De allra fattigaste länderna verkar förbli fattiga från år till år och årtionde efter annat. Vad har de fattigaste länderna gemensamt? Varför tar de sig inte ur fattigdomen och vad finns att göra för deras situation?
1. BRISTER I HÄLSA OCH UTBILDNING.
Ett sätt att definiera världens fattigaste länder är FN:s lista över minst utvecklade länder (LDC). På listan som uppdateras med tre års mellanrum finns nu 46 länder, varav majoriteten ligger i Afrika. De övriga länderna finns i Asien och Stilla havet, och dessutom finns Karibiska Haiti på listan. När man för in länder på LDC-listan granskar man bland annat invånarnas inkomstnivå, hälsa och utbildning.
2. FATTIGDOM BERÖR EN ENORM MÄNGD MÄNNISKOR.
En dryg tiondedel av världens befolkning bor i sköra stater, och enligt Världsbanken lever omkring åtta procent i extrem fattigdom. Kännetecknande för fattigdom är till exempel höga dödstal för mammor och barn, kvinnors svaga ställning samt befolkningens låga utbildningsnivå. Merparten av arbetet görs utanför det officiella arbetslivet till exempel i hemmet, och därför kan statens tjänster inte finansieras med skatteintäkter. Grundläggande tjänster såsom utbildning och hälsovård är bristfälliga.
3. KOLONIALISMENS SKUGGA GÖR UTVECKLINGEN LÅNGSAM.
Många fattiga länder påverkas ännu av arvet efter kolonialismen. De forna kolonialherrarna ritade godtyckligt upp gränserna för dagens självständiga länder, och de följer till exempel inte etniska linjer eller traditionella bosättningsområden. Rikedomen från naturresurser har hamnat i fickan på en mycket liten del av befolkningen. När ett samhälle på det här viset har utvecklats åt fel håll, är det utsatt för konflikter och strider mellan etniska grupper. I en outvecklad administration kan tillvägagångssätt som strider mot god förvaltning, såsom korruption och missbruk av tillgångar, få fotfäste.
4. HINDER PÅ VÄGEN TILL TILLVÄXT.
Fattiga länders utvecklingen kan förhindras till exempel på grund av en konflikt, dålig förvaltning i synnerhet i små länder eller en ekonomi helt centrerad kring naturresurser. Även grannländerna har betydelse speciellt för de länder som inte själva har tillgång till havet. Det är av största vikt för växande ekonomier att få tillträde till världsmarknaden och att kunna trygga varutransporter.
5. VÄGAR RUNT HINDREN.
Man kan också ”utexamineras” från FN:s LDC-lista, vilket hänt bland annat Botswana och Vanuatu. Även i sköra länder finns det mycket man kan göra bland annat genom utbildning. Att till exempel utveckla yrkesutbildningen är ett effektivt sätt att erbjuda vägar in i arbetslivet och till försörjning. Samtidigt måste man komma ihåg att fastän positiv utveckling sker, blir kvinnor, funktionshindrade eller marginaliserade etniska grupper ofta utanför den. Det är viktigt att alla inkluderas så att utvecklingen sträcker sig över hela samhället.
6. LOKALT TÄNK ÄR VIKTIGT.
En hurudan utveckling talar man om när man säger att utvecklingen ska sträcka sig över hela samhället? Till exempel att mäta bruttonationalprodukten (bnp) och förväntad livslängd är västerländska sätt att definiera utveckling. Under de senaste åren har utvecklingssamarbetet förändrats märkbart så att det i första hand leds av lokalbefolknigen. På så sätt är det lokalbefolkningen själv som sätter agendan för utvecklingen. Förutom bnp och andra mätningar tittar man också på enskilda människors ställning och möjlighet att leva ett sådant liv som de önskar.
7. FUNGERANDE HJÄLP BLICKAR MOT FRAMTIDEN.
Humanitärt bistånd beskrivs ofta som omedelbar katastrofhjälp. Bistånd behövs dock också i utdragna konflikter och bland flyktingar. Att fokusera enbart på akut bistånd är kortsiktigt: för att människor ska kunna ta sig ur fattigdom måste man skapa utbildning, arbetsplatser och försörjningsmöjligheter. Därför är det bästa sättet att hjälpa sköra stater att kombinera olika former av bistånd: att förutom på den akuta nöden tänka också på framtiden och på att permanent utrota fattigdomen. Även fredsarbete spelar en viktig roll.
8. RIKEDOM BEHÖVER INTE BETYDA EXPLOATERING.
Vi har redan länge varit medvetna om att utveckling inte kan betyda en för naturen och klimatet ohållbar västerländsk konstumtionsbaserad livsstil. När man definierar den önskade utvecklingen måste man alltså också beakta det faktum att livet i väst inte heller kan fortsätta på samma sätt. En konsumtionsinriktad och exploaterande modell för utveckling är inte ett alternativ.
