Nu pratar vi om mens! – På Bukere högstadieskola i Uganda fick man med en enkel metod slut på frånvaro på grund av mens
Tre av fyra flickor i Uganda missar skoldagar på grund av menstruation. På högstadiet i Bukere har man löst problemet genom att öka medvetenheten om mens hos både flickor och pojkar. Flickorna har också fått mensskydd och tvål.
Text: Elisa Rimaila Bild: Antti Yrjönen Översättning: Sonja Vuori
ÖVER HUNDRA tonåringars spänning och det ekvatoriala eftermiddagsgasset har gjort luften i klassrummet så tjock att man nästan kunde sätta den på burk.
Ungdomarna, som sitter trångt i sina bänkar, tisslar och tasslar när läraren Jolly Kyogabirwe påbörjar en lektion om reproduktiv hälsa och sexuella rättigheter på Bukere högstadium i centrala Uganda.
Nu ska vi prata om mens! Sorlet tystnar.
”Menstruation är inte en sjukdom som gör att ni ska stanna hemma och inte delta i undervisningen”, säger Kyogabirwe.
Några flickor i den främsta raden sneglar på varandra. På bänkraden längst bak lutar sig pojkarna intresserat framåt, så vi låter läraren fortsätta.
”Om er mens börjar mitt under skoldagen har skolan engångsbindor för nödsituationer. Vi vill hjälpa er så att ni kan stanna kvar i skolan trots mensen”, säger läraren Kyogabirwe till flickorna.
I synnerhet i flyktingbosättningar är frånvaro på grund av mens ett verkligt hot mot utbildningen. Många flickor är borta från skolan flera dagar varje månad.
Bukere högstadium motverkar frånvaro genom att ordna lektioner i menshygien och i samband med dem dela ut en påse med tygbindor, tvål och underkläder till flickorna.
Läraren Kyogabirwe går igenom de tecken som kroppen ger innan menstruationen börjar och påminner om att det lönar sig att vara medveten om den egna menstruationscykeln.
Pojkarna längst bak räcker ivrigt upp händerna.
”Varför är bindorna så olika stora – och den där så enorm?”
”Hur länge kan man använda en och samma tygbinda?”
Bukere mellanstadieeleven Best Kemigisa, 20, presenterar kalsongerna och det permanenta bandaget som är fäst vid menstruationshygienpaketet som delas ut till flickor i skolan med stöd av Kyrkans Utlandshjälp.
Att göra permanenta bandage själv sparar pengar
NÄR LEKTIONEN är slut kan flickorna och pojkarna prata fritt.
”Det är intressant att veta hur saker och ting fungerar. En del av oss pojkar visste ingenting före det här”, säger Emmanuel Nsengimana, 20.
”Det är bra att diskutera tillsammans”, fortsätter Best Kemigisa, 20.
Lektionen får Manzi Biraguma, 16, att fundera på om det skulle kunna vara en bra affärsidé att tillverka tygbindor. Hans kommentar får flickorna att skratta, men det är ingen dålig idé, bekräftar Sonia Kyasiimire, utbildningsspecialist på Kyrkans Utlandshjälps Uganda-kontor.
”Om vi skulle få tilläggsfinansiering kunde vi ordna en workshop där man lär sig att tillverka tygbindor också till försäljning. Utbildningen skulle till exempel kunna kombineras med yrkesutbildning”, säger Kyasiimire.
Livscykeln för en tygbinda är ungefär ett år, vilket gör dem till ett ur miljösynvinkel bättre alternativ än engångsbindorna. Om flickorna skulle tillverka bindor själva skulle de också kunna spara pengar.
Ett paket med fem tygbindor kostar 25 000 ugandiska shilling (sex euro) i butiken, medan engångsbindor kostar flickorna mellan 5 000 och 10 000 shilling (cirka 1,5–2,5 euro) per månad.
På ett flyktingområde är detta en betydande summa. Kostnaden för ett paket bindor motsvarar ungefär hälften av FN:s flyktingorgans kontantbidrag.
”Mångas föräldrar har inte fått någon utbildning om menshygien. Det kan vara svårt för dem att förstå varför flickor ska erbjudas särskilda mensskydd”, säger Manzi Biraguma.
Flickorna nickar. Bristande kunskap kan leda till diskriminering och exkludering från vardagliga aktiviteter, så som socialt viktiga religiösa sammankomster.
”Det finns de som kanske tror att flickor är ”orena” under menstruationen, eller att de på något sätt är skadliga”, säger Patience Kabarokore, 17.
Manzi Biraguma och Emmanuel Nsengimana är glada över att pojkarna på Bukere skola har tagits med på lektionerna om menshygien. Ibland får killars nyfikenhet och frågor tjejer att skratta.
Emmanuel Nsengimana påpekar att flickorna själva kunde undvika att bli stigmatiserade genom att sköta sin hygien.
”Framför allt pojkar kanske vill sitta någon annanstans än bredvid en flicka som inte har ordentligt mensskydd. De kanske skäms. Jag menar allvar, det finns pojkar som är sådana!”
Kommentaren följs av en debatt mellan flickorna och pojkarna om huruvida menstruation är något att skämmas för.
”Mens är en naturlig del av livet. Det faktum att man har mens innebär att man är normal”, säger Best Kemigisa.
”Ibland är det svårt att delta i andras glädje och aktiviteter när man har mens. Speciellt om man inte mår bra. Då skäms jag”, försvarar sig Fatumah Kenganzi, 17 år.
Hon säger att hon som muslim inte får be eller fasta under sin menstruation.
”Det är ganska förståeligt. Bönemattan kan ju till och med bli smutsig”, funderar hon.
Mensskydd och andra menshygienprodukter kan vara en överväldigande kostnad, särskilt för familjer som lever som flyktingar i Uganda. Finns det inga pengar måste många tjejer stanna hemma under mens varje månad.
