”Att få en utbildning är att lära sig tänka på nya sätt”
För unga flyktingar som bor i flyktingläger kan det vara nästintill omöjligt att få en universitetsutbildning. Avgifterna är höga och avstånden till universiteten långa. Därför stöder Kyrkans Utlandshjälp (KUH) tillsammans med FN:s flyktingorgan UNHCR 50 unga studerandes högskolestudier.
”HELA MITT liv har jag drömt om universitetsstudier, men jag visste inte hur jag kunde göra det möjligt”, säger Anita Magret, 24.
Anita Magret har drömt om universitetsstudier.
Hon sitter utanför en liten hydda i flyktinglägret Bidibidi i norra Uganda, ett av världens största flyktingläger med ca 270 000 invånare. Magret studerar socialt arbete och har kommit hem från Ugandan Christian University, ett av Ugandas toppuniversitet, för att göra sin praktik.
”När det blev klart att jag får stipendiet var det en tårdrypt fest. Hela familjen var så lycklig.”
Luate Richard, 22, har också återvänt till Bidibidi från Kampala, där han studerar mikrofinansiering. Inom mikrofinansiering identifieras så kallade aktiva medellösa – människor som inte har pengar men har stark vilja att grunda eget. Sedan får de finansiering för att komma igång.
”Stipendiet jag fått täcker mitt boende, maten, skolavgifterna och datorn jag behöver för att studera. Min familj skulle aldrig ha råd med det här”, säger han.
Stora planer
Magret och Richard är båda flyktingar från Sydsudan. Båda är också sina respektive familjers första universitetsstuderande.
”Den här möjligheten betyder så mycket för mig. Det betyder också mycket för min familj”, säger Richard.
De två har mer än så gemensamt. Båda talar också väldigt starkt för att de vill använda sina nya kunskaper för att hjälpa människor i samma situation som de själva varit i.
”Det kändes som att jag var tvungen att åka iväg för att kunna komma tillbaka och hjälpa. Jag valde att studera socialt arbete för att jag vill vara till nytta för mitt samhälle och hjälpa dem som haft en liknande uppväxt som jag hade.”
Luate Richard vill använda det han lärt sig för att gynna sitt hemsamhälle. Därför gör han också sin praktik i Bidibidi.
Richard har liknande planer. Han säger att det viktigaste har varit att vidga sina vyer.
”När du bor i ett flyktingläger är det lätt att falla in i tankebanor där vardagliga svårigheter och fattigdom är normen. Men en utbildning gör att jag ser andra saker, att jag lär mig tänka i nya banor. Tack vare det har jag en möjlighet att ändra riktningen för mig själv och mitt samhälle.”
Magret tycker också att det är viktigt att veta vad som existerar utanför lägret.
”Jag har träffat grupper av unga skolflickor här i lägret för att övertyga dem att något sådant här är möjligt. Jag vill att de får mod och hopp av att höra om mitt stipendium och mina studier.”
På Kakuma-Kalobeyei flyktingläger i norra Kenya är behovet av mentalvårdstjänster skriande. Lägrets invånare har flytt mord och våldtäkter, och det dagliga livet på lägret är fortsatt utmanande. Behovet av hjälp är enormt och även arbetet som psykolog är krävande. Hur kan man se till att man själv orkar mitt bland alla svårigheter?
”DET ÄR VIKTIGT att ha en målsättning i livet”, säger läraren inför en grupp på cirka fyrtio elever. Eleverna lyssnar koncentrerat trots att det är väldigt hett i klassrummet, över 30 grader.
”Vad kunde vara en bra målsättning i livet?”
”Ett trevligt hus”, svarar en.
”Möjligheten att äta godis”, svarar en annan. En tredje ropar ”en bra fru” och alla brister ut i skratt.
I KENYA hade skolorna ett par veckor lov i maj, men på Kalobeyei flyktingläger pågår ett levnadskunskapstläger. På det övar man till exempel självkännedom, att lägga upp mål i livet och att lösa konflikter.
Flyktinglägret är ett av världens största och där bor cirka 300 000 flyktingar. Största delen är barn och unga. Många av dem lever ensamma eller med sina syskon för att deras föräldrar antingen har försvunnit eller dött.
200 barn, som under den föregående terminen regelbundet har kommit till skolan, har bjudits in till lägret. Inbjudan är förutom en belöning – man får skolmat på lägret – också ett sätt att sprida budskapet. Unga som deltagit i lägret lär antagligen ut färdigheterna för sina kompisar i framtiden.