9. HUMANITÄR HJÄLP ÄR LÖSNINGEN, INTE PROBLEMET.
Det är vanligt att utvecklingsbistånd kritiseras, och även Finlands senaste regeringsförhandlingar visade att det är ett omstritt ämne. Det är ändå inte bara en moralisk och etisk plikt att hjälpa, utan det tryggar också goda levnadsförhållanden åt oss alla. Till exempel goda handelsrelationer, innovationer och främjande av teknologisk utveckling inverkar positivt på hela världen.
10. UTVECKLING ÄR TILL FÖRDEL FÖR ALLA.
Utbildning och arbete är de bästa medicinerna mot att hamna in i till exempel extremistgrupper i sin kamp för försörjning. Om ett land blir stabilt sprider det sig ofta också till grannländerna – precis som konflikter hela tiden sprider sig över nationsgränser. Därför är det också till givarländernas fördel att ge bistånd. Dessutom kan man med utvecklingshjälp reparera tidigare misstag, för även Finland har dragit orättvis nytta av naturresurser i det globala syd.
+1. KUH ARBETAR FÖR BESTÅENDE FÖRÄNDRINGAR.
I Kyrkans Utlandshjälps arbete och i bidragsgivarnas önskemål betonas kvinnornas och barnens betydelse för utveckling. När kvinnor och barn är med i beslutsfattandet och i administrativa roller ser man ofta positiva förändringar i hela samhället. Kvinnor som utbildat sig vill att deras barn också får en utbildning, vilket stöder hela det lokala samhällets utveckling.
Källor: Intervju med KUH:s vice verksamhetsledare Ikali Karvinen, FN:s konferens om handel och utveckling UNCTAD, FN:s utvecklingsprogram UNDP, Världsbanken, boken The Bottom Billion av Paul Collier.
Text: Anne Salomäki Översättning: Sonja Vuori Illustration: Carla Ladau
På Kakuma-Kalobeyei flyktingläger i norra Kenya är behovet av mentalvårdstjänster skriande. Lägrets invånare har flytt mord och våldtäkter, och det dagliga livet på lägret är fortsatt utmanande. Behovet av hjälp är enormt och även arbetet som psykolog är krävande. Hur kan man se till att man själv orkar mitt bland alla svårigheter?
”DET ÄR VIKTIGT att ha en målsättning i livet”, säger läraren inför en grupp på cirka fyrtio elever. Eleverna lyssnar koncentrerat trots att det är väldigt hett i klassrummet, över 30 grader.
”Vad kunde vara en bra målsättning i livet?”
”Ett trevligt hus”, svarar en.
”Möjligheten att äta godis”, svarar en annan. En tredje ropar ”en bra fru” och alla brister ut i skratt.
I KENYA hade skolorna ett par veckor lov i maj, men på Kalobeyei flyktingläger pågår ett levnadskunskapstläger. På det övar man till exempel självkännedom, att lägga upp mål i livet och att lösa konflikter.
Flyktinglägret är ett av världens största och där bor cirka 300 000 flyktingar. Största delen är barn och unga. Många av dem lever ensamma eller med sina syskon för att deras föräldrar antingen har försvunnit eller dött.
200 barn, som under den föregående terminen regelbundet har kommit till skolan, har bjudits in till lägret. Inbjudan är förutom en belöning – man får skolmat på lägret – också ett sätt att sprida budskapet. Unga som deltagit i lägret lär antagligen ut färdigheterna för sina kompisar i framtiden.
”Vi märkte att de unga kan hamna i trubbel under skolloven. Somliga går med i gäng, andra blir gravida. Därför bestämde vi att det är bra att ordna ett läger där vi lär ut nyttiga livsfärdigheter”, säger Maureen Achieng, 25.
Varje vecka kommer det nya invånare till Kakuma-Kalobeyei lägret från grannländerna. Största delen är barn och ungdomar.
Maureen Achieng är psykolog vid Kyrkans Utlandshjälps fältkontor i Kakuma-Kalobeyei. Hennes uppgift är att stöda barnens och ungdomarnas psykosociala välmående och ge råd för att underlätta svåra situationer.
Varje vecka kommer det nya invånare till lägret från grannländerna. För tillfället kommer flest flyktingar från Burundi, då folk flyr våldet som pågått där i åratal; en del flyr inte ens för första gången. Samtidigt väntar man på hurudana följder konflikten som bröt ut i Sudan i april ska få i Kenya.
”Barnen här har många slags problem: allvarliga trauman från hemlandet eller flykten; misshandel hemma; tonårsgraviditeter. Utöver det har vi ungas normala problem, så som pressen att klara sig bra i skolan eller hjärtesorger”, säger Maureen Achieng.
