Kyrkans Utlandshjälp beviljar 220 000 euro för att stödja familjer i Östra Jerusalem och på Västbanken
En kvinna bar ett barn i sina armar i staden Jenin på Västbanken i slutet av november. BILD: LEHTIKUVA/NASSER ISHTAYEH/SOPA IMAGES/SIPA
Efter katastrofen i Gaza har den humanitära situationen försvagats också på andra palestinska områden. Kyrkans Utlandshjälp betonar psykosocialt stöd, skydd av barn i en humanitär kris, samt utbildning av lärare för distansundervisning i Västra Jerusalem och på Västbanken.
KYRKANS UTLANDSHJÄLP (KUH) beviljar 220 000 euro ur sin katastroffond för att hjälpa krigsdrabbade familjer i Östra Jerusalem och på Västbanken. Arbetet fokuserar på psykosocialt stöd, skydd av barn i en humanitär kris, samt lärarnas distansundervisningsfärdigheter. Dessutom har KUH som mål att stödja familjer som förlorat sin inkomst på grund av krisen.
”Vid sidan av den mycket utmanande situationen i Gaza, lider även familjer i Östra Jerusalem och på Västbanken av en stor humanitär kris. På grund av våldet i området är barnen traumatiserade och rädda. Den psykiska bördan är stor”, säger Sabina Bergholm, landschef för Kyrkans Utlandshjälp.
Den humanitära situationen i de palestinska områdena har försämrats märkbart sedan den 7 oktober 2023, då terrororganisationen Hamas attackerade Israel och tog gisslan. Sedan dess har Israel attackerat Gaza både genom lufträder och markoffensiv.
Den svåra situationen på Gazaremsan påverkar livet för familjer även på Västbanken och i Östra Jerusalem. Mängden tvångsöverföringar av palestinier, våld mot palestinierna och demoleringar av deras hem har ökat markant. Gränserna för de palestinska områdena har stängts, vilket gör att många familjer har förlorat sin inkomst, samtidigt som varor inte kan föras över gränsen som tidigare.
Arbetet fokuserar på barns och familjers psykosociala välbefinnande
Kyrkans Utlandshjälp har arbetat för likvärdig utbildning av hög kvalitet på Västbanken och i Östra Jerusalem i flera år. Kriget har gjort det mycket svårare för barn att gå i skolan och leva en i trygg vardag.
”I Östra Jerusalem och på Västbanken har krisen lett till att barn inte kan gå i skolan, eller att vägen till skolan är osäker. Skolorna i området har övergått till distansundervisning, antingen helt eller till största delen. Barnen har nu sämre möjligheter att lära sig. Därför behöver lärarna på området få stöd i att organisera distansundervisning”, säger Bergholm.
Målet för Kyrkans Utlandshjälp och dess lokala samarbetsorganisationer är att stödja barns psykosociala välbefinnande mitt i en kris. I kristider är skolan en naturlig plats att föra samman samhället och hantera trauman. Lärare på Västbanken och Östra Jerusalem kommer att få stöd att organisera distansundervisning och för att undervisa och hantera traumatiserade barn i den nya situationen.
Utbildningarna anordnas i samarbete med lokala professionella lärare och finska volontärer från Lärare utan gränser.
KUH söker ständigt nya sätt att hjälpa
I slutet av oktober skickade Kyrkans Utlandshjälp en expert på humanitärt bistånd till Mellanöstern för att samla information om hur organisationen bäst skulle kunna hjälpa människor i nöd. Kyrkans Utlandshjälp arbetar för närvarande inte i Gaza.
”Det har varit mycket svårt att få information om situationen i Gaza, och endast ett fåtal organisationer har kunnat leverera hjälp till Gaza. Målet för Kyrkans Ulandshjälp är att också i framtiden effektivera vårt hjälparbete med säkerheten i åtanke, och så att vi kan försäkra oss om att hjälpen når de mest utsatta, säger Marja Jörgensen, chef för internationellt arbete på KUH.
Den humanitära situationen i Gaza är katastrofal. Gazas myndigheter och FN:s humanitära organisation (OCHA) uppger att upp till 15 000 civila dött under kriget. Av Gazas 2,2 miljoner invånare har 1,8 miljoner varit tvungna att lämna sina hem och blivit interna flyktingar.
Du kan hjälpa genom att ge en gåva:
Kyrkans Utlandshjälp har öppnat en nödhjälpsinsamling för att se till att barn kan fortsätta gå i skolan på Västbanken och i Östra Jerusalem. Du kan delta i insamlingen:
Kyrkans Utlandshjälp är Finlands största internationella hjälporganisation. Vi är en partnerorganisation till Utrikesministeriet och en av grundarna av ACT-alliansen, ett internationellt biståndsnätverk av kyrkor, samt en del av ett stort internationellt samarbetsnätverk.
Aisha hade en hemlig skola, Amina gick i en. Nour är beredd att vänta i timmar vid vägspärrar för att skriva sina prov. Kvinnorna i Raqqa gör allt de kan för att ge sig själva en bättre framtid.
FÖRE KRIGET var staden Raqqa i norra Syrien och de omgivande områdena kända som en modern region som till exempel gynnades av industriinvesteringar. Den vuxna befolkningen var utbildad och barnen studerade.
Från och med år 2013 började terrororganisationen Isis att kraftigt begränsa Raqqas invånares – särskilt kvinnornas och flickornas – rörelsefrihet och klädsel. Lokalbefolkningen förlorade sina försörjningsmöjligheter: böndernas grödor och handelsmännens varor blev plötsligt terroristernas egendom.
Bildning var terroristernas största fiende. Terrororganisationens första åtgärd var att stänga skolorna i området. Senare användes de av organisationen som baser, fängelser och tortyrcenter. Terroristerna rekryterade pojkar till sina led. För lärarna ordnade man tillfällen där de måste be om ursäkt för att de verkat som lärare. För många flickor var ödet det grymmaste. Isis organiserade utbildningstillfällen för flickor om hur de skulle erbjuda sina kroppar till krigarna.
Idag är Kyrkans Utlandshjälp verksamt på landsbygden i Raqqa, som terroristerna lämnade år 2017. I området finns mer än hundra skolor som skadats i striderna och i dem studerar tiotusentals elever. Många har fått sin skolgång avbruten i upp till ett decennium. De olika parterna i konflikten är ännu närvarande i området, och att passera genom kontrollstationer gör livet svårt för skolbarnen.
Men det finns ljusglimtar att skönja. Lokalbefolkningen – inklusive flickor och kvinnor – har återgått till skolarbetet. I den här artikeln möter vi tre Raqqabor som överlevde terrorismen.
