11 000 attacker mot skolor. Med attacker avses till exempel bombningar, kidnappningar och sexuellt våld som riktas mot skolelever eller personal. Hotet om attackerna är verkligt också i Syrien där man levt mitt i ett krig i snart 10 år.
Under det senaste året har utbildningen stått inför nya utmaningar. Enligt experter kan skolstängningar som orsakats av pandemin ha långtgående effekter på en hel generation. När skolorna väl öppnar har man mycket att ta ikapp, samtidigt som det finns många praktiska utmaningar kring det nya normala.
I den här artikeln delar tre lärare med sig av sin historia. En av dem oroar sig för barnen som fryser i skolan, en annan möter misstankar på grund av sin ålder och sitt kön, den tredje hoppas på mer resurser framförallt för specialundervisningen. Trots utmaningarna tänker alla tre att är inne på rätt spår med sitt läraryrke.
När barnen var små gjorde jordbrukaren KhinchaLalPaharisom så många andra män: han åkte utomlands i hopp om att hitta arbete. Khinchas uppfattning var att man tjänar bättre utomlands.
Han var långt ifrån den enda som trodde så. Khinchas vän hjälpte honom med förberedelserna och han åkte till Malaysia.Då verkade det som att man inte kunde försörja sig i hembyn.
Khinchaär hemma frånBakhfer, söder om området Sindhuli. Asfalteringen av vägen till den avlägsna byn är på hälft. Nepaleser livnär sig huvudsakligen på jordbruk, men arbetet på åkrarna är utmanande på grund av det bergiga landets ombytliga väder.
I år firar vi Finlands 100 år av självständighet med temat ”tillsammans”. Det är ett utmanande tema i en tid då polariseringen mellan olika grupper i samhället ser ut att växa.
Jubileet ger oss en orsak att fundera på i vilken riktning vi tillsammans vill utveckla det finländska samhället. Under de senaste årtiondena har individens intressen betonats på bekostnad av samhällssolidariteten. Det har också tagit uttryck i en strävan efter ökad valfrihet, privatisering och konkurrensutsättning.
Utan en hållbar ekonomi kan ett land naturligtvis inte ta hand om varken sina egna hjälpbehövande eller nödlidande på annat håll. I en allt mer global värld är lösningen ändå inte att försöka stänga ut problemen. Medmänniskans nöd berör också oss.
Insamlingen Gemensamt Ansvar bygger på solidaritet och medmänsklig omsorg. I linje med det kristna budskapet har vi ett särskilt ansvar för de mest utsatta och hotade.
Insamlingen har traditionellt betonat såväl vårt ansvar för medmänniskor här hemma som vårt globala ansvar för människor i världens krishärdar. Kring 60 procent av intäkterna från Gemensamt Ansvar går via Kyrkans Utlandshjälp till utvecklingssamarbete och katastrofhjälp.
Ett av insamlingsmålen för år 2017 är Jordanien, som tagit emot tredje mest flyktingar av alla länder i världen. Jag hade själv möjlighet att besöka Jordanien i höstas, och blev imponerad över det arbete Kyrkans Utlandshjälp utför.
Unga syriska flyktingar får bland annat undervisning i engelska, yrkesutbildning samt psykosocialt stöd – såväl i flyktinglägren som i huvudstaden Amman. Utlandshjälpen organiserar också fritidsaktiviteter som till exempel fotboll, musikundervisning och cirkusskola, för både flickor och pojkar.
Med verksamheten får flyktingarna hopp om en ljusare framtid och verktyg för att åter bygga upp sitt eget liv. Det minskar riskerna att de faller offer för människosmugglare eller människohandel.
Det senaste året har vi lärt oss att problemen ute i världen oundvikligen även påverkar oss. I Finland används insamlingsmedlen i år till att hjälpa människor som fallit offer för människohandel.
Tack för att du bryr dig!
Björn Vikström
Biskop i Borgå stift
Läs mera om insamlingen Gemensamt Ansvar på adressen yhteisvastuu.fi/sv och delta.
