Biologilärare Ruslan Shalamovs bana till att bli lärare började av en slump. Han drömde om att bli forskare i biokemi, men efter sin examen på 1990-talet var Ukrainas ekonomi ett kaos som gjorde forskarbanan omöjlig.

Shalamov tvingades arbeta som bilförsäljare. Hans korta tid i yrket avbröts abrupt med en hotfull situation som tvingade honom att sluta och ligga lågt ett tag. Då erbjöd hans vän honom ett arbete som lärare i en skola i Charkiv i östra Ukraina.

”Två månader efter att jag klev in i klassrummet visste jag att det här är min plats”, säger han i sitt klassrum i gymnasiet Obdarovanist där han började undervisa år 2019.

I dag beskriver han skolan som sitt första hem. ”I mitt andra hem sover jag bara. Här arbetar jag, här lever jag.” Kriget har gjort den känslan ännu starkare.

I oktober utnämndes 55-årige Shalamov till årets lärare i Ukraina. Priset delas ut årligen i ett direktsänt tv-program som påminner om en filmgala med programvärdar och uppträdanden. Presidentens frus Olena Zelenska är med och delar ut priserna.

Erkännandet berättar för Shalamov att han lyckas blåsa liv i sina elevers drömmar – mot alla odds i Charkiv som ligger några tiotals kilometer från fronten. Tiotals av hans elever har nått framgång i internationella tävlingar för naturvetenskapselever.

”Mina elevers framgång gav mig priset”, säger Shalamov. Men det mest fundamentala i elevernas framgång är i sin tur en tilltro på att livet bär trots kriget.

”Det är det som motiverar mig och får mig att fortsätta.”

Shalamovs klassrum har inte haft elever på fem år. Undervisningen sker numera under jord – i skyddsrum som inretts med pulpeter och tavlor och till och med sovplatser – eller online när det är för farligt att komma till skolan.

”Pandemin förberedde lärarna för distansundervisning, men inget förbereder någon på bomber, attacker och luftlarm”, säger Shalamov.

Många elever i regionen har levt igenom en ockupation under början av kriget. En del har förlorat sina hem och bor nu i tillfälliga boenden. Shalamov undervisar i biologi, men kriget är närvarande i varje lektion – som ett ansvar för eleverna.

”På varje lektion tänker jag på dem, vad de går igenom, och vad vi måste göra för att rädda dem.”

För Shalamov handlar undervisningen också om att delge inspiration genom nya intryck och förebilder från livet utanför skolan. Med Kyrkans Utlandshjälps stöd har Shalamov försett skolan med nya redskap till undervisningen och tagit elever på exkursioner till universitet och laboratorier. När eleverna ser att det finns yrkesbanor inom ämnen som cellbiologi, genetik och mikrobiologi kan de måla upp en betydligt hoppfullare framtid.

Före kriget brukade eleverna må bra av att ha mera fritid. Nu vill de mest studera.

”Om de har mindre fritid, tänker de mindre på kriget och mera på en framtid de kan påverka”, säger han.