”Vi märkte att de unga kan hamna i trubbel under skolloven. Somliga går med i gäng, andra blir gravida. Därför bestämde vi att det är bra att ordna ett läger där vi lär ut nyttiga livsfärdigheter”, säger Maureen Achieng, 25.
Varje vecka kommer det nya invånare till Kakuma-Kalobeyei lägret från grannländerna. Största delen är barn och ungdomar.
Maureen Achieng är psykolog vid Kyrkans Utlandshjälps fältkontor i Kakuma-Kalobeyei. Hennes uppgift är att stöda barnens och ungdomarnas psykosociala välmående och ge råd för att underlätta svåra situationer.
Varje vecka kommer det nya invånare till lägret från grannländerna. För tillfället kommer flest flyktingar från Burundi, då folk flyr våldet som pågått där i åratal; en del flyr inte ens för första gången. Samtidigt väntar man på hurudana följder konflikten som bröt ut i Sudan i april ska få i Kenya.
”Barnen här har många slags problem: allvarliga trauman från hemlandet eller flykten; misshandel hemma; tonårsgraviditeter. Utöver det har vi ungas normala problem, så som pressen att klara sig bra i skolan eller hjärtesorger”, säger Maureen Achieng.
NÄR MAN BEARBETAR stora problem är det viktigt att ta ett litet steg i taget. Maureen Achieng råder de unga att ställa upp mål och fira de små segrarna. Det är speciellt viktigt att betona vikten av utbildning för flickorna, som vanligen pressas att gifta sig som väldigt unga. Burundiska Nelly Havyarimana, 15, vet hur det känns.
”Vi kom till Kenya med min mamma och mina systrar 2017. Vi måste lämna hemmet då min pappa dog. Eftersom jag inte hade några bröder, ville släktingarna gifta bort oss flickor. Min mamma ville att vi skulle få chansen att studera, och vi flydde hit.”
På levnadskunskapstlägret har Havyarimana lärt sig vikten av målsättningar.
”Jag skulle vilja bli kirurg som stor. Det kan man inte bli om man inte arbetar hårt. Man måste kunna fatta beslut för sin framtid och sätta upp mål längs med vägen. Men jag är hoppfull.”
En annan nyttig färdighet som Havyarimana har lärt sig på lägret är konfliktlösning. Det bor många nationaliteter på flyktinglägret och ett gemensamt språk saknas ofta. Därför kan konflikter blossa upp.
”Nu vet jag att det lönar sig att söka stöd från andra grupper. Om till exempel folk från Burundi och Sudan bråkar sinsemellan, lönar det sig för mig att få åtminstone en sudanes på min sida, kanske andra också. Parterna i konflikten lugnar sig när de märker att alla vill att de ska sluta.”
FÖRUTOM LÄGRET, har psykologen Maureen Achieng även andra ansvarsområden. Hon erbjuder psykosocialt stöd åt skolelever. I praktiken betyder det terapi, studiehandledning, att reda ut problem, och mycket annat. Arbetet är mentalt tungt till och med för en yrkesperson.
”Jag har många gånger levt mig in i barnets situation där föräldrarna har mördats eller en närstående blivit våldtagen inför barnets ögon. För att finna skydd har de tvingats gå till fots i många dagar i streck utan sömn, mat eller vatten.”
Maureen Achieng är också med i en samarbetsgrupp organisationer emellan för att förhindra självmord. Den senaste tiden har både drogmissbruket och självmordsförsöken ökat alarmerande mycket i lägret.
”Den absolut största orsaken är de ångestframkallande levnadsförhållandena. Hela 70 procent av personerna med självskadebeteende berättar att levnadsförhållandena är orsaken till beteendet. Detsamma gäller droganvändningen. Det är ett sätt att fly verkligheten och hopplösheten.”
Självmordspreventionsgruppen söker upp personer i riskgrupperna och engagerar hela samhället i att känna igen varningssignalerna omkring dem.
”Med försäljarna i lägret kommer vi till exempel överens om att de ska ställa ett par följdfrågor om någon vill köpa ett rep. Vad ska det här användas till? Aha, till att binda fast ett djur. Vilket slags djur? Och så vidare. På det här sättet ger många upp sina planer, åtminstone för stunden.”
Att dagligen ha att göra med något sådant som självmord kräver mycket av en människa. Maureen Achieng tycker att det är viktigt att hon på fritiden kan distansera sig från sitt jobb. Det är inte lätt. De hjälpbehövande är många, och arbetstiden räcker inte till allt. Dessutom bor de anställda i tämligen enkla förhållanden, nära varandra.
”Fastän man försöker koppla av styrs diskussionerna med kollegerna alltid tillbaka till jobbsaker. Och de är svårt att undvika kolleger om de bor i lägenheterna brevid.”