Kriget har tvingat syriska ungdomar att avbryta skolan, och de har ingen tid för att leka. I Jordanien ger Kyrkans Utlandshjälp därför barnen en chans till utbildning och hobbyer – ett hopp om en bättre framtid.
Text: Erik Nyström, Bilder: Ville Asikainen
Blodstanken svävade över staden, och minnet äcklar 14-åriga Mohammed Rajub.
Skotten regnade in genom sovrumsfönstren, och en bomb förstörde husets terrass. Familjen sprang ut innan huset rasade framför deras ögon. Människor bar på sina barn, kastade sig eller föll till marken.
”Jag slutade andas för att inte registrera blodstanken. Jag hatade den så mycket”, säger han.
Mohammed är hemma från Homs, en av de svårast drabbade städerna i det snart sexåriga kriget. Tusentals dog när regeringsstyrkorna återtog Homs av rebellerna, men hans familj hann fly.
En fasansfull flykt
När Fatima hörde om cirkusen för första gången kom hon att tänka på clowner. Nu arbetar hon på deltid som instruktör för flickorna.
Mohammeds blick är lika fängslande som hans sätt att berätta.
Vi sitter i skydd av den stekheta solen vid ingången till Utlandshjälpens utbildningscenter i östra Amman. Här går Mohammed på engelskalektioner och spelar fotboll med kompisarna.
I Syrien hörde han till klassens bästa elever. Mohammed minns hur läraren belönade honom för hans modersmål med ett klistermärke i pannan, och han tänker bli journalist.
”Min pappa säger att min utbildning är det sista vi kan hålla fast vid, vi förlorade allt annat.”
Centret erbjuder kurser åt flyktingar, som också får psykosocialt stöd från fritidsaktiviteter. Mohammeds engelskalektioner är populärast, och genom färdigheter som handarbete och fotografering kan man också skapa sig en utkomst.
Kurserna varierar enligt efterfrågan, och centret har kring hundra besökare om dagen, uppskattar koordinator Omayma Qattash. Här får flyktingarna också bekanta sig med varandra – och jordanier.
”Många kommer hit som om de vore ensamma med sina bekymmer. Här märker de att de alla är i samma båt, och att också lokalinvånarna bryr sig”, säger Qattash, som själv är från Jordanien.
Aktiviteterna ger självförtroende
Fatima och Mona arbetar som instruktörer för Utlandshjälpens cirkus. Flickor och pojkar övar våghalsiga trick dagligen i skilda turer.
Jordanien har tagit emot långt över en miljon flyktingar från Syrien. Över 80 procent bor i städerna, och resten på flyktingläger. Za’atari nära Syriens gräns är störst med sina 80 000 invånare.
20-åriga Fatima Hariri har bott fyra år i Za’atari. Hon blev färdig med skolan innan kriget tvingade familjen att fly – just när hon övervägde vad hon skulle börja studera.
Flyktingarna oroar sig mest för barnens och ungdomarnas framtid. Av dem är var tredje utanför skolsystemet. Klassrummen är fulla och bristen på identitetsbevis hindrar många från att börja.
I början kände Fatima att alla hennes drömmar gått i kras. Hennes föräldrar uppmuntrade henne ändå till att börja cirkusskolan som Kyrkans Utlandshjälp ordnar. Nu arbetar hon på deltid, och studerar på universitetet. Hon tackar cirkusen för att hon fått ordning på sitt liv och sitt självförtroende tillbaka.
Fritidsverksamheten ger hopp om en bättre framtid. Förutom cirkus ordnar Utlandshjälpen bland annat fotboll, musik och schack.
”När jag kom till lägret var jag arg, men genom cirkusen hittade jag min livsglädje igen”, säger Fatima.
Delta i insamlingen Gemensamt Ansvar på adressen yhteisvastuu.fi/sv. På videorna nedanför kan du se Mohammed och Fatima berätta sina historier.
