DET HAR blivit knappt om jord i Fangakdistriktet i Sydsudan. Nilen svämmar enträget över, och vattnet har täckt in betesmarker, vägar och byggnader alltsedan början av 2020-talet. Det är både vått och extremt hett här. Klockan är bara åtta på morgonen, men termometern visar redan över 30 grader när den 42-åriga Nyareak Duoth inleder dagens sysslor.

Nyareak Duoth har blivit tvungen att börja om från början många gånger redan. Översvämningar fördrev henne från sitt hem för första gången år 2018. Oroligheter orsakade av översvämningarna kostade också livet för hennes partner.

“Översvämningarna gjorde livet svårt. De fick folk att strida sinsemellan och min man dödades”, berättar Nyareak.

Nyareak blev änka och ensamförsörjare för fem barn. Barnen är mellan 3 och 20 år gamla.

DET nya hemmet i distriktet Fangak, inom Paguirs förvaltningsområde, skulle vara tryggare.

Landskapet domineras av våtmarker, men Paguir var beläget högre upp och det stigande vattnet skulle inte komma åt att föra allting med sig. Nyareak hoppades också hitta ett sätt att försörja sig själv och sina barn där.

Så tänkte även många andra, och Paguir blev hem hemtrakten för personer som flytt krig och förödelse.

Samtidigt har området också blivit mer oroligt, enligt distriktets vicedirektör Lusal Kuol Jock. Folk stjäl mark och boskap, och de politiska stridigheter som pinar hela Sydsudan har spridit sig hit också. Livet är tufft i Paguir, men att lämna platsen är ännu svårare eftersom det jäser på alla håll.

“Andra lokalsamhällen är inte särskilt gästvänliga”, säger Lusal Kuol Jock.

OM man skulle vilja presentera ett skolboksexempel på klimatförändringen, skulle man finna det här, i träskmarken al-Sudd.

Klimatförändringen för med sig två extrema poler: extralånga torrperioder samt översvämningar. I Fangak har översvämningarna varit den synligaste katastrofen som följt på klimatförändringen. En bit österut i samma delstat tär torkan på spannmålsodlingarna och grönsakslanden.

Den mytomspunna Nilen, som flyter genom Sydsudan, har dikterat livet för lokalbefolkningen sedan urminnes tider. Floden har fungerat som farled, gett en utkomst och skapat en fruktbar jordmån för olika grödor. Vattnet har även bringat förstörelse och förlust.

Förhållandet mellan lokalbefolkningen och Nilen har förändrats radikalt först under de senaste årtiondena. Enligt statistiken har översvämningarna påverkat upp till en miljon människors liv årligen. Speciellt utsatt är befolkningen vid Nilens stränder och i träskmarken al-Sudd. Vattnet har tagit deras hem, skolor, hälsovårdscentraler, dricksvatten och försörjning.

I distriktet Fangak upplevde man under åren 2019–2021 tre osedvanligt svåra år av översvämningar, då vattnet tog byar, skördar och boskap. År 2024 återkom översvämningarna och vattnet delade byar och bosättningar itu. Nu bor folk på jordplättar som liknar öar, eftersom vattnet fortfarande är rekordhögt.
BOSKAP och getter, som en gång innebar välstånd, har på grund av översvämningarna insjuknat och dött. Människor som försörjt sig på jordbruk är nu beroende av humanitärt bistånd och av allt det ätbara som naturen erbjuder.

Lokalborna har till exempel börjat plocka en näckrosväxt vars rötter och jordknölar man kan tillverka mjöl av. Även Nyareak samlar näckrosor för att laga mat åt sina barn av dem.

Det humanitära biståndet är inte heller sig likt. Nedskärningarna som USA och övriga före detta stordonatorer har gjort syns direkt på tallrikarna. Det har uppstått en ond cirkel, där människor som redan lever mycket knappt har ännu mindre, och problemen bara växer.

NYAREAK Duoth kommer ännu ihåg majs- och durraåkrarna. Nu finns bara vatten i deras ställe.
“På grund av vattnet svälter alla, för vi har ingenstans där vi kan odla.”

Av de traditionella näringarna finns egentligen bara fisket kvar. Att fiska kräver ändå utrustning, som en kanot och nät, som alla inte har råd med.

De som har pengar kan också köpa mat av kringresande handlare. Nyareak tvingas för sin del till och med låna av sina grannar.

“För sina barns skull kan man till och med tigga, om man måste”, säger Nyareak.

Till Nyareaks lycka hade Kyrkans Utlandshjälp ett EU-stött projekt i området, genom vilket barnens skolgång stöddes med kontantbidrag. Understödet var riktat till familjer som är i en särskilt utsatt situation. Med de pengar hon fick kunde Nyareak inte bara betala barnens skolgång, utan hon fick också möjligheten att investera i en restaurang som ligger nära marknadsplatsen.

“Bidraget gav mig möjligheten att göra annat än bara sitta hemma.”

Nu jobbar Nyarek tillsammans med fyra andra kvinnor. En bra dag förtjänar hon 15 000 pund (2,25 euro), en sämre dag 5 000 (0,75 euro). Ibland går hon inte alls på plus. Då tvingas Nyareak låna pengar.

ENSAMFÖRSÖRJAREN Nyareaks största oro är att kunna skicka barnen till skolan. Hittills har hon kunnat erbjuda möjligheten till utbildning bara till tre av sina fem barn.

“Jag lider kolossalt om mina barn inte får gå i skola och jag inte ens kan erbjuda dem något att äta”, säger Nyareak.

Om något av barnen insjuknar, har Nyareak inte alltid råd att skaffa vår eller mediciner. Blir hon själv sjuk, äventyrar det hela familjens utkomst.

VATTNET har förändrat landskapet, men det har inte lyckats dränka människornas sisu. På veckosluten samlas ungdomarna för att bygga skyddsvallar, fiskarna håvar in fångst i sina smala kanoter och kvinnorna försöker odla något ätbart på de små jordplättarna som klyver vattnet.

Utomstående hjälp behövs ändå. För Nyareak har det möjliggjort barnens skolgång och garanterat hennes försörjning. Nyareak hoppas att de av hennes barn som går i skola får fortsätta sina studier. Restaurangens framtid är däremot ännu oviss och Nyareak måste noga överväga vad hon lägger sina pengar på.

“Jag är trots allt nöjd. Om mina barn inte hade fått bidrag, skulle inte jag heller ha jobb.”