Faderliga råd

Emery Shwapa Kitera, 44, är före detta lärare och far till fem döttrar som löser tvister inom sitt samhälle i ett av Kenyas största flyktingläger. Emery vet att särskilt flickorna behöver en förälder som till varje pris ser till att de fortsätter att gå i skolan.

Text & foton: Björn Udd
Intervjuer: Björn Udd, Mark Kuya och Muema Kawisia Molline

DET VIKTIGASTE en far kan lära sina döttrar är vikten av utbildning. En utbildad person kan klara sig på egen hand, kan ta sig ur flyktingtillvaron och hitta ett bra jobb. Emery berättar:

Jag växte upp i Demokratiska republiken Kongo. Jag fick gå i skolan och år 2012 tog jag lärarexamen. Jag undervisade gymnasieelever i naturvetenskaper och psykologi i min hemregion Södra Kivu, men för ungefär åtta år sedan var jag och min familj tvungna att fly undan våldet och striderna.

Vår flykt från Kongo var svår. Vi reste med buss först till Burundi, sedan till Rwanda och slutligen till norra Kenya via Uganda. Nu bor vi i flyktinglägret Kalobeyei.

Emery Shwapa Kitera är far till fem döttrar. Enligt honom spelar pappor som föräldrar en viktig roll när det gäller att hjälpa sina döttrar att klara sig i livet. I hans famn ligger familjens fem månader gamla Asoka Muhinde. Hans berättelse fortsätter:

Min familj består av min fru, mina fem döttrar, min avlidne brors fru och deras barn. Min äldsta dotter är 14 år och min yngsta är fem månader gammal.

Trots att livet i Kenya är svårt, speciellt efter alla nedskärningar från organisationer och givare, är jag tacksam för att min familj får leva i fred. I Kongo har konflikten rasat i 29 år, nästan oavbrutet. Jag är glad att min familj inte behöver gå igenom det.

LÄRARE. Det är den jag är både till min identitet och utbildning, fast jag inte har kunnat fortsätta mitt arbete i Kenya. Jag talar många språk, men kan tyvärr inte engelska tillräckligt bra för att undervisa på engelska.

Det finns kurser i engelska för flyktingar i Kalobeyei, men jag har aldrig haft möjlighet att gå någon sådan. När vi kom hit som flyktingar var det mycket viktigare att tjäna tillräckligt med pengar för att försörja min familj.

Min engelska är inte flytande, men jag talar många andra språk, till exempel swahili och franska. Språkkunskaperna hjälpte mig att få jobb som säkerhetsvakt i ett flyktingområde. Jobbet innebär att lösa tvister, hantera stölder och vandalism.

Jag gör mitt jobb bra. Tack vare mina språkkunskaper kan jag medla i många tvister. Ibland är tvisterna ändå för svåra för oss säkerhetsvakter att lösa och då lämnar vi över fallen till polisen. Jag får också betalt. Före nedskärningarna tjänade jag 7 000 kenyanska shilling i månaden (ca 50 euro), som främst gick åt till att köpa skolmaterial och skoluniformer till barnen. Efter nedskärningarna nästan halverades min lön och matransonerna vi får i bidrag har blivit mindre. På grund av nedskärningarna går alla pengar jag tjänar nu till att köpa mat åt min familj.

Jag vill ändå stödja mina barns utbildning så mycket som möjligt. Mina tre äldsta barn går i grundskolan Bright nära vårt hem. Skolan stöds av Kyrkans utlandshjälp.

VARFÖR är det viktigt för mig att mina barn får utbildning trots vår svåra ekonomiska situation? Därför att utbildning är den bästa vägen ut ur de förhållanden som min familj har tvingats in i som flyktingar.

Jag hoppas att mina döttrar en dag kommer att gå ut skolan. Jag drömmer om att de ska ta sig ut ur flyktingtillvaron och hitta arbete, till exempel i Nairobi, Kenyas huvudstad, eller till och med utomlands.

Jag vill att mina flickor ska klara sig själva och känna hopp inför framtiden. Jag vill att de ska kunna leva ett normalt liv, med familjer och allt vad det innebär.

