I ett samhälle som lider av en arbetslöshetskris kan förvärvsarbete erbjuda anseende och en förhöjd social ställning.
DÅ MAN NÄMNER Somalia tänker många på osäkerheten och terrorn som råder i Mogadishu, men det jag mötte i Hargeisa i det området i norra Somalia, som också kallas Somaliland, var någonting helt annat. Det vänliga samhället övertygade mig om att livet är relativt säkert, trots en del omfattande utmaningar som kräver hållbara lösningar.
Ett av de största problemen är ungdomsarbetslösheten. Ungefär 60 procent av ungdomarna uppskattas vara arbetslösa, och det skapar en grund för oroligheter, missnöje och hopplöshet. Utmaningen är inte låg utbildningsnivå, för en stor del av befolkningen har universitetsutbildning, utan en total avsaknad av arbetsplatser på grund av den utdragna konflikten.
Därför var det härligt att träffa ungdomarna som fått en startpenning av Kyrkans Utlandshjälp för att starta sina egna företag. Startpenningen på 4 000 dollar, kring 3 650 euro, beviljas till grupper av unga som gått en av våra yrkes- eller företagarutbildningar i området, och som presenterat en trovärdig företagsplan. Ungdomarna jag träffade var alla omåttligt stolta över sina nygrundade företag och fulla hopp för framtiden och detaljerade planer om att utvidga verksamheten.
STARTPENNINGEN var avgörande för att ungdomarna kunde påbörja sin företagsverksamhet genom att anskaffa symaskiner eller kaffemaskiner. Det var också tydligt att ungdomarna aldrig skulle ha haft en möjlighet att ta steget utan startpenningen.
Det var speciellt iögonfallande hur det nystartade egna företaget hade inverkat på de unga företagarnas självsäkerhet. Både den unga kvinnan som kunnat visa åt sin frånvarande fader att hon kan stå på egna ben som skräddare, och den unga blinda mannen som är på väg att starta eget kafé, berättade med stor iver hur alla i deras omgivning ser på dem annorlunda nu. Båda två hade tidigare känt sig utstötta, men berättade nu om hur de kände sig accepterade av samhället. För en sådan känsla av tillhörighet är en startpenning ett litet pris.
Björn Udd är Kyrkans Utlandshjälps kommunikationsspecialist. Björn ansvarar för kommunikationen i Östafrika och är baserad i Nairobi, Kenya.
Arbetssituationen i Somaliland har länge varit utmanande. Över hälften av ungdomarna är arbetslösa, och då 70 procent av invånarna är barn och unga är en stor del av befolkningen beroende av sina familjemedlemmar.
”ÄNDA SEDAN jag utexaminerats har mitt liv varit fantastiskt”, säger Aziz Yusuf Mahmud.
Mahmud blev färdig från Kyrkans Utlandshjälps skräddarutbildning i Hargeisa i det omtvistade Somaliland i december 2021. Nu står han bakom disken i sin skräddarverkstad som han grundade direkt efter utbildningen. Som skräddare tjänar han tillräckligt för att dels livnära sin familj med fru och två barn, dels för att stöda sina föräldrar och sina syskon.
Mahmuds framgång är hoppingivande i ett område med hög arbetslöshet. Situationen lägger ett stort ansvar på dem som har ett jobb. En person med löneinkomst kan ofta stöda ett tjugotal familjemedlemmar med till exempel hyror, skolavgifter och mat.
”Ekonomiskt har det ibland varit svårt. Inflationen har varit hög och hyresvärden som äger mitt affärsutrymme har höjt hyran några gånger”, säger Mahmud.
Läget spelar stor roll för hurdan kundkrets en skräddarverkstad har. Mahmud säger att hans verkstads läge också lämpar sig bra för att driva en skola.
Därför beslöt han sig för att utvidga sin verksamhet. Förutom skräddarutbildningen är Mahmud utbildad lärare. Han började ge skräddarlektioner och grundade sedan en egen skräddarskola.
”Sedan jag startade skolan i maj 2022 har jag haft 30 studerande som jag utbildat till skräddare.”
Skolan har visat sig vara ett lukrativt alternativ för Mahmud.
”Jag tjänar just nu mer pengar på att utbilda nya skräddare än på att sälja kläder.”
