Kolumn: Om skolgång och framtidshopp
EN AV MINA bästa kompisar uttryckte för många år sedan vad han ansåg att gör ett stabilt samhälle:
”Så länge unga män har hopp för framtiden och flickor får gå i skola är allting möjligt”, sade han. Ju mer jag har rört mig i länder där läget ibland känns hopplöst, desto mer är jag av samma åsikt.
I länder där konflikter rasar är ofta det lättaste valet för pojkar att gå med i ett kriminellt gäng eller en beväpnad grupp. Det ger samhörighet, inkomst, någon form av trygghet och en känsla av makt över sitt eget öde. När det kommer till unga flickor är ofta det lättaste valet för familjer att gifta bort dem. På det sättet har man en mun färre att mata. Brudgummen eller hans familj betalar ofta en hemgift åt brudens föräldrar, något som kan hjälpa familjen ta hand om resten av barnen.
FLICKORNA SJÄLVA kan också ta till desperata metoder. Under mina resor har jag många gånger hört flickor berätta att skolkompisar har skaffat sig ”pojkvänner”, som betalar för mensbindor, skolböcker eller till och med mat. De får basförnödenheter med risk att bli gravida.
Gemensamt för alla dessa fall är att barnen som råkar ut för det högst sannolikt aldrig kommer att få en utbildning. Samtidigt går det att minska riskerna genom att barnen har tillgång till hjälp som psykosocialt stöd, något som fallit bort efter att USA skurit ner sitt stöd till flyktingarna.
I ÖSTAFRIKA ser jag trots allt också mycket som ger hopp. Många av mina medarbetare har själva varit flyktingar, men fått möjlighet till utbildning. De jobbar nu hårt för att också nästa generation ska få samma chans – om bara resurserna finns.
Om vi vill se stabila samhällen måste vi se till att också de mest utsatta ungdomarna har möjligheter. Då tänds hoppet hos pojkar och flickor får den utbildning de förtjänar.
Björn Udd är Kyrkans Utlandshjälps kommunikationsspecialist. Björn ansvarar för kommunikationen i Östafrika och är baserad i Nairobi, Kenya.
