KLONK.KLONK.KLONK. En kopparhammare ger rytm åt en ny dag på Nepals västra slätter. Ljudet kommer från Gopal Tamrakars verkstad, som man måste klättra upp för tre branta trappsteg från byns smala huvudväg för att nå upp till.

I den här byn i Dadeldhura-distriktet längst västerut i Nepal har männen traditionellt vuxit upp som smeder. Gopal, som nu är 72 år, började också sin karriär som smed redan i tonåren.

”Att göra de här koppargrytorna är en tradition i min familj. Alla mina förfäder har tillverkat dem”, säger han och visar upp kopparföremålet som han har arbetat med och som ska bli en traditionell gryta. Ytan skiftar från grått till glänsande rödbrunt när den hanteras.

Det tar cirka två dagar att för hand tillverka en gryta från en tunn kopparskiva till ett färdigt kärl. Även om alla typer av kärl numera säljs i affärer är traditionella grytor fortfarande mycket uppskattade, särskilt vid stora fester. De används till exempel för att servera ris.

”Folk tror att de här grytorna är gjorda av helig koppar, renare än mässing. Det är därför de gillar dem”, säger Gopal.

Trots sin kvalitetsmedvetenhet vill folk inte längre betala ett anständigt pris för grytorna. En bra gryta kan dock gå för 5 000 rupier, cirka 29 euro, enligt Gopal. I finska öron låter det lite, men i Nepal äter man med den summan i flera dagar.

Eller skulle äta. Priset på koppar har också stigit dramatiskt under Gopals karriär. Han minns att koppar en gång i tiden kostade 45 rupier per kilo. Nu är priset nära 2 000 rupier.

Lyckligtvis har Gopal fått stöd från Kyrkans utlandshjälp för att kunna köpa material.

En smeds arbete är till största delen fysiskt krävande hamrande. Tidigt på morgonen ångar andedräkten fortfarande i den fuktiga, svala luften som samlats i den grönskande dalen under natten. Under dagen höjer solen temperaturen till nära trettio grader, trots att det är monsuntid.

Gopal har varit smed i hela sitt liv, men på senare år har åldern börjat kännas. Han kan inte längre göra allt själv. Men han fortsätter, för utan smide har paret ingen inkomst.

Enligt Gopal är marknaden i den närmaste staden, Amargadhi, som anses vara distriktets centrum, dessutom sämre än den var förr.

”Konkurrensen är hård. Man måste finnas på många olika marknader”, säger smeden.

En gryta väger cirka två kilo. För att ta sig till marknaden med en gryta måste Gopal gå, eftersom den enda vägen ut ur hemdalen är till fots. Närmaste busshållplats ligger nästan en timmes promenad bort. För att komma dit måste man först ta sig ut ur dalen.

Gopal kan inte längre promenera i närområdet som han brukade förut. Det är därför han har gett ansvaret för att ta sig runt på marknaden till sin unga kusin.

”Jag är gammal. Mina armar och ben är svaga”, säger Gopal.

MADHAVI TAMRAKAR, 70, sitter bredvid sin man Gopal. Hon hämtar veden som behövs för att värma kopparn och vrider manuellt en maskin som blåser varmluft under en smidesgryta.

”Min mans släktingar sa åt honom att skaffa en annan fru som kunde föda söner. Men han ville inte”, säger Madhavi senare medan hon bär en kruka fylld med vatten vid en vattenpost i byn.

”Han älskar mig så mycket”, fortsätter Madhavi.

Pappan och mamman till tre döttrar är tillsammans, men utlämnade åt sitt öde.

”Framtiden oroar mig. Vi har ingen trygghet inför framtiden. Våra döttrar kommer att bo någon annanstans och vi har inga söner”, säger Gopal.

På den nepalesiska landsbygden spelar antalet barn och deras kön en viktig roll. Efter att ha bildat familj stannar pojkarna hemma hos sina föräldrar, medan flickorna flyttar ihop med sina makar. Pojkar kan därför ses som en social trygghet.

Paret har varit tillsammans under en lång tid. I enlighet med traditionella seder gifte de sig tidigt. Gopal uppskattar att han var tolv år och Madhavi tio.

”Vi gifte oss väldigt unga och gick inte i skolan. Vi var bara barn. Det är inte bra att gifta sig som barn. Vi lämnades utan utbildning”, säger Madhavi och sätter sig i skuggan av huset.

Ingen av dem kan läsa eller skriva. Därför har Gopal och Madhavi slitit med fysiskt krävande jobb hela livet utan att få ihop några egentliga besparingar.

”Lyckligtvis går ungdomarna i skolan nu. Man måste studera först. Gifta sig kan man göra senare”, säger Madhavi.

Under taket till sin verkstad ger Gopal plats åt sin yngre kusin, som han har varit mentor för i smide. Kusin Kailash Tamrakars föräldrar flyttade till Indien när han var liten, och därifrån har han återvänt till Nepal. I sin nya by har han funnit sig en fru. Parets lilla dotter sitter på tröskeln och betraktar händelserna på gården.

