Abraham bryter språkbarriärer i skolan
Kongolesen Abraham Bashombana Aganze tolkar lektioner i ett flyktingområde och anser att livet handlar om att hjälpa andra.
Den brutala konflikten i Demokratiska republiken Kongo, som har pågått i över tre decennier, har lett till att en folkmängd motsvarande Finlands invånarantal har tvingats fly. Omkring en halv miljon av dem har korsat gränsen och sökt ett fredligare liv i grannlandet Uganda. Abraham Bashombana Aganze, 30, från norra Kivu, är en av dem. Han bor i flyktingbosättningen Nakivale, som grundades redan år 1958.
Abraham, som har en universitetsexamen, tvingades fly från den våldsamma konflikten i sitt hemland år 2020. Att bosätta sig i Uganda var lättare för honom än för tiotusentals andra kongoleser. Hans huvudämne på universitetet var engelska, ett av Ugandas officiella språk. De flesta kongoleser har aldrig studerat engelska, eftersom undervisningen i Kongo till största delen sker på swahili och franska.
SPRÅKMUREN är därför en av de stora frågorna som hotar den fortsatta skolgången för särskilt de barn och unga som har kommit som flyktingar till Uganda från Kongo. Abraham lade märke till problemet strax efter att han bosatt sig i Nakivale och ville hjälpa till. Han arbetar nu som volontär tolk i engelska på en gymnasieskola som stöds av Kyrkans Utlandshjälp i samhället Rubondo.
”Jag började arbeta som volontär efter att några ungdomar som kände mig kom till mig och bad mig lära dem tillräckligt med engelska för att de skulle kunna gå i skolan. Jag insåg att jag på det här sättet kunde hjälpa till mest”, säger Abraham.
”Min filosofi är att livet handlar om att hjälpa andra.”
Att vara tolk innebär att Abraham är med på lektionerna och hjälper de elever vars egna engelskakunskaper inte är tillräckligt goda för att de ska kunna följa med i undervisningen. Skolan har både lokala elever och flyktingelever, precis som många andra skolor i Uganda. Skolans fasta personal består av ugandiska lärare som inte talar swahili eller franska. Detta betyder att ungdomar med flyktingbakgrund får kämpa för att förstå undervisningen.
Abraham får en liten ekonomisk ersättning för sitt volontärarbete och tillbringar vanligtvis fem dagar i veckan på skolan.
”Om jag av någon anledning inte kan gå till skolan kommer elever som jag känner hem till mig för att be om hjälp med läxorna.”
ATT TVINGAS bli flykting är en stor förändring i livet, även om resan bara går till ett grannland. För Abraham innebär flyktingskapet ekonomisk otrygghet eftersom han inte längre kan arbeta för bekanta organisationer, och det inte finns något arbete som motsvarar hans utbildning. Uganda underlättar livet för flyktingar genom att ge familjer en bit mark där de kan odla mat. Abrahams familj har också fått en åkerbit.
”Här måste man bokstavligen odla sin egen mat. Jag är en stadspojke. Jag visste ingenting om jordbruk, men hungern hjälper en att lära sig.”
Abraham har också fått användning för sina språkkunskaper genom att arbeta som tolk för Kyrkans Utlandshjälps besökare i Nakivale-flyktinglägret. Den unge mannen har många planer för framtiden. Han skulle vilja starta ett center för engelskundervisning i området, förbättra markens produktivitet genom kompostering och lära sig mer om jordbruksformer som kan ge bättre försörjningsmöjligheter. Det står klart för Abraham att han inte kommer att kunna återvända hem på länge.
”När jag sätter mig ner och tänker på mitt hemland känner jag sorg. Jag vill att Kongo och det kongolesiska folket ska komma på fötter igen och få egenmakt. Jag tror att utbildning är nyckeln till det. ”
Enligt Abraham är det få kongolesiska ungdomar som drömmer om att återvända hem. Kriget och våldet har lämnat alltför djupa trauman. Å andra sidan är livet som flykting inte lätt i Uganda heller. Det är därför Abraham vill göra sin del för sitt hemlands ungdomar.
”All vår kunskap och visdom kommer att dö med oss om vi inte delar den med andra. Om jag delar det jag har lärt mig med, säg, hundra personer, kommer de att föra det vidare till minst hundra andra.”
Text: Elisa Rimaila
Bilder: Antti Yrjönen
Översättning: Sonja Vuori