Aisha är en lärare som drev en hemlig skola under Isis
”Tidigare var kvinnorna i Raqqa aktiva i samhället och engagerade i politiken. Vi levde mer självständigt, och när jag var ung flyttade jag också ensam till en universitetsstad för att studera. Terroristerna visste att lärare har stort inflytande. De försökte vinna över lärarna på sin sida så att de skulle locka unga flickor att bli utnyttjade av terroristerna. Jag är verkligen arg över vad de gjorde mot oss.
I området finns mer än hundra skolor som skadats i striderna och i dem studerar tiotusentals elever. Aisha är en av sex kvinnliga rektorer. 75 procent av lärarna är kvinnor.
I början av Isis-regimen försökte vi fortsätta undervisa. Sedan insåg vi att det också i klassrummen fanns medlemmar ur deras led som rapporterade till sina ledare om vad som lärdes ut. Som svar låste vi dörrarna till vår skola. De bröt upp låsen och stoppade undervisningen. Därefter tog de med sig undervisningsmaterialet.
I mitten av 2014 var situationen sådan att jag inte hade något annat val än att fortsätta undervisa mina elever i mitt eget hem. Vi var flera kvinnliga lärare och vi drev en hemlig skola i mitt hem under fyra månader. Lektionerna hölls i skift och cirka hundra barn deltog. När vårt arbete upptäcktes arresterade terroristerna mig och jag förhördes
Jag lurade dem att tro att jag bara hade lärt barnen arabiska och Koranen i stället för engelska, franska och naturvetenskap. De blev glada, bad mig fortsätta och lovade att skaffa lämpligt undervisningsmaterial åt mig. Efter förhören packade jag mina väskor och flydde från staden till landsbygden, och de kunde inte hitta mig. Jag lämnade hela Raqqa-området 2015, och min flykt lyckades i sista stund. Jag gav mig av inför natten och nästa dag meddelade Isis att kvinnor under 50 år inte längre fick lämna sina hem.
Jag tillbringade de närmaste åren på landsbygden i Hama, där det också förekom strider. Under den värsta konflikten kunde jag inte undervisa. Sedan hörde jag att Kyrkans Utlandshjälp hade börjat arbeta i området. KUH organiserade skolreparationer och aktiviteter för eleverna. Jag deltog i en lärarutbildning, och det var en viktig erfarenhet för mig. Jag lärde mig om psykosocialt stöd och nya undervisningsmetoder, till exempel att låta eleverna göra grupparbeten. Mina elevers problemlösningsförmåga förbättrades och de orkade koncentrera sig bättre på undervisningen.
Före kriget planerade mina elever sin framtid. Under Isis tänkte barnen bara på sin egen säkerhet. Flickor gifte sig unga och fick barn. Nu har vi som pedagoger en stor uppgift framför oss. Vi försöker ändra tankarna hos Isis-erans flickor så att de ska inse att skolgång lönar sig. Isis lärde ut att flickor ska gifta sig och skaffa familj. Vi lär dem att man ska gå på universitetet och skapa sig en framtid.
Jag återvände till Raqqas landsbygd efter tre år och blev rektor för den här skolan. Jag har bestämt mig för att inte minnas krigsåren. När det gäller historia vill jag bara minnas perioden före 2010 och perioden från 2023 och framåt. Jag blickar inte mot det förflutna längre.”
18-åriga Nour reser från den kurdiska regionen genom 20 kontrollpunkter till en av Kyrkans Utlandshjälp understödd skola för att delta i slutproven.
”Mitt första minne av Isis är hur de hindrade oss flickor från att gå i skola och tvingade oss att täcka våra ansikten. Jag gick i andra klass vid den tiden. Vi stannade här under Isis styre i två år. Sedan hittade min pappa en smugglare som hjälpte oss att ta oss till Hama. Där fortsatte jag min skolgång från andra klass. Det var konstigt eftersom jag var äldre än de andra eleverna och ett huvud längre än dem.
18-åriga Nour (mitten) reste till slutprovet genom 20 kontrollpunkter. Han går i skolan med sin syster omväxlande år.
Vi återvände till Raqqa-området år 2021. Min syster och jag är olika gamla, men på grund av avbrotten i skolgången skulle vi båda gå i årskurs 9. I verkligheten borde jag ha kommit tre år längre i min utbildning. Min pappa har inte tillräckligt med pengar för att skicka oss båda till skolan, så vi turas om att gå i skolan. Min syster gick i skolan först, och nu är det min tur. Min syster har undervisat mig inför de nationella proven.
Jag bor i en kurdisk region och det finns ingen offentlig skola där jag kan studera. Jag vaknade väldigt tidigt på morgonen och reste hit för att göra slutproven. Resan som i normala fall tar en halvtimme tar nu till och med sex timmar. Det finns 20 kontrollstationer längs vägen. Vid dem ställs många frågor och man måste uppvisa identitetsbevis.
I morse var jag rädd att jag inte skulle hinna igenom kontrollerna i tid. Det skulle ha inneburit att jag inte hade kunnat göra slutproven och att jag hade missat ytterligare ett år i skolan. Jag anstränger mig mycket eftersom jag vill få ett syriskt avgångsbetyg från skolan.
Jag vill avsluta skolan, men jag är rädd att min familjs ekonomiska situation kommer att hindra mig från att göra det. Proven i de högre årskurserna är krävande. Jag skulle behöva en lärare och undervisning, att bara studera med min syster räcker inte. Det är dyrt och svårt att resa mellan regionerna.
Under Isis gifte sig flickor då de var mellan 13 och 15 år gamla. Det blev normalt i min kultur. Jag är nu 18 år och det känns som om jag redan är en oönskad brud. Men jag vill fortsätta mina studier, och min far stöder mig fullt ut. Han vill inte att jag ska gifta mig för ung.”
Amina, 14, gick i en hemlig skola som drevs av hennes far, men lärde sig inte räkna och skriva förrän flera år senare.
”Jag upplever att min bardom var söndrig. Isis kom när jag var fyra år gammal. Jag minns den tiden som väldigt hemsk och skrämmande. Vi kunde inte sova på nätterna. Jag kunde inte gå ut med min mamma eftersom vi är kvinnor. Om vi behövde något från marknaden var min pappa tvungen att gå och hämta det.
Jag var 8 år när terroristerna lämnade Raqqa och jag äntligen kunde börja skolan. Jag kunde varken skriva eller räkna, men min pappa som var lärare hjälpte mig. Redan under Isis-eran försökte min far undervisa mig och grannarnas barn i hemlighet. Isis fick reda på det och varnade honom. De försökte också tvinga min far att skicka mig till deras ”skola”, men min far vägrade tvärt.