Tidigare lärarjobbet betalade dåligt
Många av invånarna i Hargeisa har en universitetsutbildning, men det är sällan det leder till jobb man kan livnära sig på. De flesta har svårt att komma in i arbetslivet., En del gör obetald praktik efter obetald praktik. Efter sin universitetsutbildning hittade Mahmud jobb som lärare, men lönen var låg och arbetssituationen osäker.
”En lärare tjänar 100–150 dollar i månaden. Just nu tjänar jag runt 600 dollar på utbildningarna och skräddararbetet.”
Mahmud känner också att han gör något meningsfullt i sitt lokalsamhälle. Han känner sig som en förebild.
”Jag hör andra säga att det är fint att jag brukade vara en lärare, men att jag nu gör bättre ifrån mig ekonomiskt samtidigt som jag fortsätter utbilda mina medmänniskor”, säger Mahmud
”Skräddarutbildningen förändrade mitt liv, och jag vill ge andra samma möjlighet.”
Skräddaryrket är populärt i Hargeisa. Många vill ha skräddarsydda kläder, ofta med färggranna mönster.
Hittills har Mahmud utbildat 30 skräddare. Han har också anställt två före detta elever, som nu jobbar i hans verkstad. En av dem är 18-årige Fahad Jama Ismail som arbetar vid en symaskin.
”Den här utbildningen får mig att tro på framtiden. Vår överenskommelse är att jag får hälften av det kunden betalar, och det gör att jag kan stödja mina nio syskon och resten av min familj”, säger Ismail.
Fahad Jama Ismail är nöjd med att han gick i Mahmuds skräddarskola. Utbildningen har hjälpt honom öka sin inkomst.
Han är väldigt nöjd att han gick utbildningen.
”Då jag hör någon fundera på om de borde gå en skräddarutbildning uppmuntrar jag dem och berättar att skräddaryrket är bra och något man kan tjäna pengar på”, säger Ismail.
Tydliga framtidsplaner
Mahmud säger att skräddarutbildningen inte bara gav honom färdigheter som skräddare – den har också byggt hans självförtroende.
”Jag har förändrats. Nu tror jag på mig själv och vet att jag är en bra skräddare. Jag har ett eget företag och har en bra inkomst.”
Mahmud har också tydliga planer för framtiden. Inom fem år vill han separera skolan från skräddarverkstaden.
”Jag vill anställa fler lärare, öka produktionen av kläder och överlag utöka verksamheten.”
Uppfinning av ung jordanier ska ge jordbrukare bättre skördar
28-åriga Sager Marayha har utvecklat en apparat som han hoppas ska göra gott åt den viktigaste näringsgrenen i hans födelsetrakter, jordbruket. KUA stöder den unga jordbruksingenjören med ett stipendium som gör det möjligt att inleda produktion.
I BÖRJAN AV november gör sig Jordanien redo för vinter, men i landets västra del, i den skyddade Jordandalen, är det fortfarande sommar. Växthusen sprudlar av grönt. Mellan dem packas ett lass med gurkor, som snart ska påbörja sin färd mot huvudstaden Amman.
Sager Marayha, 28, står under den brännande solen och håller en liten plastpåse i sina händer. Inne i den finns något som i framtiden kan göra odlarnas arbete lättare och ge bättre skördar.
“Det är en prototyp, som en liten dator. De här sensorerna mäter temperatur, fukt, surhetsgrad och salthalt i jordmånen”, förklarar Marayha.
Han trycker ner mojängen i marken och visar att informationen går att läsa av på en app i telefonen.
“Jordbrukarna i Jordandalen använder gödsel och vatten utan att ha exakt information om vad det är odlingarna behöver. Den här hjälper till att minska på gödselanvändning och bevattning.”
Tack vare sitt stipendium kan Marayha utveckla sin uppfinning och förtjäna pengar på den. Marayha hoppas att hans familjs ekonomiska situation ska förbättras. Bild: Sherbel Dissi
Marayha har jobbat på odlingar hela sitt liv. Under studierna vid universitetet lärde han sig använda olika mätinstrument för jordbruket och undrade varför apparaterna kändes så invecklade och styva. Kunde en liten och enkel mojäng ge samma information på en gång?
Förutom jordbrukare och massmedia blev också forskare intresserade av den prototyp Marayha tog fram. Men någon investerare hittade han inte.
