Kyrkans Utlandshjälp inleder regional hjälpinsats i Mellanöstern – första fasen stöder människor som flyr från Libanon till Syrien
En syrisk pojke fotograferad vid gränsområdet mellan Syrien och Libanon den 25 september 2024. I början av oktober hade över 100 000 flyktingar gått över gränsen från Libanon till Syrien. Foto: Omar Sanadiki, AP / Lehtikuva.
Kyrkans Utlandshjälp påbörjar en hjälpinsats som till en början riktar sig till människor som flyr från Libanon till Syrien. I insatsen ingår nödhjälp och psykosocialt stöd. Arbetet i Mellanöstern kommer att utvidgas ytterligare under de kommande dagarna för att hjälpa dem som drabbats av den eskalerande krisen i olika områden.
Kyrkans Utlandshjälp (KUA) inleder en ny storskalig hjälpinsats i Mellanöstern för att hjälpa civila som lider av våldsamheterna och flyr från attacker.
Den första fasen av insatsen riktar sig till civila som flyr från Libanon, varav största delen är kvinnor och barn. KUA har beviljat 100 000 euro från sin katastroffond för att hjälpa människor som flyr från Libanon till Syrien.
”Det krig som startade i Gaza för ett år sedan har nu som befarat spridit sig till de omgivande länderna. Mitt i allt detta är det viktigt att komma ihåg att alla människor har rätt till skydd och humanitär hjälp. Kyrkans Utlandshjälp har kontor och personal i regionen samt pålitliga partner som vi samarbetar med för att hjälp i den här akuta krisen”, säger Tomi Järvinen, verkställande direktör för Kyrkans Utlandshjälp.
Situationen i Gaza eskalerade för ett år sedan när Hamas, den islamiska motståndsrörelsen som kontrollerar Gazaremsan, genomförde terrorattacker på den israeliska sidan som en del av en långvarig konflikt. Omkring 1200 personer dödades i attackerna och 251 personer togs som gisslan av Hamas. Uppskattningsvis 40 000 civila har dött och nästan 100 000 har skadats till följd av den israeliska militära aktionen.
Den nuvarande humanitära krisen i Libanon och Syrien är ett resultat av Israels militära insatser mot Hizbollah, som inleddes i september 2024. Många människor flyr också för närvarande från Libanon till Syrien, där Kyrkans Utlandshjälp arbetar.
Många flyr från våldet för andra gången
Den libanesiska regeringen uppskattar att uppemot en miljon människor har tvingats lämna sina hem i Libanon och blivit flyktingar. I början av oktober hade mer än 100 000 av dem flytt över gränsen till Syrien, där den humanitära situationen redan är utmanande på grund av ett långvarigt krig och den förödande jordbävningen i fjol.
Bland dem som nu flyr till Syrien finns både libaneser och syrier som vid flera tillfällen tvingats lämna sina hem på grund av strider, hot från terrororganisationer och jordbävningen. 1,5 miljoner syriska flyktingar bodde i Libanon före attackerna som började i september.
KUA:s arbete i Syrien fokuserar på människors grundläggande behov. Flyktingar kommer att förses med fungerande skydd och värme inför den kalla vintern, och de får också hygienprodukter samt möjligheter till psykosocialt stöd.
”Omkring 70 procent av de som flyr till Syrien är kvinnor och barn. Bland dem som flyr konflikten finns äldre människor och personer med funktionsnedsättning. Antalet libaneser och syrier som anländer till Syrien ökar, och KUA kommer att stöda dem med nödhjälp”, säger Mazen Khzouz, KUA:s landschef för Syrien.
”På längre sikt planerar vi att jobba för flyktingbarns möjlighet att gå i skolan”, tillägger Mazen Khzouz.
Hjälparbetet kommer att utvidgas ytterligare
Det arbete som nu pågår för att stöda flyktingar i Syrien som flyr från Libanon är en del av KUA:s bredare regionala humanitära program.
Kyrkans Utlandshjälp fortsätter sitt arbete på Västbanken och i östra Jerusalem. KUA startar nu också arbete i Gaza, där kriget fortsätter, även om världens uppmärksamhet just nu är fokuserad på Libanon. Arbetet kommer att fokusera på utbildning i nödsituationer och psykosocialt stöd i den svåra humanitära situationen i Gaza. Nästa steg i hjälpinsatsen kommer att uppdateras under de kommande dagarna.
Kyrkans Utlandshjälp har haft ett eget kontor i Syrien sedan 2019, och även innan dess har bistånd levererats till regionen genom partner. På Västbanken och i östra Jerusalem har KUA haft projekt sedan 2012 och ett eget kontor sedan 2016.
Den nya humanitära insatsen kommer att bygga vidare på befintliga landsprogram och anpassas till den förändrade situationen i regionen.
För intervjuförfrågningar och andra frågor, kontakta Erik Nyström, kommunikationschef (tel. +358 40 143 4464, erik.nystrom(a)kua.fi)
Kyrkans Utlandshjälp beviljar 150 000 euro till hjälparbete i Myanmar efter tyfonen Yagi
Människor som flydde översvämningarna i östra Bagio-regionen i Myanmar återvände för att se skadorna på sina hem efter tyfonen Yagi. Bild: KUA:s landskontor i Myanmar
Tyfonen Yagi, en av de kraftigaste stormarna som drabbat Sydkinesiska havet på nästan 30 år, har orsakat omfattande förödelse i Vietnam, Myanmar, Laos och Thailand. Myanmar har drabbats särskilt hårt, med minst 160 döda och ett stort antal människor som tvingats lämna sina hem.
Kyrkans Utlandshjälp (KUA) har beviljat 150 000 euro från sin katastroffond till humanitär hjälp i Myanmar. Hjälparbetet kommer att fokusera på östra Bago-regionen och delstaten Kayin. Översvämningar har tvingat tusentals människor att lämna sina hem och orsakat betydande skador på infrastrukturen. I mitten av september beräknades mer än 230 000 människor ha tvingats lämna sina hem.
Katastrofens omfattning försvårar hjälparbetet. Kraftiga regn och avrinning från bergen har orsakat svåra översvämningar och jordskred. Många floder har svämmat över och dammar har fyllts till bristningsgränsen. Människor i Myanmar förbereder sig för att regnet ska fortsätta och orsaka mer skada. Dödssiffran ligger för närvarande på 160 och kan stiga i takt med att sökandet efter saknade personer fortsätter.
Översvämningar orsakade av tyfonen Yagi har tvingat minst 230 000 människor att fly från sina hem i Myanmar och orsakat betydande skador på infrastrukturen. Bild: KUA:s landskontor i Myanmar
Humanitärt bistånd är brådskande i katastrofsituationer
Kyrkans Utlandshjälps arbete beräknas nå cirka 3 500 personer. Stödet omfattar kontantbidrag för att hjälpa människor att köpa viktiga förnödenheter som mat, kläder och hygienartiklar. Vatten-, sanitets- och hygienprojekt är också brådskande. I översvämningssituationer kan dricksvattnet snabbt bli förorenat och sjukdomar spridas.
Arbetet utförs av KUA:s kontor i Kayin som koordinerar hjälpinsatserna med andra organisationer i regionen. Humanitär hjälp är avgörande, men den pågående politiska instabiliteten i Myanmar försvårar hjälpinsatserna.
KUA:s tioåriga arbete i landet och goda relationer med lokala organisationer utgör en bra grund för att nå de mest behövande så snabbt som möjligt.
