En ljusglimt i evakueringslägret – 17-åriga Hla Tin går i skolan för första gången i sitt liv

Hla Tin (t.v.) arbetade bara, och hade inte gått en enda dag i skola innan konflikten tvingade honom att lämna sitt hem och jobb. Nu drömmer han om att en dag kunna arbeta på sjön. Bredvid honom vännen och klasskamraten Ar Zarni Maung, 15.
Hla Tin (t.v.) arbetade bara, och hade inte gått en enda dag i skola innan konflikten tvingade honom att lämna sitt hem och jobb. Nu drömmer han om att en dag kunna arbeta på sjön. Bredvid honom vännen och klasskamraten Ar Zarni Maung, 15.

Hla Tins familj måste lämna sitt hem på grund av våldsamheterna som bröt ut mellan muslimer och buddhister. Det är tungt att leva i ett tillfälligt läger utan något intressant att göra. Nu studerar Hla Tin två timmar om dagen och drömmer om en ny karriär.

Läget har länge varit spänt i provinsen Rakhine i Myanmar. När de etniska spänningarna briserade i en öppen konflikt tvingades cirka 140.000 människor lämna sitt hem. Nu bor de i läger; muslimer och buddhister var för sig. Den svåra situationen har redan pågått i nästan två år.

När 17-åriga Hla Tin flydde förlorade han inte bara sitt hem – han blev också arbetslös. När familjen fortfarande bodde hemma i Jaukpur nära staden Sittwe arbetade Hla Tin med fiske, som hantlangare till sin pappa.

I lägret, där de nu bor, finns inga egentliga möjligheter att jobba. Dessutom mår Hla Tins pappa inte bra.

”Hemma var det väldigt annorlunda. Också om jag inte hade någon arbetsplats kunde jag söka jobb på fiskebåtar och förtjäna lite pengar. Eftersom jag inte har någon utbildning kan jag inte få jobb här i lägret”, säger Hla Tin.

”Många i lägret är i samma situation, de flesta är arbetslösa. Om vi behöver mediciner säljer vi en del av mathjälpen vi får.”

Lägerapoteket säljer mediciner. Någon läkare finns inte.

Lärarna älskar eleverna

Efter skoldagen letar Hla Tin reda på familjens ankor som har rymt från gården. Genom att föda upp ankor kan familjen få extra inkomster. Med pengarna kan de skaffa till exempel mediciner eller köpa mat på lägrets torg.

Efter skoldagen letar Hla Tin reda på familjens ankor som har rymt från gården. Genom att föda upp ankor kan familjen få extra inkomster. Med pengarna kan de skaffa till exempel mediciner eller köpa mat på lägrets torg.

I våras förändrades Hla Tins sysslolösa och frustrerande vardag. Med stöd av Kyrkans Utlandshjälp byggdes tillfälliga skolor av bambu, lärare utbildades, elever valdes ut och de fick kassar med skoltillbehör. För första gången i livet kunde Hla Tin sätta sig på skolbänken.

”I början var det jättesvårt att skriva ord. Ärligt sagt var jag lite deprimerad över hur svårt det var och över att jag inte kunde skriva allt. Men läraren uppmuntrade mig och sa att ingen lär sig allt på en dag. Jag måste öva mera.”

I klassens finns elever i olika åldrar och på varierande nivåer. I snitt är de 13-17 år och har inte haft möjlighet att gå i skola. De lär sig läsa, skriva och räkna – kunskaper de garanterat har nytta av i framtiden.

De två lärarna har också tid att ge individuell handledning. Hla Tin säger att klassens lärare är bra och sköter om alla elever.

Lärarna hjälper också med övningsuppgifterna. ”Våra lärare älskar oss. De är som syskon för mig.”

Ankfamiljen ger extra inkomster

Skoldagen är två timmar lång, med lektioner på vardagarna från klockan 10 till 12. Sedan går Hla Tin hem och matar familjens ankor. Ibland har de rymt. Då måste man hämta hem dem och ge dem mat så att de orkar lägga ägg. Till en början skaffade familjen tre ankor för ungefär 16 euro. Sedan föddes åtta små ungar. Av dem sålde man fem. Pengarna från försäljningen behövs.

Efter arbetet äter familjen lunch som Hla Tins mamma och syster har tillrätt. ”Klockan ett går jag till moskén. Efter det är jag med mina vänner. Ibland spelar vi fotboll”, berättar han.

Jobb på ett fraktfartyg

Före skolgången var livet tommare och frustrerande. Hla Tin hade egentligen inga vänner och ingen att prata med.

”I skolan har jag fått en massa vänner som jag kan diskutera allt med.”

Läxorna kan man göra utomhus om det inte regnar. Det finns ingen elektricitet i lägrets boningar.

Men Hla Tin vill återvända hem. Då skulle han ha lätt att jobba och förtjäna pengar.

Läxorna kan man göra utomhus om det inte regnar. Det finns ingen elektricitet i lägrets boningar.

Läxorna kan man göra utomhus om det inte regnar. Det finns ingen elektricitet i lägrets boningar.

”Jag kunde fiska mycket. Många utländska fraktfartyg besöker hamnen och sjömännen köper fisk. Jag har alltid varit nyfiken på vad som händer på de där stora fartygen.”

Hla Tin är säker på att han får nytta av utbildningen. Vad händer om någon beställer 500 fiskar och försäljaren inte kan räkna?

”När jag är utbildad kan jag välja ett jobb som jag gillar. Jag skulle vilja jobba på ett fraktfartyg. Ibland är jag rädd att min utbildning ännu inte räcker till för det.

Provinsen Rakhine i Myanmar har länge lidit av spänningar mellan områdets etniska grupper. Grovt taget är det muslimer och buddhister. 140.000 invånare är på flykt i området. Lutherska världsförbundet förverkligar Kyrkans Utlandshjälps projekt för utbildning under katastrofer, som finansieras av Europeiska kommissionens generaldirektorat för humanitärt bistånd och civilskydd (ECHO). I båda gruppernas evakueringsläger stödjer man barnens och de  ungas grundskoleutbildning.

Text & bild: Eeva Suhonen
Översättning: Jean Lindén 

 

 

Logot_keskikoko