14-åriga Amina kunde börja skolan två år för sent, men täppte snabbt till luckorna i sin utbildning.
När vi hörde att Isis hade gett sig av gick folk ut på gatorna. Vi tog av oss kläderna som vi hade tvingats bära under deras tid och firade. Vi var verkligen lyckliga när Isis lämnade oss i fred.
Sedan dess har jag fyllt i luckorna i min utbildning. I morse deltog jag i det nationella provet för niondeklassare. Jag är yngre än de andra deltagarna. Jag är duktig i skolan och får alltid toppbetyg.
Jag planerar att fortsätta mina studier. Jag är redo att promenera till närmaste flickgymnasium dit det tar 45 minuter att gå. I framtiden vill jag bli barnläkare och hjälpa barn som har varit med om krig. Jag vill stanna i Raqqa eftersom det här är mitt hem.”
Text: Ulriikka Myöhänen Bild: Antti Yrjönen Översättning: Sonja Vuori
Kyrkans Utlandshjälp reparerar skadade skolor i Raqqa och stöder elever och lärare med kontantbidrag. Bland annat har elever och lärare som reser från kurdiska områden för att göra slutprov i skolorna fått bidrag. Arbetet utförs i samarbete med den FN-ledda syriska humanitära fonden.
De allra fattigaste länderna verkar förbli fattiga från år till år och årtionde efter annat. Vad har de fattigaste länderna gemensamt? Varför tar de sig inte ur fattigdomen och vad finns att göra för deras situation?
1. BRISTER I HÄLSA OCH UTBILDNING.
Ett sätt att definiera världens fattigaste länder är FN:s lista över minst utvecklade länder (LDC). På listan som uppdateras med tre års mellanrum finns nu 46 länder, varav majoriteten ligger i Afrika. De övriga länderna finns i Asien och Stilla havet, och dessutom finns Karibiska Haiti på listan. När man för in länder på LDC-listan granskar man bland annat invånarnas inkomstnivå, hälsa och utbildning.
2. FATTIGDOM BERÖR EN ENORM MÄNGD MÄNNISKOR.
En dryg tiondedel av världens befolkning bor i sköra stater, och enligt Världsbanken lever omkring åtta procent i extrem fattigdom. Kännetecknande för fattigdom är till exempel höga dödstal för mammor och barn, kvinnors svaga ställning samt befolkningens låga utbildningsnivå. Merparten av arbetet görs utanför det officiella arbetslivet till exempel i hemmet, och därför kan statens tjänster inte finansieras med skatteintäkter. Grundläggande tjänster såsom utbildning och hälsovård är bristfälliga.
3. KOLONIALISMENS SKUGGA GÖR UTVECKLINGEN LÅNGSAM.
Många fattiga länder påverkas ännu av arvet efter kolonialismen. De forna kolonialherrarna ritade godtyckligt upp gränserna för dagens självständiga länder, och de följer till exempel inte etniska linjer eller traditionella bosättningsområden. Rikedomen från naturresurser har hamnat i fickan på en mycket liten del av befolkningen. När ett samhälle på det här viset har utvecklats åt fel håll, är det utsatt för konflikter och strider mellan etniska grupper. I en outvecklad administration kan tillvägagångssätt som strider mot god förvaltning, såsom korruption och missbruk av tillgångar, få fotfäste.
4. HINDER PÅ VÄGEN TILL TILLVÄXT.
Fattiga länders utvecklingen kan förhindras till exempel på grund av en konflikt, dålig förvaltning i synnerhet i små länder eller en ekonomi helt centrerad kring naturresurser. Även grannländerna har betydelse speciellt för de länder som inte själva har tillgång till havet. Det är av största vikt för växande ekonomier att få tillträde till världsmarknaden och att kunna trygga varutransporter.
5. VÄGAR RUNT HINDREN.
Man kan också ”utexamineras” från FN:s LDC-lista, vilket hänt bland annat Botswana och Vanuatu. Även i sköra länder finns det mycket man kan göra bland annat genom utbildning. Att till exempel utveckla yrkesutbildningen är ett effektivt sätt att erbjuda vägar in i arbetslivet och till försörjning. Samtidigt måste man komma ihåg att fastän positiv utveckling sker, blir kvinnor, funktionshindrade eller marginaliserade etniska grupper ofta utanför den. Det är viktigt att alla inkluderas så att utvecklingen sträcker sig över hela samhället.
6. LOKALT TÄNK ÄR VIKTIGT.
En hurudan utveckling talar man om när man säger att utvecklingen ska sträcka sig över hela samhället? Till exempel att mäta bruttonationalprodukten (bnp) och förväntad livslängd är västerländska sätt att definiera utveckling. Under de senaste åren har utvecklingssamarbetet förändrats märkbart så att det i första hand leds av lokalbefolknigen. På så sätt är det lokalbefolkningen själv som sätter agendan för utvecklingen. Förutom bnp och andra mätningar tittar man också på enskilda människors ställning och möjlighet att leva ett sådant liv som de önskar.
7. FUNGERANDE HJÄLP BLICKAR MOT FRAMTIDEN.
Humanitärt bistånd beskrivs ofta som omedelbar katastrofhjälp. Bistånd behövs dock också i utdragna konflikter och bland flyktingar. Att fokusera enbart på akut bistånd är kortsiktigt: för att människor ska kunna ta sig ur fattigdom måste man skapa utbildning, arbetsplatser och försörjningsmöjligheter. Därför är det bästa sättet att hjälpa sköra stater att kombinera olika former av bistånd: att förutom på den akuta nöden tänka också på framtiden och på att permanent utrota fattigdomen. Även fredsarbete spelar en viktig roll.
8. RIKEDOM BEHÖVER INTE BETYDA EXPLOATERING.
Vi har redan länge varit medvetna om att utveckling inte kan betyda en för naturen och klimatet ohållbar västerländsk konstumtionsbaserad livsstil. När man definierar den önskade utvecklingen måste man alltså också beakta det faktum att livet i väst inte heller kan fortsätta på samma sätt. En konsumtionsinriktad och exploaterande modell för utveckling är inte ett alternativ.
9. HUMANITÄR HJÄLP ÄR LÖSNINGEN, INTE PROBLEMET.
Det är vanligt att utvecklingsbistånd kritiseras, och även Finlands senaste regeringsförhandlingar visade att det är ett omstritt ämne. Det är ändå inte bara en moralisk och etisk plikt att hjälpa, utan det tryggar också goda levnadsförhållanden åt oss alla. Till exempel goda handelsrelationer, innovationer och främjande av teknologisk utveckling inverkar positivt på hela världen.