NÄR MAN BEARBETAR stora problem är det viktigt att ta ett litet steg i taget. Maureen Achieng råder de unga att ställa upp mål och fira de små segrarna. Det är speciellt viktigt att betona vikten av utbildning för flickorna, som vanligen pressas att gifta sig som väldigt unga. Burundiska Nelly Havyarimana, 15, vet hur det känns.
”Vi kom till Kenya med min mamma och mina systrar 2017. Vi måste lämna hemmet då min pappa dog. Eftersom jag inte hade några bröder, ville släktingarna gifta bort oss flickor. Min mamma ville att vi skulle få chansen att studera, och vi flydde hit.”
På levnadskunskapstlägret har Havyarimana lärt sig vikten av målsättningar.
”Jag skulle vilja bli kirurg som stor. Det kan man inte bli om man inte arbetar hårt. Man måste kunna fatta beslut för sin framtid och sätta upp mål längs med vägen. Men jag är hoppfull.”
En annan nyttig färdighet som Havyarimana har lärt sig på lägret är konfliktlösning. Det bor många nationaliteter på flyktinglägret och ett gemensamt språk saknas ofta. Därför kan konflikter blossa upp.
”Nu vet jag att det lönar sig att söka stöd från andra grupper. Om till exempel folk från Burundi och Sudan bråkar sinsemellan, lönar det sig för mig att få åtminstone en sudanes på min sida, kanske andra också. Parterna i konflikten lugnar sig när de märker att alla vill att de ska sluta.”
FÖRUTOM LÄGRET, har psykologen Maureen Achieng även andra ansvarsområden. Hon erbjuder psykosocialt stöd åt skolelever. I praktiken betyder det terapi, studiehandledning, att reda ut problem, och mycket annat. Arbetet är mentalt tungt till och med för en yrkesperson.
”Jag har många gånger levt mig in i barnets situation där föräldrarna har mördats eller en närstående blivit våldtagen inför barnets ögon. För att finna skydd har de tvingats gå till fots i många dagar i streck utan sömn, mat eller vatten.”
Maureen Achieng är också med i en samarbetsgrupp organisationer emellan för att förhindra självmord. Den senaste tiden har både drogmissbruket och självmordsförsöken ökat alarmerande mycket i lägret.
”Den absolut största orsaken är de ångestframkallande levnadsförhållandena. Hela 70 procent av personerna med självskadebeteende berättar att levnadsförhållandena är orsaken till beteendet. Detsamma gäller droganvändningen. Det är ett sätt att fly verkligheten och hopplösheten.”
Självmordspreventionsgruppen söker upp personer i riskgrupperna och engagerar hela samhället i att känna igen varningssignalerna omkring dem.
”Med försäljarna i lägret kommer vi till exempel överens om att de ska ställa ett par följdfrågor om någon vill köpa ett rep. Vad ska det här användas till? Aha, till att binda fast ett djur. Vilket slags djur? Och så vidare. På det här sättet ger många upp sina planer, åtminstone för stunden.”
Att dagligen ha att göra med något sådant som självmord kräver mycket av en människa. Maureen Achieng tycker att det är viktigt att hon på fritiden kan distansera sig från sitt jobb. Det är inte lätt. De hjälpbehövande är många, och arbetstiden räcker inte till allt. Dessutom bor de anställda i tämligen enkla förhållanden, nära varandra.
”Fastän man försöker koppla av styrs diskussionerna med kollegerna alltid tillbaka till jobbsaker. Och de är svårt att undvika kolleger om de bor i lägenheterna brevid.”
Maureen Achieng tycker att det är viktigt att hon på fritiden kan distansera sig från sitt jobb. Det är inte lätt. De hjälpbehövande är många, och arbetstiden räcker inte till allt.
Å ANDRA SIDAN är det viktigt att gå igenom sådant som tynger en. Maureen Achieng är lycklig över att ha en äldre, utomstående kollega som hon kan lufta sina tankar med och få goda råd av för att lösa svåra fall.
För Maureen Achieng, som kommer från Nairobi, krävde det också en hel del anpassning att vänja sig vid flyktinglägrets små cirklar. Det viktigaste var att göra det egna hemmet hemtrevligt.
”Den viktigaste saken i mitt hem är spelkonsolen, som jag tar med överallt”, skrattar Maureen Achieng. Hon berättar att hon är ett stort fan av Formel 1 och spelar bland annat bilspel. Förutom konsolen har Achieng hämtat med sig sina favoritdelikatesser och börjat måla.
”Ibland har vi konstverkstäder för barnen. Jag kan av egen erfarenhet berätta att konstterapi fungerar”, ler hon.
Maureen Achieng arbetar enligt ett rotationssystem. Förutom vanliga semestrar har hon efter sju arbetsveckor en vecka ledigt.