Maureen Achieng tycker att det är viktigt att hon på fritiden kan distansera sig från sitt jobb. Det är inte lätt. De hjälpbehövande är många, och arbetstiden räcker inte till allt.
Å ANDRA SIDAN är det viktigt att gå igenom sådant som tynger en. Maureen Achieng är lycklig över att ha en äldre, utomstående kollega som hon kan lufta sina tankar med och få goda råd av för att lösa svåra fall.
För Maureen Achieng, som kommer från Nairobi, krävde det också en hel del anpassning att vänja sig vid flyktinglägrets små cirklar. Det viktigaste var att göra det egna hemmet hemtrevligt.
”Den viktigaste saken i mitt hem är spelkonsolen, som jag tar med överallt”, skrattar Maureen Achieng. Hon berättar att hon är ett stort fan av Formel 1 och spelar bland annat bilspel. Förutom konsolen har Achieng hämtat med sig sina favoritdelikatesser och börjat måla.
”Ibland har vi konstverkstäder för barnen. Jag kan av egen erfarenhet berätta att konstterapi fungerar”, ler hon.
Maureen Achieng arbetar enligt ett rotationssystem. Förutom vanliga semestrar har hon efter sju arbetsveckor en vecka ledigt.
”Skriv med stora bokstäver i artikeln att rotationsledigheten är absolut nödvändig”, uppmanar Aschieng.
”Efter fem veckor märker man på kollegerna att de är utmattade. De blir lättretliga. I synnerhet de som har familj saknar sina närstående, eftersom man inte kan ta med sin man eller fru eller sina barn hit. En veckas ledighet hjälper mycket.
PSYKOLOGERNA ÄR INTE de enda som tvingas fundera på hur de ska förhålla sig till historierna som eleverna berättar. Även lärarna hör dem regelbundet, och speciellt lärarna med flyktingbakgrund kan ha egna obearbetade trauman som kan aktiveras. Därför ordnas kamratstödscirklar för lärarna där de kan gå igenom sina erfarenheter.
Den månatliga ritualen är mycket viktig för lärarna. I det tomma klassrummet sitter kring tio personer i en ring. I tur och ordning berättar de vad som bekymrar dem mest för tillfället.
”Här kan vi öppet tala om våra problem och om hur vi kan handskas med våra klasser på bästa möjliga sätt”, säger Edward Festo, läraren i engelska och samhällskunskap.
Och det behövs. Gruppstorlekarna kan med lätthet vara kring tvåhundra elever, vilket gör lärarens jobb svårt.
”Min röst är hes varje dag då jag kommer hem. Dessutom är jag ofta mentalt trött.”
Festo, som kommer från Sydsudan, bestämde sig för att fly inbördeskriget som 19-åring år 2016. Han tog till flykten när några av hans syskon dödades.
”Jag bodde i den norra delen av landet så det var svårt att fly genom ett land i inbördeskrig. Vi förlorade många människoliv under resan”, säger Festo.
Eftersom många skolelever har liknande bakgrund, kan historierna få gamla känslor att komma till ytan.
”Vi har fått mycket stöd för våra trauman. Vi måste alltid, i varje situation, vara den professionella och vuxna. Utan terapi och en heltäckande utbildning skulle det vara mycket svårare att hålla huvudet kallt under jobbiga stunder”, säger Festo.
Han säger sig förstå de yngre generationernas svårigheter och illamående.
”Allt är svårare nuförtiden. När vi kom fick vi skolböcker, skoluniformer och en gratis utbildning. Dagens unga måste betala böckerna och kläderna själva.”
Terapin har hjälpt Festo att bearbeta andra saker också.
”Det var fasansfullt att leva mitt i inbördeskriget. Man tvingas göra hemska saker, sluta sig till onda grupper. Tack vare terapin har jag förändrats.”
LÄRARNA är inte de enda som drar nytta av terapi. Sjätteklassisten Rashidi Shabani, 16, berättar att han förut var mycket lättretad.
”Jag hade kort stubin. När jag var ute med mina kompisar kunde jag bli arg och vi började gräla. Terapin har hjälp mig. Vi har talat om vad som får mig att bli arg och hurudana känslor jag har.”
”Nuförtiden, om jag hamnar i en svår situation, andas jag djupt eller berättar för de andra hur jag känner mig. Då avdunstar min ilska och jag känner mig fri och stressfri.”
Shabani flydde kriget i Demokratiska republiken Kongo tillsammans med sin mamma och sina syskon år 2016. Han berättar att han i framtiden vill hjälpa också sina vänner att hantera sina känslor. Han hoppas att hjälpandet kan bli hans karriär.
