Européerna borde bara oroa sig för kriget i Ukraina – eller hur, Aziza Maalim?
Aziza Maalim är fredsexpert på Kyrkans Utlandshjälp. Han blev ursprungligen intresserad av fredsbyggande på grund av sin egen bakgrund inom en nomadkultur. Redaktionen korsförhörde Maalim och frågade bland annat varför fredsbyggande ofta är frustrerande.
Du kommer från en nomadkultur och din bakgrund har gjort dig intresserad av fredsbyggande.
Det är sant att min nomadbakgrund har format mig. Redan som ung hörde jag berättelser om etniska konflikter mellan olika nomadklaner. Sammandrabbningar är en del av kulturen, så jag försökte förstå varför samhällen fungerar på detta sätt. Det väckte min passion för fredsbyggande.
Européerna borde bara fokusera på kriget i Ukraina eftersom det är det enda krig som påverkar européerna.
Fel, men många människor verkar nu tänka på det sättet. Kriget i Ukraina har förändrat dynamiken när det gäller fred och säkerhet. Vem hade kunnat tro att det skulle finnas flyktingar och folk som lider av konflikter i Europa? När det inte handlar om den globala södern och Afrika blir många förvånade. Det humanitära biståndet är nu fokuserat på Ukraina. Samtidigt har vi konflikter och humanitära behov som väntar på att hanteras i andra delar av världen.
Krigen i Sudan och Ukraina och kupperna i Västafrika visar att det är omöjligt att uppnå fred.
Att arbeta med samhällen i konflikt kommer att leda till varaktig fred. Om vi negligerar konflikter och tror att krigen i Afrika aldrig kommer att lösas, kommer det att leda till mera lidande: rättsstatsprincipen kommer att drabbas, de mänskliga rättigheterna försämras, och så vidare. Vi har försökt bygga fred i Somalia sedan 1993, men vi har inte gett upp. Försoning är en lång process: det handlar om att arbeta med flera generationers trauman och att reformera förvaltningsstrukturer.
I Somalia hjälper KUH kvinnor att delta i politiken. Projekt som detta är den enda vägen till fred, eftersom kvinnor är mer fredliga än män.
Oj du milde, vem har kommit på det här? Kvinnor kan både främja fred och gå i bräschen för att sprida en våldskultur. Inom radikal extremism gömmer kvinnor ofta sim-kort och gör uppköp för extremister. Kvinnor står också i främsta ledet när det gäller att underblåsa en kultur av omskärelse och annat våld mot unga flickor. Därför måste kvinnor också vara delaktiga i fredsprocesser.
I konflikter förekommer ofta sexuellt och könsrelaterat våld. Det är ett spöke som också måste lyftas fram vid försoningsarbetet.
Sexuellt och könsrelaterat våld används som en taktik i konflikter. I till exempel Rwanda tvingades män att se på när deras fruar utsattes för våldsamma övergrepp. När konflikten är över måste sådana frågor tas upp så att de förödmjukade och misshandlade samhällena och deras medlemmar kan gå vidare med sina liv.
Det är tveksamt att religiösa och traditionella ledare deltar i fredsprocesser, eftersom de kan underblåsa konflikter.
I många konflikter i till exempel Sydsudan, Somalia och Kenya bygger fredsprocesserna på traditionella konfliktlösningsmekanismer som leds av religiösa och traditionella ledare. Det är de som arbetar på gräsrotsnivå och mobiliserar människor. Samtidigt inser vi att vissa av dessa ledare är inblandade i etniska konflikter och klankonflikter.
Fredsavtal är värdelösa eftersom de ofta faller sönder.
Jag håller inte med. När ett fredsavtal undertecknas betyder det att parterna är nöjda, oavsett om de är klaner eller hela stater. Parternas mål kan förändras och om avtalet sägs upp måste saker och ting ses över. Fokus bör då ligga på hur snabbt vi kan hitta nya lösningar genom att lyssna på parterna. Att ett fredsavtal upphör att gälla är inte ett problem i sig. Utmaningen är att få tillbaka parterna till förhandlingsbordet så att vi kan förhindra förlust av människoliv och en glidning in i anarki.
Ett handslag beseglar varje fredsavtal.
I vissa samhällen häller parterna mjölk på varandra. I andra odlas gräs som ett tecken på fertilitet. Ibland ger de varandra mat, ibland smörjer de in varandras hår. Allt detta symboliserar fred på sitt eget sätt.
Text och bild: Björn Udd
Översättning: Sonja Vuori