Konflikten i Kongo har avbrutit skolgången för miljontals barn – Dorcas, 17, anpassar sig till det nya livet som flykting i Uganda och hoppas få gå i skolan
17-åriga Dorcas flydde från sitt hemland, Kongo-Kinshasa, mitt under en skoldag. I Uganda kämpar hon för att kunna gå i skolan och få tillräckligt med mat. KUH hjälper flyktingungdomar att bygga sig en bättre framtid.
Text: Elisa Rimaila Bild: Antti Yrjönen Översättning: Sonja Vuori
DE SVALASTE morgontimmarna är bäst lämpade för fältarbete. Den tunga gräftan med träskaft åstadkommer ett moln av damm då den träffar jorden, och Dorcas Uwamahoro, 17, spottar ut några bruna bönor ur munnen. Om regnet kommer i tid och i tillräcklig mängd kommer Dorcas familj om tre månader att ha bönor från sitt eget fält på sina tallrikar.
Solen står redan högt på himlen trots att fåglarna på kullarna omkring fältet knappt hunnit stämma upp till sin konsert. Dorcas hittar de sista bönorna i sina fickor, kastar dem på marken och drar med gräftan ett tunt lager jord över dem.
”Hemma i Kongo-Kinshasa var livet bra”, säger hon.
”Jag är ständigt hungrig och jag och mina familjemedlemmar måste arbeta hårt för att få något att äta. Mina kläder blir smutsiga och jag känner mig själv också smutsig”, säger Dorcas.
Dorcas Uwamahoro (i mitten) tappade bort sina föräldrar Salome Manizabayo (höger) och Jean Habiyaremye under flykten. I Uganda återförenades de tack vare sociala medier.
Livet som flykting har varit svårt för tonåriga Dorcas. I sitt nya hemland Uganda måste hon hjälpa sina föräldrar med olika jordbrukssyslor, så att familjen får lite mer mat på bordet.
Dorcas föräldrar gör allt de kan så att deras dotter och hennes yngre syskon kan gå i skola, trots att de är flyktingar.
Dorcas kom till Uganda som flykting våren 2022, strax efter att konflikten trappats upp igen i hennes hemregion i de östra delarna av Kongo-Kinshasa.
Flykten började mitt under skoldagen.
”Det började höras skottlossning runtomkring skolan. Min bror och jag sprang hem, men när vi kom fram till dörren insåg vi att våra föräldrar och resten av våra syskon inte längre var där. Vi slängde våra böcker och fortsatte springa”, minns Dorcas.
Konflikten i Kongo-Kinshasa startade långt innan Dorcas föddes. Under tre brutala decennier har mer än fem miljoner människor mist livet. Kongo-Kinshasa är ett enormt land, och konflikten i dess östra del är en av de mest bortglömda i världen: konflikten når rubrikerna främst när något större händer. Ett sådant ögonblick var i mars 2022, när väpnade grupper återigen blev aktiva och hundratusentals tvingades fly från sina hem.
I slutet av 2023 hade omkring en halv miljon kongoleser flytt över gränsen till grannlandet Uganda och nästan sex miljoner levde som flyktingar i sitt eget land. Den långa våldscykeln har redan haft en enorm inverkan på flera generationer av unga människor. Många har tvingats hoppa av skolan och leva ett liv skuggat av rädsla.
”Jag saknar mina vänner, men jag vet inte var de är”, säger Dorcas Uwamahoro. Hon flydde sitt hemland i april 2022, mitt under en skoldag.
Sociala medier förenade familjen som flytt Kongo-Kinshasa
När man blickar västerut från Dorcas nuvarande hem, den stora flyktingbosättningen Nakivale vid Ugandas södra gräns mot Kongo-Kinshasa, är det svårt att förstå vilka naturrikedomar som finns mellan de två länderna – och vilket mänskligt lidande de har orsakat på andra sidan gränsen.
Kongo-Kinshasa och dess östra granne Uganda skiljs åt av Edwardsjön, ett av Afrikas största vattendrag, och de karga Virungabergen. De är också kända i världen som ”de dimhöljda bergen”, tack vare den amerikanska etologen Dian Fosseys bästsäljande självbiografiska bok och Hollywoodfilmen baserad på den.
Istället för vild natur är de mjukt böljande kullarna runt Dorcas hem huvudsakligen planterade med matbananträd, eller matoke. På sluttningarna har man också plöjt åkrar för majs och bönor, och längs vägen som uppkommit i den rödbruna sanden går getter och ankoleboskap med sina långa horn sakta fram. Bland djuren vandrar människor som bär på bananknippen, vattenkanistrar och gräftor.
Dorcas kom till Uganda från östra Kongo-Kinshasa längs en annan rutt än resten av familjen. Tack vare smarttelefoner och sociala medier hittade familjemedlemmarna varandra strax efter att de passerat gränsen till flyktingmottagningen.
”Jag hade redan hunnit tänka att jag inte skulle få se mina föräldrar igen. Jag mådde fruktansvärt dåligt, men FN:s flyktingorgan UNCHR:s personal försäkrade mig om att det fanns hopp.”
”Jag blev otroligt glad då jag fick se dem”, säger Dorcas.
Enligt FN:s flyktingorgan ger Uganda skydd åt 1,5 miljoner flyktingar från Kongo-Kinshasa och Sydsudan. Siffrorna gör Uganda till det största flyktingmottagande landet i Afrika och det fjärde största i världen.
17-åriga Dorcas Uwamahoro har totalt åtta syskon. Förutom storebror har hon småsyskon som hon sköter när hennes föräldrar arbetar på fälten.
Dorcas familj bosatte sig i Nakivale flyktingläger, den plats där bosättningen av ugandiska flyktingar i tiderna började. Det är den äldsta flyktingbosättningen i hela Afrika, ursprungligen etablerad redan år 1958. Under sex decennier har Öst- och Centralafrika drabbats av en rad naturkatastrofer och konflikter som har tvingat miljontals människor att fly från sina hem.
År 2020 var området, som till sin storlek motsvarar kommunen Nakkila i Satakunta, hem för mer än 170 000 flyktingar från Kongo-Kinshasa, Burundi, Rwanda, Somalia, Etiopien och Eritrea. Flyttrörelsen är kontinuerlig. Vissa har stannat i årtionden, andra har fötts som flyktingar. Andra har haft tur och har kunnat återvända hem.
Dorcas (med ryggen mot kameran) mamma Salome Imanizabayo, 40, är en erfaren jordbrukare. Hemma i Kongo-Kinshasa hade familjen egna åkrar.
Flyktingskapet gjorde familjen beroende av mathjälp
FLYKTINGSKAPET har varit ett beskt piller att svälja för 17-åringen. Livet skiljer sig mycket från vad Dorcas är van vid. I hemlandet Kongo arbetade Dorcas pappa som lärare och hennes mamma brukade familjens egen mark. Dorcas gick i skolan och levde ett normalt tonårsliv, som inkluderade umgänge med vänner.
”Jag saknar mina vänner, men jag vet inte var de är nu. Under det uppblossade kriget gick alla sina egna vägar”, säger hon allvarligt.
När man lyssnar på Dorcas är det tydligt hur mycket hon oroar sig för framtiden. Största delen av elvapersonersfamiljens små medel går nu till mat. Varje familjemedlem får genom Världslivsmedelsprogrammet (WFP) både livsmedel som bönor, matolja, salt och majs samt lite pengar, men donationerna räcker inte för att täcka alla behov. Framför allt är det inte tillräckligt för att hålla familjens barn i skolan.
Et ole hyväksynyt markkinoinnin evästeitä nähdäksesi videon.
Se videon.
”Hemma i Kongo fanns det inga sådana problem. Här är skolgången ständigt hotad eftersom vi inte har råd med skolavgifterna”, säger hon.
I Uganda dröjde det tre månader innan Dorcas kunde gå till skolan.
”Jag undrade ständigt var jag skulle få tag på böcker och en skoluniform och om jag någonsin skulle få gå tillbaka till skolan. Jag var verkligen deprimerad”, säger hon.