Bristen på mensskydd tar bort skoldagarna från tjejer
I BUKERE känner varje ung person någon som har stannat hemma från skolan på grund av sin mens. Och det är inte så konstigt, för enligt uppgifter från 2020 av ett ugandiskt ministerium är tre av fyra flickor i skolåldern frånvarande från skolan 2–3 dagar i månaden på grund av mens. Enligt samma statistik känner upp till 65 procent av flickorna och kvinnorna i Uganda att de inte har råd med adekvata mensskydd.
Fatumah Kenganzi skulle föredra engångsmensskydd om hon hade råd.
”Flickor skulle säkert gärna använda engångsbindor, men de är inte särskilt tillgängliga här”, säger Sonia Kyasiimire och hänvisar till det höga priset.
KUA:s arbete för menstruationshygien omfattar mer än att bara dela ut bindor och hålla lektioner. På Bukere högstadium har omklädningsrum och vattenposter byggts i anslutning till toaletterna för att underlätta flickornas vardag. Enligt statistik från 2020 rapporterade endast 60 procent av flickorna och kvinnorna att de hade regelbunden tillgång till vatten för att tvätta sig själva och tygbindorna.
Fatumah Kenganzi är den enda av flickorna som skulle föredra att använda engångsbindor om hon fick välja. Hennes liv med tygbindor underlättas av det faktum att hon bor i ett elevhem i anslutning till skolan.
”Det finns vatten på skolan så att man kan tvätta sig och bindorna. I den lågstadieskola jag gick i var man tvungen att gå hem mitt på dagen för att tvätta sig om man råkade ha en olycka.”
Flickorna berättar att de är mest nervösa för situationer där mensen oväntat kommer mitt under skoldagen. Skoldagen kan bli plågsamt skamfylld särskilt på grund av pojkarnas beteende.
”De gör narr och kallar en för blodkjol, och alla får höra om det”, säger Patience Kabarokore.
Kommentaren får pojkarna att snegla på varandra.
”Jag tror att vi gör det av okunnighet. Det är förvirrande att ens tänka på var blodet kommer ifrån på sådana ställen på kläderna. Vi pojkar är känsliga”, försvarar sig Birakuma.
”Flickor kunde prata öppet om de här sakerna. Kom och berätta för oss om ni behöver hjälp. Vi hjälper nog”, fortsätter Nsengimana.
Den sista meningen får alla tre flickor att brista ut i skratt. Patience Kabakore är dock tacksam för att pojkarna nu får information via skolan.
Best Kemigisa, Fatumah Kenganzi och Patience Kabarokore har hört pojkarnas hån när en flickas mens har börjat oväntat mitt under skoldagen och saken har blivit uppenbar för de andra eleverna.
”Jag tror att pojkarna är genuint intresserade av de här sakerna. Nu har de fått möjlighet att delta och lära sig. Fram till för några år sedan blev de utslängda ur klassrummet när man började prata om menstruation.”
Hur planerar pojkarna att använda den information de får om menshygien i skolan?
”Om jag hade en fru och hon behövde hjälp med att tvätta sina tygbindor, så skulle jag naturligtvis hjälpa”, säger Biraguma efter en stunds funderande.
Flickorna tror inte det.
”Aldrig i livet! Du vet inte ens hur mensblod luktar”, utmanar Fatumah Kenganzi.
”Visst då. Jag ska i alla fall erbjuda mig att hjälpa min fru när jag en dag får en. Min fru är mitt ansvar. Självklart skulle jag hjälpa till”, lovar Biraguma.
Pengar och män avgör flickors och kvinnors ställning i Nepal – eller hur, Deepika Naidu?
Deepika Naidu är Kyrkans Utlandshjälps expert i Nepal och arbetar bland annat med att stödja kvinnors rättigheter i lokalsamhällen. Redaktionen förhörde Naidu om påståenden som hon stöter på i sitt arbete varje vecka.
Text: Erik Nyström Foto: Dibya Karki Översättning: Sonja Vuori
Du gör påverkansarbete på KUH:s Nepal-kontor i Kathmandu. Du är infödd stadsbo, men det bästa med ditt jobb är att besöka landsbygden.
Ja. Det mest givande med det här jobbet är att träffa de människor jag arbetar med. Det bästa är att se framsteg, oavsett hur små de är. Stora förändringar tar tid, men att livet förändras för till exempel bara en familj kan ha en enorm inverkan på ett hela lokalsamhället. Att bevittna utveckling stärker ytterligare min motivation och känslan av att vara i rätt bransch.
Det bästa sättet att påverka är att låta en extern konsult komma in och tala om hur människor ska leva och tänka.
Vi går inte in i samhällen för att dela med oss av vårt eget perspektiv, utan stöder genom till exempel specifik utbildning i ämnen som är relevanta för samhället. Vi involverar alla: kvinnor och män, oavsett kast eller andra sociala uppdelningar. För många är det viktigaste att få information om sina rättigheter så att de kan säga ifrån och påverka saker.
Pengar löser problemen med barnäktenskap.
Familjer som lever i fattigdom går ofta med på barnäktenskap eftersom det överför ansvaret för flickan till mannen. Sonens familj får i sin tur en hemgift. Jag har hört hjärtskärande berättelser om hur de ekonomiska fördelarna inte har motsvarat förväntningarna. En flickas familj kunde trots sina löften inte förse pojkens familj med en motorcykel, och som hämnd brändes flickan levande. Beslut om att gifta bort barn är antingen desperata val eller en vana som är djupt rotad i samhällena. I allmänhet bryr sig föräldrarna om sina barn. Barnäktenskap kan förhindras genom att man ökar medvetenheten om hur skadliga de är och genom att man stöder vuxnas försörjning och barnens skolgång.
Vissa skadliga traditioner, som chaupadi, är omöjliga att helt stoppa.
