På bilden såg det mysigt ut när min kollega i Kiev lyst upp köket med stearinljus när hon lagade mat på sin gasspis. Stearinljusen och andra portabla ljuskällor är bokstavligen kvällens ljuspunkter när mörkret tar över efter de senaste attackerna.

Fyra år sedan Rysslands fullskaliga invasion har ukrainarnas uthållighet satts på sitt hårdaste prov. Robot- och drönarattackernas intensitet överstiger tidigare vintrar. El- och värmebristen har stundvis tvingar skolor och andra offentliga tjänster att stänga.

Ännu i fjol hölls situationen tolererbar genom reparationer dygnet runt under årets kallaste tid, men nu halkar åtgärderna efter i takt med att nya anläggningar slås ut. Det är vanligt med strömavbrott på 12 timmar, dessutom under dygnets mörkaste timmar.

I Kiev uppmanade borgmästare Vitaly Klitschko i januari alla invånare som har ett alternativ att tillfälligt lämna staden. Över en halv miljon människor lyssnade och gav sig av. Många flyttar ihop med släktingar eller vänner – också bland våra kolleger i Ukraina.

Att slå mot vardagen är Rysslands strategi, och vardagen är det som ukrainare klamrar sig fast vid till varje pris. Det är där vårt stöd också behövs mest – särskilt då det känns som att en fred inte precis ligger bakom knuten.

Under fyra krigsår har vårt arbete inom utbildningssektorn nått över 117 000 ukrainare. Hjälpen har innehållit bland annat utrustning för såväl vinter som för skolgång samt reparationer och inredning av 132 skyddsrum som möjliggör närundervisning. I en oberoende utvärdering av våra psykosociala stödprogram berättar 83 procent av föräldrarna att deras barns sociala färdigheter förbättrats, och nästan tre av fyra att deras stress och ångest minskat.

Viljan och förmågan att uthärda och blicka framåt trots kyla och mörker är en låga vi måste hålla vid liv.