Ett svårt återseende
För ett och ett halvt år sedan berättade KUA:s psykolog Maureen Achieng för Tekoja om klienter tyngda av självmordstankar och hopplöshet i norra Kenyas flyktingbosättningar. Efter USA:s biståndsnedskärningar är läget värre.
Text & foto: Björn Udd
”VI FICK ETT BREV från BPRM (Bureau of Population, Refugees and Migration, en del av USA:s utrikesdepartement) om nedskärningarna på en måndag. På torsdag samma vecka skickades vi tillbaka till Nairobi”, säger psykologen Maureen Achieng.
Eftersom bland annat Kyrkans Utlandshjälps (KUA:s) arbete för mental hälsa finansierades av USA:s utrikesdepartement tog det slut abrupt och Achieng fick åka hem på en obetald ledighet av obestämd längd.
”Det var svårt. Vi var tvungna att åka utan ha hunnit kontakta många av våra klienter”, säger hon.
Tre månader senare återanställdes hon och en kollega med finska privata pengar. Resten av psykologerna hade redan sagts upp.
”När vi kom tillbaka var förtroendet borta. Jag hade lyckats kontakta runt 70 procent av klienterna, men många förstod inte hur vi bara kunde åka så plötsligt.”
Samtidigt hade läget i flyktingbosättningen ändrats. Med nedskärningarna sjönk matransonerna. Hälsovården decimerades och arbetet för barnskydd var som bortblåst.
”Nu jobbar jag med fall som handlar om de svåra omständigheterna här. Det är ibland svårt att hålla en terapistund när klienten är så hungrig. Om någon inte har ätit på tre dagar, är samtalsterapi på riktigt det de behöver?”
I vissa fall är svaret ändå ja. På grund av den osäkra finansiella situationen har många familjer börjat överväga att gifta bort sina döttrar eller skicka sina söner för att jobba i guldgruvorna runtom Kakuma.
”Impulsen är förståelig, eftersom situationen är så svår. Många ungdomar är oroliga över vad deras föräldrar beslutar. Vi försöker ge en glimt av hopp och en tro på att en utbildning kan förändra läget.”
DE KLIENTERNA hon har är ofta också i sämre situation än de brukade vara.
”Vissa har gått med i gäng, andra har blivit gravida. Vi har försökt hjälpa de gravida flickorna med gruppterapi och stödsystem, så att de kan komma tillbaka till skolan efter att de fött barn. Det är känsligt arbete, eftersom många av dem inte har någon alls att tala med om sina problem och lämnar skolan bara av den orsaken.”
Redan tidigare var arbetsbördan hög, men sedan Maureen Achieng återvänt har den exploderat.
”Vi var över 50 på kontoret, nu är vi 16. Det betyder att de flesta får bära flera hattar. Själv är jag nu, förutom psykolog, också ansvarig för skyddsarbete för eleverna. Dessutom tar vi också över ansvarsområden när våra kolleger är lediga.”
Eftersom så många organisationer lade ner sitt arbete inom mental hälsovård har det också betytt en hel del mer arbete för de två psykologer som nu är anställda av KUA.
”Utöver de 8 KUA-stödda skolorna i området är vi nu ansvariga för psykosocialt stöd i drygt 40 andra skolor. Vi har ungefär 120 000 elever i skolorna och hinner alltså endast med de allra mest brådskande fallen. Vi hinner inte ens besöka alla skolor varje månad.”
Ändå fortsätter Achieng att göra sitt yttersta för att hjälpa dem som behöver henne mest.
“När jag ser barnen gå igenom alla dessa svårigheter och ändå orka ta sig till skolan får det mig att vilja kämpa för deras skull. Jag kan kanske inte hjälpa varje individ, men jag kan visa att jag är här, att jag lyssnar på dem och att det trots allt finns hopp.”