Under chaupadi är en flicka eller kvinna instängd i ett skjul under sin menstruation. Hon får inte röra vatten, mat eller andra dagliga förnödenheter utanför skjulet. Hon är helt beroende av andra. Anledningen till denna sedvänja är vanligtvis att ”man har man alltid gjort så”. Genom att öka medvetenheten förändras seden långsamt. Jag tror inte att det är omöjligt att bryta seden, men det kommer inte att ske över en natt.
Det är männens ansvar att få slut på könsbaserat våld.
Det kan inte vara enbart männens ansvar. Jag har under lång tid arbetat för kvinnors rättigheter. Nepalesiska kvinnor lämnar sällan sina hem och är kanske inte ens medvetna om att de utsätts för våld i hemmet. Jag har till och med hört kvinnor tro att om en man inte använder våld i hemmet så älskar han inte sin fru. Våldet kan ha pågått i generationer. Både kvinnor och män behöver veta att våld är fel. Kvinnor måste kunna prata om det med andra kvinnor och bilda en enad röst mot könsrelaterat våld.
Det i juni publicerade regeringsprogrammet innehåller planer på betydande nedskärningar i utvecklingssamarbetet, vilket skulle ha stora konsekvenser globalt och i Finland.
Från 1990 till 2015 minskade antalet människor som lever i extrem fattigdom med nästan två tredjedelar, en otrolig bedrift på bara 25 år.
Förutom det halverades barnadödligheten under samma tidsperiod, och allt fler barn – speciellt flickor – fick möjlighet att gå i skola. Allt det här skulle ha varit omöjligt utan välplanerat utvecklingssamarbete.
Trots att statistiken ser bra ut finns det ännu mycket att göra. Oväntade naturkatastrofer och krig gör att hjälp fortfarande behövs. Det mest alarmerande är att många av de markörer som används för att utvärdera utveckling efter coronapandemin börjat visa nedgång. Till exempel lever 70 miljoner fler människor i extrem fattigdom nu jämfört med 2019. Bland annat miste många sina utkomstmöjligheter av restriktionerna som skulle förhindra Covid-19 från att spridas. Kriget i Ukraina har i sin tur försvårat tillgången till mat i och med utebliven spannmålsexport.
Det är alltid lättare – för att inte tala om kostnadseffektivare – att uppehålla en bra situation, än att låta det man byggt upp förfalla och sedan återuppbygga. Det är totalt fel läge att vända ryggen mot världen när vårt stöd behövs som mest. Rysslands anfallskrig i Ukraina och den globala pandemin har också visat att vi finländare påverkas mer av vad som sker långt från hemlandet än vi tidigare trott, och att det är omöjligt för oss att stänga ut omvärldens utmaningar.
Det är oumbärligt att vi fortsätter bära vårt ansvar.
De allra fattigaste länderna verkar förbli fattiga från år till år och årtionde efter annat. Vad har de fattigaste länderna gemensamt? Varför tar de sig inte ur fattigdomen och vad finns att göra för deras situation?
1. BRISTER I HÄLSA OCH UTBILDNING.
Ett sätt att definiera världens fattigaste länder är FN:s lista över minst utvecklade länder (LDC). På listan som uppdateras med tre års mellanrum finns nu 46 länder, varav majoriteten ligger i Afrika. De övriga länderna finns i Asien och Stilla havet, och dessutom finns Karibiska Haiti på listan. När man för in länder på LDC-listan granskar man bland annat invånarnas inkomstnivå, hälsa och utbildning.
2. FATTIGDOM BERÖR EN ENORM MÄNGD MÄNNISKOR.
En dryg tiondedel av världens befolkning bor i sköra stater, och enligt Världsbanken lever omkring åtta procent i extrem fattigdom. Kännetecknande för fattigdom är till exempel höga dödstal för mammor och barn, kvinnors svaga ställning samt befolkningens låga utbildningsnivå. Merparten av arbetet görs utanför det officiella arbetslivet till exempel i hemmet, och därför kan statens tjänster inte finansieras med skatteintäkter. Grundläggande tjänster såsom utbildning och hälsovård är bristfälliga.
3. KOLONIALISMENS SKUGGA GÖR UTVECKLINGEN LÅNGSAM.
Många fattiga länder påverkas ännu av arvet efter kolonialismen. De forna kolonialherrarna ritade godtyckligt upp gränserna för dagens självständiga länder, och de följer till exempel inte etniska linjer eller traditionella bosättningsområden. Rikedomen från naturresurser har hamnat i fickan på en mycket liten del av befolkningen. När ett samhälle på det här viset har utvecklats åt fel håll, är det utsatt för konflikter och strider mellan etniska grupper. I en outvecklad administration kan tillvägagångssätt som strider mot god förvaltning, såsom korruption och missbruk av tillgångar, få fotfäste.
4. HINDER PÅ VÄGEN TILL TILLVÄXT.
Fattiga länders utvecklingen kan förhindras till exempel på grund av en konflikt, dålig förvaltning i synnerhet i små länder eller en ekonomi helt centrerad kring naturresurser. Även grannländerna har betydelse speciellt för de länder som inte själva har tillgång till havet. Det är av största vikt för växande ekonomier att få tillträde till världsmarknaden och att kunna trygga varutransporter.
5. VÄGAR RUNT HINDREN.
Man kan också ”utexamineras” från FN:s LDC-lista, vilket hänt bland annat Botswana och Vanuatu. Även i sköra länder finns det mycket man kan göra bland annat genom utbildning. Att till exempel utveckla yrkesutbildningen är ett effektivt sätt att erbjuda vägar in i arbetslivet och till försörjning. Samtidigt måste man komma ihåg att fastän positiv utveckling sker, blir kvinnor, funktionshindrade eller marginaliserade etniska grupper ofta utanför den. Det är viktigt att alla inkluderas så att utvecklingen sträcker sig över hela samhället.