”Skriv med stora bokstäver i artikeln att rotationsledigheten är absolut nödvändig”, uppmanar Aschieng.
”Efter fem veckor märker man på kollegerna att de är utmattade. De blir lättretliga. I synnerhet de som har familj saknar sina närstående, eftersom man inte kan ta med sin man eller fru eller sina barn hit. En veckas ledighet hjälper mycket.
PSYKOLOGERNA ÄR INTE de enda som tvingas fundera på hur de ska förhålla sig till historierna som eleverna berättar. Även lärarna hör dem regelbundet, och speciellt lärarna med flyktingbakgrund kan ha egna obearbetade trauman som kan aktiveras. Därför ordnas kamratstödscirklar för lärarna där de kan gå igenom sina erfarenheter.
Den månatliga ritualen är mycket viktig för lärarna. I det tomma klassrummet sitter kring tio personer i en ring. I tur och ordning berättar de vad som bekymrar dem mest för tillfället.
”Här kan vi öppet tala om våra problem och om hur vi kan handskas med våra klasser på bästa möjliga sätt”, säger Edward Festo, läraren i engelska och samhällskunskap.
Och det behövs. Gruppstorlekarna kan med lätthet vara kring tvåhundra elever, vilket gör lärarens jobb svårt.
”Min röst är hes varje dag då jag kommer hem. Dessutom är jag ofta mentalt trött.”
Festo, som kommer från Sydsudan, bestämde sig för att fly inbördeskriget som 19-åring år 2016. Han tog till flykten när några av hans syskon dödades.
”Jag bodde i den norra delen av landet så det var svårt att fly genom ett land i inbördeskrig. Vi förlorade många människoliv under resan”, säger Festo.
Eftersom många skolelever har liknande bakgrund, kan historierna få gamla känslor att komma till ytan.
”Vi har fått mycket stöd för våra trauman. Vi måste alltid, i varje situation, vara den professionella och vuxna. Utan terapi och en heltäckande utbildning skulle det vara mycket svårare att hålla huvudet kallt under jobbiga stunder”, säger Festo.
Han säger sig förstå de yngre generationernas svårigheter och illamående.
”Allt är svårare nuförtiden. När vi kom fick vi skolböcker, skoluniformer och en gratis utbildning. Dagens unga måste betala böckerna och kläderna själva.”
Terapin har hjälpt Festo att bearbeta andra saker också.
”Det var fasansfullt att leva mitt i inbördeskriget. Man tvingas göra hemska saker, sluta sig till onda grupper. Tack vare terapin har jag förändrats.”
LÄRARNA är inte de enda som drar nytta av terapi. Sjätteklassisten Rashidi Shabani, 16, berättar att han förut var mycket lättretad.
”Jag hade kort stubin. När jag var ute med mina kompisar kunde jag bli arg och vi började gräla. Terapin har hjälp mig. Vi har talat om vad som får mig att bli arg och hurudana känslor jag har.”
”Nuförtiden, om jag hamnar i en svår situation, andas jag djupt eller berättar för de andra hur jag känner mig. Då avdunstar min ilska och jag känner mig fri och stressfri.”
Shabani flydde kriget i Demokratiska republiken Kongo tillsammans med sin mamma och sina syskon år 2016. Han berättar att han i framtiden vill hjälpa också sina vänner att hantera sina känslor. Han hoppas att hjälpandet kan bli hans karriär.
”Jag skulle vilja bli psykolog när jag blir stor. Jag har fått mycket hjälp av psykologer, de gör så mycket gott. Som vuxen skulle jag vilja vara som de.”
I Syrien har flickor fått pojkarna att förbättra sina vitsord
Under årens lopp har krisen i Syrien försvunnit ur nyhetsrubrikerna trots att behovet av hjälp fortfarande är lika stort. En pojkskola i Hama som Kyrkans Utlandshjälp stöder öppnade sina dörrar för flickor. Den nya situationen utmanade såväl elever och lärare som familjer att tänka på ett nytt sätt, men deras ansträngningar bar frukt.
DE GLADA ROPEN är öronbedövande. På landsbygden i Hama i västra Syrien har ett trettiotal flickor och pojkar i åldern 11–14 år klämt in sig i ett litet klassrum.
Situationen ser vardaglig ut, fast är den sällsynt i dagens Syrien. Under närmare 12 år av krig har flickor och pojkar gått i skilda skolor. Så har det ändå inte alltid varit, försäkrar skolans ledare. Före kriget var det vanligt att flickor och pojkar satt på samma lektioner. Men under kriget har regler och praxis skärpts.