”Jag skulle vilja bli psykolog när jag blir stor. Jag har fått mycket hjälp av psykologer, de gör så mycket gott. Som vuxen skulle jag vilja vara som de.”
Gemensamt Ansvar 2023: Våldet lämnade hjärtat – kenyanska Festus Kipkorir fann fred genom sin utbildning
Våldsspiraler och klimatförändringen hotar ungas framtid i Keriodalen i Kenya. Detta är en historia om en ung man som lyckades gå från boskapstjuv till att välja fredens väg.
EN FLOCK LJUSA, bruna och spräckliga kor stannar bilens framfart på den smala sandvägen. Taggiga buskar i vägrenen, stora stenar och de djupa groparna i den rödbruna sanden ger inte utrymme ens för den fyrhjulsdrivna bilen att väja.
Framför bilen tittar sömniga kor på fordonet, men de har inte bråttom. Svetten blöter ner armhålorna när väntan förlängs i morgonens gassande hetta. Chauffören väntar ändå tålmodigt när korna en efter en långsamt flyttar sig undan bilen som kryper fram.
Detta är en syn man ska vara glad över. I Keriodalen i västra Kenya är saker och ting bra när nötkreatur betar fritt. Korna, och även de mer sällsynta kamelerna, är värdefull egendom. De olika samhällena i dalen stjäl boskap av varandra. Tyvärr eskalerar våldet ofta till konflikter som inte sparar människoliv.
”Tjuvarna dödade min far 2022. Då var jag ganska liten. Jag förlorade också min moster samtidigt. Två människor på en gång”, berättar Festus Kipkorir, 24, och ser sig omkring.
I detta samma buskage, beläget mellan vägen och Keriofloden, vallade hans pappa boskap och det var här hans kropp hittades. Nötkreaturen fortsatte antagligen till andra sidan floden, efter att har blivit drivna dit av tjuvarna. För familjen Kipkorir ledde förlusten av både familjefadern och boskapen till tuffa tider.
När boskapen betar fritt är det fred i Keriodalen. Bild: Antti Yrjönen / KUH
Fastän familjens ekonomiska situation försämrades snabbt lyckades Kipkorir gå i skola ända till åttonde klass. Faderns öde skavde ändå.
”Våldet stannar i hjärtat.”
Så beskriver Kipkorir den känsla som leder till hämndspriraler som inte ens barn och unga kan undvika.
Klimatkrisen berövar nomaderna deras utkomst
”Jag höll i ett vapen för första gången som 13-åring”, berättar han.
Enligt Kipkorir blir till och med 10-åriga pojkar en del av våldet när konflikterna mellan boskapstjuvar blossat upp. De yngsta stannar för att vakta den egna byn, de äldre pojkarna tar sig i nattens mörker tillsammans med männen till grannområdena. Att stjäla boskap från andra sidan floden är också en rit i samhället då pojkar växer till män.
Festus Kipkorir är nu i fredsbranschen. Bild: Antti Yrjönen / KUH
Männen organiserar sig ofta som en trupp som kan bestå av upp till hundra unga män. Den stora truppen ska garantera att stölden lyckas samtidigt som det stora antalet män skrämmer motståndarna.
”Inte går man dit för att slåss. På en gång kan man ta med sig upp till tvåtusen djur”, avslöjar Kipkorir.
Kipkorir har själv byggt sitt hus med två rum och plåttak. Utomhustemperaturen har stigit till över trettio grader så Kopkorir bjuder in gästerna i skuggan av sitt hem. Det heta mjölkteet, chiya, ångar i muggarna.
Det är dags att prata om de orsaker som upprätthåller konflikten mellan samhällena i Keriodalen. Dalens stammar har traditionsenligt livnärt sig som nomader. Boskapen, framförallt kor och kameler, är familjernas sedelbunt i plånboken, kreditkort och investeringsfond. Genom att sälja nötkreatur kan familjer betala räkningar, låta barnen gå i skola och investera i till exempel företagsverksamhet.
Boskapen behöver mycket mat och måste vallas på stora områden. Särskilt under de senaste åren har situationen i Keriodalen tillspetsats av att betesmarkerna lidit av torra perioder. Klimatförändringen har gjort årscykeln osäker.
Hotet om våld i Keriodalen i Kenya är starkt kopplat till årstiden. De extrema väderfenomenen som förorsakats av klimatförändringen har blivit svårare att förutspå. Det har skapat situationer, där människor tagit till desperata åtgärder. Bild: Antti Yrjönen / KUH
I Kenya har regnen fördröjts särskilt i landets östra och norra delar i områdena Garissa och Marsabit, men även här i västra Kenya, i Keriodalen, var hösten 2022 rätt torr. Årscykeln har blivit oförutsägbar och förhållandena skiljer sig åt i terrängen.