6. LOKALT TÄNK ÄR VIKTIGT.
En hurudan utveckling talar man om när man säger att utvecklingen ska sträcka sig över hela samhället? Till exempel att mäta bruttonationalprodukten (bnp) och förväntad livslängd är västerländska sätt att definiera utveckling. Under de senaste åren har utvecklingssamarbetet förändrats märkbart så att det i första hand leds av lokalbefolknigen. På så sätt är det lokalbefolkningen själv som sätter agendan för utvecklingen. Förutom bnp och andra mätningar tittar man också på enskilda människors ställning och möjlighet att leva ett sådant liv som de önskar.
7. FUNGERANDE HJÄLP BLICKAR MOT FRAMTIDEN.
Humanitärt bistånd beskrivs ofta som omedelbar katastrofhjälp. Bistånd behövs dock också i utdragna konflikter och bland flyktingar. Att fokusera enbart på akut bistånd är kortsiktigt: för att människor ska kunna ta sig ur fattigdom måste man skapa utbildning, arbetsplatser och försörjningsmöjligheter. Därför är det bästa sättet att hjälpa sköra stater att kombinera olika former av bistånd: att förutom på den akuta nöden tänka också på framtiden och på att permanent utrota fattigdomen. Även fredsarbete spelar en viktig roll.
8. RIKEDOM BEHÖVER INTE BETYDA EXPLOATERING.
Vi har redan länge varit medvetna om att utveckling inte kan betyda en för naturen och klimatet ohållbar västerländsk konstumtionsbaserad livsstil. När man definierar den önskade utvecklingen måste man alltså också beakta det faktum att livet i väst inte heller kan fortsätta på samma sätt. En konsumtionsinriktad och exploaterande modell för utveckling är inte ett alternativ.
9. HUMANITÄR HJÄLP ÄR LÖSNINGEN, INTE PROBLEMET.
Det är vanligt att utvecklingsbistånd kritiseras, och även Finlands senaste regeringsförhandlingar visade att det är ett omstritt ämne. Det är ändå inte bara en moralisk och etisk plikt att hjälpa, utan det tryggar också goda levnadsförhållanden åt oss alla. Till exempel goda handelsrelationer, innovationer och främjande av teknologisk utveckling inverkar positivt på hela världen.
10. UTVECKLING ÄR TILL FÖRDEL FÖR ALLA.
Utbildning och arbete är de bästa medicinerna mot att hamna in i till exempel extremistgrupper i sin kamp för försörjning. Om ett land blir stabilt sprider det sig ofta också till grannländerna – precis som konflikter hela tiden sprider sig över nationsgränser. Därför är det också till givarländernas fördel att ge bistånd. Dessutom kan man med utvecklingshjälp reparera tidigare misstag, för även Finland har dragit orättvis nytta av naturresurser i det globala syd.
+1. KUH ARBETAR FÖR BESTÅENDE FÖRÄNDRINGAR.
I Kyrkans Utlandshjälps arbete och i bidragsgivarnas önskemål betonas kvinnornas och barnens betydelse för utveckling. När kvinnor och barn är med i beslutsfattandet och i administrativa roller ser man ofta positiva förändringar i hela samhället. Kvinnor som utbildat sig vill att deras barn också får en utbildning, vilket stöder hela det lokala samhällets utveckling.
Källor: Intervju med KUH:s vice verksamhetsledare Ikali Karvinen, FN:s konferens om handel och utveckling UNCTAD, FN:s utvecklingsprogram UNDP, Världsbanken, boken The Bottom Billion av Paul Collier.
Text: Anne Salomäki Översättning: Sonja Vuori Illustration: Carla Ladau
10+1 synvinklar som styr Kyrkans Utlandshjälps klimatarbete
Extremväder, stormar, översvämningar och till exempel den ovanliga torkan i Afrikas horn är tydliga följder av klimatförändringen.
Det förändrade klimatet leder till att miljontals människor blir utan utkomst, försvårar barnens tillgång till skola och ökar konflikter om naturresurserna. Vi listade 10+1 synvinklar som KUH försöker hålla i minnet för att minska följderna av klimatkrisen. Vårt arbete hjälper de mest utsatta människorna att anpassa sig och att bygga nytt.
1. Vi observerar miljöpåverkan
Hur påverkar vår egen verksamhet miljön, till exempel i formen av det klimatavtryck som uppstår av resor? Eller hurdana påfrestningar orsakar våra projekt för miljön, de lokala samhällena och för naturen? Använder vi oss av hållbara resurser och leveranskedjor? Alla KUH:s projekt analyseras noga. Vi strävar efter att använda oss av naturresurser och andra resurser på ett hållbart sätt. Vi har redan inkluderat observation av miljöpåverkan till en del av vår projektplanering och letar hela tiden efter nya sätt att anpassa oss till klimatkrisen.
2. Överlagd användning av resurser och landområden
KUH stödjer människors utbildning och utkomst. Det är viktigt att vårt hjälparbete, såsom stödet till jordbruk, inte äventyrar naturens mångfald och lokala ekosystem. Att restaurera gamla skolor är mer hållbart än att bygga nya. När vi bygger nytt räknar vi och analyserar noggrant vilka effekter planen och materialen har på miljön. Vi strävar efter att använda oss av redan existerande strukturer och att minska utsläpp.
3. Cirkulär ekonomi lönar sig
Våra projekt inom cirkulär ekonomi visar att ekonomisk tillväxt inte är beroende av icke-förnybara naturresurser. Även avfall kan fungera som produktionsmaterial. Tillsammans med Kvinnobanken har vi jobbat med ett innovationsprojekt i Nepal där kvinnor producerar biobränsle, kompostmylla och djurfoder av larverna till svarta soldatflugor. Larverna matas med hushålls- och jordbruksavfall.