Kyrkans Utlandshjälp stöder tillsammans med EU:s humanitära bistånd en tidigare pojkskola där även flickor under år 2022 har fått undervisning. Skolan har reparerats och lärarna har fått fortbildning. Under den stödundervisning som ordnades under sommaren deltog hela 380 flickor. I dag får ett tjugotal flickor permanent undervisning i skolan.
Enligt skolans personal har klassrummen i och med reformen fyllts med glad energi och positiv konkurrens. En lärare och två elever berättar hurdant livet i ett land i krig har varit och hur experimentet med flickor och pojkar i samma klasser blev en isbrytare i samhället.
”Vad jag tänker om utbildning för flickor? Utbildning är min rätt. Att studera, att jobba och att resa är kvinnors rättigheter. Vi har precis samma rättigheter som män,” säger Foton, 14 år. Bild: Erik Nyström / KUA
“Nu har jag till och med kompisar som är pojkar”
“Vi i min familj flydde inte, vi var här i det här området under hela konflikten. Under 2018–2019 tillbringade vi ett år i skydd under vårt hus. Vi höll oss gömda 20 timmar i dygnet. Jag var 11 år och jag blev rädd när jag hörde ljudet av helikoptrar, robotar och granater. En av dem träffade vårt hus och min bror miste medvetandet. Vi hade varken el eller vatten. Min pappa hade en liten butik och vi åt upp allt som fanns i den under det året.
Min egen flickskola var stängd det året. En gång försökte min pappa föra oss till skolan till ett annat område, men det gick inte. Alla var rädda och det fanns inga lärare heller. Det året gick vi inte i skola.
Jag tänker att jag nu har det bättre än förr. Stämningen i blandskolan är glad. Tidigare, när jag gick i en flickskola, hade jag svårt att tala med pojkar. Nu har jag till och med kompisar som är pojkar. I vårt kompisgäng ingår till exempel mina skolkamrater Ahmad, Muhammad, Ali och andra. Tidigare var jag bara vän med pojkar i min släkt.
I början var min familj rädd att pojkarna i skolan skulle göra mig illa. Men den här upplevelsen har stärkt min relation till familjen. De litar på mig. De tänker att en dotter kan gå i en pojkskola och ta hand om sig själv.
Vad jag tänker om utbildning för flickor? Utbildning är min rätt. Att studera, att jobba och att resa är kvinnors rättigheter. Vi har precis samma rättigheter som män. Vår plats är inte bara hemma. Jag drömmer om att bli läkare eller ingenjör.” – eleven Foton, 14
”Vi pojkar har lärt oss självförtroende under det här experimentet. Jag hade vant mig vid att tänka att flickor är blyga,” säger Turki, 13. Bild: Erik Nyström / KUA
“På sätt och vis är de väl starka kvinnor.”
“Jag och min familj lämnade vårt hem när striderna i vårt område hade blivit riktigt häftiga. Vi flydde och vi tog ingenting med oss. Under hela konflikten var jag väldigt rädd på grund av granater och robotar. Jag kan fortfarande bli skräckslagen vid tanken på att någon ska anfalla oss.
Kyrkans Utlandshjälp ordnade repetitionsundervisning i vår skola. Ljuden av kriget hade ekat länge i mitt huvud, men aktiviteterna gav mig i alla fall något annat att tänka på och hjälpte mig att glömma hemskheterna.
Det här är min skola och tidigare var vi bara pojkar här. Vi var alla likadana på något sätt. Vi pojkar vill visa att vi är smartare än flickorna. Vi tävlar inför läraren om goda vitsord. Vi försöker vara artiga och respektfulla mot flickorna. Bland pojkar kan det bli ganska häftigt ibland, men nu finns det även flickor i klassen.
Vi pojkar har lärt oss självförtroende under det här experimentet. Jag hade vant mig vid att tänka att flickor är blyga. När de kom till vår skola märkte jag att flickor visst har självförtroende. På sätt och vis är de väl starka kvinnor.
Jag har inga problem med att fortsätta så här, alltså så att vi studerar tillsammans med flickorna. Men jag måste medge att det inte var helt enkelt ändå. Jag känner mig lite blyg. Ibland tänker jag att det skulle vara bättre om de återvände till sin skola. Men skulle jag verkligen vilja det? Nej, nej, nej! De ger oss pojkar mer studiemotivation.” – eleven Turki, 13
”Det är fint att flickor har kommit till den här skolan. I motsats till förr så har vi nu aktiviteter och undervisning som för samman pojkar och flickor”, säger läraren Najah Kasem. Bild: Erik Nyström / KUA
“Flickorna och pojkarna är nu klasskamrater, vänner och kolleger med varandra”
“Under kriget har mycket förändrats i Syrien. På många områden har reglerna glömts bort och ibland brister respekten mellan olika grupper av människor. Under krigsåren har vi gått miste om många möjligheter och trillat av den globala utvecklingen.