Du kan stödja hjälparbetet i Myanmar genom att donera på KUA:s webbplats eller genom banköverföring till Osuuspankki FI08 5723 0210 0215 (ref. 3117)
Konflikten i Kongo har avbrutit skolgången för miljontals barn – Dorcas, 17, anpassar sig till det nya livet som flykting i Uganda och hoppas få gå i skolan
17-åriga Dorcas flydde från sitt hemland, Kongo-Kinshasa, mitt under en skoldag. I Uganda kämpar hon för att kunna gå i skolan och få tillräckligt med mat. KUH hjälper flyktingungdomar att bygga sig en bättre framtid.
Text: Elisa Rimaila Bild: Antti Yrjönen Översättning: Sonja Vuori
DE SVALASTE morgontimmarna är bäst lämpade för fältarbete. Den tunga gräftan med träskaft åstadkommer ett moln av damm då den träffar jorden, och Dorcas Uwamahoro, 17, spottar ut några bruna bönor ur munnen. Om regnet kommer i tid och i tillräcklig mängd kommer Dorcas familj om tre månader att ha bönor från sitt eget fält på sina tallrikar.
Solen står redan högt på himlen trots att fåglarna på kullarna omkring fältet knappt hunnit stämma upp till sin konsert. Dorcas hittar de sista bönorna i sina fickor, kastar dem på marken och drar med gräftan ett tunt lager jord över dem.
”Hemma i Kongo-Kinshasa var livet bra”, säger hon.
”Jag är ständigt hungrig och jag och mina familjemedlemmar måste arbeta hårt för att få något att äta. Mina kläder blir smutsiga och jag känner mig själv också smutsig”, säger Dorcas.
Dorcas Uwamahoro (i mitten) tappade bort sina föräldrar Salome Manizabayo (höger) och Jean Habiyaremye under flykten. I Uganda återförenades de tack vare sociala medier.
Livet som flykting har varit svårt för tonåriga Dorcas. I sitt nya hemland Uganda måste hon hjälpa sina föräldrar med olika jordbrukssyslor, så att familjen får lite mer mat på bordet.
Dorcas föräldrar gör allt de kan så att deras dotter och hennes yngre syskon kan gå i skola, trots att de är flyktingar.
Dorcas kom till Uganda som flykting våren 2022, strax efter att konflikten trappats upp igen i hennes hemregion i de östra delarna av Kongo-Kinshasa.
Flykten började mitt under skoldagen.
”Det började höras skottlossning runtomkring skolan. Min bror och jag sprang hem, men när vi kom fram till dörren insåg vi att våra föräldrar och resten av våra syskon inte längre var där. Vi slängde våra böcker och fortsatte springa”, minns Dorcas.
Konflikten i Kongo-Kinshasa startade långt innan Dorcas föddes. Under tre brutala decennier har mer än fem miljoner människor mist livet. Kongo-Kinshasa är ett enormt land, och konflikten i dess östra del är en av de mest bortglömda i världen: konflikten når rubrikerna främst när något större händer. Ett sådant ögonblick var i mars 2022, när väpnade grupper återigen blev aktiva och hundratusentals tvingades fly från sina hem.
I slutet av 2023 hade omkring en halv miljon kongoleser flytt över gränsen till grannlandet Uganda och nästan sex miljoner levde som flyktingar i sitt eget land. Den långa våldscykeln har redan haft en enorm inverkan på flera generationer av unga människor. Många har tvingats hoppa av skolan och leva ett liv skuggat av rädsla.
”Jag saknar mina vänner, men jag vet inte var de är”, säger Dorcas Uwamahoro. Hon flydde sitt hemland i april 2022, mitt under en skoldag.
Sociala medier förenade familjen som flytt Kongo-Kinshasa
När man blickar västerut från Dorcas nuvarande hem, den stora flyktingbosättningen Nakivale vid Ugandas södra gräns mot Kongo-Kinshasa, är det svårt att förstå vilka naturrikedomar som finns mellan de två länderna – och vilket mänskligt lidande de har orsakat på andra sidan gränsen.
Kongo-Kinshasa och dess östra granne Uganda skiljs åt av Edwardsjön, ett av Afrikas största vattendrag, och de karga Virungabergen. De är också kända i världen som ”de dimhöljda bergen”, tack vare den amerikanska etologen Dian Fosseys bästsäljande självbiografiska bok och Hollywoodfilmen baserad på den.
Istället för vild natur är de mjukt böljande kullarna runt Dorcas hem huvudsakligen planterade med matbananträd, eller matoke. På sluttningarna har man också plöjt åkrar för majs och bönor, och längs vägen som uppkommit i den rödbruna sanden går getter och ankoleboskap med sina långa horn sakta fram. Bland djuren vandrar människor som bär på bananknippen, vattenkanistrar och gräftor.
Dorcas kom till Uganda från östra Kongo-Kinshasa längs en annan rutt än resten av familjen. Tack vare smarttelefoner och sociala medier hittade familjemedlemmarna varandra strax efter att de passerat gränsen till flyktingmottagningen.
”Jag hade redan hunnit tänka att jag inte skulle få se mina föräldrar igen. Jag mådde fruktansvärt dåligt, men FN:s flyktingorgan UNCHR:s personal försäkrade mig om att det fanns hopp.”
”Jag blev otroligt glad då jag fick se dem”, säger Dorcas.
Enligt FN:s flyktingorgan ger Uganda skydd åt 1,5 miljoner flyktingar från Kongo-Kinshasa och Sydsudan. Siffrorna gör Uganda till det största flyktingmottagande landet i Afrika och det fjärde största i världen.
17-åriga Dorcas Uwamahoro har totalt åtta syskon. Förutom storebror har hon småsyskon som hon sköter när hennes föräldrar arbetar på fälten.
Dorcas familj bosatte sig i Nakivale flyktingläger, den plats där bosättningen av ugandiska flyktingar i tiderna började. Det är den äldsta flyktingbosättningen i hela Afrika, ursprungligen etablerad redan år 1958. Under sex decennier har Öst- och Centralafrika drabbats av en rad naturkatastrofer och konflikter som har tvingat miljontals människor att fly från sina hem.
År 2020 var området, som till sin storlek motsvarar kommunen Nakkila i Satakunta, hem för mer än 170 000 flyktingar från Kongo-Kinshasa, Burundi, Rwanda, Somalia, Etiopien och Eritrea. Flyttrörelsen är kontinuerlig. Vissa har stannat i årtionden, andra har fötts som flyktingar. Andra har haft tur och har kunnat återvända hem.
Dorcas (med ryggen mot kameran) mamma Salome Imanizabayo, 40, är en erfaren jordbrukare. Hemma i Kongo-Kinshasa hade familjen egna åkrar.
Flyktingskapet gjorde familjen beroende av mathjälp
FLYKTINGSKAPET har varit ett beskt piller att svälja för 17-åringen. Livet skiljer sig mycket från vad Dorcas är van vid. I hemlandet Kongo arbetade Dorcas pappa som lärare och hennes mamma brukade familjens egen mark. Dorcas gick i skolan och levde ett normalt tonårsliv, som inkluderade umgänge med vänner.
”Jag saknar mina vänner, men jag vet inte var de är nu. Under det uppblossade kriget gick alla sina egna vägar”, säger hon allvarligt.
När man lyssnar på Dorcas är det tydligt hur mycket hon oroar sig för framtiden. Största delen av elvapersonersfamiljens små medel går nu till mat. Varje familjemedlem får genom Världslivsmedelsprogrammet (WFP) både livsmedel som bönor, matolja, salt och majs samt lite pengar, men donationerna räcker inte för att täcka alla behov. Framför allt är det inte tillräckligt för att hålla familjens barn i skolan.
Et ole hyväksynyt markkinoinnin evästeitä nähdäksesi videon.
Se videon.
”Hemma i Kongo fanns det inga sådana problem. Här är skolgången ständigt hotad eftersom vi inte har råd med skolavgifterna”, säger hon.