Med stöd från Kyrkans Utlandshjälp och Nederländernas utrikesministerium fick Marayha företagarutbildning. Efter att ha visat sitt engagemang och sin vilja att utvecklas fick han ett stipendium som gör att han kan börja producera apparaterna och sälja dem till jordbrukare.
Att få sin utkomst av jordbruk är inte lätt
Köparkandidater finns det. Abu Muhammad äger 100 gurktunlar och är redo att betala för den uppfinning som pojken från den egna byn har gjort.
Abu Muhammad är en 45-årig gurkbonde. Bild: Sherbel Dissi
“Jag oroar mig inte över priset och jag bryr mig inte om det. Jag är säker på att investeringen är värd sitt pris.”
Abu Muhammad tror att apparten kommer att vara till mest nytta vid sådden.
“Ibland gödslar jag fel och mister både de pengar jag har satt på gödseln och själva skörden. I framtiden kommer jag att bygga mina odlingar på vetenskapliga mätresultat, inte gissningar.”
Att få sin utkomst av jordbruk är inte lätt. Enligt Abu Muhammad är den största orsaken att jordbrukarna inte på förhand vet vilket pris de kommer att få för sin skörd. Situationen i resten av världen påverkar också jordbruket i Jordanien.
“Förr odlade vi mycket som gick till Syrien. Via Syrien såldes våra produkter också i Turkiet och därifrån till Ryssland. På grund av kriget i grannlandet har den handelsrutten varit stängt. I ett skede fanns det efterfrågan i Persiska viken, men nu har de sina egna odlingar”, förklarar Abu Muhammad.
I en svår situation har många jordbrukare tvingats lägga av. Jordanien kan i framtiden vara tvunget att importera mer mat, om jordbrukare efter jordbrukare slutar och unga inte intresserar sig för branschen.
”Det är bra att Marayha och andra ungdomar utvecklar jordbruket. Alla vinner på det: jordbrukarna drar nytta av uppfinningarna och ungdomarna får nya arbetsmöjligheter”, resonerar Abu Muhammad.
Norra Jordandalen. Jordan Valley är ett område i västra Jordanien som är känt för sina jordbruksmöjligheter och grödor som gynnar hela landet. Bild: Sherbel Dissi
Tack vare sitt stipendium kan Marayha utveckla sin uppfinning och förtjäna pengar på den. Marayha hoppas att hans familjs ekonomiska situation ska förbättras.
“Jag har redan fått förfrågningar av personer som kunde göra att min apparat kan användas utomlands. Min dröm är att den ska användas uttryckligen i Jordanien och på så sätt vara till nytta för människor i mitt område.”
Betydelsen av digikunskaper växer i utsatta samhällen
I början av 2020 var det få som kunde gissa hurdana prestationer världen skulle lyckas med när det inte fanns några alternativ. Men en sak blev tydlig i Kyrkans Utlandshjälps verksamhetsländer i och med pandemin: det finns ett skriande behov av digitala kunskaper.
ZAATARIS FLYKTINGLÄGER i norra Jordanien låg isolerat mitt i öknen redan långt innan pandemin, men coronatiden har tvingat lägrets 80 000 invånare att i än större utsträckning hålla sig för sig själva.
I Zaatari har man kämpat för bättre förbindelser ända sedan lägret började fyllas av flyende syrier år 2012. Lägrets utmaningar handlar om bristen på mobiler, pekplattor och datorer, de dyra förbindelserna samt elavbrott.
Många har ett stort behov av att hålla kontakt med familjemedlemmar som stannat kvar i hemlandet. Under pandemitiden har behovet av förbindelser, mobila enheter och digitala kunskaper bara blivit större.
”Elektroniska verktyg blev ett grundbehov i allas jobb, i skolan och på universitetet. Både barn och vuxna använder apparater och förbindelser, vilket också medfört problem. Till exempel oönskade webbsidebesök och trakasserier”, beskriver Wissam Ahmed al-Mutlaq, 28.
Också al-Mutlaq har kommit som flykting till Jordanien. På lägret i Zaatari utbildar han invånarna i att använda förbindelser och mobila enheter på ett säkert sätt.
Kurserna i cybersäkerhet tar upp informationsfiske, dataintrång och elektronisk användning av pengar. Den ungefär två timmar långa kursen som delvis ordnats via WhatsApp har mellan september 2020 och mars 2021 haft 1 219 deltagare från lägret i Zaatari.