10. UTVECKLING ÄR TILL FÖRDEL FÖR ALLA.
Utbildning och arbete är de bästa medicinerna mot att hamna in i till exempel extremistgrupper i sin kamp för försörjning. Om ett land blir stabilt sprider det sig ofta också till grannländerna – precis som konflikter hela tiden sprider sig över nationsgränser. Därför är det också till givarländernas fördel att ge bistånd. Dessutom kan man med utvecklingshjälp reparera tidigare misstag, för även Finland har dragit orättvis nytta av naturresurser i det globala syd.
+1. KUH ARBETAR FÖR BESTÅENDE FÖRÄNDRINGAR.
I Kyrkans Utlandshjälps arbete och i bidragsgivarnas önskemål betonas kvinnornas och barnens betydelse för utveckling. När kvinnor och barn är med i beslutsfattandet och i administrativa roller ser man ofta positiva förändringar i hela samhället. Kvinnor som utbildat sig vill att deras barn också får en utbildning, vilket stöder hela det lokala samhällets utveckling.
Källor: Intervju med KUH:s vice verksamhetsledare Ikali Karvinen, FN:s konferens om handel och utveckling UNCTAD, FN:s utvecklingsprogram UNDP, Världsbanken, boken The Bottom Billion av Paul Collier.
Text: Anne Salomäki Översättning: Sonja Vuori Illustration: Carla Ladau
På Kakuma-Kalobeyei flyktingläger i norra Kenya är behovet av mentalvårdstjänster skriande. Lägrets invånare har flytt mord och våldtäkter, och det dagliga livet på lägret är fortsatt utmanande. Behovet av hjälp är enormt och även arbetet som psykolog är krävande. Hur kan man se till att man själv orkar mitt bland alla svårigheter?
”DET ÄR VIKTIGT att ha en målsättning i livet”, säger läraren inför en grupp på cirka fyrtio elever. Eleverna lyssnar koncentrerat trots att det är väldigt hett i klassrummet, över 30 grader.
”Vad kunde vara en bra målsättning i livet?”
”Ett trevligt hus”, svarar en.
”Möjligheten att äta godis”, svarar en annan. En tredje ropar ”en bra fru” och alla brister ut i skratt.
I KENYA hade skolorna ett par veckor lov i maj, men på Kalobeyei flyktingläger pågår ett levnadskunskapstläger. På det övar man till exempel självkännedom, att lägga upp mål i livet och att lösa konflikter.
Flyktinglägret är ett av världens största och där bor cirka 300 000 flyktingar. Största delen är barn och unga. Många av dem lever ensamma eller med sina syskon för att deras föräldrar antingen har försvunnit eller dött.
200 barn, som under den föregående terminen regelbundet har kommit till skolan, har bjudits in till lägret. Inbjudan är förutom en belöning – man får skolmat på lägret – också ett sätt att sprida budskapet. Unga som deltagit i lägret lär antagligen ut färdigheterna för sina kompisar i framtiden.
”Vi märkte att de unga kan hamna i trubbel under skolloven. Somliga går med i gäng, andra blir gravida. Därför bestämde vi att det är bra att ordna ett läger där vi lär ut nyttiga livsfärdigheter”, säger Maureen Achieng, 25.
Varje vecka kommer det nya invånare till Kakuma-Kalobeyei lägret från grannländerna. Största delen är barn och ungdomar.
Maureen Achieng är psykolog vid Kyrkans Utlandshjälps fältkontor i Kakuma-Kalobeyei. Hennes uppgift är att stöda barnens och ungdomarnas psykosociala välmående och ge råd för att underlätta svåra situationer.
Varje vecka kommer det nya invånare till lägret från grannländerna. För tillfället kommer flest flyktingar från Burundi, då folk flyr våldet som pågått där i åratal; en del flyr inte ens för första gången. Samtidigt väntar man på hurudana följder konflikten som bröt ut i Sudan i april ska få i Kenya.
”Barnen här har många slags problem: allvarliga trauman från hemlandet eller flykten; misshandel hemma; tonårsgraviditeter. Utöver det har vi ungas normala problem, så som pressen att klara sig bra i skolan eller hjärtesorger”, säger Maureen Achieng.
NÄR MAN BEARBETAR stora problem är det viktigt att ta ett litet steg i taget. Maureen Achieng råder de unga att ställa upp mål och fira de små segrarna. Det är speciellt viktigt att betona vikten av utbildning för flickorna, som vanligen pressas att gifta sig som väldigt unga. Burundiska Nelly Havyarimana, 15, vet hur det känns.
”Vi kom till Kenya med min mamma och mina systrar 2017. Vi måste lämna hemmet då min pappa dog. Eftersom jag inte hade några bröder, ville släktingarna gifta bort oss flickor. Min mamma ville att vi skulle få chansen att studera, och vi flydde hit.”
På levnadskunskapstlägret har Havyarimana lärt sig vikten av målsättningar.
”Jag skulle vilja bli kirurg som stor. Det kan man inte bli om man inte arbetar hårt. Man måste kunna fatta beslut för sin framtid och sätta upp mål längs med vägen. Men jag är hoppfull.”
En annan nyttig färdighet som Havyarimana har lärt sig på lägret är konfliktlösning. Det bor många nationaliteter på flyktinglägret och ett gemensamt språk saknas ofta. Därför kan konflikter blossa upp.
”Nu vet jag att det lönar sig att söka stöd från andra grupper. Om till exempel folk från Burundi och Sudan bråkar sinsemellan, lönar det sig för mig att få åtminstone en sudanes på min sida, kanske andra också. Parterna i konflikten lugnar sig när de märker att alla vill att de ska sluta.”
FÖRUTOM LÄGRET, har psykologen Maureen Achieng även andra ansvarsområden. Hon erbjuder psykosocialt stöd åt skolelever. I praktiken betyder det terapi, studiehandledning, att reda ut problem, och mycket annat. Arbetet är mentalt tungt till och med för en yrkesperson.
”Jag har många gånger levt mig in i barnets situation där föräldrarna har mördats eller en närstående blivit våldtagen inför barnets ögon. För att finna skydd har de tvingats gå till fots i många dagar i streck utan sömn, mat eller vatten.”
Maureen Achieng är också med i en samarbetsgrupp organisationer emellan för att förhindra självmord. Den senaste tiden har både drogmissbruket och självmordsförsöken ökat alarmerande mycket i lägret.