I Uganda dröjde det tre månader innan Dorcas kunde gå till skolan.
”Jag undrade ständigt var jag skulle få tag på böcker och en skoluniform och om jag någonsin skulle få gå tillbaka till skolan. Jag var verkligen deprimerad”, säger hon.
Nu går Dorcas i skolan de flesta dagar. Dorcas fick skolmaterial, en ryggsäck och den uppmuntran hon behövde från Kyrkans Utlandshjälp, som med stöd av sin katastroffond sedan 2022 har arbetat med att få barn och ungdomar tillbaka till skolan i Nakivales flyktingbosättning.
Hjälpartiklarna från Världslivsmedelsprogrammet WFP har blivit en viktig del av Dorcas Uwamahoros, 17, (i mitten) matsäkerhet i Uganda. Dorcas hämtar en gång i månaden ransonen hon får från distributionsplatsen.
Uganda stöder flyktingarna som anländer genom att ge varje familj lite land där de kan odla mat åt sig. Dorcas Uwamahoros familj familj hackar åkern de fått i flyktingbosättningsområdet i Nakivale. Familjen planterade sin första bönskörd i september 2023.
Dorcas pappa Jean Habiyaremye, 42, arbetade som lärare i Kongo-Kinshasa. Han hoppas att möjligast många av hans barn f¨r gå i skola och att de får en så bra framtid som möjligt.
Dorcas familj har med nöd och näppe råd att betala för skolan, men inte för skolmaten. Hon tvingas ofta sitta med kurrande mage under eftermiddagens lektioner.
Skolmaten i Nakivale skulle kosta 60 000 shilling per termin, vilket motsvarar knappt 15 euro. För det skulle man kunna köpa en lunch i centrala Helsingfors, men för en flykting i Uganda är det mycket pengar.
Inflationen har drivit upp livsmedelspriserna också i Uganda. Samtidigt har stora traditionella hjälporganisationer som Världslivsmedelsprogrammet WFP och flyktingorganisationen UNHCR tvingats att drastiskt minska sitt bistånd på grund av brist på finansiering. WFP:s kontantbidrag per person i Ugandas flyktingområden är 12 000 shilling, eller cirka 2,90 euro per månad. Detta är långt under de cirka 2 euro per dag som definierats som gränsen för extrem fattigdom. Av Dorcas familjemedlemmar får en del hjälp i form av mat, andra i form av kontanter.
Bristen på finansiering beror till stor del på två saker: Det faktum att världens uppmärksamhet i hög grad har varit riktad mot Ukraina, inte Afrika. Samtidigt har kriserna i regionen förvärrats kraftigt på grund av klimatförändringar och politisk instabilitet, vilket har tvingat hundratusentals nya människor att fly från sina hem, inte bara i Kongo-Kinshasa utan även i länder som Sydsudan, Somalia, Etiopien och Sudan.
En av 17-åriga Dorcas uppgifter hemma är att förbereda sina sexåriga tvillingsyskon för skolan, och att föra dem dit. Dorcas är ledsen över att Asante Melody och Pacific Yvonne inte ens får mat under skoldagen, eftersom familjen är så fattig.
Språket i skolorna i Uganda skapar problem
Förutom en kurrande mage är det en annan sak som komplicerar skoldagen för Dorcas och många andra flyktingar.
”Hemma studerade vi på swahili och franska. Här talar lärarna bara engelska. På grund av mina bristande språkkunskaper fick jag flytta ner några årskurser.”
Efter att hon flydde Kongo-Kinshasa tappade Dorcas Uwamahoro (i mitten.) kontakten med sina vänner. I Uganda har hon fått nya vänner som delar erfarenheten att vara flykting. Kongoleserna Asante Ruzuba (till vänster.) och Neema Bizimana är Dorcas skolkompisar.
Språkutmaningen grämer flickan, men skolorna i flyktingområdena följer den officiella ugandiska läroplanen. Där definieras undervisningsspråket som engelska.
”Hemma var jag en av de bästa eleverna i min klass. Jag räckte alltid upp handen och förstod allt. Jag kände mig smart”, berättar hon.
För att klara sig i skolan måste Dorcas lära sig engelska. Ofta är hon frustrerad över hur svårt allting är.
”Jag förstod ingenting de första dagarna i skolan!”
Så småningom har Dorcas lärt sig språket och hon får också hjälp av en frivillig engelsklärare på skolan som själv har kommit som flykting från Kongo-Kinshasa.
Trots att skolgång på ett obekant språk är tungt vill Dorcas Uwamahoro tro att ihärdigt studerande öppnar dörrar i framtiden.
”Nu vet jag hur man säger hej och jag kan åtminstone hälsa på läraren i klassrummet”, säger Dorcas som tydligen undervärderar sina kunskaper en del. Den unga kvinnans favoritämnen i skolan är matematik och kemi – i dem klarar man sig med att räkna.
I Nakivale går flyktingar och lokala barn och ungdomar från området i samma skola. Språket förenar också flyktingar av olika nationaliteter. Dorcas säger att hon också får stöd av sina nya vänner som hon fick så snart hon kom till Uganda.
”Vi började lära känna varandra eftersom vi har ett gemensamt språk”, säger hon.
En av Dorcas nya vänner är Neema Bizimana, 19, som precis som Dorcas har varit tvungen att vänja sig vid ett nytt liv i ett främmande land. Tonårsflickornas familjer delar nu på samma, av den ugandiska staten donerade åker på flyktingområdet.
På bosättningsområdet för flyktingar i Nakivale får Dorcas Uwamahoro, 17, stöd i sitt slitande i skolan av kompisen Neema Bizimana, 19. Trots åldersskilnaden är flickorna på samma klass, eftersom båda varit tvunga att lära sig engelska för att kunna följa med undervisningen.
Dorcas och Neema hjälper som bäst sina föräldrar att plantera bönor på åkern. Skörden förväntas om tre månader. Flickorna hoppas att den egna skörden ska göra slut på den ständiga hungern.
Tröttheten och bekymren verkar ändå glömmas bort i sällskap med en vän. Under sina pauser fnittrar flickorna tillsammans där de lutar sig mot sina arbetsredskap.
”Jag har vänner här som ger mig hopp. De har bra idéer och de uppmuntrar mig också att gå kvar i skolan, oavsett vad som händer”, säger Dorcas.
År 2024 stöder Gemensamt Ansvar unga människors livshantering och framtidsutsikter i hemlandet och utomlands. Med intäkterna från insamlingen stöder Kyrkans Utlandhjälp genom sin katastroffond utbildningsbehoven på Ugandas flyktingbosättningar.
Delta i insamlingen Gemensamt Ansvar
Skicka textmeddelandet APU20 (donation 20 €) till numret 16588 eller skicka en valfri donation via MobilePay till numret 85050. (Tillstånd för penninginsamling RA/2020/639 ja ÅLR/2023/7525)
Kyrkans Utlandshjälp beviljar 220 000 euro för att stödja familjer i Östra Jerusalem och på Västbanken
En kvinna bar ett barn i sina armar i staden Jenin på Västbanken i slutet av november. BILD: LEHTIKUVA/NASSER ISHTAYEH/SOPA IMAGES/SIPA
Efter katastrofen i Gaza har den humanitära situationen försvagats också på andra palestinska områden. Kyrkans Utlandshjälp betonar psykosocialt stöd, skydd av barn i en humanitär kris, samt utbildning av lärare för distansundervisning i Västra Jerusalem och på Västbanken.