”Cybersäkerhetskunskaper anses vara nödvändiga i dagens värld”, betonar Wissam Ahmed al-Mutlaq, 28, Bild: Osama Nabeel
”Cybersäkerhetskunskaper anses vara nödvändiga i dagens värld. Samhällena behöver dessa kunskaper och därför måste utbildningar ordnas”, betonar al–Mutlaq.
Kyrkans Utlandshjälps arbete i Jordanien fokuserar på att förbättra både flyktingars och jordaniers utbildningsmöjligheter. Till exempel kunskaper om kodning och digimarknadsföring hjälper också dem med flyktingbakgrund att få en bättre utkomst och tillträde till en större marknad.
PANDEMINS INVERKAN HAR understrukit vikten av mobila enheter, förbindelser och kunskaper. I Uganda där det bor 44 miljoner människor har 15 miljoner barn lidit av skolstängningar under coronatiden. Till siffran räknas också 600 000 elever med flyktingbakgrund i låg- och högstadieålder.
Teknologi är ingen ny grej för ungdomarna på flyktingbosättningslägren. Smarttelefonerna är de vanligaste mobila enheterna på grund av att de är så pass billiga. De unga använder mest WhatsApp, Google och Facebook. Det är viktigt att distansförbindelserna och digikunskaperna också i fortsättningen finns tillgängliga för alla.
På sistone har yrkesskoleeleverna vid Rwamwanjas flyktingbosättningsområde studerat digisäkerhet och -hygien samt digimarknadsföring. I västra och nordvästra Uganda har grundskoleelever kunnat spela spel som utvecklar läs- och räknekunskaper tack vare att Kyrkans Utlandshjälp bidragit med pekplattor.
”När smarttelefoner och sociala medier är lättillgängliga kan de unga komma åt den digitala världen. Utan rätt kunskaper blir de ändå lätt lurade”, säger Edgar Mutaryebwa som är IT-projektarbetare.
PÅ LANDSBYGDEN är dataförbindelserna ofta dåliga eller saknas helt och hållet.
Utmanande situationer tvingar till kreativa lösningar. I Kambodja har lärare och studiehandledare under perioder av distansskola förflyttat sig från by till by med tuk-tuk för att hålla lektioner och dela ut studiematerial. Invånare på Myanmars landsbygd har kunnat lära sig om företagande och hantverksjobb via animationsfilmer.
Det finns mycket som är bra med det digitala språnget som pandemin ledde till. Så länge det finns fungerande förbindelser är utbildningar och undervisningsmaterial tillgängliga för allt fler.
Text: Ulriikka Myöhänen, Linda Kabuzire, Noora Pohjanheimo
Kyrkans Utlandshjälps företagarutbildning stöder ivriga kursdeltagare att förvandla sin yrkeskunskap till framgångsrika företag i Jordanien där arbetslösheten är hög så väl bland jordanier som flyktingar.
Plantorna växer i plastmuggar som sänkts in i plaströr. På det platta taket växer tomater, vattenmeloner, gurkor, paprikor, jordgubbar och blommor. Krukorna täcks av skynken för att de inte ska få för mycket sol.
Ibrahim med sin dotter Layal. Bild: Tatu Blomqvist.
Takträdgården i Irbid, Jordaniens tredje största stad, är 45-årige Ibrahim Milhems prototyp av en vattenodling. När han blev arbetslös förändrades livet för hans sjubarnsfamilj.
Över 18 procent av Jordaniens befolkning är arbetslösa. Ibrahims familj förlorade bland annat sitt hus.
Ibrahim är ingenjör och arbetade tidigare för företag som tillverkade gödsel och cement.
”Jag älskar växter och träd och att plantera dem”, berättar Ibrahim. Men bevattningen är dyr eftersom det råder brist på vatten i Jordanien.
Ibrahim började lösa problemet genom att söka information om vattenodling på nätet. Samtidigt råkade han höra om Kyrkans Utlandshjälps (KUH) företagarutbildning.
Kursen hjälpte honom med idén till ett företag. Målet är en trädgård som producerar ekologiskt odlade grönsaker och välkomnar kunderna att plocka dem själva.
Vattenodling är något helt nytt i Jordanien, men Ibrahim lyckades ändå bygga en egen prototyp på sin brors tak. Som bäst fortsätter han utveckla och expandera prototypen.