Nu går Dorcas i skolan de flesta dagar. Dorcas fick skolmaterial, en ryggsäck och den uppmuntran hon behövde från Kyrkans Utlandshjälp, som med stöd av sin katastroffond sedan 2022 har arbetat med att få barn och ungdomar tillbaka till skolan i Nakivales flyktingbosättning.
Hjälpartiklarna från Världslivsmedelsprogrammet WFP har blivit en viktig del av Dorcas Uwamahoros, 17, (i mitten) matsäkerhet i Uganda. Dorcas hämtar en gång i månaden ransonen hon får från distributionsplatsen.
Uganda stöder flyktingarna som anländer genom att ge varje familj lite land där de kan odla mat åt sig. Dorcas Uwamahoros familj familj hackar åkern de fått i flyktingbosättningsområdet i Nakivale. Familjen planterade sin första bönskörd i september 2023.
Dorcas pappa Jean Habiyaremye, 42, arbetade som lärare i Kongo-Kinshasa. Han hoppas att möjligast många av hans barn f¨r gå i skola och att de får en så bra framtid som möjligt.
Dorcas familj har med nöd och näppe råd att betala för skolan, men inte för skolmaten. Hon tvingas ofta sitta med kurrande mage under eftermiddagens lektioner.
Skolmaten i Nakivale skulle kosta 60 000 shilling per termin, vilket motsvarar knappt 15 euro. För det skulle man kunna köpa en lunch i centrala Helsingfors, men för en flykting i Uganda är det mycket pengar.
Inflationen har drivit upp livsmedelspriserna också i Uganda. Samtidigt har stora traditionella hjälporganisationer som Världslivsmedelsprogrammet WFP och flyktingorganisationen UNHCR tvingats att drastiskt minska sitt bistånd på grund av brist på finansiering. WFP:s kontantbidrag per person i Ugandas flyktingområden är 12 000 shilling, eller cirka 2,90 euro per månad. Detta är långt under de cirka 2 euro per dag som definierats som gränsen för extrem fattigdom. Av Dorcas familjemedlemmar får en del hjälp i form av mat, andra i form av kontanter.
Bristen på finansiering beror till stor del på två saker: Det faktum att världens uppmärksamhet i hög grad har varit riktad mot Ukraina, inte Afrika. Samtidigt har kriserna i regionen förvärrats kraftigt på grund av klimatförändringar och politisk instabilitet, vilket har tvingat hundratusentals nya människor att fly från sina hem, inte bara i Kongo-Kinshasa utan även i länder som Sydsudan, Somalia, Etiopien och Sudan.
En av 17-åriga Dorcas uppgifter hemma är att förbereda sina sexåriga tvillingsyskon för skolan, och att föra dem dit. Dorcas är ledsen över att Asante Melody och Pacific Yvonne inte ens får mat under skoldagen, eftersom familjen är så fattig.
Språket i skolorna i Uganda skapar problem
Förutom en kurrande mage är det en annan sak som komplicerar skoldagen för Dorcas och många andra flyktingar.
”Hemma studerade vi på swahili och franska. Här talar lärarna bara engelska. På grund av mina bristande språkkunskaper fick jag flytta ner några årskurser.”
Efter att hon flydde Kongo-Kinshasa tappade Dorcas Uwamahoro (i mitten.) kontakten med sina vänner. I Uganda har hon fått nya vänner som delar erfarenheten att vara flykting. Kongoleserna Asante Ruzuba (till vänster.) och Neema Bizimana är Dorcas skolkompisar.
Språkutmaningen grämer flickan, men skolorna i flyktingområdena följer den officiella ugandiska läroplanen. Där definieras undervisningsspråket som engelska.
”Hemma var jag en av de bästa eleverna i min klass. Jag räckte alltid upp handen och förstod allt. Jag kände mig smart”, berättar hon.
För att klara sig i skolan måste Dorcas lära sig engelska. Ofta är hon frustrerad över hur svårt allting är.
”Jag förstod ingenting de första dagarna i skolan!”
Så småningom har Dorcas lärt sig språket och hon får också hjälp av en frivillig engelsklärare på skolan som själv har kommit som flykting från Kongo-Kinshasa.
Trots att skolgång på ett obekant språk är tungt vill Dorcas Uwamahoro tro att ihärdigt studerande öppnar dörrar i framtiden.
”Nu vet jag hur man säger hej och jag kan åtminstone hälsa på läraren i klassrummet”, säger Dorcas som tydligen undervärderar sina kunskaper en del. Den unga kvinnans favoritämnen i skolan är matematik och kemi – i dem klarar man sig med att räkna.
I Nakivale går flyktingar och lokala barn och ungdomar från området i samma skola. Språket förenar också flyktingar av olika nationaliteter. Dorcas säger att hon också får stöd av sina nya vänner som hon fick så snart hon kom till Uganda.
”Vi började lära känna varandra eftersom vi har ett gemensamt språk”, säger hon.
En av Dorcas nya vänner är Neema Bizimana, 19, som precis som Dorcas har varit tvungen att vänja sig vid ett nytt liv i ett främmande land. Tonårsflickornas familjer delar nu på samma, av den ugandiska staten donerade åker på flyktingområdet.
På bosättningsområdet för flyktingar i Nakivale får Dorcas Uwamahoro, 17, stöd i sitt slitande i skolan av kompisen Neema Bizimana, 19. Trots åldersskilnaden är flickorna på samma klass, eftersom båda varit tvunga att lära sig engelska för att kunna följa med undervisningen.
Dorcas och Neema hjälper som bäst sina föräldrar att plantera bönor på åkern. Skörden förväntas om tre månader. Flickorna hoppas att den egna skörden ska göra slut på den ständiga hungern.
Tröttheten och bekymren verkar ändå glömmas bort i sällskap med en vän. Under sina pauser fnittrar flickorna tillsammans där de lutar sig mot sina arbetsredskap.
”Jag har vänner här som ger mig hopp. De har bra idéer och de uppmuntrar mig också att gå kvar i skolan, oavsett vad som händer”, säger Dorcas.
År 2024 stöder Gemensamt Ansvar unga människors livshantering och framtidsutsikter i hemlandet och utomlands. Med intäkterna från insamlingen stöder Kyrkans Utlandhjälp genom sin katastroffond utbildningsbehoven på Ugandas flyktingbosättningar.
Delta i insamlingen Gemensamt Ansvar
Skicka textmeddelandet APU20 (donation 20 €) till numret 16588 eller skicka en valfri donation via MobilePay till numret 85050. (Tillstånd för penninginsamling RA/2020/639 ja ÅLR/2023/7525)
Nödhjälpen bistår när situationen är som mest hopplös. Med hjälp av globalt samarbete organisationer emellan skyddar man liv och upprätthåller människovärde, om det så gäller en plötslig naturkatastrof eller en utdragen konflikt.
1. Nödhjälp räddar liv.
I många katastrofsituationer är det bokstavligen livsviktigt att snabbt få hjälp. Enligt humanitära principer är nödhjälpen ämnad för dem som verkligen behöver den, och dess syfte är att rädda liv och upprätthålla människovärde. Vanligen är det fråga om vatten, mat, skydd och mediciner, det vill säga oumbärliga förnödenheter. Även utbildning är livräddande verksamhet, och därför är det kärnan i KUH:s arbete.
2. Mottagarna väljs på basis av situation och behov.
Behovet av nödhjälp kan uppstå akut eller vara följden av en utdragen situation. När behovet av nödhjälp uppstår strävar lokala aktörer, tillsammans med internationella aktörer som redan finns på plats, att hjälpa omgående. Dessutom följer FN:s kontor för samordning av humanitära frågor OCHA med världsläget och kartlägger behoven. Med hjälp av kartläggningen utreder det internationella samfundet vem som behöver vilken slags hjälp och när. I samband med till exempel naturkatastrofer blir en heltäckande kartläggning vanligen klar inom ett par veckor, och handlingsplanen lever i enlighet med situationen.