Jag har en bakgrund inom utbildningsväsendet och är också vice ordförande i mina barns skolstyrelse. Som styrelsemedlemmar försöker vi identifiera de mest utsatta skolbarnen så att vi kan stödja dem med till exempel skoluniformer och undervisningsmaterial. Vi försöker nå ut till dem som hoppat av skolan och få dem tillbaka till skolan. Vi pratar också med givare och försöker samla in ytterligare medel till skolan.

Jag gör också inspektionsbesök. Jag ser till att det finns tillgång till skolmat och att lärarna faktiskt är i skolan och undervisar. Att bevaka lärarnas arbetstider kan låta märkligt, men sanningen är att lärare, särskilt de med flyktingbakgrund, får mycket dåligt betalt. Därför är det också mycket troligt att de har andra jobb samtidigt.

På mina barns skola värdesätter jag kvaliteten på undervisningen. Det finns tillräckligt med klassrum, men nedskärningarna innebär att det finns för få lärare.

BARN BEHÖVER en mamma eller en pappa. Någon som tar hand om dem. Någon som säger åt dem att gå till skolan.

Jag ser det här, eftersom jag regelbundet har att göra med avhoppare och löser brott. I vårt samhälle försöker vi ta hand om barn som kommer utan föräldrar, men det är inte lätt. Många barn som bor ensamma börjar arbeta i mycket unga år och går därför inte i skolan.

De som har föräldrar har tur. Föräldrar kan ge sina barn vägledning i livet och hjälpa dem att undvika problem.

Vi föräldrar kan se till att våra barn blir goda samhällsmedborgare och inte till exempel kriminella. Som pappa försöker jag inpränta i framför allt flickor att man måste gå i skolan innan man gör något annat i livet.

En av anledningarna till att jag uppmanar mina döttrar att gå i skolan är att sysslolöshet driver unga människor att hamna i problematiska situationer. Tonårsgraviditeter och barnäktenskap är stora problem här, och jag vill att de ska undvika dem. Om en flicka blir gravid brukar hon hoppa av skolan och aldrig komma tillbaka. Om det finns något meningsfullt att göra under dagen är det lättare för barnen att hålla sig på rätt spår.

Men i slutändan kan jag bara ge goda råd och be för att de ska lyssna.

Här i Kalobeyei är det rastlöst nuförtiden, och det beror på nedskärningarna. Brottsligheten har ökat när det finns mindre mat. Förr i tiden tog jag och mina grannar hand om varandra. Nu har många grannar, särskilt de som ursprungligen kommer från Sydsudan, åkt tillbaka till sina hem trots de farliga förhållandena där.

Stämningen blir osäker här, när vi inte längre är bekanta med varandra och tar hand om varandra, som förr. Som pappa är jag rädd för hur mina flickor kommer att påverkas av det här farligare livet.

Jag försöker tillbringa tid med mina barn, särskilt på helgerna när jag inte arbetar och de inte är i skolan. Jag ser på när de gör hushållsarbete, lagar mat och diskar. Ibland samlar jag dem runt mig och berättar historier för dem. Senast berättade jag en lärorik historia om en man som blev alkoholist. Han fattade dåliga beslut i sitt liv och skämde till slut ut sig.

Ibland tar vi en promenad tillsammans i vårt grannskap. Under de här promenaderna talar jag med mina döttrar om att hålla sig på rätt väg i livet. Mina flickor tycker mycket om promenaderna eftersom de ger dem lite frihet.

Emery Shwapa Kitera

• Far till fem flickor. Tar också hand om sin avlidne brors fru och fem barn.
• Arbetar som säkerhetsvakt.
• Emerys barn i skolåldern går i KUA-stödda skolor i Kalobeyei. Emery är ordförande i styrelsen.
• Undervisade gymnasieelever i psykologi och naturvetenskap i sin hemstad Uvira.
• Flydde med sin familj från Demokratiska republiken Kongo till Kenya år 2017.
• Bor i flyktinglägret Kalobeyei.
• Gillar att titta på fotboll, särskilt engelska Premier League och franska ligan.