”Den absolut största orsaken är de ångestframkallande levnadsförhållandena. Hela 70 procent av personerna med självskadebeteende berättar att levnadsförhållandena är orsaken till beteendet. Detsamma gäller droganvändningen. Det är ett sätt att fly verkligheten och hopplösheten.”
Självmordspreventionsgruppen söker upp personer i riskgrupperna och engagerar hela samhället i att känna igen varningssignalerna omkring dem.
”Med försäljarna i lägret kommer vi till exempel överens om att de ska ställa ett par följdfrågor om någon vill köpa ett rep. Vad ska det här användas till? Aha, till att binda fast ett djur. Vilket slags djur? Och så vidare. På det här sättet ger många upp sina planer, åtminstone för stunden.”
Att dagligen ha att göra med något sådant som självmord kräver mycket av en människa. Maureen Achieng tycker att det är viktigt att hon på fritiden kan distansera sig från sitt jobb. Det är inte lätt. De hjälpbehövande är många, och arbetstiden räcker inte till allt. Dessutom bor de anställda i tämligen enkla förhållanden, nära varandra.
”Fastän man försöker koppla av styrs diskussionerna med kollegerna alltid tillbaka till jobbsaker. Och de är svårt att undvika kolleger om de bor i lägenheterna brevid.”
Maureen Achieng tycker att det är viktigt att hon på fritiden kan distansera sig från sitt jobb. Det är inte lätt. De hjälpbehövande är många, och arbetstiden räcker inte till allt.
Å ANDRA SIDAN är det viktigt att gå igenom sådant som tynger en. Maureen Achieng är lycklig över att ha en äldre, utomstående kollega som hon kan lufta sina tankar med och få goda råd av för att lösa svåra fall.
För Maureen Achieng, som kommer från Nairobi, krävde det också en hel del anpassning att vänja sig vid flyktinglägrets små cirklar. Det viktigaste var att göra det egna hemmet hemtrevligt.
”Den viktigaste saken i mitt hem är spelkonsolen, som jag tar med överallt”, skrattar Maureen Achieng. Hon berättar att hon är ett stort fan av Formel 1 och spelar bland annat bilspel. Förutom konsolen har Achieng hämtat med sig sina favoritdelikatesser och börjat måla.
”Ibland har vi konstverkstäder för barnen. Jag kan av egen erfarenhet berätta att konstterapi fungerar”, ler hon.
Maureen Achieng arbetar enligt ett rotationssystem. Förutom vanliga semestrar har hon efter sju arbetsveckor en vecka ledigt.
”Skriv med stora bokstäver i artikeln att rotationsledigheten är absolut nödvändig”, uppmanar Aschieng.
”Efter fem veckor märker man på kollegerna att de är utmattade. De blir lättretliga. I synnerhet de som har familj saknar sina närstående, eftersom man inte kan ta med sin man eller fru eller sina barn hit. En veckas ledighet hjälper mycket.
PSYKOLOGERNA ÄR INTE de enda som tvingas fundera på hur de ska förhålla sig till historierna som eleverna berättar. Även lärarna hör dem regelbundet, och speciellt lärarna med flyktingbakgrund kan ha egna obearbetade trauman som kan aktiveras. Därför ordnas kamratstödscirklar för lärarna där de kan gå igenom sina erfarenheter.
Den månatliga ritualen är mycket viktig för lärarna. I det tomma klassrummet sitter kring tio personer i en ring. I tur och ordning berättar de vad som bekymrar dem mest för tillfället.
”Här kan vi öppet tala om våra problem och om hur vi kan handskas med våra klasser på bästa möjliga sätt”, säger Edward Festo, läraren i engelska och samhällskunskap.
Och det behövs. Gruppstorlekarna kan med lätthet vara kring tvåhundra elever, vilket gör lärarens jobb svårt.
”Min röst är hes varje dag då jag kommer hem. Dessutom är jag ofta mentalt trött.”
Festo, som kommer från Sydsudan, bestämde sig för att fly inbördeskriget som 19-åring år 2016. Han tog till flykten när några av hans syskon dödades.
”Jag bodde i den norra delen av landet så det var svårt att fly genom ett land i inbördeskrig. Vi förlorade många människoliv under resan”, säger Festo.
Eftersom många skolelever har liknande bakgrund, kan historierna få gamla känslor att komma till ytan.
”Vi har fått mycket stöd för våra trauman. Vi måste alltid, i varje situation, vara den professionella och vuxna. Utan terapi och en heltäckande utbildning skulle det vara mycket svårare att hålla huvudet kallt under jobbiga stunder”, säger Festo.
Han säger sig förstå de yngre generationernas svårigheter och illamående.
”Allt är svårare nuförtiden. När vi kom fick vi skolböcker, skoluniformer och en gratis utbildning. Dagens unga måste betala böckerna och kläderna själva.”
Terapin har hjälpt Festo att bearbeta andra saker också.
”Det var fasansfullt att leva mitt i inbördeskriget. Man tvingas göra hemska saker, sluta sig till onda grupper. Tack vare terapin har jag förändrats.”
LÄRARNA är inte de enda som drar nytta av terapi. Sjätteklassisten Rashidi Shabani, 16, berättar att han förut var mycket lättretad.
”Jag hade kort stubin. När jag var ute med mina kompisar kunde jag bli arg och vi började gräla. Terapin har hjälp mig. Vi har talat om vad som får mig att bli arg och hurudana känslor jag har.”
”Nuförtiden, om jag hamnar i en svår situation, andas jag djupt eller berättar för de andra hur jag känner mig. Då avdunstar min ilska och jag känner mig fri och stressfri.”
Shabani flydde kriget i Demokratiska republiken Kongo tillsammans med sin mamma och sina syskon år 2016. Han berättar att han i framtiden vill hjälpa också sina vänner att hantera sina känslor. Han hoppas att hjälpandet kan bli hans karriär.
”Jag skulle vilja bli psykolog när jag blir stor. Jag har fått mycket hjälp av psykologer, de gör så mycket gott. Som vuxen skulle jag vilja vara som de.”
I Syrien har flickor fått pojkarna att förbättra sina vitsord
Under årens lopp har krisen i Syrien försvunnit ur nyhetsrubrikerna trots att behovet av hjälp fortfarande är lika stort. En pojkskola i Hama som Kyrkans Utlandshjälp stöder öppnade sina dörrar för flickor. Den nya situationen utmanade såväl elever och lärare som familjer att tänka på ett nytt sätt, men deras ansträngningar bar frukt.