”På andra sidan Keriofloden är terrängen helt annorlunda än här. Mycket torrt, inga träd, bara taggiga buskar och sand”, berättar Kipkorir.
”Därför hämtar våra grannar från andra sidan allt oftare sin boskap till den här sidan om floden för att beta. Det orsakar gräl eftersom det finns så lite betesmarker.”
Kipkorir bor på Kerioflodens västra strand och livet här är inte endast bundet till nötkreatur som på den torrare sidan av floden. Kullarna som omger dalen reser sig upp till en höjd på 2,5 kilometer över havet. I sluttningarna finns tillräckligt med bevattningsvatten, vilket underlättar odlingen av grönsaker. Strax nedanför sluttningarna odlas majs, tomat, bönor och papaya.
Kipkorir styr oss in under mangoträdet. Detta är hans nya liv, orsaken att sluta stjäla nötkreatur: mangoträd, grönsakslandet och en mjölkko som klarar sig med lite foder, men producerar mjölk även till försäljning. Kon viftar bort flugor med sin svans och käkarna maler lugnt.
”Den största orsaken till att boskapsstölderna minskat är att människor fått utbildning inom jordbruk och inte längre är beroende av boskapens betesmarker”, säger Kipkorir.
När det var dags för den nattliga boskapsstölden samlades männen som deltog under ett specifikt träd i dalen, för att invänta signalen.. Kuva: Antti Yrjönen / KUH
”Jag var alltid rädd och bad när han gick”
Det är svårt att bryta sig loss från boskapsstölderna även om man vet att ens beslut skulle orsaka sorg och oro för de närmaste.
”Att jag var med i boskapsstölderna blev klart för mamma när hon inte såg mig på ett tag”, berättar Kipkorir.
Modern accepterade inte sonens kriminella och farliga liv.
”Jag försökte förklara för henne att det handlar om mig, inte om henne. I den situationen tror man sig ha rätt och är inte intresserad av någon annans åsikt”, säger Kipkorir.
”I verkligheten styrdes mina åsikter av gruppen som jag kände mig tillhöra. Jag kände också ett behov att hämnas min pappas död.”
Salome Kiptoo godkände inte sin son Festus Kipkoiris livsstil, som innebar boskapsstölder. Bild Antti Yrjönen / KUH
Mamma Salome Kiptoo berättar att hon alltid var rädd för att pojken inte skulle återvända från sina nattliga resor. En del av de unga männen återvänder inte, andra återvänder skadade.
”Jag var alltid rädd och bad när han gick. Jag kommer ännu ihåg hur bra och duktig elev han var i skolan”, berättar mamma.
”En del av skolorna i Keriodalen har förlorat flera elever”
Våldsspiralen och familjernas plötsliga fattigdom i Keriodalen hotar utbildningen för barn och unga. Hindren för skolgång handlar om både ekonomi och säkerhet. Boskapstjuvarna har under de senaste åren även slagit till mot skolor och till och med mot en buss som transporterade elever till en utflykt.
Festus Kipkoirs fru Francisca Kiptoo hanger upp byk på familjens gård. Familjen har ett egenbyggt litet hem och tomt i Kenyas Kerio Valley där de odlar mango, grönsaker och majs. Familjen har också en mjölkko med tillräckligt med mjölk att sälja. Bild: Antti Yrjönen / KUH
Festus Kipkorir hoppas att freden i Keriodalen ska bestå och att det ska vara möjligt för honom att skicka sin egen son till skolan. Som pappa vill han att hans barn ska få en bra utbildning så att han kan välja en bättre försörjning än boskapsuppfödning när han blir stor. Bild: Antti Yrjönen / KUH
”En del av skolorna i Keriodalen har förlorat flera elever. De som har pengar har flyttat sina barn till andra skolor och en del låter helt enkelt inte barnen gå i skola alls”, berättar programchef Alexon Mwasi från Kyrkans Utlandshjälp (KUH).
Den nyckfulla klimatförändringen ökar fattigdomen. Enligt Unescos uppskattning går ungefär två miljoner av 6–17-åringarna i Kenya inte i skola. Största delen av dem är från nomadfamiljer som bor på områden som i Keriodalen.
”KUH stödjer de fattigaste familjerna i Keriodalen och några andra områden som lidit hårt av torkan så att barnen kan återvända till skolan. Målet är att nå ungefär 41 500 barn som lämnat skolan”, säger Mwasi.
