Vid lunchtid började marken skaka och darra. Allt hände fort. Jordbävningar skonar varken hem eller kloster.

Så stor är naturens kraft, att den på åttio sekunder kan förstöra nästan allt som människan under tiotals eller hundratals år har byggt upp. Det enda som återstår är damm och ruinhögar som för bara en stund sedan var tempel, hem och klassrum. Återstår gör också rädslan för nya jordbävningar som traumat orsakat.

När en jordbävning inträffar på ett tättbebyggt område är det till en början svårt att få en klar uppfattning om antalet offer. Så var fallet också i staden Mandalay i Myanmar. Allt var till en början oklart och kaotiskt, förbindelserna till katastrofområdet var bristfälliga och efterskalv försvårade arbetet med att hitta både saknade och offer, samt hjälpinsatserna till de överlevande.

Ser man på kartan ligger Tant Kyi Taungs buddhistiska kloster alldeles vid jordbävningens epicentrum. En stor hög tegel och krossad betong påminner om förödelsen för ett år sedan. En av klostrets stora byggnader rasade delvis av skalvet. I byggnaden låg bland annat buddhistmunkarnas klassrum. Det är fortfarande förbjudet att använda dem, och klostret har tills vidare inte fått finansiering för att reparera skadorna.

I övrigt ter sig livet normalt.

Livet i Tant Kyi Taung-klostret har dock skakats om redan en gång tidigare, bara ett halvår innan jordbävningen. På dess område bor omkring trehundra personer som har flytt en väpnad konflikt i sin egen hemtrakt och kommit till Mandalay.

En av dem är den 37-åriga mamman Aye Aye Tun. Hon står i den stora salen som finns alldeles intill den raserade byggnaden. Salen har högt till tak och vid dess bakre vägg sitter en stor Buddha i trä lika lugn och harmonisk som alltid. I takbalkarna surrar fläktar som försöker forcera den stillastående heta luften.

”Jag har varit med om jordbävningar förut, men aldrig en sådan. Jag har aldrig sett byggnader rasa på det viset”, säger Aye Aye Tun.

På pelarna inne i byggnaden har man hängt upp porträtt av klostrets ledande munkar, och under dem har man brett ut bastmattor och kassar fyllda med sängkläder. Snören knutna kring pelarna delar in salen i cirka fem, sex kvadratmeter stora sektioner. På snörena hänger myggnät.

Egentligen är detta hjärtat för klostrets andliga fester. Nu är salen skyddsrum för personer på flykt från en väpnad konflikt.

Aye Aye Tun pekar ut platsen i salens främre del där hon och hennes familj brukade sova. Av rädsla för efterskalv flydde alla sextio personer som bodde i salen längre bort från byggnaden som riskerade att rasa.

Klosterområdet beskyddade ändå sina invånare. På andra håll var man inte lika lyckligt lottad. Jordbävningen i mars 2025 var den mest förödande i Myanmar på över 110 år. Antalet dödsoffer steg till över 5 300 och omkring 11 000 personer beräknas ha skadats.

Familjerna som bor inom Tant Kyi Taung-klostrets väggar kommer från samma by, Mingun. Deras hem ligger på ett område där det pågått en väpnad konflikt i åratal. Därför flydde Aye Aye Tun och de andra familjerna från byn hösten 2024.

”Vi hann inte ta med oss just något alls. Bara kläderna på kroppen”, berättar Aye Aye Tun, som är mamma till 7- och 12-åriga barn.

Barnen går i skola på en annan plats under dagarna, vilket hon tycker är bra.

“De lär sig mycket mera i en normal skola än vad barnen här gör.”

På klostergården finns ett litet klassrum där ett tiotal barn redan sitter parvis vid sina pulpeter och väntar på läraren. Myo Min Khant, 8, och Thandar Aung, 11, är inte lika gamla men går båda två i tredje klass.

”Jag är glad när jag får räkna. Att hålla på med siffror är roligt”, säger Myo Min Khant.

Thandar Aung gillar för sin del att studera engelska.

”Jag tycker om hur orden låter”, berättar flickan och räknar upp en rad ord som hon har lärt sig: pineapple, mango, orange, giraffe, dog.

Klosterskolans barn har fått häften, pennor, suddgummin och ritpapper som en del av ett projekt som stöds av Kyrkans Utlandshjälps (KUA) katastroffond.

Skolan består egentligen bara av två lektioner per dag, fem dagar i veckan. För barnen är det ändå en viktig stund.

”Det är roligt att vara tillsammans och göra saker med kompisarna,” berättar Thandar Aung.

Läraren Aye Aye Myat har märkt att barnen ibland har svårt att koncentrera sig på lektionerna.

”De skulle helst bara leka med varandra i stället för att koncentrera sig”, berättar läraren.

En betydande bakgrundsorsak är säkerligen att få av Aye Aye Myats cirka 40 elever har gått i en egentlig skola. Många har blivit hemskolade. Flyktingskapet är en ytterligare betungande faktor.

”Och barnens föräldrar har mycket annat att tänka på, de har inte alltid haft möjlighet att lära barnen sådant som rör till exempel grundläggande hygien, gott uppförande och hur man är tillsammans med andra. Den uppgiften har fallit på mig”, berättar Aye Aye Myat.

Aye Aye Myat är egentligen frivillig lärare vid klosterskolan och får ingen lön för sitt jobb. Hon är hemma från samma by som sina elever och hann studera ett år på universitet innan hon måste fly en väpnad konflikt hit till Mandalay.

Förutom Aye Aye Myat jobbar två andra frivilliglärare vid skolan, av vilka den ena är buddhistmunk. KUA har stött de frivilliga lärarna som en del av katastrofhjälpen efter jordbävningen.

På andra sidan staden Mandalay ligger klosterskolan Yadanar San. Frivilligläraren Daw Cho, 54, förevisar skolans lokaler.

Innan han gick i pension undervisade Daw Cho fysik och biologi i en statlig skola. Nu har han återvänt till sina hemtrakter.

”Jag anmälde mig som frivillig för att jag ville göra något gott för mitt eget lokalsamhälle”, säger han.

Också den här klosterskolan har välkomnat barn till interna flyktingar som tagit skydd i staden. Dessutom har skolan tagit emot barn från närsamhällets fattigaste familjer, vars föräldrar inte har råd att köpa de läromedel och andra saker som krävs i de statliga skolorna.

Frivilligläraren Aye Aye Aung, 23, kommer fortfarande ihåg skräcken som jordbävningen orsakade. Hon och kollegan Mar Mar Phyo, 23, störtade ut från lärarrummet där de hade siesta så fort de kände det första skalvet. Byggnaden rasade framför ögonen på dem.

”Det är ett år sedan, men det känns fortfarande som om det var igår. Jag är rädd för att samma sak ska hända igen”, säger Aye Aye Aung.

I skolan har man diskuterat mycket om vad man ska göra när nästa jordbävning inträffar.

”Nu vet vi att vi så fort vi känner minsta lilla skakning genast ska samla alla våra elever här på gården. Vi är mera uppmärksamma”, berättar Mar Mar Phyo.

I mars 2025 fanns lite tur med i spelet. Yadanar San-skolans elever hade lunchpaus när jordbävningen inträffade. Efter lunch vilar vanligen eleverna och lärarna under den hetaste stunden på dagen. Dagen för jordbävningen hade skolans rektor gett barnen tillstånd att ta sin siesta i en annan byggnad än vanligt. Den raserade delen av skolan var just den plats där barnen vanlige vilar på dagarna. Nu var alla utom sex personer annanstans.

Detta räddade troligen tiotals liv.