Som återvändare har Kailash gått mot strömmen. Nepal plågas av en akut utvandring av unga människor. Enligt Internationella arbetsorganisationen (ILO) åker upp till 1 600 nepaleser utomlands för att arbeta varje dag. En halv miljon nya ungdomar kommer in på arbetsmarknaden varje år.

Det finns bara jobb för en bråkdel av dem, eftersom Nepal är ett land med många unga människor. Genomsnittsåldern för Nepals befolkning är bara 25 år. Endast 10% av nepaleserna är över 60 år och cirka 6% är över 65 år.

Unga nepaleser tenderar att åka till Indien, Malaysia, Qatar och Saudiarabien. De drivs till dessa länder av hoppet om en framtid som deras hemland inte verkar kunna erbjuda.

Att lämna landet kan ha ett högt pris. Att arbeta utomlands innebär att man är borta från familjen. Många faller också offer för exploatering och till och med människohandel när de arbetar utomlands. Utan utbildning och språkkunskaper är det svårt för unga människor att känna igen faror och kräva sin rätt. De ungdomar som löper störst risk är de som åker utomlands via informella vägar.

Att unga lämnar landet påverkar också dem som stannar kvar. Upp till 60% av nepaleserna försörjer sig på jordbruk.

Småskalig odling är ett hårt manuellt arbete. När de som är i den mest arbetsföra åldern lämnar landet och bara lämnar barn och äldre hemma, blir jordbruksarbetet ännu svårare.

Situationen blir knappast lättare, eftersom antalet äldre också har ökat snabbare under de senaste decennierna än tidigare. År 1950 var den förväntade livslängden i Nepal endast 40 år, idag är den cirka 70 år. Detta har väckt stora frågor kring hur de äldre ska klara sig i ett land med dåligt socialt skydd.

Gopal uppskattar sin unge kusins hjälp. Den unge mannen är bättre än Gopal på att smida koppar och transportera grytorna till försäljning.

”Så länge jag lever kommer min kusin att hjälpa till. När jag dör arbetar han bara för sig själv.”

Lättskötta husdjur som getter, kycklingar och grisar är ett sätt för Kyrkans utlandshjälp att stödja äldre människor i Nepal. Gopal och Madhavi har också getter. Madhavi tar med sig getterna till en närliggande skog på morgonen för att äta och lämnar dem där under dagen. På kvällen tas getterna hem.

Längtan efter en bättre inkomst har också fått Gopal att åka utomlands. Han berättar att han reste runt i norra Indien i flera år, på den tiden då hans ben fortfarande var friska. Det tunga resandet lönade sig, eftersom koppargrytor gav bra priser på andra sidan gränsen- eller åtminstone bättre än hemma.

”Jag var ensam hemma med våra döttrar och gjorde allt här”, minns Madhavi.

Hon har inget ont att säga om de åren. Tiden med barnen gick fort i det lilla byasamhället, med vardagliga sysslor.

”Jag älskar att hon tog så väl hand om hemmet och våra barn. Hon har varit en fantastisk hustru”, säger Gopal.

Nu när åldern tar ut sin rätt och hälsan sviktar, är det bra att hålla ihop. Gopal återvände hem för tre år sedan och har inte varit längre bort än till den närmsta staden sedan dess.

”Jag älskar att vara här. Jag är född här och jag känner människorna”, säger Gopal.

En get bräker någonstans i närheten. En stor hund, som har sökt skugga vid husväggen, lunkar in under verkstadstaket och lägger sig pladask bakom Gopal, som sitter på en bänk.

När smeden får frågan om framtidsplaner blir han fundersam.

”Jag kommer att fortsätta arbeta så länge jag kan. Jag kan inte säga om vår framtid kommer att bli lätt eller svår.”

I Nepal får personer som är 68 år och äldre ett månatligt bidrag på cirka 4 000 rupier (cirka 23 euro). Det är ju en liten hjälp. Ändå lönar det sig att arbeta. För många äldre går bidraget till mediciner.

Byn har utvecklats under de senaste åren, vilket Gopal berömmer. En ny väg och nya vattenposter har byggts i dalen. Den närmaste av dessa ligger några minuters promenad från smedjan i Gopal. Förr var det en längre resa.

Madhavi är ansvarig för att hämta vattnet och bär hem det på huvudet i en kopparkruka som hennes man har tillverkat.

Den 70-åriga Madhavis promenad längs stigen, som duggregnet gjort alldeles lerig, är en imponerande föreställning. I sina plastsandaler går hon med sin mer än tio kilo tunga last så fort att yngre människor måste springa för att hinna med.

Men Madhavi har ju vandrat på samma stigar sedan barnsben.

Hon föddes i en grannby, men flyttade enligt traditionen till sin mans hem efter giftermålet. Hon känner till varenda sten här och tar sig vant fram längs stigen.

Hemma ställer Madhavi ifrån sig krukan och går och ser till elden i verkstaden. Paret arbetar tillsammans.

”Vi stöttar varandra så mycket vi kan i allt. Vi behöver aldrig gräla”, säger hon med ett litet leende.