DE GLADA ROPEN är öronbedövande. På landsbygden i Hama i västra Syrien har ett trettiotal flickor och pojkar i åldern 11–14 år klämt in sig i ett litet klassrum.
Situationen ser vardaglig ut, fast är den sällsynt i dagens Syrien. Under närmare 12 år av krig har flickor och pojkar gått i skilda skolor. Så har det ändå inte alltid varit, försäkrar skolans ledare. Före kriget var det vanligt att flickor och pojkar satt på samma lektioner. Men under kriget har regler och praxis skärpts.
Kyrkans Utlandshjälp stöder tillsammans med EU:s humanitära bistånd en tidigare pojkskola där även flickor under år 2022 har fått undervisning. Skolan har reparerats och lärarna har fått fortbildning. Under den stödundervisning som ordnades under sommaren deltog hela 380 flickor. I dag får ett tjugotal flickor permanent undervisning i skolan.
Enligt skolans personal har klassrummen i och med reformen fyllts med glad energi och positiv konkurrens. En lärare och två elever berättar hurdant livet i ett land i krig har varit och hur experimentet med flickor och pojkar i samma klasser blev en isbrytare i samhället.
”Vad jag tänker om utbildning för flickor? Utbildning är min rätt. Att studera, att jobba och att resa är kvinnors rättigheter. Vi har precis samma rättigheter som män,” säger Foton, 14 år. Bild: Erik Nyström / KUA
“Nu har jag till och med kompisar som är pojkar”
“Vi i min familj flydde inte, vi var här i det här området under hela konflikten. Under 2018–2019 tillbringade vi ett år i skydd under vårt hus. Vi höll oss gömda 20 timmar i dygnet. Jag var 11 år och jag blev rädd när jag hörde ljudet av helikoptrar, robotar och granater. En av dem träffade vårt hus och min bror miste medvetandet. Vi hade varken el eller vatten. Min pappa hade en liten butik och vi åt upp allt som fanns i den under det året.
Min egen flickskola var stängd det året. En gång försökte min pappa föra oss till skolan till ett annat område, men det gick inte. Alla var rädda och det fanns inga lärare heller. Det året gick vi inte i skola.
Jag tänker att jag nu har det bättre än förr. Stämningen i blandskolan är glad. Tidigare, när jag gick i en flickskola, hade jag svårt att tala med pojkar. Nu har jag till och med kompisar som är pojkar. I vårt kompisgäng ingår till exempel mina skolkamrater Ahmad, Muhammad, Ali och andra. Tidigare var jag bara vän med pojkar i min släkt.
I början var min familj rädd att pojkarna i skolan skulle göra mig illa. Men den här upplevelsen har stärkt min relation till familjen. De litar på mig. De tänker att en dotter kan gå i en pojkskola och ta hand om sig själv.
Vad jag tänker om utbildning för flickor? Utbildning är min rätt. Att studera, att jobba och att resa är kvinnors rättigheter. Vi har precis samma rättigheter som män. Vår plats är inte bara hemma. Jag drömmer om att bli läkare eller ingenjör.” – eleven Foton, 14
”Vi pojkar har lärt oss självförtroende under det här experimentet. Jag hade vant mig vid att tänka att flickor är blyga,” säger Turki, 13. Bild: Erik Nyström / KUA
“På sätt och vis är de väl starka kvinnor.”
“Jag och min familj lämnade vårt hem när striderna i vårt område hade blivit riktigt häftiga. Vi flydde och vi tog ingenting med oss. Under hela konflikten var jag väldigt rädd på grund av granater och robotar. Jag kan fortfarande bli skräckslagen vid tanken på att någon ska anfalla oss.
Kyrkans Utlandshjälp ordnade repetitionsundervisning i vår skola. Ljuden av kriget hade ekat länge i mitt huvud, men aktiviteterna gav mig i alla fall något annat att tänka på och hjälpte mig att glömma hemskheterna.
Det här är min skola och tidigare var vi bara pojkar här. Vi var alla likadana på något sätt. Vi pojkar vill visa att vi är smartare än flickorna. Vi tävlar inför läraren om goda vitsord. Vi försöker vara artiga och respektfulla mot flickorna. Bland pojkar kan det bli ganska häftigt ibland, men nu finns det även flickor i klassen.
Vi pojkar har lärt oss självförtroende under det här experimentet. Jag hade vant mig vid att tänka att flickor är blyga. När de kom till vår skola märkte jag att flickor visst har självförtroende. På sätt och vis är de väl starka kvinnor.
Jag har inga problem med att fortsätta så här, alltså så att vi studerar tillsammans med flickorna. Men jag måste medge att det inte var helt enkelt ändå. Jag känner mig lite blyg. Ibland tänker jag att det skulle vara bättre om de återvände till sin skola. Men skulle jag verkligen vilja det? Nej, nej, nej! De ger oss pojkar mer studiemotivation.” – eleven Turki, 13
”Det är fint att flickor har kommit till den här skolan. I motsats till förr så har vi nu aktiviteter och undervisning som för samman pojkar och flickor”, säger läraren Najah Kasem. Bild: Erik Nyström / KUA
“Flickorna och pojkarna är nu klasskamrater, vänner och kolleger med varandra”
“Under kriget har mycket förändrats i Syrien. På många områden har reglerna glömts bort och ibland brister respekten mellan olika grupper av människor. Under krigsåren har vi gått miste om många möjligheter och trillat av den globala utvecklingen.
Vi måste reparera vårt sätt att tänka också i fråga om könsfrågor, för vi måste klara av att acceptera varandra. Det är viktigt att vi börjar driva på den förändringen har i skolan nu. Varför? Som lärare vill jag tänka att alla mina elever fortsätter till universitet. Vid universitet studerar kvinnor och män tillsammans. Det blir svårt om de här ungdomarna aldrig tidigare har gjort något tillsammans.
Kyrkans Utlandshjälp stöder tillsammans med EU:s humanitära bistånd en tidigare pojkskola där även flickor under år 2022 har fått undervisning. Skolan har reparerats och lärarna har fått fortbildning. Under den stödundervisning som ordnades under sommaren deltog hela 380 flickor. I dag får ett tjugotal flickor permanent undervisning i skolan. Bild: Erik Nyström / KUA
Det är fint att flickor har kommit till den här skolan. I motsats till förr så har vi nu aktiviteter och undervisning som för samman pojkar och flickor. Jag har märkt att de har börjat tala med varandra nu när den första stelheten har gått över. De förhåller sig normalt till varandra: de sitter bredvid varandra och lär sig tillsammans utan att behöva tolka situationen hela tiden. De är nu klasskamrater, vänner och kolleger med varandra. Isen har brustit på något sätt.