Vi måste reparera vårt sätt att tänka också i fråga om könsfrågor, för vi måste klara av att acceptera varandra. Det är viktigt att vi börjar driva på den förändringen har i skolan nu. Varför? Som lärare vill jag tänka att alla mina elever fortsätter till universitet. Vid universitet studerar kvinnor och män tillsammans. Det blir svårt om de här ungdomarna aldrig tidigare har gjort något tillsammans.
Kyrkans Utlandshjälp stöder tillsammans med EU:s humanitära bistånd en tidigare pojkskola där även flickor under år 2022 har fått undervisning. Skolan har reparerats och lärarna har fått fortbildning. Under den stödundervisning som ordnades under sommaren deltog hela 380 flickor. I dag får ett tjugotal flickor permanent undervisning i skolan. Bild: Erik Nyström / KUA
Det är fint att flickor har kommit till den här skolan. I motsats till förr så har vi nu aktiviteter och undervisning som för samman pojkar och flickor. Jag har märkt att de har börjat tala med varandra nu när den första stelheten har gått över. De förhåller sig normalt till varandra: de sitter bredvid varandra och lär sig tillsammans utan att behöva tolka situationen hela tiden. De är nu klasskamrater, vänner och kolleger med varandra. Isen har brustit på något sätt.
Som lärare i engelska måste jag säga att förändringen också har varit utmanande. De flickor som kom till skolan hade knappt studerat engelska alls. Jag var tvungen att ta om allt från början.
I slutändan har den här nya situationen ändå varit till stor nytta. Min erfarenhet är att flickor i allmänhet klarar sig bättre i skolan än pojkar. Den nya situationen där flickor och pojkar har samma lektioner skapar en godartad tävling mellan eleverna. Pojkarna har förbättrat sina vitsord och sin övriga skolframgång.
Utbildning är enormt viktigt när vi planerar Syriens framtid. Barn tillbringar mer tid i skolan än i sina hem. För ett barn är läraren som en förälder till. Allt börjar i skolan: vi kan påverka ett barns sätt att tänka, vi kan hjälpa hen att utveckla sin kompetens och på så sätt påverkar vi också hur Syrien utvecklas och hur återuppbyggnaden avancerar.” – läraren Najah Kasem
Text: Ulriikka Myöhänen Översättning: Sara Torvalds Foto: Erik Nyström
Mitt i krisen i Ukraina behöver barn och unga varandra
I de klubbar som Kyrkans Utlandshjälp organiserade tillsammans med den ukrainska partnerorganisationen DOCCU i somras fick ukrainska barn och unga efter ett långt avbrott igen komma till skolan för att leka, idrotta och pyssla tillsammans.
I UKRAINA blandas verkligheterna med varandra. På trottoaren susar elsparkbräden förbi fotgängare på nära håll, precis som i vilken europeisk stad som helst. Barn leker vilt i parker. De vuxna verkar stressade, kanske på väg till jobbet.
I centrum av Tjernihiv är det svårt att sluta sig till att 60 procent av stadens befolkning på 285 000 invånare för bara några månader flydde till andra delar av Ukraina och dess grannländer – tills man vänder runt ett hörn och konfronteras med ett bostadsområde som har träffats av artillerield.
Tjernihiv och den omkringliggande kommunen i norra Ukraina utsattes för tunga bombardemang från de första dagarna av den offensiv som inleddes den 24 februari. I april retirerade de ryska trupperna och under våren återvände allt fler invånare. I dag bor det närmare 200 000 människor i Tjernihiv.
Kriget avbröt också skolgången. När situationen normaliserades igen har lärarna försökt ta igen den tid som har gått till spillo, så att barn och unga ska kunna flyttas upp till följande klass i normal ordning. I Kyrkans Utlandshjälps sommarklubbar fick eleverna äntligen också ha roligt med varandra.
I den här artikeln berättar lokala invånare om hur sommarklubbarna förändrade vardagen i samhället.
”Barn och unga lider naturligtvis stor stress på grund av kriget”
Zhanna Kudina, psykolog och lärare
”Jag flydde från Tjernihiv tre veckor efter att kriget hade börjat. Via Lviv reste jag till Tjeckien och där stannade jag ungefär en månad. När jag hörde att situationen i Tjernihiv hade lindrats kände jag att jag måste återvända. Jag upplever starkt att det här är mitt hem och eleverna behöver mig.
Zhanna Kudina är psykolog och lärare. Bild: Antti Yrjönen / Kyrkans Utlandshjälp
Kriget förändrade lärarjobbet på många sätt. Det handlar inte längre bara om att undervisa, vi ger terapi också. Jag deltog i en lärarutbildning som Kyrkans Utlandshjälp ordnade i juni. Där fick vi lära oss om psykisk hälsa och olika metoder för psykosocialt stöd. Jag har själv psykologbakgrund, men jag fick mycket ny information om hur olika lekar och övningar påverkar barns välmående i en kris.