4. Rätt till miljö är en mänsklig rättighet
Klimatgärningar är ett sätt att garantera mänskliga rättigheter. I Kenya arbetar vi tillsammans med avfallshanteringsbolaget Taka Taka Solutions. I Kvinnobankens projekt som anställer kvinnor till avfallsbranschen har man lyckats minska mängden soptippsavfall och de månatliga växthusutsläppen har minskat med 100 ton. Det motsvarar hälften av de utsläpp som uppstod i avfallshanteringen i Nyland under 2021. Soptipparna är fortfarande den största källan till metan, som är en 23-falt värre växthusgas än koldioxid. Företagets långsiktiga mål är att gå över till solenergi.
5. Förstörelse av biodiversiteten går inte att göra ogjord
I samband med klimatkrisen kan man inte ignorera andra miljöbekymmer såsom föroreningar, förstörelse av biodiversiteten samt kvävekoncentration. Vi kan anpassa oss, men miljöförstörelsen, surnande hav och att allt fler arter dör ut är utveckling som inte går att backa. Följderna kan vara katastrofala. Därför måste vi granska miljöpåverkan för alla våra projekt ur alla möjliga synvinklar.
6. Lokal kännedom är guld värt
Hållbarhet betyder olika saker för olika människor, men det kan också vara olika på olika platser. I utvecklingsfasen av våra projekt lyssnar vi på lokala samfund. Av personalen på KUH:s landskontor är 90 procent lokala proffs som förstår sig på lokala behov. Efter Idai-stormen 2019 återuppbyggde vi skolor i Mocambique. Under arbetet fick lokala sätt att förbereda sig, såsom att säkra tillgången till byggmaterial, avgörande betydelse. De lokala kunde utnyttja samma tekniker och material också för att återuppbygga sina egna hem.
7. Vi för fram de lokala rösterna
Alltför många av de mest utsatta människorna är tvungna att leva med följderna av klimatkrisen. Samma människor har påverkat orsakerna till och utvecklingen av klimatkrisen allra minst . Vårt mål är att låta deras röster höras. De har den bästa erfarenheten av och kunskapen om hur klimatpolitiken och våra handlingar borde styras. Den värsta torkan på årtionden har förstört miljontals människors liv och utkomst i Kenya och Somalia. Torkan brukar kallas för en naturkatastrof, men den orsakas av mänskliga handlingar som försnabbar klimatkrisen.
8. Biståndsarbetet styrs även av realism
I en nödsituation sparar kvicka beslut människoliv. Om vi mitt i en kris blir erbjudna att dela ut vatten i plastflaskor tar vi emot flaskorna, eftersom de kommer till användning när vi hjälper människor. Samtidigt strävar vi efter att reflektera över hur vi kan förbättra vår verksamhet och anpassa vårt biståndsarbete i nödsituationer så att det gynnar både människor och miljön.
9. Beredskap och alternativ
Katastrofer lär oss att ha bättre beredskap. På expertspråk pratar man om att öka resiliensen, alltså förmågan att stå emot och anpassa sig till påfrestningar. Vi väntar inte på att katastroferna ska slå till utan kan aktivt stoppa den med våra egna handlingar. Alternativt kan vi utveckla nya sätt att leva så att katastroferna har mindre inverkan. Vi stödjer människors möjligheter att hitta mångsidigare inkomstkällor och att utveckla flexibel utbildning.
10. Vi blickar framåt
Under de kommande åren ser vi allt oftare vilka följder klimatkrisen får. Den kommer att öka migrationen, inflationen och matbristen. KUH:s klimatstrategi anpassas enligt rådande situation. Vi verkar redan nu för att förebygga klimatkrisen och riktar blicken framåt för att vara beredda på morgondagen.
+1 Hemligt vapen för att bekämpa klimatkrisen: utbildning
Kvalitativ utbildning är ett verktyg som hjälper oss att minska följderna av klimatkrisen och skapa mer hållbara samhällen. Vi erbjuder verktyg, vårt stöd och teknik, men i slutändan är det bara samhällena själva som kan få till stånd en förändring.
Text: Aly Cabrera, Ruth Owen och Elisa Rimaila Översättning: Michaela von Kügelgen Illustration: Carla Ladau
En del av oss har mat att slänga bort, andra har nästan ingen alls. Många har mat, men inte tillräckligt näringsrik mat. Vi gjorde en lista på 10+1 saker som påverkar framtidens livsmedelsproduktion.
1. Maten räcker nog till – i teorin.
Det råder inte bara hungersnöd i världen, utan också överflöd. Den mat som produceras globalt skulle räcka till för alla, om den var rättvist fördelad. Trots att det finns enorma regionala skillnader mellan resurserna inom livsmedelsproduktion är problemet som helhet taget inte att produktionen inte räcker till, utan att vårt livsmedelssystem inte fungerar och inte är rättvist.
2. Förändrat klimat tvingar fram ändringar i livsmedelsproduktionen.
Klimatförändringen har redan orsakat långa torrperioder, stormar som är mer intensiva än tidigare och andra extrema väderfenomen, allt sådant som påverkar odlingsframgång och skördeutsikter. Därför behöver livsmedelsproduktionen både minskade utsläpp och anpassning till klimatförändringen. Livsmedelssystemet i sig ger upphov till betydande utsläpp. Därför gäller det att noga fundera hur man framöver kan minska utsläppen inom till exempel markanvändning, livsmedelstransporter och matsvinn.
3. Konflikter orsakar tomma gårdar och fat.
Kriget i Ukraina har visat hur många utvecklingsländer som är beroende av förmånligt spannmål som produceras i Ryssland och Ukraina. Konflikter stör livsmedelsproduktion, -transporter och -försäljning överallt i världen. Kvar blir ofta också odlingsmarker och den utkomst som tidigare har satt mat på bordet när våldsamheter tvingar folk att lämna sina hem. Klimatförändringen gör att resurserna blir knappare och det leder i sin tur till konflikter i framtiden.