Som lärare i engelska måste jag säga att förändringen också har varit utmanande. De flickor som kom till skolan hade knappt studerat engelska alls. Jag var tvungen att ta om allt från början.
I slutändan har den här nya situationen ändå varit till stor nytta. Min erfarenhet är att flickor i allmänhet klarar sig bättre i skolan än pojkar. Den nya situationen där flickor och pojkar har samma lektioner skapar en godartad tävling mellan eleverna. Pojkarna har förbättrat sina vitsord och sin övriga skolframgång.
Utbildning är enormt viktigt när vi planerar Syriens framtid. Barn tillbringar mer tid i skolan än i sina hem. För ett barn är läraren som en förälder till. Allt börjar i skolan: vi kan påverka ett barns sätt att tänka, vi kan hjälpa hen att utveckla sin kompetens och på så sätt påverkar vi också hur Syrien utvecklas och hur återuppbyggnaden avancerar.” – läraren Najah Kasem
Text: Ulriikka Myöhänen Översättning: Sara Torvalds Foto: Erik Nyström
Mitt i krisen i Ukraina behöver barn och unga varandra
I de klubbar som Kyrkans Utlandshjälp organiserade tillsammans med den ukrainska partnerorganisationen DOCCU i somras fick ukrainska barn och unga efter ett långt avbrott igen komma till skolan för att leka, idrotta och pyssla tillsammans.
I UKRAINA blandas verkligheterna med varandra. På trottoaren susar elsparkbräden förbi fotgängare på nära håll, precis som i vilken europeisk stad som helst. Barn leker vilt i parker. De vuxna verkar stressade, kanske på väg till jobbet.
I centrum av Tjernihiv är det svårt att sluta sig till att 60 procent av stadens befolkning på 285 000 invånare för bara några månader flydde till andra delar av Ukraina och dess grannländer – tills man vänder runt ett hörn och konfronteras med ett bostadsområde som har träffats av artillerield.
Tjernihiv och den omkringliggande kommunen i norra Ukraina utsattes för tunga bombardemang från de första dagarna av den offensiv som inleddes den 24 februari. I april retirerade de ryska trupperna och under våren återvände allt fler invånare. I dag bor det närmare 200 000 människor i Tjernihiv.
Kriget avbröt också skolgången. När situationen normaliserades igen har lärarna försökt ta igen den tid som har gått till spillo, så att barn och unga ska kunna flyttas upp till följande klass i normal ordning. I Kyrkans Utlandshjälps sommarklubbar fick eleverna äntligen också ha roligt med varandra.
I den här artikeln berättar lokala invånare om hur sommarklubbarna förändrade vardagen i samhället.
”Barn och unga lider naturligtvis stor stress på grund av kriget”
Zhanna Kudina, psykolog och lärare
”Jag flydde från Tjernihiv tre veckor efter att kriget hade börjat. Via Lviv reste jag till Tjeckien och där stannade jag ungefär en månad. När jag hörde att situationen i Tjernihiv hade lindrats kände jag att jag måste återvända. Jag upplever starkt att det här är mitt hem och eleverna behöver mig.
Zhanna Kudina är psykolog och lärare. Bild: Antti Yrjönen / Kyrkans Utlandshjälp
Kriget förändrade lärarjobbet på många sätt. Det handlar inte längre bara om att undervisa, vi ger terapi också. Jag deltog i en lärarutbildning som Kyrkans Utlandshjälp ordnade i juni. Där fick vi lära oss om psykisk hälsa och olika metoder för psykosocialt stöd. Jag har själv psykologbakgrund, men jag fick mycket ny information om hur olika lekar och övningar påverkar barns välmående i en kris.
Barn och unga lider naturligtvis stor stress på grund av kriget. Det visar sig på olika sätt, beroende på vad man har upplevt de senaste månaderna. En del har tvingats utstå tunga flyktresor, andra har mist anhöriga eller sett sådant som barn aldrig borde behöva se. De vanligaste symptomen är brist på matlust, sömnstörningar och koncentrationssvårigheter.
I sommarklubbarna har vi bland annat använt konst som terapiform. I början var teckningarna mörka och där fanns soldater, vapen och raketer. När veckorna gick har det blivit mer färg, mer sol och fler blommor på bilderna. Många har mist sitt förtroende till världen omkring och avsikten med klubbarna är att skapa ett tryggt rum. En av övningarna är att låta sig falla baklänges så att du litar på att dina vänner tar emot dig.
Som psykolog vet jag att det är bråttom med stöd efter upprörande händelser. Ju längre barn och unga tvingas vänta, desto svårare är det att ta hand om de spår som svåra upplevelser lämnar efter sig. Men jag är hoppfull, för jag kan vara här och göra något för dem, och eftersom vi har fått ett enormt stöd av er för det vi gör. Vi är väldigt tacksamma för det.”
”Här i sommarklubbarna känns det att vi gör något för det gemensamma goda”
Sophia, 14, elev
”Det bästa med sommarklubbarna har varit att träffa klasskamrater och vänner. På grund av pandemin studerade vi mycket hemifrån, och så kom kriget. Ingenting har varit helt normalt på länge. Under anfallet ville vi bara gömma oss någonstans. Nu när vi gör grejer tillsammans märker jag att jag får det mycket lättare att vara. Att utbyta tankar och erfarenheter och att vara tillsammans är enorma resurser.
Först var jag tveksam till klubbarna, för jag tänkte att de skulle innehålla traditionella lektioner och att man väntas prestera. Jag hade fel, det har varit helt avslappnat och lärarna piggar upp oss. De ordnar lekar för oss och vi spelar bollspel. Mest tyckte jag om samtalsklubben där vi lekte demokratiskt beslutsfattande. Vi förhandlade och gjorde kompromisser.
Före kriget hade Sophie en massa drömmar om vad hon ville göra i framtiden. ”Nu kan jag bara tänka att jag önskar att vi hade fred”, säger hon. Bild: Antti Yrjönen / Kyrkans Utlandshjälp
Nu är livet mer normalt, men vi är fortfarande rädda – vad som helst kan hända. Många vuxna gör frivilligarbete. Vi vill också gärna göra något så att allt blir bättre. Här i sommarklubbarna känns det att vi gör något för det gemensamma goda.
Före kriget hade jag en massa drömmar om vad jag ville göra i framtiden. Nu kan jag bara tänka att jag önskar att vi hade fred. Det är svårt att fokusera på andra drömmar. Men det är mycket lättare att stå ut med den här situationen tillsammans med andra i samma ålder. Hemma kändes det mycket värre.