Vattenodlingen sparar cirka 80 procent vatten jämfört med traditionell odling.
”Jag trodde inte på det från början, men märker nu att det stämmer”, säger Ibrahim som konstant läser in sig på ämnet och prövar sig fram.
En ny början i ett nytt land
KUH har i två års tid ordnat företagarutbildning för flyktingar och särskilt utsatta jordanier i samarbete med handelsinstitutet Mercuria. Av 55 deltagare har 49 framgångsrikt grundat ett företag, och en del sysselsätter redan flera människor. Över hälften av företagarna är kvinnor.
Efter två månaders utbildning får de utexaminerade företagarna en startpeng och fortsatt handledning.
Genom erfarenheterna från projektet försöker KUH i samarbete med andra internationella organisationer tala för en lagstiftning i Jordanien som skapar bättre förutsättningar för jordaniers och flyktingars företag.
Omar Balkhi. Bild: Dana Mufleh.
Över en miljon flyktingar har flytt Syriens inbördeskrig till Jordanien. Tvåbarnsfadern Omar Balkhi förlorade sina ben när han skadades av granatsplitter. Han har kämpat med att försörja sin familj i sitt nya hemland.
Omar ville grunda en verkstad för traditionella syriska trämöbler, men visste inte hur han skulle gå till väga.
”Nu kan jag driva mitt eget företag och känner mig självsäker. Jag kan utveckla mitt arbete enligt konkurrensen, leda verksamheten och marknadsföra mig själv”, säger Omar efter KUH:s utbildning.
”Jag hade inte tidigare vetat hur viktiga de här färdigheterna är.”
Ibrahim Milhems takodling är som en liten oas. Bild: Tatu Blomqvist.
Text: Minna Elo
Bilder: Tatu Blomqvist ja Dana Mufleh.
Projektet finansierades av European Regional Development and Protection Programme for the Middle East (RDPP).
Det råder skriande brist på anständiga jobb i utvecklingsländerna. Kyrkans Utlandshjälps investeringsbolag reagerar på detta och lanserar ett nytt verktyg för Finlands utvecklingspolitik.
Finland investerar 16 miljoner euro i småföretagarverksamhet i utvecklingsländer genom ett nytt bolag som grundats av Kyrkans Utlandshjälp. Investeringen görs i form av ett lån. Enligt lånevillkoren ska medlen betalas tillbaka med ränta till den finska staten under 18 år med hjälp av avkastningen på investeringarna.
Under den inledande fasen ska bolaget FCA Investments Oy investera i affärsverksamhet i Asien och Afrika genom två fonder. Bolaget gör också egna direkta investeringar i företag.
”Bristen på rimligt prissatt finansiering är ett av de främsta hindren för att det ska uppstå affärsverksamhet som skapar jobb i utvecklingsländer. Det nya bolaget kan erbjuda förutsättningar för tillväxt till sådana lovande företag som ännu är för små för att intressera de traditionella utvecklingsbankerna”, säger utrikeshandels- och utvecklingsminister Anne-Mari Virolainen.
FCA Investments planerar direkta investeringar på 0,1–1 miljoner euro i olika företag. De stora utvecklingsbankerna gör sällan investeringar som är under en miljon euro eftersom administrationskostnaderna blir för höga i proportion till det investerade beloppet.
Det som gör det möjligt för Kyrkans Utlandshjälp att göra små investeringar lönsamt är att organisationen till att börja med också använder andra resurser till att stödja företagen som finansieras. De kan till exempel få hjälp med skötseln av ekonomin, planeringen och marknadsföringen.
”FCA Investments fördel i förhållande till motsvarande aktörer är att Kyrkans Utlandshjälp har personal på platsen och erfarenheter av att arbeta i de länder där investeringarna görs”, säger Jouni Hemberg som är verksamhetsledare för Kyrkans Utlandshjälp.
FCA Investments har för avsikt att göra sina första direkta investeringar i Uganda i Östafrika. Förutom i Uganda har Kyrkans Utlandshjälp också planer på investeringar i Somalia, Kenya, Jordanien, Nepal, Myanmar och Kambodja. En del av dessa länder har en betydligt svårare affärsmiljö än Uganda.
