Man måste hitta ljusglimtarna under de långvariga kriserna

Den väldiga humanitära krisen i Myanmar märks knappt när man promenerar i centrum av landets största stad Yangon. I solnedgången joggar män och kvinnor på gott humör, på stranden av den konstgjorda sjön som skapades av britterna samlas seniorer för att fiska, och i parken träffas ungdomarna för att umgås med sina vänner. Här finns restauranger, delikatessbagerier och barer.

Trots detta är tjugo miljoner myanmarier beroende av humanitärt bistånd. De väpnade konflikterna som fortgår på olika håll i landet har på några år gjort att antalet flyktingar ökat från dryga halvmiljonen till 3,7 miljoner.

I mars 2025 avbröt USA allt internationellt bistånd ända till sista dollarn. Ännu året innan var landets ekonomiska stöd till Myanmar över 249 miljoner dollar.

För miljontals människor innebar nedskärningarna avbruten skolgång, hunger, avslutad hiv-medicinering och att malariabehandlingar blev ouppnåeliga.

Sedan fick myanmarianerna ett slag även på den andra kinden. För ett drygt år sedan skakades ett hundratals kilometer långt område i landets centrala delar av en jordbävning med magnituden 7.7.

De som drabbades värst av jordskalvet var de människor som redan bodde på flyktingläger eller i tillfälliga skydd. Många förlorade det lilla de hade.

I Myanmars näst största stad Mandalay är den väpnade konflikten nära och också jordbävningen träffade precis här.

Familjer försöker leva som vanligt till exempel i skyddsrum upprättade av buddhistiska kloster. Det finns knappt om mat, man tvingar dela rum med andra och barnens rätt till skolgång uppnås även i bästa fall minimalt.

82-åriga Daw Taw, ärevördig mormor och farmor till trettio barnbarn, sitter på huk på festsalsgolvet i klostret Tant Kyi Taung och sörplar kycklinggrytspad.

Så kan man också tänka, när man under ett långt liv blivit van vid att kriserna avlöser varandra. Någonstans finns alltid en ljusglimt.

Skribenten är kommunikationsspecialist vid Kyrkans Utlandshjälp.