Barn och unga lider naturligtvis stor stress på grund av kriget. Det visar sig på olika sätt, beroende på vad man har upplevt de senaste månaderna. En del har tvingats utstå tunga flyktresor, andra har mist anhöriga eller sett sådant som barn aldrig borde behöva se. De vanligaste symptomen är brist på matlust, sömnstörningar och koncentrationssvårigheter.
I sommarklubbarna har vi bland annat använt konst som terapiform. I början var teckningarna mörka och där fanns soldater, vapen och raketer. När veckorna gick har det blivit mer färg, mer sol och fler blommor på bilderna. Många har mist sitt förtroende till världen omkring och avsikten med klubbarna är att skapa ett tryggt rum. En av övningarna är att låta sig falla baklänges så att du litar på att dina vänner tar emot dig.
Som psykolog vet jag att det är bråttom med stöd efter upprörande händelser. Ju längre barn och unga tvingas vänta, desto svårare är det att ta hand om de spår som svåra upplevelser lämnar efter sig. Men jag är hoppfull, för jag kan vara här och göra något för dem, och eftersom vi har fått ett enormt stöd av er för det vi gör. Vi är väldigt tacksamma för det.”
”Här i sommarklubbarna känns det att vi gör något för det gemensamma goda”
Sophia, 14, elev
”Det bästa med sommarklubbarna har varit att träffa klasskamrater och vänner. På grund av pandemin studerade vi mycket hemifrån, och så kom kriget. Ingenting har varit helt normalt på länge. Under anfallet ville vi bara gömma oss någonstans. Nu när vi gör grejer tillsammans märker jag att jag får det mycket lättare att vara. Att utbyta tankar och erfarenheter och att vara tillsammans är enorma resurser.
Först var jag tveksam till klubbarna, för jag tänkte att de skulle innehålla traditionella lektioner och att man väntas prestera. Jag hade fel, det har varit helt avslappnat och lärarna piggar upp oss. De ordnar lekar för oss och vi spelar bollspel. Mest tyckte jag om samtalsklubben där vi lekte demokratiskt beslutsfattande. Vi förhandlade och gjorde kompromisser.
Före kriget hade Sophie en massa drömmar om vad hon ville göra i framtiden. ”Nu kan jag bara tänka att jag önskar att vi hade fred”, säger hon. Bild: Antti Yrjönen / Kyrkans Utlandshjälp
Nu är livet mer normalt, men vi är fortfarande rädda – vad som helst kan hända. Många vuxna gör frivilligarbete. Vi vill också gärna göra något så att allt blir bättre. Här i sommarklubbarna känns det att vi gör något för det gemensamma goda.
Före kriget hade jag en massa drömmar om vad jag ville göra i framtiden. Nu kan jag bara tänka att jag önskar att vi hade fred. Det är svårt att fokusera på andra drömmar. Men det är mycket lättare att stå ut med den här situationen tillsammans med andra i samma ålder. Hemma kändes det mycket värre.
Jag hoppas att skolan kan fortsätta normalt och inte på distans. Vi vill vara tillsammans med varandra.”
”Vi behöver alla hjälp me våra barn och sommarklubbarna var en enorm lättnad för oss”, säger Tanya Slautina som tillsammans med sin make Andzey Slautin har tre barn. Bild: Antti Yrjönen / Kyrkans Utlandshjälp
”Vi behöver alla hjälp med våra barn”
Tanya Slautina, mamma
”Kriget har påverkat allt i våra liv. Under de värsta månaderna i Tjernihiv var vi isolerade i vårt hem. Rädslan, explosionerna och paniken var ständigt närvarande. Till all tur behövde barnen inte bevittna död, men de var tysta och dystra. Vi hoppades bara att vi skulle klara oss.
Vårt hem står kvar, men andra hade inte samma tur som vi. Vi började samla ihop kläder och andra förnödenheter för att hjälpa andra familjer. Före anfallet jobbade jag som bankfunktionär, men jag slutade jobba för att kunna hjälpa mina barn och samhället här. Nöden förde oss samman.
Vi behöver alla hjälp med våra barn och sommarklubbarna var en enorm lättnad för oss föräldrar också. Våra barn Anastasiya, 6, Valeziya, 10, och Maksim, 12, har deltagit i sommarklubbarna i sex veckors tid. Våra döttrar visar stolt upp sina teckningar och vad de har pysslat i skolan. Pojken trivs med att sporta. Att lära sig nytt och bli ivriga på något, det är det viktiga för dem även i fortsättningen. De måste kunna tänka på annat än på krisen omkring dem och få vara barn bland andra barn.