KYRKANS UTLANDSHJÄLP (KUH) beviljar 220 000 euro ur sin katastroffond för att hjälpa krigsdrabbade familjer i Östra Jerusalem och på Västbanken. Arbetet fokuserar på psykosocialt stöd, skydd av barn i en humanitär kris, samt lärarnas distansundervisningsfärdigheter. Dessutom har KUH som mål att stödja familjer som förlorat sin inkomst på grund av krisen.
”Vid sidan av den mycket utmanande situationen i Gaza, lider även familjer i Östra Jerusalem och på Västbanken av en stor humanitär kris. På grund av våldet i området är barnen traumatiserade och rädda. Den psykiska bördan är stor”, säger Sabina Bergholm, landschef för Kyrkans Utlandshjälp.
Den humanitära situationen i de palestinska områdena har försämrats märkbart sedan den 7 oktober 2023, då terrororganisationen Hamas attackerade Israel och tog gisslan. Sedan dess har Israel attackerat Gaza både genom lufträder och markoffensiv.
Den svåra situationen på Gazaremsan påverkar livet för familjer även på Västbanken och i Östra Jerusalem. Mängden tvångsöverföringar av palestinier, våld mot palestinierna och demoleringar av deras hem har ökat markant. Gränserna för de palestinska områdena har stängts, vilket gör att många familjer har förlorat sin inkomst, samtidigt som varor inte kan föras över gränsen som tidigare.
Arbetet fokuserar på barns och familjers psykosociala välbefinnande
Kyrkans Utlandshjälp har arbetat för likvärdig utbildning av hög kvalitet på Västbanken och i Östra Jerusalem i flera år. Kriget har gjort det mycket svårare för barn att gå i skolan och leva en i trygg vardag.
”I Östra Jerusalem och på Västbanken har krisen lett till att barn inte kan gå i skolan, eller att vägen till skolan är osäker. Skolorna i området har övergått till distansundervisning, antingen helt eller till största delen. Barnen har nu sämre möjligheter att lära sig. Därför behöver lärarna på området få stöd i att organisera distansundervisning”, säger Bergholm.
Målet för Kyrkans Utlandshjälp och dess lokala samarbetsorganisationer är att stödja barns psykosociala välbefinnande mitt i en kris. I kristider är skolan en naturlig plats att föra samman samhället och hantera trauman. Lärare på Västbanken och Östra Jerusalem kommer att få stöd att organisera distansundervisning och för att undervisa och hantera traumatiserade barn i den nya situationen.
Utbildningarna anordnas i samarbete med lokala professionella lärare och finska volontärer från Lärare utan gränser.
KUH söker ständigt nya sätt att hjälpa
I slutet av oktober skickade Kyrkans Utlandshjälp en expert på humanitärt bistånd till Mellanöstern för att samla information om hur organisationen bäst skulle kunna hjälpa människor i nöd. Kyrkans Utlandshjälp arbetar för närvarande inte i Gaza.
”Det har varit mycket svårt att få information om situationen i Gaza, och endast ett fåtal organisationer har kunnat leverera hjälp till Gaza. Målet för Kyrkans Ulandshjälp är att också i framtiden effektivera vårt hjälparbete med säkerheten i åtanke, och så att vi kan försäkra oss om att hjälpen når de mest utsatta, säger Marja Jörgensen, chef för internationellt arbete på KUH.
Den humanitära situationen i Gaza är katastrofal. Gazas myndigheter och FN:s humanitära organisation (OCHA) uppger att upp till 15 000 civila dött under kriget. Av Gazas 2,2 miljoner invånare har 1,8 miljoner varit tvungna att lämna sina hem och blivit interna flyktingar.
Du kan hjälpa genom att ge en gåva:
Kyrkans Utlandshjälp har öppnat en nödhjälpsinsamling för att se till att barn kan fortsätta gå i skolan på Västbanken och i Östra Jerusalem. Du kan delta i insamlingen:
Kyrkans Utlandshjälp är Finlands största internationella hjälporganisation. Vi är en partnerorganisation till Utrikesministeriet och en av grundarna av ACT-alliansen, ett internationellt biståndsnätverk av kyrkor, samt en del av ett stort internationellt samarbetsnätverk.
ÅR 2022 VAR OMSKAKANDE. Stora kriser fick oss att ifrågasätta vår världsbild och invanda verksamhetssätt på ett bredare plan än någonsin tidigare. Det lönar sig inte att jämföra kriser och den smärta de orsakar. Nöd och smärta är likvärdiga erfarenheter oavsett orsak eller plats. I samtal med experter och vanliga finländare har vi insett att världen har förändrats på ett bestående sätt. De bekanta spelreglerna ifrågasätts. En känsla av otillräcklighet som har bubblat under ytan har nu vuxit fram.
Det senaste året har på många sätt varit ett förändringens år även för Kyrkans Utlandshjälp. Vi hade avslutat vår verksamhet i Europa bara några år tidigare eftersom vi tänkte att vårt arbete är gjort. När Ryssland anföll Ukraina i februari 2022 ändrades allt över en natt – och för en mycket längre tid än vi kunde ana. Med finländarnas oöverträffade stöd inledde Kyrkans Utlandshjälp snabbt biståndsarbetet i Ukraina. På kort tid upprättades ett landskontor och ett av vår organisations största biståndsprogram. Mitt bland all chock och misstro kunde vi konkret se hur enskilda människor, företag, församlingar och myndigheter gav pengar och tid för att stödja människor i Ukraina.
I FEBRUARI 2023 hade vår partner Hungarian Interchurch Aid nått 275 860 människor i hjälpinsatsen som KUH och andra ACT Alliance -organisationer stödde. Vårt landskontors arbete fokuserade i huvudsak på utbildning och nådde redan under år 2022 sammanlagt 18 400 människor som lidit av kriget i Ukraina.
Händelserna i Ukraina speglar även vår verksamhet i till exempel Afrika. Afrikas horn utsätts för den värsta torkan på årtionden. Arbetet för att stävja torkan är en del av våra anställdas vardag framförallt i Kenya och Somalia. Spannmålet som levererats från Ukraina har varit en viktig del av områdets matskydd. Kriget har orsakat brist på spannmål och därmed en akut matkris och snabb inflation i området som led av en rad problem redan tidigare. Vårt långvariga biståndsarbete i Myanmar försvårades av militärjuntans statskupp.
I Turkiet och Syrien försvårade jordbävningen och följderna av klimatkrisen arbetet. Händelserna bevisade också varför Kyrkans Utlandshjälps verksamhet fortfarande är nödvändig. Vi kan lindra smärta och förmedla hopp för många som lever mitt i nöd. Utöver krig och de konkreta kriser som följer efter katastrofer står vi även mitt i en global politisk kris. Det pratas till och med om en ny världsordning. Kriser erbjuder möjligheten att vända sig inåt, vilket är en naturlig skyddsreaktion.
SÅ FUNGERAR VI INSTINKTIVT vid hotfulla situationer. De tidigare nämnda kriserna har ändå bevisat att vi inte klarar oss ensamma. Vi måste lära oss att verka tillsammans. En central insikt är att vi måste känna igen andras nöd och verka för det gemensamma bästa – även utanför Finlands gränser. Det är befogat att fråga sig, finns det hopp?
Mitt svar grundar sig på det arbete vi kan göra med ert stöd: barn får gå i skola, törstiga får vatten, hungriga får mat, flyktingar får asyl och arbetslösa får arbete. Människans verksamhet är kärnan i alla lösningar. Tillsammans med våra givare och samarbetspartner stödde vi över en miljon människor år 2022. Vi har kunnat stärka de människor som lever mitt i kriser. De kan överleva och förbättra sina egna liv.
I kärnan av KUH:s hjälparbete är de lokala anställda som upplever katastroferna både genom sitt jobb och sina privatliv
Karam vaknade av jordbävningen, Marianna flydde kriget. Susan skippar arbetsdagar för att hämta vatten. KUH:s anställda berättar hur det är att leva mitt i en katastrof.