3. Hjälpen har många former.
Behovskartläggningen är bra när man ska avgöra vilken slags hjälp som är mest akut och vilken form av hjälp som passar bäst för respektive situation. Till exempel är kontantbidragen som KUH använder sig av bättre och mer kostnadseffektiva än varudonationer, ifall katastrofområdet fortfarande har en fungerande marknad. Om det inte finns en marknad kan direkta varudonationer vara på sin plats. Vi införskaffar alltid varorna så nära krisområdet som möjligt. Det är väsentligt att lyssna till samhällets önskemål: familjer önskar till exempel ofta att barnen ska få gå i skola så fort de grunläggande behoven har tryggats.
4. Samarbete gör det möjligt att koordinera.
Alla organisationer rusar inte till alla ställen samtidigt. Vid stora katastrofer är intern koordination inom det internationella samfundet mycket viktig. Organisationer deltar beroende på sin egen expertis och lokalkännedom. KUH deltar ofta i satsningar inom utbilding och leder också samarbetsprojekt inom utbildningsektorn. Den globala koordineringen håller alla uppdaterade om vilken hjälp som erbjuds vem och var. Dessutom märker man om något område fortfarande är utan hjälp och vilken slags hjälp som fattas.
5. Politik kan försvåra hjälparbetet.
Konflikter och politiska strider kan försvåra leveransen av krishjälp. FN har i en resolution krävt att sanktioner inte får förhindra humanitär hjälp. Det kan innebära en mängd problem att banker är stängda eller transaktioner inte lyckas på grund av sanktioner. En vägspärr kan också konkret hindra leveransen av förnödenheter.
6. ”Alla pengar går ändå till krigsherrarna” – utom att de inte gör det.
Biståndsorganisationerna verkar professionellt. Man övervakar noggrant hur medel används och vilka vägar pengarna tar, och mekanismerna mot korruption gäller såväl den egna, som partnernas och underleverantörernas verksamhet. I många sköra länder är korruption ett betydande problem, och den humanitära hjälpen är inte immun mot detta. Därför uppdagas sådana fall nu och då. Att de avslöjas är ändå bevis just på att övervakningen fungerar.
7. Alltid är det inte möjligt att hjälpa.
Biståndsorganisationerna verkar ofta i mycket svåra förhållanden och de är beredda på många olika slags situationer och hot. Ibland kan läget ändå vara så livsfarligt, att det inte är tryggt att sända personal till platsen. De senaste åren har hjälparbetare också varit måltavlor för olika beväpnade grupper på konfliktområden. Svåra situationer uppkommer också om myndigheterna förutsätter att man hjälper endast ”de egna” eller kräver att en del av biståndsmaterialet ges till exempel till soldater. Även i de här situationerna förhandlar organisationerna kontinuerligt så att man ska kunna erbjuda hjälp enligt principerna för humanitärt bistånd.
8. Katastroffonden bereder sig på det oväntade.
Kyrkans Utlandshjälp samlar medel både för enskilda kriser och för konflikter generellt. Tack vare katastroffonden är det möjligt att reagera vid akuta nödsituationer. När pengar krävs snabbt och flexibelt kan man omgående nyttja medel ur fonden. Med stöd av fonden kan man också hjälpa i situationer som inte nödvändigtvis mobiliserar stora skaror bidragsgivare på sekunden.
9. Nödhjälp behövs för akuta katastrofer och långvariga kriser.
Behovet av nödhjälp kan uppstå vid akuta katastrofer, som krigsutbrott eller plötsliga naturomvälvningnar, eller vid en långvarig och eskalerande kris, som torka som leder till hungersnöd. Katastrofer som utvecklas långsamt är ofta mer komplicerade och därmed betydligt dyrare att sköta, men de väcker sällan lika mycket uppmärksamhet hos bidragsgivare som till exempel en plötslig jordbävning. Kriterierna för nödhjälp är alltid de samma: nödhjälp får de som verkligen behöver den.
10. Alla kriser syns inte i rubrikerna.
Genom att följa med medierna håller man sig inte nödvändigtvis ajour om var den största nöden finns just nu. Rapporteringen om till exempel Ukrainakriget har varit berättigad och förståelig, men samtidigt har många andra utdragna situationer hamnat i skuggan av de dagsaktuella händelserna. Till dem hör bland annat Östafrikas utdragna torka. En svår situation måste vanligen bli extremt svår innan den uppmärksammas i medierna: om man till exempel utlyser hungersnöd tas detta mer sannolikt upp i nyheterna än rapporter om hotande hungersnöd.
+1. Lokalbefolkningen har nyckelrollen i KUH:s nödhjälp.
De lokala känner sin egen omgivning och sina egna nätverk bäst. Därför räcker det inte att lokalbefolkningen ger råd och verkställer beslut, de måste också vara med i beslutsfattandet. Vid KUH:s landskontor drivs verksamheten av lokala anställda och vid många biståndsprojekt verkar KUH i samarbete med sina partnerorganisationer eller genom att stöda lokala organisationer.
Källor: Intervjuer med KUH:s Merja Färm, sakkunnig inom humanitärt påverkansarbete och Jan De Waegemaeker, sakkunning inom humanitär hjälp.
Text: Anne Salomäki Översättning: Sonja Vuori Illustration: Carla Ladau
Gemensamt Ansvar 2023: Våldet lämnade hjärtat – kenyanska Festus Kipkorir fann fred genom sin utbildning
Våldsspiraler och klimatförändringen hotar ungas framtid i Keriodalen i Kenya. Detta är en historia om en ung man som lyckades gå från boskapstjuv till att välja fredens väg.
EN FLOCK LJUSA, bruna och spräckliga kor stannar bilens framfart på den smala sandvägen. Taggiga buskar i vägrenen, stora stenar och de djupa groparna i den rödbruna sanden ger inte utrymme ens för den fyrhjulsdrivna bilen att väja.
Framför bilen tittar sömniga kor på fordonet, men de har inte bråttom. Svetten blöter ner armhålorna när väntan förlängs i morgonens gassande hetta. Chauffören väntar ändå tålmodigt när korna en efter en långsamt flyttar sig undan bilen som kryper fram.
Detta är en syn man ska vara glad över. I Keriodalen i västra Kenya är saker och ting bra när nötkreatur betar fritt. Korna, och även de mer sällsynta kamelerna, är värdefull egendom. De olika samhällena i dalen stjäl boskap av varandra. Tyvärr eskalerar våldet ofta till konflikter som inte sparar människoliv.
”Tjuvarna dödade min far 2022. Då var jag ganska liten. Jag förlorade också min moster samtidigt. Två människor på en gång”, berättar Festus Kipkorir, 24, och ser sig omkring.
I detta samma buskage, beläget mellan vägen och Keriofloden, vallade hans pappa boskap och det var här hans kropp hittades. Nötkreaturen fortsatte antagligen till andra sidan floden, efter att har blivit drivna dit av tjuvarna. För familjen Kipkorir ledde förlusten av både familjefadern och boskapen till tuffa tider.
När boskapen betar fritt är det fred i Keriodalen. Bild: Antti Yrjönen / KUH
Fastän familjens ekonomiska situation försämrades snabbt lyckades Kipkorir gå i skola ända till åttonde klass. Faderns öde skavde ändå.
”Våldet stannar i hjärtat.”
Så beskriver Kipkorir den känsla som leder till hämndspriraler som inte ens barn och unga kan undvika.
Klimatkrisen berövar nomaderna deras utkomst
”Jag höll i ett vapen för första gången som 13-åring”, berättar han.
Enligt Kipkorir blir till och med 10-åriga pojkar en del av våldet när konflikterna mellan boskapstjuvar blossat upp. De yngsta stannar för att vakta den egna byn, de äldre pojkarna tar sig i nattens mörker tillsammans med männen till grannområdena. Att stjäla boskap från andra sidan floden är också en rit i samhället då pojkar växer till män.
Festus Kipkorir är nu i fredsbranschen. Bild: Antti Yrjönen / KUH
Männen organiserar sig ofta som en trupp som kan bestå av upp till hundra unga män. Den stora truppen ska garantera att stölden lyckas samtidigt som det stora antalet män skrämmer motståndarna.