Nu ser vi igen glädje och lekfullhet i dem och för oss föräldrar är nog deras leende den bästa belöningen. Det ger oss så mycket kraft och ork.”
Sommarklubbarna arrangerades i samarbete med KUH:s partner DOCCU under juli och augusti 2022. DOCCU är en ukrainsk medborgarorganisation specialiserad på arbete inom utbildning och mänskliga rättigheter.
Text: Erik Nyström Bild: Antti Yrjönen Översättning: Sara Torvalds
Kyrkans Utlandshjälp öppnar ett kontor i Kiev – nästa steg i biståndsarbetet satsar på utbildning i norra Ukraina
Skolorna har lidit ofantlig skada i kriget i Ukraina. Kyrkans Utlandshjälp vill stå i frontlinjen för att hjälpa barnen komma tillbaka till skolan.
KYRKANS UTLANDSHJÄLP går vidare till nästa steg i biståndsarbetet i Ukraina, vilket inbegriper att stödja den av kriget drabbade utbildningssektorn. Arbetet inleds i området runt staden Tjernihiv i norra Ukraina, ca 150 kilometer nordost om Kiev. För att möjliggöra detta arbete öppnar Kyrkans Utlandshjälp ett kontor i Kiev.
Jouni Hemberg, verksamhetsledare för Kyrkans Utlandshjälp, har nyligen varit på fältresa i Ukraina och understryker att Kyrkans Utlandshjälp vill stå i frontlinjen för att hjälpa barnen komma tillbaka till skolan.
”Snart är det sommarlov och skolorna måste nu upprustas så att barnen som återvänder till sina hemtrakter kan gå tillbaka till undervisningen i höst. För närvarande finns det knappt några aktörer i skolbranschen norr om Kiev, så därför riktar vi vårt arbete dit”, berättar Hemberg.
De ryska trupperna drog sig tillbaka från Kievområdet vid månadsskiftet mars–april. Efter striderna, bombningarna och ockupationerna är skolorna i dåligt skick. Det finns odetonerade minor och ammunition i området.
”Teamet från Kyrkans Utlandshjälp besökte området och gjorde en bedömning av skolornas skick och deras skador efter ockupationen. De flesta skolor har drabbats på ett eller annat sätt. I en stor del av skolorna som fortfarande står upp har det skett olika slags illdåd, man har till och med stulit dörrar och fönster”, beskriver Hemberg.
Bombningarna har förstört och skadat skolor runt om i Ukraina. Även Tjernihivområdet har drabbats av missilanfall så sent som i maj.
”Vi tycker det är absolut förbjudet att rikta krigshandlingar mot skolor både ur humanitär synvinkel och vad gäller humanitär rätt. Attacker mot skolor innebär att man inte följt krigets regler. Det är också tydligt att sådana handlingar påverkar civilbefolkningen och barnens och ungdomarnas framtidsmöjligheter negativt”, understryker Hemberg.
Skolan är en viktig plats för barn som lever mitt i kriget
Utbildning i humanitära kriser är en av Kyrkans Utlandshjälps specialkunskaper. Kyrkans Utlandshjälp utför utbildningsarbete i nio länder och tre världsdelar.
I kriser betraktas skolgången som en livräddande verksamhet. Skolan innebär vardagsrutiner och känslan av normalitet för barn som lever mitt i krig och flykt. I skolan kan man också dela med sig av livsviktig information om t.ex. odetonerade minor och ammunition, som det på grund av kriget finns mängder av i Ukraina.
Det psykosociala stödet är också en viktig del av utbildningsarbetet i en humanitär kris. Kyrkans Utlandshjälp har redan tidigare utbildat till exempel lärare i vikten av psykosocialt stöd i sina andra verksamhetsländer. I Ukraina finns det på grund av kriget många barn som behöver stöd av olika slag. Som en del av sitt arbete kommer Kyrkans Utlandshjälp att satsa på psykosocialt stöd i Ukraina.
Biståndsutdelningarna fortsätter
Vid sidan om arbetet som nu inleds för att stödja utbildningssektorn fortsätter Kyrkans Utlandshjälp att skicka nödhjälp till flyktingar inne i landet tillsammans med den ungerska samarbetsorganisationen Hungarian Interchurch Aid.
Som en del av arbetet har man levererat 662 000 kilo bistånd till flyktingarna, vilket har innehållit bland annat mat, dryck, blöjor och andra hygienartiklar. Dessutom har man stöttat flyktingskydd som etablerats till exempel i skolor, daghem och kyrkans lokaler med bland annat tvättmaskiner och kylanordningar till köket.
Biståndsarbetet inleddes i mars vid gränsen mellan Ungern och Ukraina och i Lviv. Den senaste tiden har Kyrkans Utlandshjälps och Hungarian Interchurch Aids biståndslastbilar också nått områdena i östra Ukraina.