”Arbete och utkomst är nyckeln till hållbar fred. Med hjälp av yrkesutbildning och lån till småföretag kan vi lyfta människor ur fattigdom. Vi tror att den privata sektorn i framtiden kommer att spela en framträdande roll också i stödet till de allra fattigaste länderna”, säger Hemberg.
Fakta: Lån med ränta till Kyrkans Utlandshjälp
Lånet till Kyrkans Utlandshjälp är en så kallas utvecklingspolitisk investering. Finansiella investeringar har tidigare gjorts i Interamerikanska utvecklingsbanken (9,2 miljoner euro), det statliga bolaget för utvecklingsfinansiering Finnfund (130 miljoner euro) och i en klimatfond under Internationella finansieringsbolaget IFC som ingår i Världsbanksgruppen (114 miljoner euro).
Lånet har en ränta på 0,5 procent och Kyrkans Utlandshjälp börjar betala ränta 2019. Lånetiden är 18 år och kapitalet kommer att betalas tillbaka i fyra omgångar.
Max von Bonsdorff, chef för enheten för utvecklingsfinansiering och den privata sektorn, tfn 050 344 1014
Juha Kirstilä, minister Virolainens specialmedarbetare, tfn 040 552 8200
Jouni Hemberg, verksamhetsledare för Kyrkans Utlandshjälp, tfn 050 325 9579
Med stöd från Kvinnobanken har levnadsstandarden stigit på landsbygden i Nepal. Vad följer av det?
Byn Bhardeau ligger i en naturskön dal en dryg timmes bilfärd från Nepals huvudstad Katmandu. Vi står vid de gyllengula senapsåkrarna omgivna av dalens gröna sluttningar. Ett stycke längre bort reser man en gunga för att roa byns barn under hinduernas Deepawalihögtid som snart skall inledas. Solen skiner och luften känns frisk.
”Här finns inget”, säger Laxmi Shrestha. ”I staden skulle det finnas mer möjligheter men jag kommer ingenvart härifrån.”
Byn Bardeau, Lalitpur.
Jag skulle vilja säga till henne: Se på allt detta, detta är paradiset. Du vill inte in till staden för att kämpa om livsrum och arbete, inte vill du kura inne i ett ruckel i slummen. Men vem är jag att ge henne råd? Jag begav ju mig själv iväg från min hemstad ut i världen så fort det var möjligt.
Det finns emellertid mycket sådant i byn som inte fanns förut. Och Laxmi är inte direkt missnöjd med sitt liv. Nu som 35-åring har hon en bättre levnadsstandard än någonsin förut. Hennes äldsta dotter har kunnat studera till ett yrke hon själv valt och blir snart klar med studierna. Också de övriga barnen går i skola.
Laxmi berättar att hon grät mycket då hon var en ung hustru och nyligen hade anlänt till Bhardeau. Hon hade hamnat långt hemifrån från låglandet i Nepal och var inte van vid bergslandskapet som gjorde henne betryckt. Utkomsten hängde på några getter. När det blev tillökning i familjen, hade man inte råd att ge barnen tillräckliga kläder och tillräckligt näringsrik mat.
Då Kyrkans Utlandshjälp började arbeta i Bhardeau och erbjöd Kvinnobanksunderstödda smålån och företagarutbildningar, anslöt sig största delen av byns kvinnor till Kvinnobankens andelslag.
Andelslaget stöder jordbruket, företagandet och skolan. När byborna fått utbildning och stöd har de kunnat skapa ett mer mångsidigt jordbruk. Förr odlade man främst majs och till djuren samlade man hö från sluttningarna. Övriga förnödenheter köpte man i närmaste stad om man hade pengar. Nu är man mer självförsörjande, maten är mångsidigare och grödorna räcker även till försäljning, vilket ger inkomster. Nu äter man kött 3-4 gånger i veckan, förut hade man råd till det endast en gång per månad.
Ändå företagandet? När människor fått utbildning och lärt sig se möjligheter har nya företag grundats i byn. Allt från köttbutik till skönhetssalong.
Det mest speciella företaget är det som producerar ekogödsel. Man gör det nämligen med hjälp av maskar i komposthögen. Företaget som helt och hållet drivs av kvinnor, har varit framgångsrikt. Man har till och med fått jordbruksministeriets eko-certifikat och skapat ett eget varumärke.