4. Ensidig produktion är ett hot mot mångfalden.
På ungefär två tredjedelar av åkerarealen i världen odlas sammanlagt bara nio växtslag, trots att det finns tusentals växtarter som går att odla. Det effektiva lantbrukets ensidighet utarmar jordmånen och ökar risken för växtsjukdomar och skadegörare. Ett bättre alternativ är att variera mellan olika grödor och satsa på agroekologisk odling, alltså produktion som följer principerna för hållbar utveckling.
5. Stigande priser och inflation drabbar även medelklassen.
Livsmedelspriserna och inflationen har stigit så mycket att det i kombination med de höjda energipriserna gör att även medelklassen drar åt svångremmen. Situationen är en katastrof för fattiga som redan innan de nuvarande kriserna levde från måltid till måltid. Men livsmedelsjättarna och deras ägare drar nytta av situationen. Vissa tycker att man borde ingripa politiskt till exempel genom att beskatta extrem rikedom och bolagens stora vinster. Det är ändå svårt att göra, eftersom många storbolag är multinationella.
6. Mat ska vara näringsrik.
En kärnfråga för livsmedelsproduktionens framtid och hur livsmedelssystemet fungerar är matens näringsinnehåll: mat ska vara hälsosam och näringsrik. Det är inte vettigt att producera enorma mängder av samma rätter som inte enligt någon mätare är de bästa näringsmässigt. Dessutom är ohälsosam mat ofta billigare än hälsosam mat i dag. Bättre kost skulle göra oss friskare och bidra till att minska på utsläppen.
7. Mot en vegetarisk kost?
I synnerhet i de industrialiserade länderna äts det alldeles för mycket kött och animaliska produkter. En övergång till en växtbaserad kost skulle hjälpa med hälsoproblem, bidra till att sänka utsläppen och göra markanvändningen mångsidigare. Vegetarisk mat är ändå inte en lösning för precis alla situationer, för till exempel bland nomader kan djurprodukter vara den enda proteinkällan.
8. Det måste bli stopp på matsvinnet.
Nästan hälften av de frukter och grönsaker som produceras på jorden kastas bort, rapporterar FN. Det samma gäller ungefär en tredjedel av all mat. Omräknat i pengar utgör matsvinnet och mängden avfall en förlust på hundratals miljarder euro varje år. Även om vi aldrig blir av med allt matsvinn kunde man med små insatser avsevärt minska den mängd som i dag kastas bort.
9. Hatten av för det lokala.
Coronaviruspandemin och kriget i Ukraina har visat hur farligt det kan vara att vara alltför beroende av globala värdekedjor. En mångsidig livsmedelsproduktion som är mindre till formen än jätteföretagen kunde förbättra livsmedelstryggheten lokalt, skapa möjligheter att trygga biodiversitet och ge lokalsamhällen nya sätt att försörja sig.
10. Innovationer och teknologi finns redan.
Det krävs inga nya teknologiska framsteg eller helt nya metoder för att svara på de utmaningar livsmedelsproduktionen står inför: vi har redan tillgång till ett brett utbud av praktiska metoder. I stället för att söka framtidsteknologier kunde vi titta bakåt och lära oss av hur tidigare generationer odlade sina åkrar. En agroekologisk approach hjälper att stärka ett samhälles resiliens och stöder lokala odlare.
+1: Kyrkans Utlandshjälp stöder försörjning till exempel med kontantbidrag.
På många håll finns det tillgång till mat, men priserna är så höga att de fattigaste inte har råd att köpa den. Kyrkans Utlandshjälp hjälper människor som kämpar med livsmedelstrygghet till exempel genom kontantbidrag som ger familjer möjlighet att köpa livsmedel. Dessutom stöder KUH utbildning och självständig försörjning till exempel genom företagarforstran. Inom fredsarbetet bygger vi stabilare samhällen i konfliktkänsliga områden.
Intervjuobjekt och källor: Kyrkans Utlandshjälps sakkunniga inom humanitärt påverkansarbete Merja Färm, Naturresursinstitutets forskningschef och specialforskare Mila Sell, FAO:s rapporter Thinking about the future of food safety och The State of the World’s Biodiversity for Food and Agriculture, Oxfams rapport Fixing Our Food: Debunking 10 myths about the global food system and what drives hunger och CGIAR:s Global Food Policy.
Text: Anne Salomäki Översättning: Sara Torvalds Illustration: Carla Ladau
Kriget i Ukraina har fört med sig en ny flyktingkris i Europa, men de kriser som existerat innan kriget har inte försvunnit någonstans. Vi listade 10+1 fakta, saker som är bra att komma ihåg när det gäller flyktingläget i världen.
1. Det finns massor av flyktingar
Fler människor än någonsin har tvingats lämna sina hem: i slutet av år 2020 hade 82,4 miljoner människor tvingats på flykt. Redan då hade antalet fördubblats under de senaste tio åren. I praktiken lever en procent av världens befolkning mot sin vilja någon annanstans än hemma. 26,4 miljoner av dessa flyktingar har tvingats lämna sina hemländer. Eftersom siffrorna är från 2020 inkluderar de inte dem som flytt kriget i Ukraina. Antalet flyktingar som lämnat Ukraina var i mitten på april 4,5 miljoner och antalet interna flyktingar är ännu större.
2. Människor drivs på flykt världen om
I slutet av 2020 kom ungefär två tredjedelar av världens flyktingar från bara några länder: Afghanistan, Kongo-Kinshasa, Myanmar, Sydsudan och Syrien. Europa har under de senaste åren närmast tagit emot flyktingar, men flyktingkrisen som fått sitt ursprung i kriget i Ukraina är väldigt stor och snabb, också på en världshistorisk skala.