VISSTE DU att mer än 3 000 människor arbetar för Kyrkans Utlandshjälp och av dem är 95 procent experter anställda på plats och ställe? Våra lokala anställda är biståndsarbetets hjältar. De lever mitt i de katastrofer som är avlägsna för många.
I den här artikeln möter vi KUH:s experter som har upplevt kriget i Ukraina, torkan i Östafrika och den förödande jordbävningen i Syrien. För dem är jobbet inte bara ett jobb, eftersom familjens och hemlandets framtid står på spel.
Karam Sharouf har jobbat för Kyrkans Utlandshjälp sedan 2019. ”I Syrien har vi inte haft möjlighet att förbereda oss för katastrofer som jordbävningar och pandemier, eftersom vi levt under bombningar och attacker det senaste årtiondet”, säger han. Bild: Karam Sharouf / KUH
Syriska Karam Sharouf har levt hela sitt vuxna liv bland katastrofer, men tycker ändå att ljuset glimtar in genom fönstret.
”I början trodde jag att vi attackerades igen. Ljudet påminde om de bombningsljud som vi blivit vana att höra under kriget. Till slut förstod jag att marken skakade.
Det var den 6 februari 2023, morgonnatt. Jag sov i vårt hem som ligger på fjärde våningen i Syriens huvudstad Damaskus. I chock grep jag tag om min fru och mina barn. Saker föll och gick sönder, men som tur är blev vi inte skadade.
Jag är en 33-årig syrier. Jag har i praktiken levt mitt i olika katastrofer under hela mitt vuxna liv: det decenniumlånga kriget, coronapandemin och nu förödelsen efter jordbävningen. Många syrier planerar att lämna landet. Vi har bara haft kris på kris.
Jag har jobbat för KUH sedan 2019, då jag blev KUH:s första lokala anställda i Syrien. Redan innan det hade jag en tioårig erfarenhet av att jobba inom organisationer. Efter jordbävningen har vi varit mycket upptagna. I Syrien har vi inte haft möjlighet att förbereda oss för katastrofer som jordbävningar och pandemier, eftersom vi levt under bombningar och attacker det senaste årtiondet. Vi har inte haft en uppfattning om hur man sköter något sådant som en jordbävning.
Precis före skalvet hade vi i Kyrkans Utlandshjälp utvidgat vårt arbete till Aleppo och Raqqa, som många kommer ihåg som huvudstad för Isis. Människorna i de här städerna har levt under ett enormt tryck. De har berättat att de behöver tid bara för att hämta andan efter allt ont. De hade inte behövt en katastrof såsom jordbävningen i sina liv. Många har på grund av den senaste katastrofen förlorat sitt hem eller sin familj.
Trots den svåra situationen tänker jag att det för oss syrier finns ett litet fönster där det flödar in ljus. Det håller mig kvar här. Vår uppgift är att få människor att finna sin styrka.
Syriens framtid beror framför allt på lokalbefolkningen, även om vi också behöver det internationella samfundets hjälp. När folk ligger i och jobbar för sitt eget land, föds en känsla av samhörighet. Jag har harmat mig över hur vita människor förhåller sig till oss från Mellanöstern. Medan jag jobbat för KUH har jag inte märkt något sådant, fastän vi hela tiden är i kontakt med Finland och våra andra verksamhetsländer. Personalen vid KUH:s Syrienkontor är nästan helt syrisk. Det är ganska exceptionellt och väcker en hel del positiv uppmärksamhet.”
Ukrainska Marianna Zhurbenko flydde kriget och skulle nu utan att tveka öppna sitt hem också för andra flyktingar.
”Jag minns hur jag misstroget stirrade upp på himlen från fönstret i mitt eget hem i Gostomel väster om Kiev. Det var den 24 februari 2022 och helikoptrarna surrade och telefonen ringde i ett. Mina vänner ringde i panik och befallde mig och min familj att fly. Kriget hade plötsligt börjat och frontlinjen gick bara 500 meter från vårt hus. Det kändes som om jag skulle ha tittat på en film genom mitt fönster.
Marianna Zhurbenko jobbar som logistikkoordinator vid KUH i Ukraina. Bild: Antti Yrjönen / KUH
På kvällen började artillerieldens oljud och vi bestämde oss med min för att fly. Vi packade in vår 9-åriga son, vår sex månader gamla bebis och vår hund i bilen. Vi for först till Kiev och sedan till västra Ukraina.
Där levde jag med mina pojkar de följande månaderna. Jag vakade mycket och lyssnade till min 9-årings gråt. Den yngsta förstod som tur var inget av situationen.
Främmande familjer lät oss bo hos dem. Vi försökte erbjuda dem betalning för vatten och el som vi förbrukade, men de gick inte med på att ta emot pengar. Kriget har förenat oss ukrainare. Jag skulle också utan att tveka nu öppna dörren för främmande familjer, om en sådan situation ännu skulle uppstå.
Kriget har förändrat mina egna värderingar. Jag förstod att saker inte har någon betydelse. Livet, hälsan, familjerelationer och kärlek blev viktiga värderingar för mig.
Vi kunde återvända till vårt hem i maj 2022. Då var Kiev öde. Det fanns minor och delar av ammunition på vår gård. Minorna städades bort och nu kan barnen tryggt leka där.
Före kriget arbetade jag i en ansvarsfull position i ett sömnadsföretag. Efter att jag återvänt hem blev det klart att även om min arbetsplats inte hade förstörts i striderna, hade alla anställda flytt och de hade inga planer på att återvända.
I juni började jag som logistikkoordinator vid Kyrkans Utlandshjälp. Jag ansvarar för inköp och till exempel för att KUH:s hjälppaket till skolor hittar fram.
Jag var internflykting och vet hur folk känner sig. Jag tycker det är härligt att jag kan hjälpa barn. Jag gillar mig själv när gör det här jobbet.”
Susan Abuba Jackson kom till Kenya från Sydsudan år 2017. Hon jobbade som lärare i sitt hemland och nu är hon läraren på Kalobeyei flyktingläger. Bild: Björn Udd / KUH
Susan Abuba Jackson som bor i ett flyktingläger i Kenya är lärare, men måste ibland använda arbetsdagen för att hämta vatten.
”Jag är lärare. Torkan försvårar förutom elevernas vardag även mitt eget liv. Jag har fem barn hemma, så vissa dagar är jag helt enkelt tvungen att gå efter vatten i stället för att komma på jobb. Annars klarar sig inte mina egna barn. Om jag inte själv får mat har jag inte energi att undervisa. Vi är fyra lärare i skolan. Grupperna är så stora att det är omöjligt att orka om man är hungrig och törstig.
Jag kom till Kenya från Sydsudan år 2017. Jag flydde kriget. Jag minns att en person blev skjuten och därefter blev vi attackerade. Jag flydde tillsammans med mina barn hit till Kenya, min man blev kvar i Sydsudan som soldat.
Jag jobbade som lärare i Sydsudan i 12 år. När jag kom hit började jag som grundskolelärare. De senaste två åren har jag jobbat som barnträdgårdslärare i en skola som drivs av Kyrkans Utlandshjälp på Kalobeyei flyktingläger.
Jag tycker om att jobba med barn eftersom de är så flexibla, lär sig fort och är så oförställda. Småbarnspedagogik är mycket viktigt. Det är grunden för allt lärande.
Torkan är nu vårt största problem. Vanligen har vi 500 elever, men många stannar hemma från skolan eftersom det inte finns vatten i skolan heller. Om det inte finns vatten, kan vi inte ens bjuda på mat.
