Ärkebiskopen vill att utvecklingssamarbete ska få finansiering även i fortsättningen
Ärkebiskop Tapio Luoma säger att det ligger djupt i människans natur att hjälpa. Han uppmuntrar till kärlek till nästan både nära och fjärran.
Text: Markus Silvennoinen
Bild: Antti Yrjönen
Översättning: Sonja Vuori
RYGGSÄCKEN från Kyrkans Utlandshjälp har varit med om mycket. Vanligen hänger den på ärkebiskop Tapio Luomas rygg, vare sig han reser i södra Afrika eller mellan Helsingfors och Åbo. Luoma är bekant med Kyrkans Utlandshjälps arbete sedan sin tid som församlingspräst, och han har också hunnit sitta i organisationens styrelse, till och med som vice ordförande. Hjälparbete på gräsrotsnivå har Luoma fått bekanta sig med vid projekt i Uganda och Haiti.
”Resan till Uganda var en ögonöppnare när det gäller hur vi kan hjälpa människor på ett konkret sätt. Den fick mig också att inse hur Kyrkans Utlandshjälp kan arbeta verkligt proffsigt och målmedvetet i svåra situationer.”
Luoma beskriver sina år i Kyrkans Utlandshjälps styrelse som intressanta och lärorika. Den nuvarande ärkebiskopen överraskades av skalan på hjälparbetet och över hur brett organisationen måste skapa nätverk. ”Samarbete är styrka”, sammanfattar Luoma.
Den andel av Finlands bruttonationalinkomst som går till utvecklingssamarbete kommer att minska under de kommande åren. Ärkebiskopen är oroad över den minskade finansieringen och har offentligt tagit ställning för utvecklingsmedlen. I den politiska debatten framförs då och då tanken att man först måste rätta till saker och ting i hemlandet innan det lönar sig att hjälpa utomlands. Luoma håller inte med.
”Våra medmänniskor utomlands som är i nöd kommer aldrig att få hjälp om vi väntar tills vi får ordning på våra egna angelägenheter i Finland först. Samtidigt som vi tar hand om de utsatta i vårt eget land, behöver människor på andra ställen också vårt stöd.”
Enligt Luoma är det också viktigt att hjälpa utanför de egna gränserna eftersom klimatförändringar och konflikter, i vår värld där alla är beroende av varandra, har oförutsägbara konsekvenser som inte respekterar nationsgränser.
”Vi tjänar också indirekt vår egen framtid genom att rikta hjälpen dit där behovet är som störst.”
Luoma har varit månadsgivare till Kyrkans Utlandshjälp i tio år. Gnistan till att donera regelbundet kom efter att han blivit övertygad om hur stor inverkan arbetet har. ”Jag kunde se hur arbetet inverkade på lokal nivå och att det gjorde skillnad.”
LUOMA anser att det ligger i människans natur att bry sig om sin nästa. Att hjälpa andra innebär alltid att ge bort någonting, om det så är tid, pengar eller bekvämlighet. ”Jag tycker att tanken på att ge bort något man har är mycket hälsosam”, reflekterar Luoma.
En av Kyrkans Utlandshjälps värderingar är urskillningslös kärlek till nästan. Också ärkebiskopen talar för att vi ska ta hand om våra medmänniskor nära och fjärran.
”Kärleken till nästan är djupare, bredare och mycket mer konkret än bara tolerans. Enligt kristendomen är alla skapade av Gud. Det förpliktar oss att se varje människa, oavsett bakgrund eller religion, som ytterst viktig och värd att älska.”