Antalet barn som hamnar helt utanför grundskolan har minskat men utbildningens kvalitet kan vara undermålig och lärarna obehöriga. Vart femte barn går ut grundskolan utan att kunna läsa.

Sju studerande delar ett internatrum om ca 12 kvadrat på campus i universitet i Lusaka i Zambia. Om nätterna finns det inget ledigt utrymme på golvet. Kläderna är instoppade i kappsäckar som står i rad på hatthyllan.

Man använder rummets enda arbetsbord turvis enlig ett överenskommet schema. Man diskar i våningens kök. WC-utrymmena är så gott som obefintliga.

Trots det och andra olägenheter, upplever många av de studerande att de är priviligierade, främst för att det är svårt att få en studieplats. Under tio procent av de som söker blir antagna. Många är de enda i sin släkt som får högskoleutbildning.

Men det är också frågan om annat.

Zambia är ett av de länder där man tampas med den oerhört ojämna utbildningskvaliteten. FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur, Unesco, uppger att 25 procent av 15-24-åringarna i Zambia är icke läs- eller skrivkunniga. I det Afrika som ligger söder om Sahara, är 40 procent av barnen i skolåldern analfabeter.

Det bör även noteras att också en betydande del av de barn som går i skolan, saknar grundläggande färdigheter.

Av världens 650 miljoner barn i grundskoleåldern är det 130 miljoner som inte ens får lära sig grunderna i att räkna och läsa, fastän de går i skolan. Det betyder att vart femte barn sliter sin skolbänk utan att lära sig läsa ens dagstidningens rubriker.

Därför är det inget att undra över när den som strävat till och fått en studieplats, anser sig vara lyckligt lottad.

Mest utsatta är de barn som lever på landsbygden i Afrika, söder om Sahara. På dessa områden är det svårt att få tag på behöriga – eller ens obehöriga– lärare.

Det finns inte nödvändigtvis alltid en farbar väg till skolan och läromedlen kan bestå av en enda krita. I klassrummet kan finnas 70-90 elever på en gång. Barnen har ofta flera olika modersmål. Läraren förväntas behärska flera ämnen och kunna undervisa barn i olika åldrar samtidigt. Lönen år låg eller uteblir helt och hållet.

Sådana utsikter lockar inte utbildade lärare. De söker sig istället till städerna där omständigheterna  är bättre.

På landsbygden består lärarkåren av snabbutbildade frivilliga eller barnens föräldrar. I till exempel Kenya testade man sjätte årskursens lärare och lät dem utföra ett prov som var tänkt för eleverna. Lärarna fick i medeltal rätt i 60 procent av svaren.

Situationen är paradoxal, den undermåliga undervisningen beror ju på att man lyckats i något, nämligen i att få flera barn att börja skolan. Antalet barn som hamnat utanför grundskolan sjönk mellan åren 2000 och 2011 från 102 miljoner till 57 miljoner.

Under samma tid har klasserna blivit större och behovet av lärare har ökat dramatiskt. Av Zambias högskolestuderande studerar en tredjedel vid lärarutbildningen. Det är lättast att komma in där eftersom antagningskraven blivit mildare.

Det hjälper inte att utbilda flera lärare ifall det sker på bekostnad av deras kompetens. För att barnens rätt till utbildning skall förverkligas, behövs upp till 1,6 miljoner behöriga lärare till grundskolan. Av dem behövs en miljon till Afrika söder som Sahara.

Problemet består inte enbart i att så få har tillgång till fortsatta studier på grund av den ojämna grundutbildningen. Det är även svårt att utför något som helst produktivt arbete utan grundläggande färdigheter.

Enligt en undersökning som utförts i Mocambique, är det mer sannolikt att en läskunnig jordbrukare får en god skörd än en icke-läskunnig. Ifall barnen också saknar grundläggande färdigheter är det sannolikt att familjens fattigdomsspiral fortsätter.

I Unescos rapport från ifjol, Education for All – Global Monitoring uppskattar man att avsaknaden av grundläggande färdigheter hos 250 miljoner barn, medför kostnader om 129 miljarder dollar per år. Det motsvarar ca tio procent att de pengar som används till utbildning.

Ifall undervisningskvaliteten inte höjs, finns det risk för att det enorma internationella arbetet man utfört för att barnen skall kunna gå i skolan, inte ger den nytta man föreställt sig.

Text: Satu Helin

Artikeln har publicerats i Aamulehtis gästspalt 28.7.