3. Människor drivs på flykt av olika orsaker
Den mest synliga orsaken att lämna sina hem är ett krig eller en väpnad konflikt. Förutom det kan en allt värre klimatkris och naturkatastrofer kan göra områden obeboeliga, åtminstone för stunden. Det syns till exempel under den pågående torkan i Östafrika. Också politik kan driva människor på flykt. Miljontals människor har till exempel lämnat Venezuela på grund av finanskrisen och människorättsbrotten där. En kris är inte alltid riktad mot hela befolkningen, utan den kan rikta sig mot en specifik folkgrupp, som sexuella minoriteter.
4. Utvecklingsländer tar emot mest flyktingar
Många av länderna som tar emot mest flyktingar är utvecklingsländer och länder med en skör demokrati. I Afrika ligger Uganda mitt bland konflikter och naturkatastrofer och landet tar emot flyktingar från bland annat Kongo-Kinshasa, Sydsudan, Burundi och Etiopien. Libanon, som själv hamnat i kris, står värd för en betydande del av de syriska flyktingarna. Länder som tar emot flyktingar behöver stöd från det internationella samfundet för att kunna erbjuda tillräcklig hjälp, både åt sina egna medborgare och åt flyktingarna.
5. Alla flyktingar bor inte i tältläger
De bilder vi ser på flyktingar är ofta från flyktingläger. Det kan ge en ensidig och felaktig bild, eftersom största delen av världens flyktingar bor i städer. Dessutom finns det i många delar av världen områden där flyktingar bosatt sig, som sedan blivit permanenta tätorter. I Uganda får flyktingar en liten tomt och rättighet att arbeta, gå i skola och använda social- och hälsovårdstjänster.
6. Kvinnor, barn och sårbara grupper är speciellt utsatta
I kriser riskerar speciellt kvinnor och barn att bli utnyttjade. Också människor som är beroende av andra människors hjälp, som åldringar och människor med funktionshinder, är i sårbar position. De behöver beskydd, så att de inte blir offer för till exempel människohandel.
7. Flyktingbarn och -ungdomar kan bli förlorad generation
Av alla som drivits på flykt är 40 procent barn. Om deras skolgång avbryts på grund av att de tvingats lämna sina hem kan de falla flera år efter i inlärningen. Det, i sin tur, gör att det senare blir svårt att utbilda sig och hitta ett arbete att livnära sig på. Också tron på framtiden är viktig. Utan det riskerar barn och unga att rekryteras och radikaliseras av terroristorganisationer.
8. Man kan också vara på flykt i hemlandet
Över hälften av dem som tvingats lämna sina hem är nu flyktingar i sina hemländer. De har stannat kvar i sina hemländer men kan inte bo på sin hemort. En konflikt eller en naturkatastrof kan ha gjort det omöjligt att bo på hemorten, medan andra delar av landet kan vara relativt trygga att bo i. Många flyktingar vill stanna nära sina hem och undviker därför att fly till sina grannländer. Drömmen kan vara att få återvända hem möjligast snabbt.
9. En del kriser pågår i årtionden
Konflikter drar ut på tiden, återuppbyggnad efter en naturkatastrof kan räcka längre än väntat och politisk förföljelse kan fortsätta också efter att regeringen bytts ut. Till exempel skulle FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar (UNRWA) bara vara ett tillfälligt hjälpmedel, men organisationen har existerat i över 70 år.
10. Också de som hjälper lider av resursbrist
Solidariteten gentemot de Ukrainska flyktingarna har varit exceptionell och hjälporganisationerna har fått betydande gåvor både av företag och privatpersoner för att kunna hjälpa ukrainarna. Organisationerna är ändå oroliga över att sådana pengar som tidigare lovats till viktiga biståndsprojekt nu kan flyttas till försvarsbudgeten eller till Ukraina. Bristen på hjälp på andra håll i världen gör kriserna svårare och kan leda till global instabilitet. Investeringar i att förebygga klimatkrisen är också viktiga, eftersom det genom klimatåtgärder går att minska antalet människor som drivs på flykt, eller i vissa fall undvika det totalt, genom att se till att områdena är livsdugliga.
+1. Flyktingar är i kärnan av Kyrkans Utlandshjälps verksamhet
Ett av Kyrkans Utlandshjälps viktigaste teman är utbildning. Att erbjuda utbildning åt flyktingar är en betydande del av organisationens verksamhet. Kyrkans Utlandshjälp anser att barn och unga måste få fortsätta sin utbildning, också i krissituationer. Därför stödjer organisationen utbildning också i etablerade flyktingsamhällen, för att erbjuda en yrkesutbildning som siktar på att hitta jobb eller starta eget företag. Förutom utbildning är Kyrkans Utlandshjälps arbete centrerat kring att trygga sitt uppehälle samt fredsarbete.
Källor: Kyrkans Utlandshjälps landsrepresentant i Uganda Wycliffe Nsheka, chefen för Kyrkans Utlandshjälps påverkansarbete Tapio Laakso, FN:s Global Humanitarian Overview
Text: Anne Salomäki Illustration: Carla Ladau Översättning: Björn Udd
Kvinnor och flickor står i fokus för vårt pandemiarbete
Efter utlysningen av coronarestriktionerna förstod vi att barnäktenskap skulle bli en utmaning i våra arbetsområden i Nepal, skriver programkoordinator Deepika Naidu.
Våldet mot kvinnor ökade och mammor och systrar gjorde mer hushållsarbete än tidigare. En del flickor slutade i skolan och allt fler barn tvingades till giftermål. Covid-19-pandemin påverkade allas liv, men konsekvenserna av skol- och samhällsstängningar var särskilt allvarliga för nepalesiska kvinnor och flickor.