Barnen här har stora specialbehov. Många har kommit rätt från kriget, de har trauman, deras föräldrar kan ha dött och de kanske till och med bor ensamma med sina äldre syskon. Vår uppgift är att ta hand om de här barnen och se till att de får en bra utbildning. Det är svårt i en sådan här situation.”
Nödhjälpen bistår när situationen är som mest hopplös. Med hjälp av globalt samarbete organisationer emellan skyddar man liv och upprätthåller människovärde, om det så gäller en plötslig naturkatastrof eller en utdragen konflikt.
1. Nödhjälp räddar liv.
I många katastrofsituationer är det bokstavligen livsviktigt att snabbt få hjälp. Enligt humanitära principer är nödhjälpen ämnad för dem som verkligen behöver den, och dess syfte är att rädda liv och upprätthålla människovärde. Vanligen är det fråga om vatten, mat, skydd och mediciner, det vill säga oumbärliga förnödenheter. Även utbildning är livräddande verksamhet, och därför är det kärnan i KUH:s arbete.
2. Mottagarna väljs på basis av situation och behov.
Behovet av nödhjälp kan uppstå akut eller vara följden av en utdragen situation. När behovet av nödhjälp uppstår strävar lokala aktörer, tillsammans med internationella aktörer som redan finns på plats, att hjälpa omgående. Dessutom följer FN:s kontor för samordning av humanitära frågor OCHA med världsläget och kartlägger behoven. Med hjälp av kartläggningen utreder det internationella samfundet vem som behöver vilken slags hjälp och när. I samband med till exempel naturkatastrofer blir en heltäckande kartläggning vanligen klar inom ett par veckor, och handlingsplanen lever i enlighet med situationen.
3. Hjälpen har många former.
Behovskartläggningen är bra när man ska avgöra vilken slags hjälp som är mest akut och vilken form av hjälp som passar bäst för respektive situation. Till exempel är kontantbidragen som KUH använder sig av bättre och mer kostnadseffektiva än varudonationer, ifall katastrofområdet fortfarande har en fungerande marknad. Om det inte finns en marknad kan direkta varudonationer vara på sin plats. Vi införskaffar alltid varorna så nära krisområdet som möjligt. Det är väsentligt att lyssna till samhällets önskemål: familjer önskar till exempel ofta att barnen ska få gå i skola så fort de grunläggande behoven har tryggats.
4. Samarbete gör det möjligt att koordinera.
Alla organisationer rusar inte till alla ställen samtidigt. Vid stora katastrofer är intern koordination inom det internationella samfundet mycket viktig. Organisationer deltar beroende på sin egen expertis och lokalkännedom. KUH deltar ofta i satsningar inom utbilding och leder också samarbetsprojekt inom utbildningsektorn. Den globala koordineringen håller alla uppdaterade om vilken hjälp som erbjuds vem och var. Dessutom märker man om något område fortfarande är utan hjälp och vilken slags hjälp som fattas.
5. Politik kan försvåra hjälparbetet.
Konflikter och politiska strider kan försvåra leveransen av krishjälp. FN har i en resolution krävt att sanktioner inte får förhindra humanitär hjälp. Det kan innebära en mängd problem att banker är stängda eller transaktioner inte lyckas på grund av sanktioner. En vägspärr kan också konkret hindra leveransen av förnödenheter.
6. ”Alla pengar går ändå till krigsherrarna” – utom att de inte gör det.
Biståndsorganisationerna verkar professionellt. Man övervakar noggrant hur medel används och vilka vägar pengarna tar, och mekanismerna mot korruption gäller såväl den egna, som partnernas och underleverantörernas verksamhet. I många sköra länder är korruption ett betydande problem, och den humanitära hjälpen är inte immun mot detta. Därför uppdagas sådana fall nu och då. Att de avslöjas är ändå bevis just på att övervakningen fungerar.
7. Alltid är det inte möjligt att hjälpa.
Biståndsorganisationerna verkar ofta i mycket svåra förhållanden och de är beredda på många olika slags situationer och hot. Ibland kan läget ändå vara så livsfarligt, att det inte är tryggt att sända personal till platsen. De senaste åren har hjälparbetare också varit måltavlor för olika beväpnade grupper på konfliktområden. Svåra situationer uppkommer också om myndigheterna förutsätter att man hjälper endast ”de egna” eller kräver att en del av biståndsmaterialet ges till exempel till soldater. Även i de här situationerna förhandlar organisationerna kontinuerligt så att man ska kunna erbjuda hjälp enligt principerna för humanitärt bistånd.
8. Katastroffonden bereder sig på det oväntade.
Kyrkans Utlandshjälp samlar medel både för enskilda kriser och för konflikter generellt. Tack vare katastroffonden är det möjligt att reagera vid akuta nödsituationer. När pengar krävs snabbt och flexibelt kan man omgående nyttja medel ur fonden. Med stöd av fonden kan man också hjälpa i situationer som inte nödvändigtvis mobiliserar stora skaror bidragsgivare på sekunden.
9. Nödhjälp behövs för akuta katastrofer och långvariga kriser.
Behovet av nödhjälp kan uppstå vid akuta katastrofer, som krigsutbrott eller plötsliga naturomvälvningnar, eller vid en långvarig och eskalerande kris, som torka som leder till hungersnöd. Katastrofer som utvecklas långsamt är ofta mer komplicerade och därmed betydligt dyrare att sköta, men de väcker sällan lika mycket uppmärksamhet hos bidragsgivare som till exempel en plötslig jordbävning. Kriterierna för nödhjälp är alltid de samma: nödhjälp får de som verkligen behöver den.
10. Alla kriser syns inte i rubrikerna.
Genom att följa med medierna håller man sig inte nödvändigtvis ajour om var den största nöden finns just nu. Rapporteringen om till exempel Ukrainakriget har varit berättigad och förståelig, men samtidigt har många andra utdragna situationer hamnat i skuggan av de dagsaktuella händelserna. Till dem hör bland annat Östafrikas utdragna torka. En svår situation måste vanligen bli extremt svår innan den uppmärksammas i medierna: om man till exempel utlyser hungersnöd tas detta mer sannolikt upp i nyheterna än rapporter om hotande hungersnöd.
+1. Lokalbefolkningen har nyckelrollen i KUH:s nödhjälp.
De lokala känner sin egen omgivning och sina egna nätverk bäst. Därför räcker det inte att lokalbefolkningen ger råd och verkställer beslut, de måste också vara med i beslutsfattandet. Vid KUH:s landskontor drivs verksamheten av lokala anställda och vid många biståndsprojekt verkar KUH i samarbete med sina partnerorganisationer eller genom att stöda lokala organisationer.
Källor: Intervjuer med KUH:s Merja Färm, sakkunnig inom humanitärt påverkansarbete och Jan De Waegemaeker, sakkunning inom humanitär hjälp.
Text: Anne Salomäki Översättning: Sonja Vuori Illustration: Carla Ladau
Offren för jordbävningen i Syrien får kontantbidrag och psykosocialt stöd
12 år av krig, en mångårig pandemi och en förödande jordbävning. Syrien har upplevt den ena krisen efter den andra och landets humanitära katastrof djupnar.
KYRKANS UTLANDSHJÄLPS arbete för att hjälpa jordbävningens offer i Syrien har fortgått under hela våren. Serien jordbävningar som började den 6 februari 2023 orsakade enorma skador i Turkiet, men också i Syrien där det humanitära läget redan från förut varit svårt i och med det 12 år långa kriget.
På Kyrkans Utlandshjälps verksamhetsområden i Aleppo, Hama, Homs och Latakia bor tiotalstusen familjer nu i tillfälliga skyddsrum och i knuterna hos lokala familjer.