”Inte går man dit för att slåss. På en gång kan man ta med sig upp till tvåtusen djur”, avslöjar Kipkorir.
Kipkorir har själv byggt sitt hus med två rum och plåttak. Utomhustemperaturen har stigit till över trettio grader så Kopkorir bjuder in gästerna i skuggan av sitt hem. Det heta mjölkteet, chiya, ångar i muggarna.
Det är dags att prata om de orsaker som upprätthåller konflikten mellan samhällena i Keriodalen. Dalens stammar har traditionsenligt livnärt sig som nomader. Boskapen, framförallt kor och kameler, är familjernas sedelbunt i plånboken, kreditkort och investeringsfond. Genom att sälja nötkreatur kan familjer betala räkningar, låta barnen gå i skola och investera i till exempel företagsverksamhet.
Boskapen behöver mycket mat och måste vallas på stora områden. Särskilt under de senaste åren har situationen i Keriodalen tillspetsats av att betesmarkerna lidit av torra perioder. Klimatförändringen har gjort årscykeln osäker.
Hotet om våld i Keriodalen i Kenya är starkt kopplat till årstiden. De extrema väderfenomenen som förorsakats av klimatförändringen har blivit svårare att förutspå. Det har skapat situationer, där människor tagit till desperata åtgärder. Bild: Antti Yrjönen / KUH
I Kenya har regnen fördröjts särskilt i landets östra och norra delar i områdena Garissa och Marsabit, men även här i västra Kenya, i Keriodalen, var hösten 2022 rätt torr. Årscykeln har blivit oförutsägbar och förhållandena skiljer sig åt i terrängen.
”På andra sidan Keriofloden är terrängen helt annorlunda än här. Mycket torrt, inga träd, bara taggiga buskar och sand”, berättar Kipkorir.
”Därför hämtar våra grannar från andra sidan allt oftare sin boskap till den här sidan om floden för att beta. Det orsakar gräl eftersom det finns så lite betesmarker.”
Kipkorir bor på Kerioflodens västra strand och livet här är inte endast bundet till nötkreatur som på den torrare sidan av floden. Kullarna som omger dalen reser sig upp till en höjd på 2,5 kilometer över havet. I sluttningarna finns tillräckligt med bevattningsvatten, vilket underlättar odlingen av grönsaker. Strax nedanför sluttningarna odlas majs, tomat, bönor och papaya.
Kipkorir styr oss in under mangoträdet. Detta är hans nya liv, orsaken att sluta stjäla nötkreatur: mangoträd, grönsakslandet och en mjölkko som klarar sig med lite foder, men producerar mjölk även till försäljning. Kon viftar bort flugor med sin svans och käkarna maler lugnt.
”Den största orsaken till att boskapsstölderna minskat är att människor fått utbildning inom jordbruk och inte längre är beroende av boskapens betesmarker”, säger Kipkorir.
När det var dags för den nattliga boskapsstölden samlades männen som deltog under ett specifikt träd i dalen, för att invänta signalen.. Kuva: Antti Yrjönen / KUH
”Jag var alltid rädd och bad när han gick”
Det är svårt att bryta sig loss från boskapsstölderna även om man vet att ens beslut skulle orsaka sorg och oro för de närmaste.
”Att jag var med i boskapsstölderna blev klart för mamma när hon inte såg mig på ett tag”, berättar Kipkorir.
Modern accepterade inte sonens kriminella och farliga liv.
”Jag försökte förklara för henne att det handlar om mig, inte om henne. I den situationen tror man sig ha rätt och är inte intresserad av någon annans åsikt”, säger Kipkorir.
”I verkligheten styrdes mina åsikter av gruppen som jag kände mig tillhöra. Jag kände också ett behov att hämnas min pappas död.”
Salome Kiptoo godkände inte sin son Festus Kipkoiris livsstil, som innebar boskapsstölder. Bild Antti Yrjönen / KUH
Mamma Salome Kiptoo berättar att hon alltid var rädd för att pojken inte skulle återvända från sina nattliga resor. En del av de unga männen återvänder inte, andra återvänder skadade.
”Jag var alltid rädd och bad när han gick. Jag kommer ännu ihåg hur bra och duktig elev han var i skolan”, berättar mamma.
”En del av skolorna i Keriodalen har förlorat flera elever”
Våldsspiralen och familjernas plötsliga fattigdom i Keriodalen hotar utbildningen för barn och unga. Hindren för skolgång handlar om både ekonomi och säkerhet. Boskapstjuvarna har under de senaste åren även slagit till mot skolor och till och med mot en buss som transporterade elever till en utflykt.
Festus Kipkoirs fru Francisca Kiptoo hanger upp byk på familjens gård. Familjen har ett egenbyggt litet hem och tomt i Kenyas Kerio Valley där de odlar mango, grönsaker och majs. Familjen har också en mjölkko med tillräckligt med mjölk att sälja. Bild: Antti Yrjönen / KUH
Festus Kipkorir hoppas att freden i Keriodalen ska bestå och att det ska vara möjligt för honom att skicka sin egen son till skolan. Som pappa vill han att hans barn ska få en bra utbildning så att han kan välja en bättre försörjning än boskapsuppfödning när han blir stor. Bild: Antti Yrjönen / KUH
”En del av skolorna i Keriodalen har förlorat flera elever. De som har pengar har flyttat sina barn till andra skolor och en del låter helt enkelt inte barnen gå i skola alls”, berättar programchef Alexon Mwasi från Kyrkans Utlandshjälp (KUH).
Den nyckfulla klimatförändringen ökar fattigdomen. Enligt Unescos uppskattning går ungefär två miljoner av 6–17-åringarna i Kenya inte i skola. Största delen av dem är från nomadfamiljer som bor på områden som i Keriodalen.
”KUH stödjer de fattigaste familjerna i Keriodalen och några andra områden som lidit hårt av torkan så att barnen kan återvända till skolan. Målet är att nå ungefär 41 500 barn som lämnat skolan”, säger Mwasi.
Utbildning räddade framtiden
Kipkorir vet att han kan skatta sig lycklig för att han kunde avsluta sin skolgång trots att familjen blev fattig efter faderns bortgång. Han tror att utbildningen har hjälpt honom att lämna boskapsstölderna bakom sig. Baserat på sina erfarenheter har han enligt bästa förmåga försökt få sina tidigare vänner att lämna det våldsamma livet bakom sig.
”Jag har påmint dem om att de, precis som jag, har gått i skola. I skolan har vi lärt oss om gemenskap och broderskap. Det är inte rätt att döda och stjäla.”
Enligt Kipkorir är en del av de tidigare boskapstjuvarna precis som han på fredens väg. De spelar i samma fotbollslag tillsammans med de yngre pojkarna.
FC Tot är ett lokalt fotbollslag som spelar i Kenyas Kerio Valley, som samarbetar med ett fotbollslag från ett grannsamhälle på andra sidan Keriofloden. I teamet ingår både unga skolbarn och lite äldre män som liksom Festus Kipkorir är före detta boskapstjuvar. Bild: Antti Yrjönen / KUH
”Fotbollen har gett oss en möjlighet att lära känna våra grannar på andra sidan floden. Och att spela är ett bättre sätt att mäta krafter än att slåss”, säger Kipkorir.
”Vi är fredsambassadörer på denna sida och våra grannar på andra sidan är fredsambassadörer på sin egen sida. Tillsammans avslutar vi våldet.”
Salome Kiptoos stora, milda ögon lyser när hon pratar om sin sons förändring.
”Till en början trodde jag inte att han skulle lämna boskapsstölderna bakom sig och börja med jordbruk. Till slut började jag ändå tro på det. Jag hjälpte Kipkorir att köpa frön så att han kan odla gröna linser och bönor.”
Kipkorirs mamma, Salome Kiptoo, är glad över den rådande freden och att hennes son börjat odla marken och bildat familj. ”Fred kommer med många välsignelser.” Bild: Antti Yrjönen / KUH
Sonen har nu ett eget litet jordbruk och en familj bestående av fru och son. Precis såsom mamma hoppades.