Efter utlysningen av coronarestriktionerna förstod vi att barnäktenskap skulle bli en utmaning i våra arbetsområden i Nepal. Familjer med ekonomiska trångmål kan ty sig till traditionella men kortsiktiga lösningar som att gifta bort sina döttrar. Därför ville vi prioritera skyddandet av barn. Vi grundade klubbar i skolor och ordnade diskussionstillfällen och gatuteater som behandlade frågan.
Vi reste stora skyltar i byarna där vi berättade om de negativa effekterna av barnäktenskap på barns fysiska, psykiska och sociala välmående. På skyltarna berättade vi också om lagar och straff kopplade till barnäktenskap. Det var glädjande att se att både samhällen och lokalförvaltningar tog emot budskapet väl.
Covid-19 tvingade oss att svara på krisen också på flera andra sätt. Vår matdistribution nådde de mest utsatta människorna. Bland dem fanns framförallt gravida och ammande kvinnor samt personer med funktionsnedsättning.
I Nepal – precis som i många andra länder – rapporterades om ett ökat våld mot kvinnor under samhällsstängningarna. Vi gjorde vårt bästa för att underlätta situationen, till exempel genom att ordna familjedialoger och en mediekampanj. Utöver det samlade vi män, pojkar, kvinnor och flickor till tillfällen där vi diskuterade våld som riktas mot kvinnor och olika lösningar för att få slut på det. Andelslag som stöds av Kyrkans Utlandshjälp gjorde upp planer för påverkansarbete som ska förebygga barnäktenskap samt våld. Planerna överräcktes till representanter från de olika lokalförvaltningarna.
Under pandemin har kvinnor och flickor utsatts för ökat våld och utnyttjande framförallt i karantäncenter. Kyrkans Utlandshjälp och andra medborgarorganisationer lyfte fram behovet av säkra utrymmen för kvinnor och flickor, och våra insatser ledde till resultat. Efter organisationernas gemensamma utlåtande skapades egna utrymmen för kvinnor och flickor i karantäncentren.
Grundlagen i Nepal är progressiv, vilket gör mig hoppfull. Lagparagraferna och den praxis som berör barnäktenskap och motarbetar sexuellt våld är lovande. Lokalförvaltningarna har som målsättning att skapa en omgivning där kvinnor och flickor kan leva ett gott liv.
I västra Nepal, nära gränsen till Indien, var omständigheterna karga i slutet av våren. Innan monsunregnen var marken torr och det rådde vattenbrist. Det har alltid varit varmt den här tiden på året, men på grund av klimatförändringen är regnen mer ostadiga än tidigare.
”Det fanns inget här, när vi flyttade hit”, berättar Sushila Chaudhari. Nu omringas byn av åkrar och på andra sidan sker grisuppfödning. Via grönsaksförsäljning har familjen tjänat så pass mycket att de nu är självförsörjande. Sushila flyttade till byn för 12 år sedan när hon gifte sig. Området har utvecklats otroligt mycket efter det. Nuförtiden är det också möjligt att drömma.
”Jag vill utöka odlingarna och få barnen att fortsätta sin skolgång”, berättar Sushila Chaudhari.
I Kailaliområdets byar bor otaliga samhällen bestående av tidigare livegna. Torkan är inte den enda utmaningen för deras utkomst, många saknar fortfarande egen mark eller identitetsbevis. Livegenskapen lades ner i Nepal för över tio år sedan, men allas rättigheter förverkligas inte ännu heller.
En del av de tidigare livegna har kunnat registrera mark och får utkomst till exempel av jordbruk, hönshus eller små butiker. För en del är situationen ohållbar, huset är byggt på oregistrerad mark och avsaknaden av identitetshandlingar leder till att det inte går att få statligt stöd.
33-åriga Gita Chaudhari bor med sin man och två barn i Kailari. Gita flyttade till byn när hon gifte sig för 14 år sedan. Familjens 14-åriga son och 10-åriga dotter går i skolan. Familjen får sin utkomst från ett hönshus och genom att hyra existerande odlingar. Under sin barndom hjälpte Gita sina livegna föräldrar med deras arbete.
”Mina föräldrar var kamaiya-slavar när jag var barn. Jag vallade getter tillsammans med mina föräldrar. Jag fick som tur är gå i skola ända till femte klass.”
Livegna fick inte röra sig fritt eller bestämma över sin egen tid. Allt arbete som ägaren ordinerade måste göras och alla intäkter gick till honom.
”Livet som livegen var mycket svårt. Det största problemet var att vi inte fick äta i tid. Det fanns inte heller tillräckligt med tid för vila.”
Gita Chaudharis föräldrar var kamaiya-slavar när hon var barn.
Nepal har en lång historia av olika former av livegenskap. Haliya-slaveriet förbjöds 2008 och kamayia-slaveriet 2000. I bägge systemen har arbetet inneburit tungt jordbruksarbete för ägarens räkning. Skulderna var uppbyggda så att räntan hela tiden växte och återbetalningen blev omöjlig. Skulderna ärvdes av barnen, vilket förband hela familjen till slaveriet. För barnen har det här inneburit att skolan blivit på hälft eller aldrig varit en möjlighet.
I Basanti Chaudaris teashop säljs alltmöjligt ätbart, såsom samosas, nudlar och kex. Butiken som grundades för fem månader sedan har fått en bra start. Basanti har fått startpeng och utbildning för att driva butik av ett projekt som stöds av Kyrkans Utlandshjälp. Basanti hoppas att hon ska kunna spara pengar och i fortsättningen utvidga verksamheten.
”Jag har inte gått i skola och har därför inte haft arbete förrän nu. Nu har jag ett arbete och får också pengar.”
Eftersom Basanti inte själv fått gå i skola är det viktigt för henne att de egna barnen får en bättre utgångspunkt. Intäkterna från butiken använder hon för utbildningen av sina 7-åriga tvillingdöttrar och sin 10-åriga son.