”En stor del av människorna har förlorat sin utkomstmöjlighet. Vi stöder över 1 000 familjer med kontantbidrag i Aleppo och Latakia där situationen är som mest utmanande. Med hjälp av kontanter kan familjerna köpa de saker de behöver: till exempel mat, kläder eller hygienartiklar”, berättar KUH:s programchef i Syrien Karam Sharouf.
Skalven dödade minst 7 000 personer i Syrien. Enligt uppskattningar tvingades över 100 000 syriska familjer lämna sina hem mitt i den kalla vintern. När nödhjälpen inleddes fick cirka 4 000 vuxna och barn varma vinterkläder och hygienartiklar med stöd av KUH.
KUH:S OPERATION för att hjälpa jordbävningens offer i Aleppo och i västra Syrien är för tillfället ungefär i storleksordningen 1,7 miljoner euro. Utdelningen av förnödenheter fortsätter alltjämt, men hjälparbetets nya skede satsar också på psykosocialt stöd och utbildning, vilket redan i flera år varit tyngdpunkten för KUH:s arbete i Syrien.
Barnen som lever i tillfälliga skyddsrum deltar i aktiviter för psykosocialt stöd och i stödundervisning.Dessutom ordnar man sådant program för barnen som är ämnat att främja sociala och emotionella färdigheter. KUH reparerar också skolor som lidit av skalven i Aleppo, Hama och Latakia.
”Vi försöker nu hjälpa jordbävningarnas offer. Dessutom försöker vi hålla fast vid alla utbildningsrelaterade projekt som var igång redan innan jordbävningen”, berättar Sharouf.
Lia Mohamad al-Hayek föddes den 6 februari, samma dag som jordbävningen skakade Syrien och Turkiet. Lia har tillbringat de första veckorna i sitt liv på en nödinkvartering tillsammans med sin mamma, pappa och sina två syskon. På bilden är Lia i famnen på Kyrkans Utlandshjälps anställda Anadel.
Miljontals syrier var i behov av humanitärt stöd redan innan jordbävningen
Kyrkans Utlandshjälps arbete i Syrien har redan i flera år fokuserat på att stöda landets utbildningssektor. Skolor som skadats under kriget har reparerats, lärare har fått utbildning och för barnen har man ordnat stödundervisning och olika aktiviteter.
”I och med jordbävningen har våra arbetstimmar ökat, behoven är enorma och det finns inte tillräckligt med internationell finansiering att få. Katastrofen belastar våra anställda också personligen, och vi försöker erbjuda mentalt stöd också för dem”, säger Sharouf.
Miljontals syrier var i behov av humanitärt stöd redan innan jordbävningen. Enligt Sharouf har den ena humanitära katastrofen efter den andra gjort livet svårt för lokalbefolkningen och folk börjar vara mycket frustrerade.
”Unga försöker nu resa utomlands för att få sig en framtid. Kriget har inte fått en lösning, den ekonomiska situationen försvåras och folk har inte jobb. Dessutom är det dåligt ställt för hälsovården och skolsystemet”, räknar Sharouf upp utmaningarna i sitt hemland.
En förödande jordbävning drabbade Kyrkans Utlandshjälps verksamhetsland Syrien – den kalla vintern ökar behovet av snabb hjälp
På morgonen den 6 februari drabbades Syrien och Turkiet av en jordbävning med magnituden 7,8. På den syriska sidan är Aleppoområdet hårdast drabbat. Foto: AFP / TIDNINGSFOTO
Kyrkans Utlandshjälp (KUH) har beviljat 200 000 euro från sin katastroffond till att hjälpa barn och familjer som drabbats av jordbävningen i Syrien.
JORDBÄVNINGEN MED magnituden 7,8, som inträffade tidigt på måndagsmorgonen den 6 februari, har orsakat enorm förstörelse i de norra delarna av Syrien och i Turkiet. Byggnader har kollapsat i jordbävningen, och antalet döda och skadade befaras stiga, eftersom det finns många människor fångade i ruinerna.
I norra Syrien är det för tillfället väldigt kallt, eftersom det är vinter i området. Många byggnader tog skada i jordbävningen, och riskerar nu att rasa. Därför måste de som flytt jordbävningen stanna utomhus. Det är nu viktigt att se till att jordbävningsoffren har tillgång till varma kläder, filtar, skydd och andra förnödenheter som hjälper dem att överleva vintern.
På onsdagsmorgonen har 3 000 personer rapporterats skadade och över 2 500 personer rapporterats döda i jordbävningen i Syrien, ett land där Kyrkans Utlandshjälp haft verksamhet sedan 2017. I Turkiet har nästan 7 000 personer rapporterats döda och över 38 000 skadade. Den ursprungliga jordbävningens epicentrum låg cirka 30 kilometer från staden Gaziantep på den turkiska sidan, men den följdes av dussintals efterskalv, varav åtminstone ett var lika destruktivt som det första.
Jordbävningen drabbade norra Syrien mitt i vintern. Tiotusentals människor förlorade sina hem i katastrofen. Efter jordbävningen finns det ett stort behov av bland annat varma kläder för barn, filtar och annan som behövs i vintertid. Foto: AFP / TIDNINGSFOTO
I norra Syrien är det för tillfället väldigt kallt, eftersom det är vinter i området. Eftersom många byggnader tog skada i jordbävningen, och nu riskerar att rasa, måste många människor som flytt jordbävningen stanna utomhus. Därför är det nu viktigt att se till att jordbävningsoffren har tillgång till varma kläder, filtar, skydd och andra förnödenheter som hjälper dem att överleva vintern
”Behovet av hjälp är stort och situationen är utmanande. Vi följer noggrant med utvecklingen och samordnar hjälpen tillsammans med andra hjälporganisationer”, säger Mazen Khzouz, Kyrkans Utlandshjälps landschef i Syrien, belägen i Damaskus.
Kyrkans Utlandshjälp har också verksamhet i de jordbävningsdrabbade områdena Aleppo, Hama och Idlib. KUH har arbetat med att reparera skolor och hjälpa barn och unga att återvända till skolan.
”Naturligtvis kommer vi att fortsätta vårt arbete inom utbildningssektorn i Aleppo, Idlib, Hama och Raqqa. Vi är i kontakt med familjerna i jordbävningszonen som är involverade i våra projekt för att se till att de är okej och att de får den hjälp de behöver”, säger Khzouz.
Kyrkans Utlandshjälp är på plats i jordbävningszonenerna i Syrien, Hama (bild), Aleppo, Idlib och Raqqa, och utvärderar jordbävningsskadorna och tar reda på behoven hos dem som överlevde katastrofen. FOTO: KYRKANS UTLANDSHJÄLP
KUH har inlett en nödhjälpsinsamling för att hjälpa de familjer som drabbats av jordbävningen i Syrien.
”Det är chockerande när något sådant här inträffar, något som drabbar tusentals människor, utöver alla globala kriser som redan pågår”, säger Tomi Järvinen, verksamhetsledare för Kyrkans Utlandshjälp.
”Kyrkans Utlandshjälp har möjlighet att hjälpa, eftersom vi redan arbetar i de drabbade områdena. Inledningsvis tar vi oss an de akuta behoven, och så snart som möjligt satsar vi på att se till att barnens kan fortsätta få sin utbildning,” säger Järvinen.
Kontantbidrag bygger framtiden på flyktingläger i Somalia
Somalia är på brinken till hungersnöd på grund av torka, försämrad säkerhetssituation och stigande matpriser. Kyrkans Utlandshjälp hjälper internflyktingar med kontantstöd så att de kan skaffa sig mat och en utkomst.