”Jag tror att en bestående fred kommer med många välsignelser. Man behöver inte vara rädd för att de stora barnen inte återvänder hem på kvällen. I samhället händer bra saker när det råder fred. Alla drar nytta av det”, säger Salome Kiptoo.
Kipkorirs son är ännu liten. Vad önskar den unga pappan till sin son?
”Jag vill att han ska gå i skola.”
Just nu är det fred. Barn i skoluniform går längs vägrenen, människor i olika åldrar sitter i skuggorna av de stora träden och dörrarna och fönstren till de låga kioskerna med plåttak står öppna. På den gropiga vägen guppar lastbilar fram och svajar på hjulen, männen böjer sig ner för att plocka upp mangosäckarna som staplats intill vägen.
Text: Elisa Rimaila Översättning: Michaela von Kügelgen Bild: Antti Yrjönen
KYRKANS UTLANDSHJÄLP (KUH) stödjer med hjälp av insamlingen Gemensamt ansvar utbildning för barn och unga på områden i Kenya där klimatförändringen har ökat fattigdom och osäkerhet. På flera platser hamnar de unga mitt i de lokala konflikterna. I projektet stödjer man en återgång till skolan för de unga som lämnat skolan. Utöver materiellt stöd och stödundervisning får väldigt utsatta unga även psykosocialt stöd. I projektet byggs och restaureras skolornas toaletter och handtvättsmöjligheter. Insamlingen Gemensamt ansvar ackumulerar också KUH:s katastroffond som kan hjälpa till där nöden är som störst.
Delta i insamlingen Gemensamt Ansvar
Skicka sms:et APU30 (en donation på 30 €) till numret 16588 eller donera valfri summa via MobilePay till numret 85050.
Rose lämnade livet som flykting bakom sig och hann gå två veckor i skolan innan koronaviruset tvingade Sydsudans skolor att stänga i över ett år.
NÄR ROSE NIGHT, 21, återvände med sin farbrors familj från Uganda till Sydsudan fann de sitt hem förstört. Sedan februari år 2020 bor de bakom en övergiven bensinstation vid en livligt trafikerad gata. Resväskorna och kassarna som familjen packat sitt liv i står i en prydlig hög i barnens sovrum.
På andra sidan gatan står skolan St. Joseph där Rose började sitt andra år i andra stadiets utbildning. Efter att de återvänt till Sydsudan gick hon två veckor i skolan innan den stängdes.
”De sa att vi skulle stanna tålmodigt hemma, men här finns inget att göra. Jag var ledsen.”
Möjligheterna att anordna distansundervisning var obefintliga i Sydsudan, vilket ledde till över ett års avbrott i undervisningen för barn och unga. Uppskattningsvis 2,2 miljoner barn gick inte i skola före pandemin, och Unicef beräknar att pandemin fördubblade siffran till 4,3 miljoner.
Rose farbror Woi Wilson och hans fru Viola Jabu ordnade hemundervisning för ungdomarna för att de inte skulle glömma utbildningens betydelse för att uppnå sina drömmar. Var man än befinner sig i världen står ungdomar inför frestelser, men Rose uthärdade situationen.
”De unga började bete sig illa och smet hemifrån om kvällarna för att festa. Jag gjorde inte som de andra och de tog avstånd från mig”, säger Rose.
”De unga visste inte vartåt deras liv var på väg.”
Viola Jabu och 2-årig Emmanuela.
Rose farbror Woi Wilson och hans fru Viola Jabu ordnade hemundervisning för ungdomarna.
Bensinstation vid en livligt trafikerad gata.
”Lärarna var tvungna att söka andra jobb”
Yei är Sydsudans tredje största stad och en knutpunkt för handeln mellan Sydsudan, demokratiska republiken Kongo och Uganda. Invånarna i Yei har uthärdat flera år av olika hot.
Förutom krig har också sjukdomar varit närvarande. En affisch på mottagningscentralen för återvändande flyktingar uppmanar att vaccinera sig mot polio. Sydsudan är ett av världens enda länder där polio påträffats under de senaste åren.
En annan affisch berättar om symptomen för ebola och hur handhygien är avgörande för att bekämpa virusets spridning. Anvisningarna påminner om dem på planschen bredvid om corona.
De tydligaste följderna av pandemin har att göra med utkomstmöjligheter och utbildning. Globalt är tiotals miljoner familjer enlligt FN vid brinken av extrem fattigdom.
”Lärarna var tvungna att söka andra jobb när skolorna stängde och många av eleverna har tvingats stöda sina familjer genom att arbeta. Vi befarar att en del av dem aldrig återvänder”, säger KUH:s humanitära koordinator Moses Habib.
21-åriga Rose (till vänster) återvände till skolan i maj 2021 efter över ett års paus.
Rose (till höger) och klasskompisen Vivian är mitt i sin provvecka.
Eleverna använder till och med tio timmar per dag till lektioner och läxor.
Feber mäts vid skolporten varje dag.
Många flickor har tvingats gifta sig
De minskade möjligheterna till utkomst har drivit familjer till desperata beslut. Många flickor har tvingats gifta sig eftersom familjerna får ekonomisk nytta av äktenskap.
Barnäktenskap var ett allvarligt problem i Sydsudan redan innan pandemin. Varannan flicka tvingades gifta sig som minderårig och nu har antalet barnbrudar och tonårsgraviditeter ökat. Rose bästa vän återvände inte till klassen när skolorna åter öppnade i maj 2021.
”Hon gifte sig och har nu ett barn så hon kan inte komma till skolan. Jag vet inte vad det betyder för hennes framtid men jag saknar henne”, säger Rose.
Rose farbrors inkomster som försäljare har varit beroende av varutransporterna från huvudstaden Juba och grannlandet Uganda. Pandemin begränsade trafiken, vilket ledde till förminskade inkomster hos försäljarna och höjda matpriser.
Tack vare KUH:s kontantstöd kunde familjen köpa mat och stöda barnens skolgång. Rose drömmer om att bli advokat och efter en lång prövning förbereder hon sig för sin första provvecka på ett och ett halvt år.
”I skolan känner jag mig trygg. Undervisningen får dagarna att kännas meningsfulla”, säger hon.
Text: Erik Nyström Foto: Antti Yrjönen
Kyrkans Utlandshjälp (KUH) stöder familjers livsmedelsförsörjning och utkomst i Sydsudan. Med hjälp av kontantstöd och utkomstmöjligheter kan familjerna stöda barn och unga med bl.a. skolkostnader.
Delta i Gemensamt Ansvar-insamlingen
Sänd ett SMS APU20 (20 €) till numret 16588 eller donera via MobilePay till numret 85050.
Insamlingen Gemensamt Ansvar 2022 kör i gång: Insamlingen stöder barn och unga som lider av coronans följder
I samband med årets insamling lyfter man särskilt fram Kyrkans Utlandshjälps arbete i Sydsudan, där familjer som flytt inbördeskrigets våldsamheter håller på att återvända efter att ha levt som flyktingar i bland annat grannlandet Uganda. Bild: Antti Yrjönen/KUH
År 2022 stöder insamlingen Gemensamt Ansvar barn och unga som lider av coronapandemins följder. 60 procent av intäkterna från insamlingen som börjar söndagen den 6 februari går via Kyrkans Utlandshjälp till att stöda människor i världens katastrofområden.
KAMPANJTEMAT FÖR ÅRETS INSAMLING”Bidra till min morgondag” lyfter fram de ungas upplevelse av nöd och hopplöshet som har förstärkts av den utdragna coronatiden.
Den globala pandemin har drabbat de unga i ett känsligt utvecklingsskede och prövat den unga generationen hårt i Finland och globalt.
60 procent av insamlingsintäkterna styrs till Kyrkans Utlandshjälps katastroffond och 40 procent till att stöda barn och unga i Finland genom församlingarna och Lasten ja nuorten keskus. Coronapandemin har ökat upplevelsen av ensamhet och hopplöshet bland de unga.