Utbildning räddade framtiden
Kipkorir vet att han kan skatta sig lycklig för att han kunde avsluta sin skolgång trots att familjen blev fattig efter faderns bortgång. Han tror att utbildningen har hjälpt honom att lämna boskapsstölderna bakom sig. Baserat på sina erfarenheter har han enligt bästa förmåga försökt få sina tidigare vänner att lämna det våldsamma livet bakom sig.
”Jag har påmint dem om att de, precis som jag, har gått i skola. I skolan har vi lärt oss om gemenskap och broderskap. Det är inte rätt att döda och stjäla.”
Enligt Kipkorir är en del av de tidigare boskapstjuvarna precis som han på fredens väg. De spelar i samma fotbollslag tillsammans med de yngre pojkarna.
FC Tot är ett lokalt fotbollslag som spelar i Kenyas Kerio Valley, som samarbetar med ett fotbollslag från ett grannsamhälle på andra sidan Keriofloden. I teamet ingår både unga skolbarn och lite äldre män som liksom Festus Kipkorir är före detta boskapstjuvar. Bild: Antti Yrjönen / KUH
”Fotbollen har gett oss en möjlighet att lära känna våra grannar på andra sidan floden. Och att spela är ett bättre sätt att mäta krafter än att slåss”, säger Kipkorir.
”Vi är fredsambassadörer på denna sida och våra grannar på andra sidan är fredsambassadörer på sin egen sida. Tillsammans avslutar vi våldet.”
Salome Kiptoos stora, milda ögon lyser när hon pratar om sin sons förändring.
”Till en början trodde jag inte att han skulle lämna boskapsstölderna bakom sig och börja med jordbruk. Till slut började jag ändå tro på det. Jag hjälpte Kipkorir att köpa frön så att han kan odla gröna linser och bönor.”
Kipkorirs mamma, Salome Kiptoo, är glad över den rådande freden och att hennes son börjat odla marken och bildat familj. ”Fred kommer med många välsignelser.” Bild: Antti Yrjönen / KUH
Sonen har nu ett eget litet jordbruk och en familj bestående av fru och son. Precis såsom mamma hoppades.
”Jag tror att en bestående fred kommer med många välsignelser. Man behöver inte vara rädd för att de stora barnen inte återvänder hem på kvällen. I samhället händer bra saker när det råder fred. Alla drar nytta av det”, säger Salome Kiptoo.
Kipkorirs son är ännu liten. Vad önskar den unga pappan till sin son?
”Jag vill att han ska gå i skola.”
Just nu är det fred. Barn i skoluniform går längs vägrenen, människor i olika åldrar sitter i skuggorna av de stora träden och dörrarna och fönstren till de låga kioskerna med plåttak står öppna. På den gropiga vägen guppar lastbilar fram och svajar på hjulen, männen böjer sig ner för att plocka upp mangosäckarna som staplats intill vägen.
Text: Elisa Rimaila Översättning: Michaela von Kügelgen Bild: Antti Yrjönen
KYRKANS UTLANDSHJÄLP (KUH) stödjer med hjälp av insamlingen Gemensamt ansvar utbildning för barn och unga på områden i Kenya där klimatförändringen har ökat fattigdom och osäkerhet. På flera platser hamnar de unga mitt i de lokala konflikterna. I projektet stödjer man en återgång till skolan för de unga som lämnat skolan. Utöver materiellt stöd och stödundervisning får väldigt utsatta unga även psykosocialt stöd. I projektet byggs och restaureras skolornas toaletter och handtvättsmöjligheter. Insamlingen Gemensamt ansvar ackumulerar också KUH:s katastroffond som kan hjälpa till där nöden är som störst.
Delta i insamlingen Gemensamt Ansvar
Skicka sms:et APU30 (en donation på 30 €) till numret 16588 eller donera valfri summa via MobilePay till numret 85050.
När det är kris är det viktigt att barnen kan gå i skolan och känna sig trygga. Skolorna är i en nyckelposition när det gäller att hindra coronaviruset.
Det förefaller oundvikligt att coronaviruset sprids men dess framfart kan saktas av genom att begränsa kontakterna mellan människor. I Finland begränsade man först stora evenemang och folksamlingar. Skolor och förskolor ville man hålla öppna in i det sista. Grundskolan är en av samhällets stöttepelare. Att garantera den också under kriser är en viktig åtgärd.
”När vi talar om skolor och daghem, talar vi om samhällets ryggrad”, sade undervisningsminister Li Andersson vid regeringens presskonferens måndagen 16.3.