”Då Kvinnobanken presenterade kompostkonceptet blev jag nyfiken. Vi var några som beslöt att pröva på det för att se om det stämde att skörden blir bättre av gödseln. Alla andra tyckte att vi var tokiga. Till och med min egen man skrattade och undrade varför jag skall leka med de där maskarna”, berättar Laxmi.
Men skördarna blev bättre och gödselproduktionen räckte även till att sälja av. ”På två månader producerar mitt företag 250 kilo gödsel. Den förpackas och sänds till Katmandu för att säljas där. Nu är min man nöjd och han skrattar när jag påminner honom om hur han tänkte förut”, berättar Laxmi med ett leende.
Att bli företagare kräver alltid mod, kanske också våghalsighet. Av Ganga Tamang kräver det mer än så.
”Före Kvinnobankens andelslag var mitt liv väldigt svårt. Jag hade ett jobb och förtjänade 80 rupier (ungefär 70 cent) per dag. Pengarna räckte inte ordentligt till kläder eller mat. Jag åt bara två gånger om dagen”, berättar nepalesiska Ganga Tamang, 28.
Det verkade inte finnas några utkomstmöjligheter i hembyn Bhardeau. Tamangs man Umesh åkte därför, endast åtta månader efter deras bröllop, till Malaysia som gästarbetare.
En kort tid efter det presenterade Kvinnobanken nya utkomstmöjligheter för byns kvinnor. Att föda upp grisar är enligt traditionen inte lämpligt för den kast som de flesta av invånarna hör till. Att bli grisföretagare kräver därför mer mod än vanligt.
Men Ganga Tamang var redo att bryta urgamla regler. Man sade att grisuppfödningen är lönsam och hon behövde verkligen inkomster.
Med ett lån från Kvinnobanken skaffade Tamang tre grisar. Hon fick också lära sig hur man sköter dem.
”Jag startade en grisfarm på vår egen mark. Jag tror inte att min man hade tillåtit det om han varit i Nepal. På den tiden ansåg många att gudarna inte gillar att vi föder upp grisar. Det sågs som ett jobb för lägre kaster”, berättar Ganga Tamang.
Nu grymtar sextio över 100 kilo tunga suggor och små kultingar i farmen.
När Tamangs man tre och ett halvt år senare ringde och sa att han återvänder hem blev hon mycket nervös. Vad skulle mannen säga om grisarna?
”Jag berättade för honom om dem först nästa morgon. Jag sade att jag måste gå och mata våra grisar.”
Umesh hade förändrats under åren utomlands.
”Han följde med och hjälpte mig med utfodringen”, skrattar Ganga Tamang. Umesh berättade att också han hade funderat på att föda upp grisar.
Ganga och femåriga dottern Sagun.
Nu sköter de grisfarmen tillsammans. De har också en liten köttaffär i byn. Dessutom säljer Umesh lämpliga grisar i huvudstaden Katmandu. Där får man över 100 euro för en gris som väger 60 kilogram. Det är mycket pengar i Nepal.
”Nu har vi tillräckligt av allt. Vi kan till och med bekosta studierna för Umesh lillebror och lillasyster. Om jag behöver ett lån kan jag enkelt få det. Alla litar på mig och vet att jag kan återbetala det.”
Gangas solbrända hy visar att hon vistas utomhus mycket. Hennes nagellack är rosa. När vi ska fotografera henne byter hon arbetskläderna till något finare: en vacker, färggrann nepalesisk dräkt med en lång kurta-skjorta och breda byxor.
”Förutom pengarna har Kvinnobankens utbildningar gett mig många färdigheter och självförtroende. Nu vågar jag säga min åsikt.”
Ganga ler när hon säger:
”Tidigare kunde jag inte ens drömma om att jag skulle vara den som lär ut saker till andra. Nu kommer andra kvinnor till mig för att lära sig. Jag är en förebild för dem, för jag är framgångsrik företagare.”
”Min dröm är att ge en ordentlig utbildning till mina barn.”
Ganga och Umesh har två döttrar; tioåriga Roshani och femåriga Sagun.
Andelslaget som Kvinnobanken stöder har funnits i Bhardeau i sju år. Nästan alla byns kvinnor är medlemmar. En av kvinnornas spargrupper träffas hemma hos Ganga en gång i månaden. Andelslaget stöder jordbruk, företagande och utbildning.
Text: Ulla Kärki
Foto: Ville Asikainen
Översättning: Jean Lindén