”Barnen och de unga är det värdefullaste vi har. De är vår framtid överallt i världen. Tillsammans kan vi se till att alla barn och unga har trygga vuxna vid sin sida.”, framhåller Gemensamt Ansvar-biskopen 2022 Mari Leppänen.
Stöd för de ungas skolgång i krisområden
Av de insamlade medlen från Gemensamt Ansvar styrs 60 procent till Kyrkans Utlandshjälps katastroffond. Med stöd från fonden kan nödhjälpsarbetet inledas snabbt i katastrofsituationer.
I samband med årets insamling lyfter man särskilt fram Kyrkans Utlandshjälps arbete i Sydsudan, där familjer som flytt inbördeskrigets våldsamheter håller på att återvända efter att ha levt som flyktingar i bland annat grannlandet Uganda.
I utvecklingsländerna avbröts skolgången helt för många unga i och med coronan, eftersom såväl beredskap som utrustning för distansundervisning saknades. Den globala pandemin har förvärrat den redan svåra situationen och minskat utkomstmöjligheterna för de mest utsatta familjerna.
”Många minderåriga unga har under skolstängningarna tvingats gifta sig eller börja arbeta för att familjerna ska klara den ansträngda ekonomin och kunna skaffa mat för dagen”, berättar verksamhetsledaren för Kyrkans Utlandshjälp Jouni Hemberg.
I Sydsudan arbetar Kyrkans Utlandshjälp med stöd av insamlingen Gemensamt Ansvar i de mest utsatta samhällena för att förbättra familjers livsmedelsförsörjning och utkomstmöjligheter. Inom ramen för utkomstprogrammet som inleddes hösten 2021 ska man i fortsättningen också stöda barn och unga som återvänt från Uganda med kontantstöd som bland annat hjälper familjerna med skolavgifter. Grundskolorna får hjälp med att ordna utbildning.
Utlandshjälpens katastroffond gör det möjligt att starta och genomföra nödhjälpsinsatser i humanitära katastrofer i utvecklingsländerna. Orsakerna till att hjälp behövs är oftast naturkatastrofer, såsom torka, översvämningar, stormar och jordbävningar, samt politiska konflikter och deras konsekvenser eller storolyckor. Nödhjälp ges till de allra värst utsatta katastrofoffren, oavsett ålder, bakgrund eller kön.
Beskyddare för insamlingen Gemensamt Ansvar är republikens president Sauli Niinistö. President Niinistös informationsinslag vid öppningen av insamlingen Gemensamt Ansvar sänds på Yle TV1 på öppningsdagen kl. 12.00 och kl. 17.55.
Insamlingstid: Bidrag som ges under tiden 1.1.2022–31.12.2022 styrs till att hjälpa barn och unga. Den egentliga Gemensamt Ansvar-kampanjen med tillhörande aktiviteter inleds årligen den första söndagen i februari.
Eija Kilgast, chef för medelanskaffning, Kyrktjänst, 040 660 2964, eija.kilgast[a]kirkkopalvelut.fi
Erik Nyström, kommunikationschef, Kyrkans Utlandshjälp, 040 143 4464, erik.nystrom[a]kirkonulkomaanapu.fi
Anna Hälli, biskopens specialmedarbetare, 050 501 2748, anna.halli[a]evl.fi
Bilder:
Bildmaterial och logon för insamlingen Gemensamt Ansvar 2022 kan fritt laddas ned från Kyrktjänsts bildbank. Bilder från ett exempelobjekt för insamlingen Gemensamt Ansvar 2022 i utlandet, i Sydsudan, kan fritt laddas ned från Kyrkans Utlandshjälps bildbank
Intäkterna från Gemensamt Ansvar över två miljoner trots coronatidens begränsningar
Insamlingen Gemensamt Ansvar 2021 fokuserade på att stöda mindre bemedlade äldre i Finland och ute i världen. Trots att coronan begränsade kontaktinsamlingarna nådde insamlingsresultatet upp till samma nivå som föregående år, som också belastades av coronapandemin.
INSAMLINGENS oreviderade resultat för 2021 är 2,01 miljoner euro. Intäkterna överläts till insamlingens beskyddare, republikens president Sauli Niinistö den 31 januari.
Av insamlingsintäkterna styrs 60 procent till Kyrkans Utlandshjälps humanitära arbete i världens katastrofområden. Medlen används för att hjälpa de mest utsatta samhällena, äldre och familjer i nödsituationer orsakade av konflikter och katastrofer.
”Vi är tacksamma över att kunna stöda de mest utsatta människorna. Vi ger övergripande stöd, vilket innebär att vi efter den akuta nödhjälpen tar itu med att bygga upp framtiden för hela familjer genom att ordna utbildning och utkomstmöjligheter”, berättar Eija Alajarva, som är chef för humanitärt arbete vid Kyrkans Utlandshjälp.
Av intäkterna används 40 procent i Finland för att via Kyrkans Diakonifond och församlingarna hjälpa äldre människor i ekonomiskt trångmål och förbättra deras digitala färdigheter. I fjol samlade Gemensamt Ansvar in pengar för äldre människor med ekonomiska problem med temat Mest överraskade fattigdomen.
”Insamlingen ville ge en röst åt de människor som i sin vardag tvingas välja mellan mat, mediciner och andra basförnödenheter”, säger Eija Kilgast som är chef för medelanskaffning vid Kyrktjänst.
Insamlingen Gemensamt Ansvar har under tidigare år genomförts med bössinsamlingar och evenemang i församlingarna, vilka det inte funnits mycket av under coronaåren. I stället fördubblades användningen av digitala insamlingssätt under fjolåret. Tack vare de elektroniska insamlingssätten och den riksomfattande kampanjen kunde ett fint insamlingsresultat uppnås trots coronabegränsningarna.
De nya insamlingsformer som församlingarna utvecklat under pandemitiden gav goda resultat och var en källa till glädje mitt i coronan.
Vi är oerhört tacksamma över att församlingar och givare trodde på och stödde insamlingen också under coronatiden”, säger Eija Kilgast.
Kampanjtiden för det nya årets Gemensamt Ansvar-insamling börjar den 6 februari med temat Bidra till min morgondag. Insamlingen stöder barn och unga som lidit av den utdragna coronapandemins följder.
Eija Kilgast, chef för medelanskaffning, Kyrktjänst rf eija.kilgast[a]kirkkopalvelut.fi, tfn 040 660 2964
Erik Nyström, kommunikationschef, Kyrkans Utlandshjälp erik.nystrom[a]kirkonulkomaanapu.fi
Fattigdom och brist på mat är vardag i flyktingbosättningarna i Uganda, i synnerhet för de äldsta. Insamlingen Gemensamt Ansvar riktar i år sitt stöd till de äldre i världens katastrofområden.
För sju år sen gömde sig Elizabeth Kapinga med sin familj i skogsdungar på vägen mot Ugandas gräns. Familjen flydde till fots våldsamheterna i sitt hemland Demokratiska republiken Kongo. Det visade sig omöjligt att hitta någon bilskjuts och flykten drog ut till en tre veckor lång pina.
”Skotten ven från alla håll. Det var hemskt, vi skyndade på barnen. Varje gång jag återkommer till minnena frågar jag mig hur livet varit så hårt mot oss. Men det finns ännu de som bor kvar, lider och dör”, säger 80-åriga Kapinga.
Elizabeth Kapingas familj är i säkerhet, men vardagen är knapp. Hennes dagar går till att sköta om sina barnbarn.
Sedan år 2013 har Kapinga bott i flyktingbosättningen Rwamwanja i Uganda med sina fyra barn, sin svärson och tio barnbarn. I Kongo förlorade Kapinga sin make, fyra av sina barn samt tre av sina barnbarn. Hon känner fortfarande stor sorg när hon minns dem.
”Jag levde ett gott liv, gifte mig och var lycklig. Gud skiljde mig sedan åt från min man och jag blev ensam”, berättar Kapinga.