Kyrkans Utlandshjälp arbetar i de allra bräckligaste staterna i världen. Vi jobbar i humanitära kriser och till exempel på flyktingläger. I sådana omständigheter, efter den akuta nödhjälpen då man sett till att människor har skydd för väder och vind, kan sköta sin hygien och har tillgång till mat, anordnar man skola för barnen.
Varför är det så viktigt att barnen kan gå i skola också i en krissituation?
Skolan erbjuder rutiner till barnen och familjerna och en känsla av en någorlunda normal vardag. Ifall barnet har upplevt något traumatiskt, kan skolan blir en plats där tankarna får kretsa kring något annat.
Utbildning är viktigt! En god utbildning garanterar bättre framtidsutsikter.
Utöver kunskaper och färdigheter lär man sig i skolan att vara tillsammans med andra. Skolan är en viktig del av barnets sociala liv och där skapas vänskapsrelationer som kan vara betydelsefulla för resten av livet.
När barnen är i skolan om dagarna kan de vuxna koncentrera sig på sina vardagssysslor och sina jobb.
I skolan ges viktig information också om hälsan. Till exempel nu när coronaviruset sprids, kan skolorna informera om hur spridningen sker och vad man kan göra för att förhindra den. Barnen ges råd om att tvätta händerna och hålla god hygien.
Att stoppa coronaviruset är nu särskilt brådskande på världens krisområden där människor redan från förut är utsatta och inte har tillgång till fungerande sjukvård. Kyrkans Utlandshjälp har vidtagit åtgärder för att distribuera hygienartiklar och effektivera upplysningsarbetet på flyktinglägren.
Skolan är en viktig kanal för att öka barnens hälsokunskaper. Som en del av en kampanj för att stoppa coronaviruset, börjar Kyrkans Utlandshjälp ge hygienupplysning i skolorna i Uganda och Somalia. I Kenya är skolorna stängda sedan 16.3. Upplysningskampanjen sker där via lokala radiostationer.
Utöver upplysning utdelas handdesi, tvål och andra hygienartiklar.
Nu är det viktigt att vi skyddar varandra från coronaviruset. Och att se till att barnen får vara barn och gå i skola fastän det är kris.
Hjälp oss att skydda människor på flyktinglägren från coronaviruset.
Kyrkans Utlandshjälp (KUH) stöder de mest utsatta barnens skolgång genom insamlingen som börjar den 3 februari.
Möjligheten till utbildning är det enda hoppet till en bättre framtid för barn och unga. Skolgången skapar trygghet och rutiner i vardagen.
”Utbildning är den hållbaraste formen av utvecklingssamarbete. Kyrkans Utlandshjälp arbetar för att världens fattigaste människor ska ha en möjlighet till den utbildning de behöver. Vi stöder särskilt barn, unga och kvinnor samt personer med funktionsnedsättning. Vi hjälper också barn och unga som avbrutit sin skolgång att återvända till skolan, och utvecklar därtill studiehandledningen, yrkesutbildningen och företagande”, säger KUH:S verksamhetsledare Jouni Hemberg.
År 2019 riktas insamlingens intäkter bland annat till Kenyas fattigaste område, Turkana. Där är andelen barn och unga som går i skolan betydligt lägre än landets genomsnittsnivå. Av områdets barn och unga i skolåldern går endast kring 60 procent i skolan. Skolavgifter och priset på skolmaterial är för dyrt för många av familjerna.
Genom insamlingens intäkter samarbetar KUH med pastoralistfamiljer. De får höra om nyttan med utbildning och de uppmuntras att anmäla sina barn till skolan.
Insamlingen Gemensamt Ansvar:
stöder skolgången för de mest utsatta och uppmuntrar dem som avbrutit skolgången att återvända till skolan
stöder företagsamma elevers skolgång ekonomiskt
delar ut skolmaterial och hygienartiklar åt eleverna
bygger vattensystem åt skolorna så att barnen får dricka och tvätta sina händer
utbildar fler kompetenta lärare till glesbygder.
Unga har rätt till utbildning
I Finland används medlen från Gemensamt Ansvar för att stöda mindre bemedlade barns och ungas studier.
Ca 120 000 barn och unga i Finland växer upp i familjer med små inkomster. För många unga riskerar drömyrket förbli en dröm om familjen inte har råd med de kostnader som studierna medför, såsom dator och läroböcker.
”Att utestängas från utbildning och drömmar som går om intet är en djup tragedi för den enskilda men det innebär också märkbara ekonomiska utmaningar för hela samhället. Vi måste se till att grundlagens 16 paragraf förverkligas; fattigdom får inte bli till hinder för utbildning för en enda ung människa”, säger Gemensamt Ansvars insamlingschef Tapio Pajunen.