VARJE DAG anländer nya människor till lägret Tawakal i Baidoa. De plågas av hunger, förlust av sitt levebröd och rädsla för våldsamheter. Att vistas på lägret innebär ändå inte att problemen är över. Det är svårt att hitta mat och rent vatten, skydden kollapsar och på grund av dålig hygien sprids sjukdomar. På lägrets få hälsostationer finns alarmerande många barn som lider av undernäring.
Den humanitära hjälpen blir dyrare när den världsomspännande inflationen förändrar marknaden tillsammans med de globala följderna av anfallskriget i Ukraina. Ungefär 90 procent av det spannmål som används i Somalia har kommit via Svarta havet, vilket har lett till att priserna i även Baidoa stigit med upp till 50 procent.
Krisen påverkar också på lång sikt. Ungefär 70 procent av de somaliska barnen går inte i skola på grund av torkan. Hälften av barnen i flyktinglägret får inte någon utbildning alls.
KUH hjälper de mest utsatta familjerna som kommer till lägret. Flera av dem är tidigare bönder som har förlorat sitt land och sin boskap till torkan och till terrorister. Med hjälp av kontantstödet kan de skaffa sig en ny utkomst och låta barnen gå i skola. Två somalier som fått kontantstöd av KUH och en av KUH:s anställda berättar om sina erfarenheter från lägret.
Fadumo Nuur har sju barn. Nödkontantstödet från Kyrkans Utlandshjälp har hjälpt mycket och hon är glad att höra att kontantstödet fortsätter. Bild: Mahamud Utaama / KUH
Faduma Nour Husein kom till lägret med sin man och sju barn
”Ärligt talat är livet i lägret eländigt. Tidigare bodde vi i en stad där vi jobbade inom jordbruk men här är vi flyktingar som bor i slummen.
När vi kom hit försökte vi hyra ett hus vilket visade sig vara mycket svårt. Alltid i slutet av månaden kom ägaren för att kräva hyran. Eftersom vi inte hade pengar var vi tvungna att flytta till ett läger för internflyktingar. Vi klarar oss genom att göra sporadiska jobb.
Min man tar hand om boskapen som exporteras från Kenya till Somalias huvudstad Mogadishu. Han är alltid på språng. Själv lyckades jag grunda ett litet företag. Jag började med att baka, sedan sälja mjölk. Nu säljer jag frukt och grönsaker.
Med hjälp av inkomsterna kan jag köpa mat för min familj och betala skolavgifterna. Fyra av mina barn går i både vanlig skola och koranskola. Min 19-åriga förstfödda dotter utexamineras snart från gymnasiet i Baidoa. Jag betalar 15 amerikanska dollar i månaden för hennes utbildning.
Jag jobbar hårt så att vi ska klara oss och nu klarar vi oss bättre. Nödkontantstödet från Kyrkans Utlandshjälp har hjälpt mycket och vi var glada att höra att kontantstödet fortsätter.
Min kortsiktiga plan är att använda alla kommande kontantstöd för att utvidga mitt företag. Min långsiktiga plan är att bosätta mig i Baidoa, ge mina barn en utbildning och hitta ett riktigt jobb. Om jag skulle få en bit land skulle jag kunna flytta dit och slå ner bopålarna.”
”Vi ber biståndsorganisationer att bistå oss på alla sätt de bara kan: med mat, tält, sim-kort, myggnät, liggunderlag och så vidare”, berättar Harraw Ali Borrow. Bild: Mahamud Utaama / KUH
Harraw Ali Borrow är pappa till 14 barn som blivit representant för boendena i lägret
”Vårt liv hemma i Dinsoor hade blivit outhärdligt: priserna på varor dubblades och vi hade inga inkomster. Åsnekärran var vårt enda fordon men på grund av striderna dödades djuren ofta och kärran brändes. Om nätterna hördes artillerield och ljudet av automatvapen. Många hus förstördes i bombningar. Därför flydde vi, för att rädda våra barn. De som stannade lever fortfarande ett eländigt liv.
När vi kom till lägret i Tawkal fick vi hälsovård och annat stöd. Nu har antalet människor ökat på grund av upprepade torrperioder och människorna här får knappt någon hjälp längre. Varje dag anländer människor som flyr krig och fattigdom och många går hungriga i flera dagar.
Vi ber biståndsorganisationer att bistå oss på alla sätt de bara kan: med mat, tält, sim-kort, myggnät, liggunderlag och så vidare. Kyrkans Utlandshjälps nödkontantstöd har blivit en enorm hjälp. Människor använder pengarna för att försörja sina familjer och hjälpa grannar i nöd. En del har investerat pengar för att starta eller utvidga företagsverksamhet, såsom att samla in och sälja ved, sälja och köpa mjölk samt fungera som köpmän.
Även jag investerade mitt första kontantstöd från KUH i ett försäljningsstånd och startade ett litet företag. Jag klarar mig bättre nu än innan och har flyttat min lilla dagligvaruhandel från lägret till huvudvägen där affärerna löper bättre.
De stigande levnadskostnaderna har oroat mig mycket de senaste månaderna. Om vi är beroende av biståndsorganisationernas stöd kan vi vara i knipa när stödet tar slut. Våra barn behöver mat, kläder och utbildning.
Hunger är ett av de största problemen för lägrets invånare. Andra bekymmer handlar om att de tillfälliga skyddens plast slits och rivs sönder, att vi är beroende av kontantstöden och att det inte finns drickbart vatten i närheten. Det kan ta 4–5 timmar att gå efter vatten, inklusive promenaden och köandet.”
Zeynab Mohamed säger att den främsta orsaken för människor i Baidoa att komma till lägret är det dåliga säkerhetsläget i Dinsoor. Bild: Mahamud Utaama / KUH
Zeynab Mohamed Abdi är koordinator för KUH:s humanitära bistånd och jobbar på flyktinglägret i Baidoa
”Största delen av flyktingarna som bor i Tawakallägret är bönder, köpmän och människor som haft tillfälliga jobb i Dinsoor, som ligger flera tiotals kilometer ifrån Baidoa.
De kommer till lägret av flera olika orsaker. Den främsta orsaken är det dåliga säkerhetsläget i Dinsoor. Den andra är torkan som har påverkat deras levebröd – det finns knappt om odlingsmarker och nötkreatur. Familjerna har haft svårt att hitta andra sätt att försörja sig själva.
Kriget som Ryssland startade i Ukraina har höjt matpriserna, vilket har ökat människors vardagliga utmaningar. Till exempel bränsle- och transportpriserna har stigit dramatiskt. Eftersom största delen av matvarorna kommer till lägret från huvudstaden har priserna stigit rejält. Konsumenten kan ibland betala det dubbla av ursprungspriset. Många lider av hunger för att de inte har råd med de mest nödvändiga varorna.
Kyrkans Utlandshjälp har hjälpt de mest utsatta familjerna med nödkontantstöd. Till en början får varje familj 80 amerikanska dollar i tre månaders tid. Efter det fortsätter hjälpen ofta ytterligare tre månader om det behövs. Mottagarna får använda pengarna som de själva vill.
Jag känner medlidande för flyktingarna och deras plågor, eftersom de lever utan stadigt skydd och stabila inkomster. Vi hoppas att KUH:s stöd hjälper att förbättra deras förhållanden och i vissa situationer även att förändra familjernas liv.
Under sommaren och hösten 2022 har KUH gett bistånd till 700 familjer i Baidoa. I början av 2023 finns det totalt 1 100 familjer som får bistånd. De får månatligen ett stöd på 80 amerikanska dollar. Ensamstående mammor, barn, åldringar och personer med funktionsvariationer har förtur. Under förra hjälpperioden stödde vi 5 646 människor.”
Text: Ruth Owen Översättning: Michaela von Kügelgen Foto: Mahamud Utaama