Kapingas familj är nu i säkerhet, men vardagen är utmanande. Det råder brist på kläder i flyktingbosättningen och för de flesta familjerna räcker mathjälpen inte till för att hålla dem mätta. Hälsovården och tillgången till mediciner är begränsad, och det som säljs är dyrt.
Elizabeths svärson Lucien Kagoro äger en framgångsrik salong och hans inkomster underlättar familjens situation.
Situationen för Kapingas familj har trots utmaningarna förbättrats av att hennes svärson LucienKagoro fick gå en frisörutbildning i yrkesskolan som Kyrkans Utlandshjälp grundat för ungdomar och unga vuxna i Rwamwanja.
Kagoro arbetade som lärare i Kongo innan han flydde till Uganda år 2017. Han kunde inte fortsätta med sitt yrke i Uganda på grund av språket, men yrkesutbildningen ledde till ett arbete som frisör.
Lucien driver med god framgång en egen salong. Hans inkomster är till stort stöd för hela familjen och gör det möjligt för barnen att gå i skolan. Kagoro förlorade sina egna föräldrar i kriget och fruns familj är allt han har kvar – och i den ingår hans svärmor Elizabeth.
”Jag älskar min svärmor, hon har gett mig mycket. Min familj mår nu bra”, säger Kagoro.
I flyktingbosättningen råder det brist på många basförnödenheter.
Yrkesskolan iRwamwanja grundade år 2015 med stöd av insamlingen Gemensamt Ansvar. Av de utexaminerade ungdomarna har 73 procent hittat en arbetsplats eller grundat ett eget företag.
”Vi bygger en framtid för alla genom att utbilda barn och unga. Genom att stöda utbildning och utkomstmöjligheter når hjälpen hela familjer och hela lokalsamhället, och det är grunden till en hållbar utveckling efter en katastrofsituation”, säger Eija Alajarva, chef för humanitärt arbete vid Kyrkans Utlandshjälp.
Av intäkterna från Gemensamt Ansvar-insamlingen går 60 procent till Kyrkans Utlandshjälps katastroffond. I år uppmärksammar insamlingen i synnerhet de äldre i katastrofsituationer. En hög ålder för med sig skador och sjukdomar som gör det svårare att röra sig och få information.
Gemensamt Ansvar
År 2021 stöder insamlingen Gemensamt Ansvar de äldre. Av insamlingsintäkterna går 60 % till att stöda människor i utvecklingsländer via Kyrkans Utlandshjälps katastroffond.
Delta i Gemensamt Ansvar-insamlingen och skänk en gåva på adressen gemensamtansvar.fi
Elizabeth Kapinga tillbringar gärna sina dagar med sina barnbarn. Deras lekar för bort tankarna frånalla bekymmer. Med sin svärsons stöd kan hon också njuta av vardagen
”Jag är lycklig över min svärsons jobb. Han gillar det han gör och han kan ta hand om oss andra. Jag vet inte hur vi skulle klara oss om inte Lucien hade sitt jobb”, säger Kapinga.
Bilder och intervjuer i Uganda: Sumy Sadurni Text: Noora Pohjanheimo
I dag inleds Gemensamt Ansvar-insamlingen som samlar in medel för att hjälpa de mest utsatta äldre människorna i Finland och ute i världen.
Av insamlingsintäkterna styrs 60 procent till katastroffonden vid Kyrkans Utlandshjälp. Med stöd från fonden kan nödhjälpsarbetet inledas snabbt i katastrofsituationer. I årets insamling beaktas särskilt äldre människors utsatta ställning i krisområden, och insamlingen presenterar Kyrkans Utlandshjälps arbete i flyktingbosättningar i Uganda.
”I katastrofhjälpen är det särskilt viktigt att beakta de äldre. När människor tvingas fly kan familjerna splittras, och det går inte att ta hand om de äldre på samma sätt som förr. Brist på mat och mediciner är vardag till exempel i flyktingbosättningarna i Uganda”, sägerJouni Hemberg som är verksamhetsledare för Kyrkans Utlandshjälp.
Den centrala principen för solidaritet och medmänsklighet är att man hjälper dem som har det svårt och är mest utsatta. Gemensamt Ansvar grundades efter krigen och hjälpte till en början vårt eget land att återhämta sig efter följderna av kriget. Finland var då mottagare av hjälp från utlandet. Välståndet i vårt land ökade och den sociala tryggheten blev mer omfattande. Sedan 1963 har intäkterna från insamlingen styrts också till utvecklingsländer.
”Gemensamt Ansvar innebär att vi kan se utanför vår egen bubbla och vårt lands gränser. Vi måste ha vilja att också värna om dem som lever ett torftigt liv fullt av svårigheter i världens allra mest utsatta länder. Coronaepidemin har varit en mycket hård prövning för de äldre i dessa länder”, säger socialrådet Tapio Pajunen, insamlingschef för Gemensamt Ansvar.
40 procent av intäkterna går till inhemskt arbete
Överskuldsättningen bland äldre har ökat i vårt land, framför allt bland kvinnor. Kvinnor över 75 år löper en betydligt större risk att bli fattiga än den övriga befolkningen. Denna grupp är också överrepresenterad bland dem som behöver mathjälp.
Ekonomisk knapphet har följdverkningar, framför allt kan den leda till problem med hälsan. För otaliga äldre människor räcker pengarna inte till ens för nödvändiga mediciner eller till hälsosam mat. Fattigdom orsakar också social marginalisering och ensamhet.
40 procent av intäkterna riktas till insamlingsmål i Finland.
Biskopen i Tammerfors stift, Matti Repo, är förman för Gemensamt Ansvar 2021. Beskyddare för insamlingen är republikens president Sauli Niinistö. President Niinistös informationsinslag vid öppningen av insamlingen Gemensamt Ansvar sänds på Yle TV1 på öppningsdagen kl. 12.00 och kl. 20.24.
Bildmaterial och logon för Gemensamt Ansvar 2021 kan fritt laddas ned från bildbanken
Bilder från Gemensamt Ansvars internationella exempelland Uganda 2021 kan fritt laddas ned från Kyrkans Utlandshjälps bildbank
Gemensamt Ansvar är en av de största årliga medborgarinsamlingarna som ordnas i Finland och en folkrörelse för kärlek till nästan, som har ordnats sedan 1950. Insamlingen hjälper nödställda oberoende av härkomst, religion eller politisk övertygelse, både i Finland och utomlands. 60 % av insamlingsintäkterna styrs årligen till katastrofhjälp via Kyrkans Utlandshjälp. 20 % av insamlingsintäkterna fördelas mellan finländska specialändamål: hälften går till Kyrkans diakonifond för att tillsammans med lokalförsamlingarna hjälpa de mest utsatta äldre, andra hälften till Seurakuntaopistos nätverk av folkhögskolor, som kommer att ordna kostnadsfri träning i digitala färdigheter för mindre bemedlade äldre från och med år 2022. 20 % av insamlingsintäkterna riktas via lokalförsamlingarna till stöd för lokala äldre eller till diakoniunderstöd. Beskyddare för insamlingen är republikens president och förman för insamlingen 2021 är biskop Matti Repo.
Kyrkans Utlandshjälp är Finlands största organisation för utvecklingssamarbete och den näststörsta organisationen som ger katastrofhjälp. Organisationen hör till de kyrkliga biståndsorganisationernas nätverk ACT Alliance. www.kyrkansutlandshjalp.fi
Gemensamt Ansvar organiseras på riksplanet av Kyrktjänst rf som producerar välfärds- och utbildningstjänster samt arbetar för välgörenhet. Dessutom är Kyrktjänst en rikstäckande samarbets- och serviceorganisation för församlingar och kristliga aktörer. På utbildningscentret Seurakuntaopisto erbjuder Kyrktjänst årligen yrkesutbildning för 3 500 studerande. Seurakuntaopisto är den största utbildningsanstalten för fritt bildningsarbete i Finland och i kortkurserna deltar tusentals studerande varje år. Valona-hyvinvointi erbjuder tjänster inom småbarnspedagogik, barnskydd och äldreservice. Vi organiserar insamlingen Gemensamt Ansvar samt välgörenhetstjänsterna Kotimaanapu, Ruoka-apu.fi och Vapaaehtoistyo.fi. Dessutom ordnar vi Kyrkodagarna och Vägkyrkoverksamheten. Vi utför mångsidigt projekt- och utvecklingsarbete. Kotimaa Oy, som ägs av Kyrktjänst, är ett företag som bedriver förlagsverksamhet och erbjuder professionella kommunikationstjänster. Kyrktjänst har 412 anställda och har som medlemmar 318 församlingar och 81 organisationer. År 2019 hadeKyrktjänst en omsättningpå 38,1 miljoner euro.