”Såväl i Finland som i katastrofområden är samhällets framtid beroende av hurdana möjligheter man ger framför allt unga. Genom att ta dem i betraktande bygger vi framtiden”, säger biskopen i Lappo Simo Peura.
Mer information:
Kyrkans Utlandshjälps arbete och intervjuförfrågningar: Kristiina Markkanen, informatör, tel. 040 141 7482
Insamlingen Gemensamt Ansvar: Tapio Pajunen, insamlingsledare, tapio.pajunen@yhteisvastuu.fi, p. 0400 870 041
I det krigsdrabbade Syrien är också skolgången en ständig kamp. Utlandshjälpens arbete i Syrien har hjälpt ungdomarna att hitta tillbaka till skolan, och resultaten är hoppingivande.
Ångesten var överväldigande när 16-åriga Hayam återvände till skolan.
Hayams familj flydde från striderna i sin hemby till en flyktingförläggning, och när säkerhetsläget försämrades där bar det av vidare till Dar’a. Nu jobbar hennes far på en tegelfabrik i staden. Lönen räcker knappt till hyran och mat för familjen.
Flykten tvingade Hayam till ett mellanår från skolan. För att fortsätta behöver hon stödundervisning, men det har familjen inte råd med.
”När jag började i skolan här var jag långt efter mina klasskompisar och kom inte i fatt dem. Allting kändes svårt”, berättar hon.
Barnen har lidit speciellt mycket av kriget i Syrien. Över två miljoner barn som är på flykt inom landet kommer inte att gå i skolan i år heller. I grannländerna råkar 700 000 syriska barn ut för samma problem.
Bild: IOCC
Av dem kommer tusentals att växa upp utan att ha tillbringat en endaste dag i skolan. Andra genomgår flera års avbrott i skolgången. Kyrkans Utlandshjälp hjälper barnen och ungdomarna att återuppta undervisningen i samarbete med sin partnerorganisation IOCC i Dar’a, Al-Hasakah och Damaskus.
Aida är på sitt sista år i högstadiet. Hennes familj flydde från Duma till Ma’arouneh i huvudstaden Damaskus förorter. Här är det säkrare och billigare att bo, men hon saknar skolan.
”Jag beslöt mig för att studera på egen hand och hitta en skola där jag kunde göra sista årets tenter. Men det var för svårt att läsa för sig själv”, säger Aida.
Enligt henne går det inte att lära sig matematik utan en lärare, och en privatlärare tar för mycket betalt.
När Aidas granne berättade om stödundervisningen som Utlandshjälpen finansierar anmälde hon sig genast till kurserna. Det gjorde också Salem, som gick på första klassen i högstadiet när familjen lämnade hemorten Mesraba.
”Lärarna är som bröder för mig. De är alltid färdiga att hjälpa oss med att repetera saker och förklara dem för oss som om vi vore deras egna barn”, säger Salem.
Kyrkans Utlandshjälp har med hjälp av sina finländska understödjare stött över 2 000 ungas skolgång sedan hösten 2015. Närmare två tredjedelar av dem är flickor.
Bild: IOCC
Största delen av ungdomarna bor i trakten kring Dar’a där kriget fick sin början år 2011. Där tog Hayam tillfället i akt direkt efter att hon hörde om möjligheten av sina kompisar. Hon berömmer nivån på undervisningen.
”Lärarna kommer till och med före oss till klassrummet, och de respekterar oss”, säger Hayam.
14-åriga Salam, som går sitt sista år i grundskolan, säger sig tidigare ha varit en av de bästa eleverna i sin skola. Hon grämer sig över allting hon gått miste om under tiden som flykting.
”När jag först fortsatte i skolan hade jag problem med matematik, fysik, kemi och engelska, och var jätteledsen och frustrerad. Jag trodde att jag förlorat allting”, berättar Salam.
”Nu är lektionerna lätta att hänga med. Jag känner att hoppet har återvänt.”
I Syrien har upp till en fjärdedel av alla skolbyggnader förstörts helt eller delvis. Skolor används dessutom som tillfällig inkvartering för flyktingar, men också väpnade grupper har tagit över en stor del av dem. Över 50 000 lärare och övrig skolpersonal har övergett sina jobb.
Många lärare har ändå valt att fortsätta trots att de därmed sätter sitt eget liv på spel. Hoppet om en bättre morgondag lever så länge skolorna är öppna. Barnen som fått utbildning kommer att spela en nyckelroll när det förhoppningsvis blir möjligt att återuppbygga Syrien.
”Jag har bestämt mig för att vara framgångsrik och uppfylla mina drömmar. Jag känner mig hoppfull och självsäker”, säger Hayam.