Jag hoppas att skolan kan fortsätta normalt och inte på distans. Vi vill vara tillsammans med varandra.”
”Vi behöver alla hjälp me våra barn och sommarklubbarna var en enorm lättnad för oss”, säger Tanya Slautina som tillsammans med sin make Andzey Slautin har tre barn. Bild: Antti Yrjönen / Kyrkans Utlandshjälp
”Vi behöver alla hjälp med våra barn”
Tanya Slautina, mamma
”Kriget har påverkat allt i våra liv. Under de värsta månaderna i Tjernihiv var vi isolerade i vårt hem. Rädslan, explosionerna och paniken var ständigt närvarande. Till all tur behövde barnen inte bevittna död, men de var tysta och dystra. Vi hoppades bara att vi skulle klara oss.
Vårt hem står kvar, men andra hade inte samma tur som vi. Vi började samla ihop kläder och andra förnödenheter för att hjälpa andra familjer. Före anfallet jobbade jag som bankfunktionär, men jag slutade jobba för att kunna hjälpa mina barn och samhället här. Nöden förde oss samman.
Vi behöver alla hjälp med våra barn och sommarklubbarna var en enorm lättnad för oss föräldrar också. Våra barn Anastasiya, 6, Valeziya, 10, och Maksim, 12, har deltagit i sommarklubbarna i sex veckors tid. Våra döttrar visar stolt upp sina teckningar och vad de har pysslat i skolan. Pojken trivs med att sporta. Att lära sig nytt och bli ivriga på något, det är det viktiga för dem även i fortsättningen. De måste kunna tänka på annat än på krisen omkring dem och få vara barn bland andra barn.
Nu ser vi igen glädje och lekfullhet i dem och för oss föräldrar är nog deras leende den bästa belöningen. Det ger oss så mycket kraft och ork.”
Sommarklubbarna arrangerades i samarbete med KUH:s partner DOCCU under juli och augusti 2022. DOCCU är en ukrainsk medborgarorganisation specialiserad på arbete inom utbildning och mänskliga rättigheter.
Text: Erik Nyström Bild: Antti Yrjönen Översättning: Sara Torvalds
Kyrkans Utlandshjälp öppnar ett kontor i Kiev – nästa steg i biståndsarbetet satsar på utbildning i norra Ukraina
Skolorna har lidit ofantlig skada i kriget i Ukraina. Kyrkans Utlandshjälp vill stå i frontlinjen för att hjälpa barnen komma tillbaka till skolan.
KYRKANS UTLANDSHJÄLP går vidare till nästa steg i biståndsarbetet i Ukraina, vilket inbegriper att stödja den av kriget drabbade utbildningssektorn. Arbetet inleds i området runt staden Tjernihiv i norra Ukraina, ca 150 kilometer nordost om Kiev. För att möjliggöra detta arbete öppnar Kyrkans Utlandshjälp ett kontor i Kiev.
Jouni Hemberg, verksamhetsledare för Kyrkans Utlandshjälp, har nyligen varit på fältresa i Ukraina och understryker att Kyrkans Utlandshjälp vill stå i frontlinjen för att hjälpa barnen komma tillbaka till skolan.
”Snart är det sommarlov och skolorna måste nu upprustas så att barnen som återvänder till sina hemtrakter kan gå tillbaka till undervisningen i höst. För närvarande finns det knappt några aktörer i skolbranschen norr om Kiev, så därför riktar vi vårt arbete dit”, berättar Hemberg.
De ryska trupperna drog sig tillbaka från Kievområdet vid månadsskiftet mars–april. Efter striderna, bombningarna och ockupationerna är skolorna i dåligt skick. Det finns odetonerade minor och ammunition i området.
”Teamet från Kyrkans Utlandshjälp besökte området och gjorde en bedömning av skolornas skick och deras skador efter ockupationen. De flesta skolor har drabbats på ett eller annat sätt. I en stor del av skolorna som fortfarande står upp har det skett olika slags illdåd, man har till och med stulit dörrar och fönster”, beskriver Hemberg.
Bombningarna har förstört och skadat skolor runt om i Ukraina. Även Tjernihivområdet har drabbats av missilanfall så sent som i maj.
”Vi tycker det är absolut förbjudet att rikta krigshandlingar mot skolor både ur humanitär synvinkel och vad gäller humanitär rätt. Attacker mot skolor innebär att man inte följt krigets regler. Det är också tydligt att sådana handlingar påverkar civilbefolkningen och barnens och ungdomarnas framtidsmöjligheter negativt”, understryker Hemberg.
Skolan är en viktig plats för barn som lever mitt i kriget
Utbildning i humanitära kriser är en av Kyrkans Utlandshjälps specialkunskaper. Kyrkans Utlandshjälp utför utbildningsarbete i nio länder och tre världsdelar.
I kriser betraktas skolgången som en livräddande verksamhet. Skolan innebär vardagsrutiner och känslan av normalitet för barn som lever mitt i krig och flykt. I skolan kan man också dela med sig av livsviktig information om t.ex. odetonerade minor och ammunition, som det på grund av kriget finns mängder av i Ukraina.
Det psykosociala stödet är också en viktig del av utbildningsarbetet i en humanitär kris. Kyrkans Utlandshjälp har redan tidigare utbildat till exempel lärare i vikten av psykosocialt stöd i sina andra verksamhetsländer. I Ukraina finns det på grund av kriget många barn som behöver stöd av olika slag. Som en del av sitt arbete kommer Kyrkans Utlandshjälp att satsa på psykosocialt stöd i Ukraina.
Biståndsutdelningarna fortsätter
Vid sidan om arbetet som nu inleds för att stödja utbildningssektorn fortsätter Kyrkans Utlandshjälp att skicka nödhjälp till flyktingar inne i landet tillsammans med den ungerska samarbetsorganisationen Hungarian Interchurch Aid.
Som en del av arbetet har man levererat 662 000 kilo bistånd till flyktingarna, vilket har innehållit bland annat mat, dryck, blöjor och andra hygienartiklar. Dessutom har man stöttat flyktingskydd som etablerats till exempel i skolor, daghem och kyrkans lokaler med bland annat tvättmaskiner och kylanordningar till köket.
Biståndsarbetet inleddes i mars vid gränsen mellan Ungern och Ukraina och i Lviv. Den senaste tiden har Kyrkans Utlandshjälps och Hungarian Interchurch Aids biståndslastbilar också nått områdena i östra Ukraina.