Insamlingen Gemensamt Ansvar fokuserade år 2020 på att stöda föräldraskapet i Finland och utomlands. Under våren hade kampanjen fått en bra start när coronapandemin slog till, vilket innebar ett insamlingsresultat som var en miljon lägre än året innan. Med insamlingsintäkterna finansieras ett projekt för familjestöd som inleds 2021 och anordnas av Mannerheims Barnskyddsförbund och Rädda Barnen rf. Församlingarna kommer att använda sina intäkter för att genomföra mångsidiga evenemang och verksamheter för familjer runtom i Finland. Största delen av intäkterna styrs till Kyrkans Utlandshjälps arbete på gräsrotsnivå i utvecklingsländerna.
”Vi samlade i år in medel för att stöda föräldraskapet med temat DU RÄCKER TILL för ett gott föräldraskap. Gemensamt Ansvar tyckte det var viktigt att göra vardagen lättare för familjerna tillsammans med sina samarbetspartner som är specialister på familjearbete, alltså Mannerheims Barnskyddsförbund, Rädda Barnen rf, Kyrkans Utlandshjälp och församlingarnas familjearbete”, Säger Kyrktjänsts insamlingschef Tapio Pajunen.
Vi blev tvungna att avbryta kontaktinsamlingen helt på grund av att coronakrisen drabbade landet under den mest aktiva insamlingstiden. Likaså måste otaliga konserter, basarer och evenemang ställas in. Ett särskilt stort hål i insamlingskassan orsakades av att vi tvingades ställa in morsdagsevenemang runtom i landet. Detta påverkade förstås insamlingsresultatet som minskade med en tredjedel från i fjol och uppgick till 1 995 818 euro.
”Trots att insamlingens främsta uppgift är att samla in medel för att hjälpa människor i en svår livs-situation vill vi agera ansvarsfullt och minimera de risker som insamlingsåtgärderna kan medföra”, berättar insamlingschef Tapio Pajunen.
Nödhjälp, utkomststöd och möjligheter till fortsatt skolgång
Av insamlingsintäkterna styrs 60 procent till barnfamiljer i Kyrkans Utlandshjälps biståndsobjekt i världens fattiga katastrofområden.
”Coronaviruset har lett till att ekonomin försvagats och olika begränsningar har lämnat många föräldrar utan inkomster i de länder där vi arbetar. Begränsningarna har på många ställen pågått oavbrutet sedan i mars. Med hjälp av medel från Gemensamt Ansvar har vi kunnat skicka nödhjälp, stöda familjernas utkomst och se till att barnen kan fortsätta sin skolgång trots att skolorna är stängda”, berättar Eija Alajarva, som är chef för humanitärt stöd vid Kyrkans Utlandshjälp.
Insamlingens inhemska samarbetspartner, Mannerheims Barnskyddsförbund och Rädda Barnen rf, effektiverar sin verksamhet till förmån för barnfamiljer med hjälp av 20 procent av de insamlade medlen. De praktiska stödåtgärderna inleds som pilotprojekt under de första månaderna 2021.
De återstående 20 procenten av medlen används i församlingarna till verksamhet som stöder för-äldraskapet. Församlingarna tar fram idéer och använder medlen på olika sätt. Till exempel i Heinola fick småbarnsföräldrar njuta av en kväll med middag och musik samtidigt som församlingen ordnat med barnavård för familjens minsta.
Nästa år stöder Gemensamt Ansvar äldre som kämpar med ekonomiska svårigheter. Vid planeringen av nästa insamling, som startar 7.2.2021, har vi redan på många sätt förberett oss på att kontaktinsamlingar inte kommer att kunna hållas i vår.
Insamlingsresultatet för år 2020 överlåts till insamlingens beskyddare, republikens president Sauli Niinistö 13.11.2020.
Tilläggsuppgifter:
Tapio Pajunen, insamlingschef, Kyrktjänst rf
tapio.pajunen@yhteisvastuu.fi, tfn 0400 870 041
Leena Piirto, kommunikationschef, Kyrktjänst rf
leena.piirto@kirkkopalvelut.fi, tfn 040 182 7264
Gemensamt Ansvar 2020 utför förebyggande barnskyddsarbete genom att stödja föräldraskapet i Finland och i världens katastrofområden. Insamlingen startar söndag 2.2.2020. I Finland används medel från insamlingen för föräldrastöd i samarbete med Mannerheims Barnskyddsförbund och Rädda Barnen rf. Kyrkans Utlandshjälp ser till att hjälpen når fram i världens katastrofområden.
60 procent av insamlingsintäkterna styrs till internationellt bistånd via Kyrkans Utlandshjälps katastroffond. Utomlands är det livsviktigt att stödja föräldrarna och familjerna till exempel i områden som är utsatta för naturkatastrofer och på flyktingläger där föräldrarna är tvungna att fokusera på att klara sig och skaffa försörjning.
”När föräldrarna kan försörja sig tryggar det också barnens skolgång. I utsatta förhållanden ger skolgång och arbete familjerna kontinuitet och trygghet”, säger Jouni Hemberg, verksamhetsledare för Kyrkans Utlandshjälp.
I världens katastrofområden styrs medel från Gemensamt Ansvar 2020 särskilt till kvinnor och mammor så att de kan få utbildning och möjligheter att försörja sig. Ett exempel vart hjälpen inriktas är det arbete som Kyrkans Utlandshjälp gör för att främja småföretagande i fattiga områden i Nepal.
Familjerna i Finland kämpar på alltför ensamma
I vår kultur har vi en stark tradition av att man ska klara sig själv, och vi utgår från att föräldrarna reder sig utan hjälp.
”Så ska det inte vara! Att vara förälder är världens viktigaste arbete och i det ska man få stöd i tid”, betonar Gemensamt Ansvars insamlingschef Tapio Pajunen.
40 procent av intäkterna från årets Gemensamt Ansvar stannar i Finland. Hälften av denna andel används för föräldrastödjande insatser i församlingarna.
Den andra hälften av de intäkter som stannar i hemlandet används på olika håll i Finland för tröskelfria stödinsatser för att stärka relationen mellan barn och förälder. Stödverksamheten sker i samarbete med Mannerheims Barnskyddsförbund och Rädda Barnen rf. Stödformerna inleds från och med början av 2021.
År 2020 firar Gemensamt Ansvar att det gått 70 år sedan verksamheten startade år 1950.
Gemensamt Ansvar är en folkrörelse för kärlek till nästan, som har ordnats sedan 1950, och en av de största årliga medborgarinsamlingarna som ordnas i Finland. Insamlingen hjälper nödställda oberoende av härkomst, religion eller politisk övertygelse, både i Finland och utomlands. 60 % av insamlingsintäkterna styrs årligen till katastrofhjälp via Kyrkans Utlandshjälp. 40 % av intäkterna stannar i Finland. Beskyddare för insamlingen är republikens president och förman för insamlingen 2020 är ärkebiskop Tapio Luoma.
Gemensamt ansvar på tv
Insamlingens öppningsgudstjänst i Åbo domkyrka sänds på Yle TV1 söndag 2.2.2020 klockan 10. Republikens president Sauli Niinistö håller insamlingens öppningstal som sänds på Yle TV1 2.2.2020 och på Radio Suomi kl. 12.00.
Gemensamt Ansvars tv-dokumentärer, som berättar om föräldraskapets utmaningar i Finland och Nepal, kan ses fr.o.m. 3.2 på yhteisvastuu.fi.
